Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

BVC – vikt och längdkontroll efter Pylorusstenos

I slutet på maj vägde Hampus 3530 gram och han hade ju haft en jättefin viktkurva sedan födelsen då han vägde 2405 gram. Kurvan pekade rakt upp i skyn. Sedan blev han sjuk och stannade av i vikt. På två veckor hade han inte gått upp något alls. När vi sedan närmade oss operationen hade han gått ner till 3470 gram.

Idag var det så dags för första vägningen sedan operationen. Vi hade tid hos min husläkare och hos vår underbara BVC-sköterska. Hampus hade gått upp hela 520 gram sedan operationen! Och idag var han 53,5 cm lång. Jag hade hoppats på en vikt kring 3,8 så jag blev superglad!!! Nästan 4 kilo!

Han fick idel lovord (såklart) om hur fin och rar han var och hur fin kontakt vi hade. Vi ska tillbaka om två veckor igen och då har vi passerat fyra kg. Det vet jag! För han äter som en häst och utvecklas massor hela tiden. Sedan operationen har vi fått ett helt nytt barn som pratar, ler, konverserar, intresserar sig för saker och är så nöjd.

Vilken bra dag det här har varit!

20130702-165613.jpg

Sångbok! Ett stort och varmt tack

Vi har varit så otroligt bortskämda med att få superfina saker till lille Hampus. Det har runnit många tårar när vi har öppnat brevlådan. Jag har inte lagt ut allting här, men ibland händer det något som gör att man stannar upp lite extra. Idag var det en sådan dag.

Att få veta att en kär vän till min sambos familj har följt vår resa med hjärta och engagemang och att sedan få en jättefin hälsning – det betyder så oerhört mycket. Och det bästa av allt: Det innehöll Hampus första, egna bok och det bästa av allt igen: Hans mamma och pappa älskar att sjunga. Åtminstone jag gör det varje dag, inklusive rörelser. Jag har en teaterapa i mig och efter allt elände vill jag visa Hampus den roliga världen med sång och musik, dans och glädje. Jag försökte mig på lite klumpiga rörelser när han låg i min mage. Jag försökte sjunga. Men efter lungembolin gick det inget vidare. Det tar vi igen nu!

Detta inlägg tillägnas alla er som bryr er om, som finns där och som har hejat på oss i vår långa, strävsamma resa. Vi är i mål nu och vi är SÅ lyckliga över vårt mirakel. Detta inlägg tillägnas extra mycket Anneli och Arne. Tack!

20130702-164836.jpg

Återbesök specialistmödravården och första ensamma föräldradagen

Jisses. Jag är mer än halvvägs genom dagen och har överlevt hittills, med lite nöd och näppe! 🙂
För att göra en lång historia kort så har dagen bjudit på: Uppstigning 08.00 efter 3+3 timmars sömn, matning, hund tömmer analsäckarna så att det luktar apa i vardagsrummet, lyckats få Plupp att sova en stund, snabb dammsugning (hundar fäller som tusan just nu), en propp gick! Ner och leta reda på vilken propp, dammsuga klart, skynda sig in i duschen innan Pluppen vaknar, hund snor BH och rusar ut, UT ur duschen (dyblöt), jaga hund för att slippa få en hunddregglig BH, in i duschen igen, färdigduschad. På med kläder, nej… hinner inte… Pluppen vaknar… Ut i köket utan kläder, huka mig ut på altanen för att ingen ska se mig och ta in hundar, mata Pluppen, rapa Pluppen, byta blöja på Pluppen. Halvsätta honom i vagnen och hälla upp fil, sjunga och äta fil. Pluppen tröttnar. Upp i famnen. Fortsätta äta fil med ena axeln vid örat. Klä på Pluppen, klä på mig. Ta fram bilstolen, skötväskan. Just ja! Komma ihåg att ta Fragmin. Just ja! Komma ihåg att ge hunden penicillin. Just ja! Borsta tänderna. Ut med allting i bilen. Iväg! Och 11.00 inställelse vid Specialistmödravården… *phuu*

Träffade Janne och hade ett givande samtal om propparna, Fragmin, graviditet, förlossning och BB. Jag har ju bara lovord att säga om den vård jag har fått under min resa, men jag berättade också om vårt hemska intryck av BB. Dessvärre var det inte första gången han hade hört det så han blev märkbart bekymrad. Hoppas att fler säger som det är så att det når fram. Det är så otroligt viktigt att få ett gott bemötande när man är i den situationen av att ha fött barn. Då hormonerna rusar, man ska få igång amning, man sover lite. Där om någon stans behöver man personal med ett hjärta.

Fragminet (5000 ie x 2) ska jag fortsätta med t o m 27 augusti. Tre månader efter det ska en koagulationsutredning göras. Han skulle höra sig för om jag borde lämna ett till blodprov nu för att se om Fragmindosen är rätt, i så fall hör de av sig. Och när sprutorna är slut slänger jag bara in ett meddelande via Mina Vårdkontakter så fixar dom så att jag får hämta en till kartong. Jag kommer att ha stuckit ca 400 sprutor i magen sista månaderna när vi är klara. Inte konstigt att den är lite blå.

Annars småpratade vi bara om ditt och datt. Han tyckte att vi skulle skaffa ett till barn när vi ändå håller på! Hahaha! Om man läser om min dag ovan så är man kanske inte så sugen. Men. Man ska aldrig säga aldrig. Vi kanske tänker annorlunda om ett år. Det kanske är värt ett kaos för Pluppen att få ett syskon (om det överhuvud taget skulle gå), eller så är vi helt nöjda som det är. Det får tiden utvisa.

Jag skojade lite med honom och frågade om inte hela Specialistmödravården skulle få tjutande sirener och blinkande lampor om dom såg mitt namn inskrivet igen? Han skrattade och sa att jag skulle få Fragmin från början. 😀

Nu är vi hemma igen. Jag har skrivit med pekfingervals samtidigt som jag vickar vagnen med andra handen för att se om han kan tänka sig sova i den en stund. Det ser nästan ut att fungera. Vi hoppas på det bästa. Han får gärna vara tätt på mig hela dagarna, men en timme här och där med armarna i frihet gör inget. Sele gillar jag inte alls att använda hemma. Alldeles för varmt och vi föredrar att byta ställning och både sitta, stå och halvligga. Det blir mäckligt med sele. Däremot är den suverän när man går ut och går med hundar. Idag är det dock kokhett så jag tror att vi alla mår bäst av skuggan.

Det blir nog bra det här…
We made it, so far!

invishighfive2

Hur ljuvlig kan man bli?

130623_01

Så här ljuvligt glad och nöjd är han 90% av tiden. Jag är kär! Varje dag!
Idag mår min kropp bättre igen. Det var som jag visste. En dag hemsk, nästa dag bättre!

Vi håller just på att planera vårt kommande dop i slutet av augusti och det går sådär… Jag har blivit blödig, nostalgisk och hemsk när det kommer till att försöka välja ut musik och dikter. Tårarna sprutar av tacksamhet över detta mirakel. Jag får nog ta en paus och planera vidare en annan dag… 🙂

Kommer det efter nu?

För första gången på flera månader har jag sovit flera timmar i sträck i två nätter. Pluppen vill inte somna själv. Då ska tilläggas att han ligger i sitt babynest mellan våra kuddar i dubbelsängen. Om han däremot får sova på min arm, vilket är ca 20 cm från nestet så somnar han som en stock och sover 4-5 timmar i sträck. Efter det får han mat (kring 4-5 på morgonen) och sedan somnar vi om i ca två timmar. Superskönt!

Däremot har jag extrema bakslag. Mina leder är inte att leka med och det gör mig oerhört utmattad och trött. Värken tär verkligen och man tar ju inte gärna smärtlindring när/om man ammar. Nu vet inte jag hur lite mjölk han får i sig av mig, jag tror inte att det är mycket, men jag vågar ändå inte chansa. Alvedon kommer jag tyvärr inte långt med.

Jag läste någon ny artikel om fibromyalgi och ledsmärtor. Ny forskning som visar att det kan finnas ett svar på gåtan.
http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1%2F663
Det dom sa på Skönvik när jag var på smärtutredning var att man kan likna kroppen vid ett bredband istället för ett modem, vilket gör att anspänningar och smärtor går på högvarv. Man kan väl säga att det har varit väldigt mentalt påfrestande senaste månaderna samtidigt som min kropp har krigat mot blodproppar i lungan, en jobbig graviditet, ett kejsarsnitt som trots allt är en omfattande bukoperation och sedan en sjuk liten kille. Nu när det är över är det precis som att min kropp lägger av helt. Smärtorna eskalerar och utmattningen kommer som ett brev på posten. Det är i alla fall tur att jag är ”ledig”, om man nu kan kalla föräldraledighet för ledighet. Nu MÅSTE jag försöka tänka på att sova middag på dagarna! Det blir nog lättare nästa vecka när jag är ensam hemma. Jag har lättare för att komma ner i varv när jag är ”själv” hemma.

På måndag ska vi på återbesök till specialistmödravården, både kring graviditet och förlossning men även lungembolin. På tisdag ska vi till BVC på läkarbesök och vägning/mätning och samtidigt ska jag ta prover. Man ska kolla upp sköldkörtel, reumatism och hemokromatos. Vi har en blodsjukdom i släkten som heter hemokromatos och både min pappa och min bror har sjukdomen så det är lika bra att kolla upp det även om det är ovanligt på kvinnor. Efter det hoppas jag att vi tar en lång paus från sjukhusbesök. Jag ska fortsätta med min högprofylax Fragmin ytterligare någon månad eller två. Sedan får vi se vad som händer efter det.

Status på Lillplupp är i alla fall: Hur bra som helst! Han har inte kräkts något alls, förutom några små uppkastningar (överskott). Såret på magen är jättefint och plåstret börjar lossna, precis som dom sa.

Dom leendena vi får är fantastiska och han är otroligt mycket mer aktiv, vaken och alert. Han pratar, jollrar och upptäcker världen. Nu hoppas vi bara på att han kan tänka sig att sova lite för sig själv ibland också, för annars blir det inte mycket gjort. Det blir spännande att se om jag ens har kommit ur pyamasen kring 16 när F slutar jobba nästa vecka… 😀

Pylorusstenos – efter operationen

Vi har fått ”ett nytt” barn, en ny liten bebis, efter operationen. Vi märker enorma framsteg i hans sätt att vara. Hans blick, hans leenden, hans utveckling har gått framåt massor. Han har slutat kräkas och äter som en häst! Helt underbart.

995041_10151503822077921_1884057156_n

Vi får åka hem från Uppsala!

Vi får åka hem från Uppsala!
Vi fick tillåtelse att åka hem i sambons bil under förutsättning att han skulle kunna åka på en gång och hämta oss. Läkaren ville inte att vi skulle ut i midsommartrafiken för sent på eftermiddagen. Så, sagt och gjort. Jag ringde F som fick sätta sig i bilen med en gång. Ca 11.30 är han här och då reser vi hem till Dalarna igen. Vi fick bara lovord, både hur vi är som föräldrar och hur fint Hampus mår, och i vilket fint skick han ändå har varit i hela resan. De har sett betydligt värre. Nu blir det veckovägningar på BVC, en tid för koll hos Barnkliniken i Falun om tre veckor och utöver det är det inga restriktioner mer än att han inte får bada förrän om två veckor (såret). Däremot får han duscha och tvättas.

Jag är SÅ fruktansvärt lycklig!
HEM!
hem-ljuva-hem

Pylorusstenos – Eftervården

Dagen efter operationen (igår onsdag) gick långt över förväntan. Natten till onsdagen låg han på övervakning och då hade han spytt en del, så jag förväntade mig det värsta. Vi började ge ersättning i mindre mängder efter varje amning och när timmarna gick och han inte hade spytt mer än 2 msk började jag känna stort hopp. Det var dessutom inte magsaft, galla och blod som kom, utan vanlig mat. Under dagen ändrades också hela hans anlete. Bekymmersrynkorna försvann och det vilade ett lugn över hela hans väsen. Han sov mycket, men så snart han vaknade fick han äta och han gjorde det med god aptit. Han blev bortkopplad från droppet och övervakningsutrustningen och plötsligt kunde vi börja leva lite mer som vanligt. Vi gick t o m ut på en liten tur med bärselen.

Hela dagen och kvällen handlade för mig om att ge honom all den närhet jag bara kunde uppbringa och all den mat han behövde. Det kändes som att vi hade massor att ta igen. Pappa F åkte hem så vi hade inte så mycket annat för oss än att ligga och mysa bredvid varandra i sängen. När Hampus sov surfade jag och kollade på tv-program på datorn. Det var ju rena semestern. Efter att ha levt med kaskadspyor, varit inklädd i frotté vid varje matning, så var det som att leva i en helt ny värld. Vår lilla bebis var ”tillbaka” igen. Däremot märkte jag att både han och jag var lite spända vid varje måltid. Han fick nästan panik i ögonen av minsta lilla uppspottning (han var säkert rädd för att spy så där otäckt igen) och jag ryckte nästan till och var beredd med badlakanet. Det har dock blivit bättre med tiden.

Han spydde en gång och jag tyckte att det var JÄTTEmycket som kom så jag bad en sköterska kika på det. De hade nämligen sagt att jag fick bedöma själv om jag ville att han skulle ha dropp över natten. Jag tyckte att det var onödigt om han fortsatte att äta så fint men kände att om han inte får behålla mat så ville jag ha den tryggheten. När kräkan kom hade han just ätit ca 70 ml och det kändes som att allt kom upp. Sköterskan gick iväg och vägde och räknade och berättade att det var max 20 ml som kom. Vi värmde på ytterligare 30 ml mat, för han var fortfarande superhungrig.

Natten gick och jag ökade på maten till normal mängd, 100 ml som han fick efter amningen. Hela natten har sedan fortlöpt utan minsta kräkning och i morse blev han därför av med sin infart. Nu är det inga nålar och inga slangar kvar. Blodprov är taget och vi väntar på ronden. Nu vill vi åka hem!

Nyopererad:                                                      Mätt och trött dagen efter (igår):
20130617_02       20130719_01

Men nu vill vi HEM! 🙂
20130620_01

Operationen är klar och har gått bra!

På förmiddagen tvättades liten och började förberedas för operation. Kring tolv fick vi veta att operation skulle ske kring 12.45. Vi följde med ner till operationssalen och fick pussa hejdå. Där brast allt. Tårarna sprutade och hjärtat höll på att slitas mitt itu. Vi försökte hålla ihop, gick upp på rummet och tittade på dokusåpor (för att dokusåpor var lagom lättsamt att titta på). Vi visste att vi skulle få träffa honom kring 15.00. Jag började förbereda mig mentalt på alla olika scenarion, allt från det bästa, att allt har gått superbra och att han skulle få börja äta igen till IVA eller problem med magslemhinnan, fasta tre dagar till etc. Allt för att inte bli för besviken om det skulle tillstöta något. Tårarna har runnit till och från precis hela eftermiddagen och kvällen på både mig och pappa F. Det är en enorm mängd anspänningar som släpper.

Kring klockan 14 ringde telefonen och dom berättade att operationen hade gått bra och att vi kunde göra i ordning oss och komma ned. Då grät jag igen. Vi fick sitta i ett väntrum ett tag vid uppvaket. Då grät jag igen. När vi fick komma in och jag fick stryka hans kind, då grät jag igen. Känslan att se hans harmoniska och avslappnade sömn var fantastiskt. En sköterska satt och gav honom sin napp med sockerlösning på så han var så nöjd och glad och snuttade för fullt i sömnen.

Vi vakade vid hans sida i nästan två timmar, sedan vaknade han till och fick komma till mitt bröst. Han ammade i några minuter, sedan somnade han igen och vi fick hjälp att ta oss upp till rummet igen. Väl på rummet värmde vi pyttelite ersättning som han fick, och nu sover han så sött så sött. Vi går långsamt fram med maten för de allra flesta barn spyr en hel del även efter operationen. Men han får dropp, så allt han får behålla utöver det är fantastiskt. Nässonden är borta och nu är det bara droppslangen och en övervakningskabel kvar som mäter syresättning och puls. I natt mellan 24-06 bor han på ett övervakningsrum alldeles intill mitt rum och övervakas. Det är en rutin dom har efter operation. Jag får vara med där om jag vill men det finns inte plats att sova. Vi får se – jag kanske passar på att sova några timmar. Det var länge sedan sist.

Mitt hjärta svämmar över. Hela tiden. Vi är så tacksamma för att vi nu kan börja se framåt mot LIV och HÄLSA istället för sjukdomar, och det sliter i mig att veta att alla dom där magknipen troligtvis hade med sjukdomen att göra. Det ska bli spännande att se hur han är framöver när han inte längre behöver ha ont av att äta. Vår finaste pojke.

Tack alla ni fina, fantastiska människor för allt stöd. Nu sover liten så gott och vi försöker slappna av så gott det går och försöker förstå att det är över nu. Skiten är över. Jag struntar i hur jobbig eftervården blir, för nu är vi på väg åt rätt håll.

20130617_Nyopererad

Kanske operation idag

Hoppas hoppas hoppas!

20130618-095233.jpg

Väntans tider – Ingen operation idag.

Det var en mycket, mycket tuff natt. Liten badade i magsaft som kom upp och spydde även kaskad över mig. Jag sov inte många timmar och kände mig så oerhört glad och lättad att det skulle vara över idag.

På morgonkvisten kom dom in och sa att vi kunde tvätta honom kring 08.30. De visste inte när operationen skulle bli av eftersom det var någon form av akutkö han skulle stå i.

Efter en stund kom de in igen och sa att det kanske inte blir någon operation idag då han inte ”var uppsatt”, vad nu det betyder. När de hade lämnat rummet bröt jag ihop fullständigt (man blir lite känslig när man har sovit som skit under tre timmar). Inte ett dygn till med liten som mår så dåligt! Och det har varit så struligt allting och så bristande information när vi var i Falun. Tydligen skulle DE ha bokat boende åt F och tydligen skulle DE ha gett oss papper som vi behöver för att fixa milersättning sedan, men VI har fått strula och fråga och rodda i allting själva. Som tur var fick F tag på avdelningen som kunde se till att vi får rätt papper med oss härifrån, annars skulle vi ha behövt fixa även DET i efterhand sedan OCH de bokade en till natt på hotell. Vi hade nämligen sagt att F skulle stanna åtminstone till operationen var över och liten börjar må bra, för då blir det betydligt lättare för mig att vara kvar och mata/amma. Som det är nu sitter han fast i två dropp, en övervakningssladd som har med puls och syresättning att göra samt en v-sond där magsaften ska komma upp. Fredrik servar mig med saker, går och handlar, fixar matkuponger och hämtar dryck, och så gosar han med liten när jag får sådana här pauser där jag läser eller surfar. Man behöver det, för dygnen blir jättelånga.

Hur som helst så togs det en massa prover och i slutänden visade det sig att han ändå inte skulle ha kunnat opereras idag för hans saltbalanser i kroppen behöver stabiliseras först. De lugnade mig med att det är mycket tryggare och bättre att han vätskas upp och ligger i övervakningen så att han är i balans vid en operation. Och det kan jag hålla med om. Det är bara SÅ tungt för oss och honom. Det är rena turen att han är såpass trött så att han sover mycket, för när han är vaken är han så himla ledsen.

Han har spytt en del idag, och nu visade det sig att dom hade stängt igen utfarten från sonden. Smart! Inte konstigt att det har behövt komma upp en annan väg. Vi öppnade den själva så nu rinner det på igen.

Utöver det så hade vi tid på specialistmödravården i Falun idag. De skulle se över mina blåmärken och ge mig nya Fragminsprutor samt ha ett postpartumsamtal om den jobbiga graviditeten och förlossningen och våra upplevelser kring det. Det sket sig, men överläkaren ringde upp mig (fantastiskt!) och ordnade så att svärmor kan gå upp till avdelning 37 och hämta 60 sprutor, det är min lilla månadsdos. 🙂

Nu ska vi strax iväg på ultraljud och eventuellt träffa röntgenläkare. Jag ser fram emot att få se vår älskades pojkes pigga ögon igen inom några dagar.
20130615

Installerade på sjukhuset

Det tog lite drygt två timmar för F att köra ner oss till Uppsala. Vi fick åka egen bil och det var skönt att få ett litet avbrott från sjukhuskänslan. Akademiska sjukhuset i Uppsala är för mig ett namn som jag förknippar med hightech och specialistvård. Jag förväntade mig nästan som att komma till en rymdstation från framtiden. Döm om min förvåning när jag insåg att det snarare såg ut som Ryssland anno 1975 inne på rummen. Nu är det ju som tur är inte rummens utseende som avgör kvaliteten på vården, men det blev faktiskt lite av en chock. Jag förväntade mig lite färger och tyger (som hemma på barnavdelningarna) och lite bilder på väggarna. Det är väldigt gammal inredning och min säng gnisslar och knakar så vi får se hur det blir med sömnen. 😀

Väl på plats togs nya prover på Lillplupp. De förklarade att dom ”börjar om” när man har bytt sjukhus. De vill se statusen NU. Han fick också en sond i näsan för att slippa spy så mycket. Även om det var fruktansvärt att höra honom skrika när dom satte den så förstår jag ju hur himla skönt det blir för honom nu och framåt. På bara några timmar hade det kommit ut 50 ml magsaft från den där lilla kroppen.

Dom sa också att han är i fin kondition trots allt. Barn som kommer in med det här problemet brukar ha gått längre tid utan näring och se betydligt mer insjunkna ut. Hampus har som tur är bara förlorat ca 100 g hittills. Däremot har han inte gått upp i vikt på ett par veckor utan stått stilla innan han minskade sina 100 g.

Vi fick träffa en läkare som förklarade hur operationen går till. Han förklarade hur det går om det går bra och han förklarade vad som händer om någon komplikation tillstöter. Om allt går som det ska blir det operation imorgon någon gång. Men först ska röntgenpersonal granska bilderna som togs på ultraljudet av Hampus mage. Om de är nöjda med bilderna är allt gott, om inte så ska det göras nytt ultraljud innan de opererar.

Efter operationen får han lite övervakning på rummet och han får börja äta med en gång. Sedan vill man följa barnet i några dagar för att se så att näringsintaget fungerar, att barnet ökar i vikt och bajsar. En viss procent av barnen får en läkningsprocess där de gjort en passage så att allt går tillbaka igen, vilket i så fall gör att operationen måste göras om. I så fall blir vi kvar ännu längre. I de bästa av världar går allt som smort. Lillen vaknar, börjar äta, går upp i vikt och vi får komma hem till midsommar (på torsdag/fredag).

Nu vaknar Pluppen och är hungrig så nu ska jag trösta.
20130616_02

På väg

Uppsala Akademiska Sjukhus nästa!

20130616-133700.jpg

Hjärtat värker

Igår, lördag, var det en riktigt tung kväll. Att som mamma se på när sitt älskade lilla spädbarn först ligger med stora ögon, för att sedan bli ledsen och visa alla tecken på att vilja äta och inte kunna varken trösta ordentligt eller mata, det är för mig ren tortyr. Hjärtat brast och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Man känner sig värdelös, liten, förtvivlad. Att inte kunna möta de allra mest grundläggande behoven av tröst och mat. Att inte kunna förklara att ”du kan få ligga på mitt bröst och få tröst, men det är viktigt att du inte tar ut dig och försöker äta på mig hela tiden”. Att inte kunna förvilla och förleda med spel, sagor, filmer. Slangar som är i vägen för det naturliga att lyfta upp, bära, trösta. Att vakna av att han spyr magsaft och galla och ligger och badar i ljusgul, slemmig gegga som luktar kloak. Det skär i mig. Och igår kväll kändes det som en evighet till måndag. Idag känns det lite närmare, tack och lov.

Alla hans prover är i alla fall bra. Hans salter är i balans så salt/sockerdroppet har gjort sitt jobb. Han får även näringsdropp för att inte förlora för mycket vikt och för att få lite mättnadskänsla. Klockan 13.00 kopplas droppet ur och då ska vi direkt sätta oss och åka till Uppsala Akademiska Sjukhus där droppet kopplas in igen när vi är framme. Vi får åka egen bil. Vi fick frågan och tackade ja eftersom F ändå måste ha åkt i egen bil om vi skulle åka ambulanstransport. Pluppen har det bra i sin favorit: bilstolen. Det är skönt att det ”händer något” idag som gör att tiden går lite. Igår stod den alldeles stilla.

Det känns med andra ord bättre idag. Efter en natts sömn (nåja, man är uppe och torkar kräkor varje timme) har jag fått nya krafter. Pappa är på plats. Liten sover och mår bra och har inte kräkts på fyra timmar. Nu reser vi snart. Mot framtiden. Nu är min hägring känslan när jag får ge honom bröstet eller flaskan första gången. När han får mat. När vi får se honom le ordentligt igen. Jag längtar så.

20130616

Operation på måndag

Jourläkaren kom in igår kväll och berättade att det var Pylorusstenos och att det blir operation på måndag. Man kunde även se på proverna att han hade spytt mycket men det var inga katastrofer med saltbalans och annat. Imorgon söndag blir vi transporterade med ambulans till Uppsala. Det är en enkel rutinoperation så jag känner mig lugn och trygg i det. Älskade liten så jobbiga dagar han har haft.

Vi har sovit fem timmar i sträck och hans ögon är mycket piggare när han slipper ha ont av att äta. Jag använder bröstpump för att försöka hålla igång min lilla produktion.

20130615-061223.jpg

Nu återstår lite logistik för att se om det är möjligt för oss båda föräldrar att resa bort ett par dagar och sedan ser jag fram emot en lättare tillvaro för älskade liten inom ett par dagar. Jisses vilka draman vi prövas med. Men det är i dom stunderna man märker att man klarar mer än man tror.

Inlagda på avd 34

Kräkningarna bara eskalerade och BVC hade ingen personal inne idag så det blev ytterligare ett besök på Akuten. Nu misstänker de Pylorusstenos, en förträngning av nedre magmunnen som drabbar ca 1 av 500 barn, oftast pojkar och det debuterar oftast före tre månaders ålder.

För att slippa kräkas mer har Lillplupp fått dropp. Han har lämnat blod och fått ett ultraljud av magen så nu väntar vi på resultatet.

Mammahjärtat värker men i skrivande stund sover han sött på min arm.

20130614-204411.jpg

Första besöket på Akuten

Hampus magproblem eskalerade och igår eftermiddag började han bli loj och var inte hungrig samtidigt som det började kännas som att han inte fick i sig tillräckligt eftersom han spydde såna mängder. Han hade inte bajsat på två dygn heller. Under kvällen fortsatte det så till slut bestämde vi oss för att åka in till akuten. Det var ingen kö så vi kom in nästan med en gång och fick träffa läkare som undersökte honom. Det visade sig att det var förstoppning. Små spädbarn kan spy av förstoppning, öronproblem, urinvägsinfektioner, förkylningar mm mm mm så de bara uteslöt det ena efter det andra. Hampus fick Klyx i rumpan och bara några minuter efteråt lossnade det och man riktigt såg hur lättad han blev. Och vi med!

Vi fick rådet att köpa Sempers Bifidus och ge honom det en gång per dag. En bebis som går på både ersättning och lite bröstmjölk (som Hampus) blir lätt förstoppade (av ersättningen) så de kan behöva lite extra hjälp av Lactulos som finns i Sempers Bifidus. Då blir innehållet mer jämförbart med bröstmjölk. Ett barn som ammas kan bajsa en gång per dag eller en gång i veckan. Ett barn som får ersättning bör bajsa varje eller åtminstone varannan dag så OM det blir så här igen kan man även byta ut fler måltider med Sempers Bifidus just de dagar som magen är extra bråkig. Det var en helt underbar läkare och underbar sköterska som vi träffade och de önskade oss hjärtligt välkomna tillbaka om det skulle hända igen och vi inte får ordning på det hemma. Men nu har vi i alla fall fått lite verktyg som kan hjälpa Lillplupp på traven.

Jag kan säga att vi är otroligt lättade över att det var ett såpass ”enkelt” problem. Vi har en mycket nöjdare liten gullbebis här hemma idag. Han äter med god aptit, ammar ofta och sover skönt. Dessutom har hans leenden kommit tillbaka igen. Från 4-6 veckors ålder kan barnet le – och det gör han med råge! Före det är det tydligen mest reflexer även om han har haft leenden länge. 🙂

4991-1

Kaskadspyor och Fragminbehandlingen

Nu kan man säga att räkmackan har gått över i fullt normalt bebisliv. Lillplupp har börjat kaskadkräkas 2-3 gånger per dygn. Som jag har förstått det är det normalt, men jag har pratat med 1177 som ändå tyckte att jag skulle be att dom kollar honom, så nu har jag ringt vårdcentralen. Så länge han får behålla mat och inte går på minus, och är pigg, så är det ingen fara och ofta ser det ju ut att komma ut mer än vad det är. Det är nog bara en gång i natt som jag tror att han fick upp allt (över mig, över sängen, över mitt täcke, över sig själv – MUMS), men då matade jag igen efter en stund och det fick han behålla. Det är lite synd om honom när det händer för han blir alldeles förtvivlad. Vi har alltså haft en ganska sömnlös natt, men jag tror att vi har sovit ett par timmar i alla fall.

Nästa vecka har vi en bokad läkartid på BVC med min husläkare, så hon ska få slå en kik – men dom ringer även upp i eftermiddag (sjukvårdsrådgivningen på VC). I skrivande stund ligger han och är supernöjd så han är pigg och som vanligt. Jag har också insett att det är bäst att klä in både sig själv, honom, vagnen, sängen, babynestet, möbler med handdukar när det är dags att äta. Och jag har konstaterat att det är bra med en fungerande tvättmaskin. Givetvis har en röd lampa börjat lysa på den – men jag tänkte be F fixa det idag.

Nu är det 6 veckor sedan kejsarsnittet och förhållningsreglerna är borta. Jag får nu röra mig som vanligt igen, och bära och lyfta tyngre. Jag tjuvstartade redan i fredags med min favoritsysselsättning: gräsklippning och igår var det dags igen. SÅ fruktansvärt skönt att motionera efter att ha legat sjuk så länge.

Och appropå sjuk så blev jag uppringd av sjukhuset gällande min Fragmindosering. Jag mailade dom angående mina blåmärken och eftersom vi har postpartumsamtal bokat nästa vecka med Specialistmödravården ska de be överläkaren/specialisten att ta en kik på blåmärkena då. Annars var deras råd att absolut fortsätta med Fragminet i den dos jag får. Åter igen fick jag förlika mig med att jag har varit dödssjuk. Det är som att jag inte riktigt har tagit in det. ”Du får betänka att du har haft en dödlig sjukdom så mitt råd till dig är att fortsätta med sprutorna, för det är inga farligt höga doser du tar”.

Ja, förlika sig med den tanken går liksom inte. Nu är allt klart och jag är enligt mig själv frisk och vill bara gå vidare i livet. Jag får nog hejda mig lite. 🙂

Oavsett kaskadspyor så är det världens vackraste barn. ❤
DSC_0740

Högdosprofylax Fragmin för hög?

Nu är det nog dags att kontakta vården för jag misstänker starkt att mitt blod är för tunt för nu börjar jag bli blå och lila både här och där.

Min vad t ex, och det är inte enda stället.

20130609-125747.jpg

Annars rullar allt på. Liten har svårt att komma till ro och sova men vi jobbar på det. 🙂

20130609-125935.jpg

Fotografering hos millah.se

Igår åkte vi iväg till en idyllisk plats utanför Ornäs i Borlänge för lite fotografering. I går kväll fick jag se några bilder och jag blev alldeles tårögd. Hur fina som helst.

Camilla heter fotografen och finns på millah.se

Börjar ta mig ut i friheten

Det är så skönt med bärselen eftersom Hampus bara vill sova på mig hela tiden! Idag däremot har vi lyckats få honom att sova i vagnen (när han har somnat i famnen) hela två gånger. Vilken skillnad det blir på livet. Man hinner ju äta!

På förmiddagen tog jag med lillen in i duschen och det gillar han verkligen. Efter det slängde jag på mig bärselen och drog ut på hundpromenad här i skogarna. Så mysigt! Det är verkligen en rutin jag vill få till varje dag. Jag behöver röra på mig och jag behöver få komma ut i friska luften. Underbart!

Hur är livet annars som spädbarnsförälder då? Jo, intensivt. Det går såklart i ett, men om han lyckas sova lite utanför min famn kommer det att göra enormt stor skillnad. 🙂 Det är också helt fantastiskt och underbart. När han verkligen är vaken är det hur roligt som helst, och sådana stunder kommer det ju att bli mer av framöver.

Vi är lyckligt lottade! Och nu vaknar han. Dags för modern att rycka ut!
130531_05

201 Fragminsprutor i magen och besök på BVC

Sedan i februari har jag räknat ut att jag har stuckit mig i magen 201 gånger. Det är väl inte så konstigt att den är prickig, grön och blå kanske? Jag börjar märka att det är svårt att hitta ställen att sticka på som inte gör ont och ömmar, men det är bara att bita ihop! Jag ska ta sprutor ända tills i slutet av juli/början av augusti så jag är i alla fall en god bit på väg. Man kan sticka sig i låret också men AJ, det gör tusen gånger ondare. Det är mycket lättare att dra upp lite bilring, eller volang som det så fint heter, och sticka. Låret har för mycket muskler.

Jag går alltså på högdosprofylax Fragmin i några månader efter förlossningen. När behandlingen är klar kommer det att bli någon form av propputredning. Vad den går ut på vet jag inte exakt, men det lär ju visa sig till hösten. De ska undersöka om jag har någon underliggande blodsjukdom som har gett mig proppar eller om det inte finns det. Helt enkelt.

När det kommer till alla graviditetssymptom som jag hade så har i stort sett alla försvunnit som ett brev på posten (det gjorde dom samma dag som Lillplupp föddes) utom karpaltunnelsyndromet och samma känsla som karpaltunnelsyndromet i fotleder och leder i benen. När jag vaknar på natten och går upp så kan jag inte gå normalt i trappan utan jag måste ta ett steg i taget med samma ben före eller hur man ska försöka förklara. Jag måste vrida och krumbukta mig och hålla i ledstången när jag går ner. Det har jag nog inte ens sagt till min kära sambo, för jag tänker inte på det på dagarna eftersom det är värst på nätterna. Däremot märkte jag idag när jag skulle resa mig från min picknickfilt att det var likadant. Jag blir galet stel, precis som om det är vätska kvar i kroppen som trycker på nerver, men så snart jag har ruskat igång mig så går det bra (förutom på natten). Nu minns jag att min husläkare sa att jag skulle ha tålamod med karpaltunnelsyndromet till minst ett halvår efter förlossningen innan jag ens skulle fundera på en operation (många får operera sig men det blir inte alltid så bra) för det kan gå tillbaka med tiden. Så, vi ser tiden an och hoppas på det bästa, även med fötterna/benen!

Idag har vi varit på BVC igen och det är helt otroligt men Hampus tillväxtkurva fortsätter att stiga rakt uppåt i ett lodrätt streck. BVC-sköterskan bara skrattar och säger att vi gör ett jättefint jobb och att vi ska fortsätta precis som vi gör. Hon sa också att han verkligen är med och att han är stark i kroppen och jättefin i huden. Sådant värmer!

Förra veckan vägde han 3125 gram.
Idag vägde han 3470 gram.
Förra veckan var han 49,5 cm lång
Idag var han 51,3 cm lång

😀

På eftermiddagen och kvällen idag hade jag min första ensamtid med Hampus för F skulle iväg på lite samkväm med jobbarkompisar. Mamma och pappa skulle umgås med mina brorsbarn så jag passade på att öva på att komma hemifrån (paketera ner liten i bilbarnstolsinsatsen, bära ner till bilen (glömde att jag inte ska bära tungt förrän 6 v efter kejsarsnittet), få in den i bilen och komma ihåg den packning som behövs när man har en liten bebis. Det gick finfint och jag fick två härliga timmar på en gräsmatta och en picknickfilt tillsammans med mina fina brorsbarn (Hampus kusiner) och mina föräldrar. Dom andra lekte mest och sparkade boll medan vi tittade på. Det ÄR faktiskt en massa ”hinder” som jag behöver ta mig förbi. Det här med att ta sig ut från sin bubbla som man har varit i under en månad och börja leva lite outside the box. Men nu har vi börjat med små myrsteg i alla fall. Alltid något! Det gick i alla fall hur bra som helst.

Nu ska jag gå och lägga mig och vänta in nästa matning. Det är ingen idé att somna en timme för då blir jag bara tröttare. Jag kör mitt sovrejs mellan 01.30-04.30 och mellan 05.00-08.00 (cirkatider). Det är min sömncykel nu för tiden.

Sov så gott!

Hampus 1 månad!

Tänk att det har gått en månad redan!
Ibland känns det som att vi har varit hemma i evigheter, och ibland känns det som att tiden har gått jättefort. Vi är så glada att vi har fått den här fina, fina killen i vårt liv.

130430_00
Nyfödd

130530_01
1 månad

Imorgon är det dags för vägning och mätning igen. Det ska bli spännande att se om han har vuxit mer. Jag tror det, för han börjar bli riktigt tung. 🙂

Ergobaby Bärsele!

Jag är supernöjd med bärselen. Idag har det varit en jobbig dag för Lillplupp. Jag tror att det är värmen. Det har varit tryckande varmt och han har haft svårt att komma till ro och bli nöjd trots amning i timmar, närhet, blöjbyten mm. Han vill inte somna själv (förståeligt när man är så liten) så vi bär omkring honom hela tiden. Det är jättemysigt, men ibland är det skönt att få två armar fria och att ta sig ut trots att solen gassar och då är bärselen så himla underbar. Det som är perfekt med den är att den sitter jättebra OCH att det är som en flärp som man drar ovanför hans huvud som blir solskydd. Alla som har spädbarn vet säkert hur svårt det är att få en solhatt att sitta kvar på huvudet och när vädret är så ljust och soligt blir det då svårt att vara utomhus. Men med selen kom jag ut idag, fick Liten nöjd och kunde ta en promenad med en av vovvarna. FRIHET!
ergobaby-barsele-spadbarnsinlagg-original-galaxy-grey
Det är exakt en sån här vi har, med babyinlägget. På den mörkare gråa delen (själva bärselen) ser man det ljusgråa upptill som är själva ”luvan” man fäller upp och fäster på axelbanden som ett solskydd.

När han låg i bärselen var han så nöjd. Jag tror att han kommer att vara en kille som gillar att hänga med när det händer saker. Premiären blir om två veckor då vi ska åka till Rättvik i ett par timmar och gå på hundutställning. Kul!

Plusregn bland mina IVF-vänner!

Jag är så himla lycklig, glad, entusiastisk!!!
Två fina vänner har fått plus. Två fina tjejer som tyvärr har förlorat sina första barn vid födseln har äntligen fått positiva besked denna vecka. Nu ska det bara hålla i sig, hela vägen, och dom ska få sina efterlängtade syskon till sina änglabarn. Jag är så himla glad för deras skull. Nu är det några medsystrar ytterligare kvar som ska hejas fram. Det finns ingen möjlighet att inte dessa fina människor ska få bli föräldrar. ❤

Vår lille snutt är en riktig närhetsgurka. Han ska sova på oss, äta på mig, vara vaken på oss och mina armar och axlar har börjat ta ordentligt stryk av allt bärande. Därför åtog sig F att åka iväg och införskaffa en Ergobaby bärsele. Jag har hört mycket positivt om den, framför allt från folk som har dåliga ryggar. De har inte klarat att använda Babybjörn när barnet blir lite tyngre utan har rekommenderat den här varianten, dessutom har den ett babyinlägg som gör att den kan användas med en gång. Lillplupp är fortfarande för liten för Babybjörn-selen.

972194_10151461782157921_1120575240_n
Vi har provat den och Hampus somnade med en gång i den! Så underbart skönt att få mina armar fria! Dessutom var jag smart nog att säga att ”jamen vad bra, då fick jag en mors-dags-present”! 😀

Babybjörnselen ska vi istället ställa in efter F:s kropp så har han också en sele att bära honom i när det behövs. Då har vi en varsin som man inte behöver ställa in remmarna på utan det är bara att använda direkt. Så skönt!

I morse tog jag och Hampus en liten dusch tillsammans. Han har verkat lite kinkig när man ska tvätta honom eller bada honom så jag tänkte prova en variant och jisses vad han njöt. Han var bara med en kort stund så att jag fick tvätta alla veck, sedan fick pappa ta över och torka honom medan jag duschade klart med lite varmare vatten och duschtvål. Liten fick ju bara 37-gradigt vatten och ingen tvål. Det är så roligt att se honom när han blir så där nöjd och glad och njuter. 🙂

Post Navigation