Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the category “Pylorusstenos”

Viktkontroll på BVC och annat smått och gott

För två veckor sedan vägde Hampus 3990 gram. Då hade han gått upp ca 500 gram sedan operationen två veckor före det. Idag var det dags igen för vägning och mätning.

Vi pratade om lite ditt och datt. Det var en ny BVC-sköterska idag (Bibbi) som också var underbar. Jag uppdaterade henne lite på läget kring IVF:er, graviditet, lungemboli och operation på liten. Jag sa också till henne vad snabbt man går vidare nu när det har ordnat sig. Och hur fantastisk kroppen är på att återhämta sig. Pluppens ärr är hur fint som helst och jag mår ju faktiskt jättebra efter graviditeten med tanke på hur sjuk jag var tidigare.

När det var dags för vägning hade jag en gissningsvikt på ca 4400 gram. Jag tänkte att det skulle vara rimligt. Döm om min förvåning när vågen landade på 4705 gram! Jisses! Pojken har gått upp 700 gram på två veckor! Han äter verkligen ikapp sig. Hjärtat. Han hade inte vuxit så mycket på längden, men var nu 54 cm och med tanke på att han bara var 45 cm när han föddes så känns det helt okej. Vi fick åter igen idel lovord och beröm över hur harmonisk och fin han är. Jag berättade att han väldigt sällan gråter. Det sker bara när han har ont i magen och då sa hon att det beror på att vi har tillgodosett hans behov, att han inte behöver gråta. Sådant värmer.

Livet flyter på jättefint här hemma. Någon dag i veckan är lite tuffare med hans mage som krånglar, men med alla verktyg vi har så går det oftast jättebra. Vi kör kolikmassage, han får ett mål med Sempers Bifidus per dag (innehåller lite Lactulos), vi sätter honom i stolsits, vi kör pysventil etc. Då brukar det lösa sig efter ett tag och han blir så glad. 🙂

När han är vaken är han otroligt nöjd och ler och jollrar mest hela tiden. Han fyrar av leenden som gör att man blir alldeles varm. Vi pratar, sjunger och interagerar så fort han är vaken och det är den allra bästa tiden. Han är så go så att man blir galen.

Han äter ungefär var tredje timme på dagarna, ibland något oftare och döm om min förvåning när han sista tiden sover hela nätterna så när som på en matning mitt i. Det har gjort att oftast så får han sista kvällsmåltiden kring 23-24. Vi sover fyra timmar. Han äter och får lägga sig igen och så sover vi 3-4 timmar ytterligare (han sover i babynest mellan våra kuddar). Ibland har det t o m hänt att han har sovit fem timmar i sträck på natten. Det som är så fantastiskt är att OM han är vaken en stund på natten så är han nöjd och jollrar och somnar om. Han gråter aldrig förutom om han är hungrig. Jag vet inte om vi har haft tur, eller om min väninnas alla tips och råd har hjälpt om att få en dygnsrytm tidigt. Vi kör fullt ös med ljud och ljus på dagarna. Ingen tassar på tå utan vi pratar högt och tydligt med varandra. Hundarna skäller, det är trafik utanför, vi klipper gräs, dammsuger. På nätterna har vi det tyst, lugnt och mörkt, även under matning och blöjbyte och jag säger ingenting.  Min väninnas två barn är nöjda nätterna igenom och hon gjorde ett arbete om detta (hon är sjuksköterska) så vi har kört samma koncept och det har hjälpt oss. Slump eller inte. Det spelar ingen roll. Det är underbart att det är så här just nu. Ja, jag skriver just nu. För det händer ju saker hela tiden och ingenting är statiskt.

Förutom det här så ligger han gärna i sin vagn på dagarna (när han inte är hos mig). Jag har dragit ett påslakan runt ett fårskinn som han ligger på, jag bullar upp med kuddar så att han halvsitter och han älskar det. Han är också så nöjd nu för tiden att han kan somna själv i vagnen. Man ser när ögonen går i kors, man tar bort kuddarna och vips så sover han. Borta är den där oron han hade förut då han inte kunde somna. Det var säkert magen som var jobbig… VILL han somna på mig så får han det såklart. Man kan inte skämma bort dom här små för mycket. Som han fungerar just nu så kunde jag inte drömma om bättre.

Och bilen. Han älskar att åka bil. Även där är han bara nöjd.
Så även om vissa dagar är supertuffa med tre stora hundar och ett spädbarn så måste jag säga att vi har haft en enorm tur. Kanske beror det på att vi har haft prövningar så att det räcker för ett tag. 🙂

261855_10151508574757984_11

BVC – vikt och längdkontroll efter Pylorusstenos

I slutet på maj vägde Hampus 3530 gram och han hade ju haft en jättefin viktkurva sedan födelsen då han vägde 2405 gram. Kurvan pekade rakt upp i skyn. Sedan blev han sjuk och stannade av i vikt. På två veckor hade han inte gått upp något alls. När vi sedan närmade oss operationen hade han gått ner till 3470 gram.

Idag var det så dags för första vägningen sedan operationen. Vi hade tid hos min husläkare och hos vår underbara BVC-sköterska. Hampus hade gått upp hela 520 gram sedan operationen! Och idag var han 53,5 cm lång. Jag hade hoppats på en vikt kring 3,8 så jag blev superglad!!! Nästan 4 kilo!

Han fick idel lovord (såklart) om hur fin och rar han var och hur fin kontakt vi hade. Vi ska tillbaka om två veckor igen och då har vi passerat fyra kg. Det vet jag! För han äter som en häst och utvecklas massor hela tiden. Sedan operationen har vi fått ett helt nytt barn som pratar, ler, konverserar, intresserar sig för saker och är så nöjd.

Vilken bra dag det här har varit!

20130702-165613.jpg

Kommer det efter nu?

För första gången på flera månader har jag sovit flera timmar i sträck i två nätter. Pluppen vill inte somna själv. Då ska tilläggas att han ligger i sitt babynest mellan våra kuddar i dubbelsängen. Om han däremot får sova på min arm, vilket är ca 20 cm från nestet så somnar han som en stock och sover 4-5 timmar i sträck. Efter det får han mat (kring 4-5 på morgonen) och sedan somnar vi om i ca två timmar. Superskönt!

Däremot har jag extrema bakslag. Mina leder är inte att leka med och det gör mig oerhört utmattad och trött. Värken tär verkligen och man tar ju inte gärna smärtlindring när/om man ammar. Nu vet inte jag hur lite mjölk han får i sig av mig, jag tror inte att det är mycket, men jag vågar ändå inte chansa. Alvedon kommer jag tyvärr inte långt med.

Jag läste någon ny artikel om fibromyalgi och ledsmärtor. Ny forskning som visar att det kan finnas ett svar på gåtan.
http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1%2F663
Det dom sa på Skönvik när jag var på smärtutredning var att man kan likna kroppen vid ett bredband istället för ett modem, vilket gör att anspänningar och smärtor går på högvarv. Man kan väl säga att det har varit väldigt mentalt påfrestande senaste månaderna samtidigt som min kropp har krigat mot blodproppar i lungan, en jobbig graviditet, ett kejsarsnitt som trots allt är en omfattande bukoperation och sedan en sjuk liten kille. Nu när det är över är det precis som att min kropp lägger av helt. Smärtorna eskalerar och utmattningen kommer som ett brev på posten. Det är i alla fall tur att jag är ”ledig”, om man nu kan kalla föräldraledighet för ledighet. Nu MÅSTE jag försöka tänka på att sova middag på dagarna! Det blir nog lättare nästa vecka när jag är ensam hemma. Jag har lättare för att komma ner i varv när jag är ”själv” hemma.

På måndag ska vi på återbesök till specialistmödravården, både kring graviditet och förlossning men även lungembolin. På tisdag ska vi till BVC på läkarbesök och vägning/mätning och samtidigt ska jag ta prover. Man ska kolla upp sköldkörtel, reumatism och hemokromatos. Vi har en blodsjukdom i släkten som heter hemokromatos och både min pappa och min bror har sjukdomen så det är lika bra att kolla upp det även om det är ovanligt på kvinnor. Efter det hoppas jag att vi tar en lång paus från sjukhusbesök. Jag ska fortsätta med min högprofylax Fragmin ytterligare någon månad eller två. Sedan får vi se vad som händer efter det.

Status på Lillplupp är i alla fall: Hur bra som helst! Han har inte kräkts något alls, förutom några små uppkastningar (överskott). Såret på magen är jättefint och plåstret börjar lossna, precis som dom sa.

Dom leendena vi får är fantastiska och han är otroligt mycket mer aktiv, vaken och alert. Han pratar, jollrar och upptäcker världen. Nu hoppas vi bara på att han kan tänka sig att sova lite för sig själv ibland också, för annars blir det inte mycket gjort. Det blir spännande att se om jag ens har kommit ur pyamasen kring 16 när F slutar jobba nästa vecka… 😀

Pylorusstenos – efter operationen

Vi har fått ”ett nytt” barn, en ny liten bebis, efter operationen. Vi märker enorma framsteg i hans sätt att vara. Hans blick, hans leenden, hans utveckling har gått framåt massor. Han har slutat kräkas och äter som en häst! Helt underbart.

995041_10151503822077921_1884057156_n

Vi får åka hem från Uppsala!

Vi får åka hem från Uppsala!
Vi fick tillåtelse att åka hem i sambons bil under förutsättning att han skulle kunna åka på en gång och hämta oss. Läkaren ville inte att vi skulle ut i midsommartrafiken för sent på eftermiddagen. Så, sagt och gjort. Jag ringde F som fick sätta sig i bilen med en gång. Ca 11.30 är han här och då reser vi hem till Dalarna igen. Vi fick bara lovord, både hur vi är som föräldrar och hur fint Hampus mår, och i vilket fint skick han ändå har varit i hela resan. De har sett betydligt värre. Nu blir det veckovägningar på BVC, en tid för koll hos Barnkliniken i Falun om tre veckor och utöver det är det inga restriktioner mer än att han inte får bada förrän om två veckor (såret). Däremot får han duscha och tvättas.

Jag är SÅ fruktansvärt lycklig!
HEM!
hem-ljuva-hem

Pylorusstenos – Eftervården

Dagen efter operationen (igår onsdag) gick långt över förväntan. Natten till onsdagen låg han på övervakning och då hade han spytt en del, så jag förväntade mig det värsta. Vi började ge ersättning i mindre mängder efter varje amning och när timmarna gick och han inte hade spytt mer än 2 msk började jag känna stort hopp. Det var dessutom inte magsaft, galla och blod som kom, utan vanlig mat. Under dagen ändrades också hela hans anlete. Bekymmersrynkorna försvann och det vilade ett lugn över hela hans väsen. Han sov mycket, men så snart han vaknade fick han äta och han gjorde det med god aptit. Han blev bortkopplad från droppet och övervakningsutrustningen och plötsligt kunde vi börja leva lite mer som vanligt. Vi gick t o m ut på en liten tur med bärselen.

Hela dagen och kvällen handlade för mig om att ge honom all den närhet jag bara kunde uppbringa och all den mat han behövde. Det kändes som att vi hade massor att ta igen. Pappa F åkte hem så vi hade inte så mycket annat för oss än att ligga och mysa bredvid varandra i sängen. När Hampus sov surfade jag och kollade på tv-program på datorn. Det var ju rena semestern. Efter att ha levt med kaskadspyor, varit inklädd i frotté vid varje matning, så var det som att leva i en helt ny värld. Vår lilla bebis var ”tillbaka” igen. Däremot märkte jag att både han och jag var lite spända vid varje måltid. Han fick nästan panik i ögonen av minsta lilla uppspottning (han var säkert rädd för att spy så där otäckt igen) och jag ryckte nästan till och var beredd med badlakanet. Det har dock blivit bättre med tiden.

Han spydde en gång och jag tyckte att det var JÄTTEmycket som kom så jag bad en sköterska kika på det. De hade nämligen sagt att jag fick bedöma själv om jag ville att han skulle ha dropp över natten. Jag tyckte att det var onödigt om han fortsatte att äta så fint men kände att om han inte får behålla mat så ville jag ha den tryggheten. När kräkan kom hade han just ätit ca 70 ml och det kändes som att allt kom upp. Sköterskan gick iväg och vägde och räknade och berättade att det var max 20 ml som kom. Vi värmde på ytterligare 30 ml mat, för han var fortfarande superhungrig.

Natten gick och jag ökade på maten till normal mängd, 100 ml som han fick efter amningen. Hela natten har sedan fortlöpt utan minsta kräkning och i morse blev han därför av med sin infart. Nu är det inga nålar och inga slangar kvar. Blodprov är taget och vi väntar på ronden. Nu vill vi åka hem!

Nyopererad:                                                      Mätt och trött dagen efter (igår):
20130617_02       20130719_01

Men nu vill vi HEM! 🙂
20130620_01

Operationen är klar och har gått bra!

På förmiddagen tvättades liten och började förberedas för operation. Kring tolv fick vi veta att operation skulle ske kring 12.45. Vi följde med ner till operationssalen och fick pussa hejdå. Där brast allt. Tårarna sprutade och hjärtat höll på att slitas mitt itu. Vi försökte hålla ihop, gick upp på rummet och tittade på dokusåpor (för att dokusåpor var lagom lättsamt att titta på). Vi visste att vi skulle få träffa honom kring 15.00. Jag började förbereda mig mentalt på alla olika scenarion, allt från det bästa, att allt har gått superbra och att han skulle få börja äta igen till IVA eller problem med magslemhinnan, fasta tre dagar till etc. Allt för att inte bli för besviken om det skulle tillstöta något. Tårarna har runnit till och från precis hela eftermiddagen och kvällen på både mig och pappa F. Det är en enorm mängd anspänningar som släpper.

Kring klockan 14 ringde telefonen och dom berättade att operationen hade gått bra och att vi kunde göra i ordning oss och komma ned. Då grät jag igen. Vi fick sitta i ett väntrum ett tag vid uppvaket. Då grät jag igen. När vi fick komma in och jag fick stryka hans kind, då grät jag igen. Känslan att se hans harmoniska och avslappnade sömn var fantastiskt. En sköterska satt och gav honom sin napp med sockerlösning på så han var så nöjd och glad och snuttade för fullt i sömnen.

Vi vakade vid hans sida i nästan två timmar, sedan vaknade han till och fick komma till mitt bröst. Han ammade i några minuter, sedan somnade han igen och vi fick hjälp att ta oss upp till rummet igen. Väl på rummet värmde vi pyttelite ersättning som han fick, och nu sover han så sött så sött. Vi går långsamt fram med maten för de allra flesta barn spyr en hel del även efter operationen. Men han får dropp, så allt han får behålla utöver det är fantastiskt. Nässonden är borta och nu är det bara droppslangen och en övervakningskabel kvar som mäter syresättning och puls. I natt mellan 24-06 bor han på ett övervakningsrum alldeles intill mitt rum och övervakas. Det är en rutin dom har efter operation. Jag får vara med där om jag vill men det finns inte plats att sova. Vi får se – jag kanske passar på att sova några timmar. Det var länge sedan sist.

Mitt hjärta svämmar över. Hela tiden. Vi är så tacksamma för att vi nu kan börja se framåt mot LIV och HÄLSA istället för sjukdomar, och det sliter i mig att veta att alla dom där magknipen troligtvis hade med sjukdomen att göra. Det ska bli spännande att se hur han är framöver när han inte längre behöver ha ont av att äta. Vår finaste pojke.

Tack alla ni fina, fantastiska människor för allt stöd. Nu sover liten så gott och vi försöker slappna av så gott det går och försöker förstå att det är över nu. Skiten är över. Jag struntar i hur jobbig eftervården blir, för nu är vi på väg åt rätt håll.

20130617_Nyopererad

Kanske operation idag

Hoppas hoppas hoppas!

20130618-095233.jpg

Väntans tider – Ingen operation idag.

Det var en mycket, mycket tuff natt. Liten badade i magsaft som kom upp och spydde även kaskad över mig. Jag sov inte många timmar och kände mig så oerhört glad och lättad att det skulle vara över idag.

På morgonkvisten kom dom in och sa att vi kunde tvätta honom kring 08.30. De visste inte när operationen skulle bli av eftersom det var någon form av akutkö han skulle stå i.

Efter en stund kom de in igen och sa att det kanske inte blir någon operation idag då han inte ”var uppsatt”, vad nu det betyder. När de hade lämnat rummet bröt jag ihop fullständigt (man blir lite känslig när man har sovit som skit under tre timmar). Inte ett dygn till med liten som mår så dåligt! Och det har varit så struligt allting och så bristande information när vi var i Falun. Tydligen skulle DE ha bokat boende åt F och tydligen skulle DE ha gett oss papper som vi behöver för att fixa milersättning sedan, men VI har fått strula och fråga och rodda i allting själva. Som tur var fick F tag på avdelningen som kunde se till att vi får rätt papper med oss härifrån, annars skulle vi ha behövt fixa även DET i efterhand sedan OCH de bokade en till natt på hotell. Vi hade nämligen sagt att F skulle stanna åtminstone till operationen var över och liten börjar må bra, för då blir det betydligt lättare för mig att vara kvar och mata/amma. Som det är nu sitter han fast i två dropp, en övervakningssladd som har med puls och syresättning att göra samt en v-sond där magsaften ska komma upp. Fredrik servar mig med saker, går och handlar, fixar matkuponger och hämtar dryck, och så gosar han med liten när jag får sådana här pauser där jag läser eller surfar. Man behöver det, för dygnen blir jättelånga.

Hur som helst så togs det en massa prover och i slutänden visade det sig att han ändå inte skulle ha kunnat opereras idag för hans saltbalanser i kroppen behöver stabiliseras först. De lugnade mig med att det är mycket tryggare och bättre att han vätskas upp och ligger i övervakningen så att han är i balans vid en operation. Och det kan jag hålla med om. Det är bara SÅ tungt för oss och honom. Det är rena turen att han är såpass trött så att han sover mycket, för när han är vaken är han så himla ledsen.

Han har spytt en del idag, och nu visade det sig att dom hade stängt igen utfarten från sonden. Smart! Inte konstigt att det har behövt komma upp en annan väg. Vi öppnade den själva så nu rinner det på igen.

Utöver det så hade vi tid på specialistmödravården i Falun idag. De skulle se över mina blåmärken och ge mig nya Fragminsprutor samt ha ett postpartumsamtal om den jobbiga graviditeten och förlossningen och våra upplevelser kring det. Det sket sig, men överläkaren ringde upp mig (fantastiskt!) och ordnade så att svärmor kan gå upp till avdelning 37 och hämta 60 sprutor, det är min lilla månadsdos. 🙂

Nu ska vi strax iväg på ultraljud och eventuellt träffa röntgenläkare. Jag ser fram emot att få se vår älskades pojkes pigga ögon igen inom några dagar.
20130615

Installerade på sjukhuset

Det tog lite drygt två timmar för F att köra ner oss till Uppsala. Vi fick åka egen bil och det var skönt att få ett litet avbrott från sjukhuskänslan. Akademiska sjukhuset i Uppsala är för mig ett namn som jag förknippar med hightech och specialistvård. Jag förväntade mig nästan som att komma till en rymdstation från framtiden. Döm om min förvåning när jag insåg att det snarare såg ut som Ryssland anno 1975 inne på rummen. Nu är det ju som tur är inte rummens utseende som avgör kvaliteten på vården, men det blev faktiskt lite av en chock. Jag förväntade mig lite färger och tyger (som hemma på barnavdelningarna) och lite bilder på väggarna. Det är väldigt gammal inredning och min säng gnisslar och knakar så vi får se hur det blir med sömnen. 😀

Väl på plats togs nya prover på Lillplupp. De förklarade att dom ”börjar om” när man har bytt sjukhus. De vill se statusen NU. Han fick också en sond i näsan för att slippa spy så mycket. Även om det var fruktansvärt att höra honom skrika när dom satte den så förstår jag ju hur himla skönt det blir för honom nu och framåt. På bara några timmar hade det kommit ut 50 ml magsaft från den där lilla kroppen.

Dom sa också att han är i fin kondition trots allt. Barn som kommer in med det här problemet brukar ha gått längre tid utan näring och se betydligt mer insjunkna ut. Hampus har som tur är bara förlorat ca 100 g hittills. Däremot har han inte gått upp i vikt på ett par veckor utan stått stilla innan han minskade sina 100 g.

Vi fick träffa en läkare som förklarade hur operationen går till. Han förklarade hur det går om det går bra och han förklarade vad som händer om någon komplikation tillstöter. Om allt går som det ska blir det operation imorgon någon gång. Men först ska röntgenpersonal granska bilderna som togs på ultraljudet av Hampus mage. Om de är nöjda med bilderna är allt gott, om inte så ska det göras nytt ultraljud innan de opererar.

Efter operationen får han lite övervakning på rummet och han får börja äta med en gång. Sedan vill man följa barnet i några dagar för att se så att näringsintaget fungerar, att barnet ökar i vikt och bajsar. En viss procent av barnen får en läkningsprocess där de gjort en passage så att allt går tillbaka igen, vilket i så fall gör att operationen måste göras om. I så fall blir vi kvar ännu längre. I de bästa av världar går allt som smort. Lillen vaknar, börjar äta, går upp i vikt och vi får komma hem till midsommar (på torsdag/fredag).

Nu vaknar Pluppen och är hungrig så nu ska jag trösta.
20130616_02

På väg

Uppsala Akademiska Sjukhus nästa!

20130616-133700.jpg

Hjärtat värker

Igår, lördag, var det en riktigt tung kväll. Att som mamma se på när sitt älskade lilla spädbarn först ligger med stora ögon, för att sedan bli ledsen och visa alla tecken på att vilja äta och inte kunna varken trösta ordentligt eller mata, det är för mig ren tortyr. Hjärtat brast och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Man känner sig värdelös, liten, förtvivlad. Att inte kunna möta de allra mest grundläggande behoven av tröst och mat. Att inte kunna förklara att ”du kan få ligga på mitt bröst och få tröst, men det är viktigt att du inte tar ut dig och försöker äta på mig hela tiden”. Att inte kunna förvilla och förleda med spel, sagor, filmer. Slangar som är i vägen för det naturliga att lyfta upp, bära, trösta. Att vakna av att han spyr magsaft och galla och ligger och badar i ljusgul, slemmig gegga som luktar kloak. Det skär i mig. Och igår kväll kändes det som en evighet till måndag. Idag känns det lite närmare, tack och lov.

Alla hans prover är i alla fall bra. Hans salter är i balans så salt/sockerdroppet har gjort sitt jobb. Han får även näringsdropp för att inte förlora för mycket vikt och för att få lite mättnadskänsla. Klockan 13.00 kopplas droppet ur och då ska vi direkt sätta oss och åka till Uppsala Akademiska Sjukhus där droppet kopplas in igen när vi är framme. Vi får åka egen bil. Vi fick frågan och tackade ja eftersom F ändå måste ha åkt i egen bil om vi skulle åka ambulanstransport. Pluppen har det bra i sin favorit: bilstolen. Det är skönt att det ”händer något” idag som gör att tiden går lite. Igår stod den alldeles stilla.

Det känns med andra ord bättre idag. Efter en natts sömn (nåja, man är uppe och torkar kräkor varje timme) har jag fått nya krafter. Pappa är på plats. Liten sover och mår bra och har inte kräkts på fyra timmar. Nu reser vi snart. Mot framtiden. Nu är min hägring känslan när jag får ge honom bröstet eller flaskan första gången. När han får mat. När vi får se honom le ordentligt igen. Jag längtar så.

20130616

Operation på måndag

Jourläkaren kom in igår kväll och berättade att det var Pylorusstenos och att det blir operation på måndag. Man kunde även se på proverna att han hade spytt mycket men det var inga katastrofer med saltbalans och annat. Imorgon söndag blir vi transporterade med ambulans till Uppsala. Det är en enkel rutinoperation så jag känner mig lugn och trygg i det. Älskade liten så jobbiga dagar han har haft.

Vi har sovit fem timmar i sträck och hans ögon är mycket piggare när han slipper ha ont av att äta. Jag använder bröstpump för att försöka hålla igång min lilla produktion.

20130615-061223.jpg

Nu återstår lite logistik för att se om det är möjligt för oss båda föräldrar att resa bort ett par dagar och sedan ser jag fram emot en lättare tillvaro för älskade liten inom ett par dagar. Jisses vilka draman vi prövas med. Men det är i dom stunderna man märker att man klarar mer än man tror.

Inlagda på avd 34

Kräkningarna bara eskalerade och BVC hade ingen personal inne idag så det blev ytterligare ett besök på Akuten. Nu misstänker de Pylorusstenos, en förträngning av nedre magmunnen som drabbar ca 1 av 500 barn, oftast pojkar och det debuterar oftast före tre månaders ålder.

För att slippa kräkas mer har Lillplupp fått dropp. Han har lämnat blod och fått ett ultraljud av magen så nu väntar vi på resultatet.

Mammahjärtat värker men i skrivande stund sover han sött på min arm.

20130614-204411.jpg

Första besöket på Akuten

Hampus magproblem eskalerade och igår eftermiddag började han bli loj och var inte hungrig samtidigt som det började kännas som att han inte fick i sig tillräckligt eftersom han spydde såna mängder. Han hade inte bajsat på två dygn heller. Under kvällen fortsatte det så till slut bestämde vi oss för att åka in till akuten. Det var ingen kö så vi kom in nästan med en gång och fick träffa läkare som undersökte honom. Det visade sig att det var förstoppning. Små spädbarn kan spy av förstoppning, öronproblem, urinvägsinfektioner, förkylningar mm mm mm så de bara uteslöt det ena efter det andra. Hampus fick Klyx i rumpan och bara några minuter efteråt lossnade det och man riktigt såg hur lättad han blev. Och vi med!

Vi fick rådet att köpa Sempers Bifidus och ge honom det en gång per dag. En bebis som går på både ersättning och lite bröstmjölk (som Hampus) blir lätt förstoppade (av ersättningen) så de kan behöva lite extra hjälp av Lactulos som finns i Sempers Bifidus. Då blir innehållet mer jämförbart med bröstmjölk. Ett barn som ammas kan bajsa en gång per dag eller en gång i veckan. Ett barn som får ersättning bör bajsa varje eller åtminstone varannan dag så OM det blir så här igen kan man även byta ut fler måltider med Sempers Bifidus just de dagar som magen är extra bråkig. Det var en helt underbar läkare och underbar sköterska som vi träffade och de önskade oss hjärtligt välkomna tillbaka om det skulle hända igen och vi inte får ordning på det hemma. Men nu har vi i alla fall fått lite verktyg som kan hjälpa Lillplupp på traven.

Jag kan säga att vi är otroligt lättade över att det var ett såpass ”enkelt” problem. Vi har en mycket nöjdare liten gullbebis här hemma idag. Han äter med god aptit, ammar ofta och sover skönt. Dessutom har hans leenden kommit tillbaka igen. Från 4-6 veckors ålder kan barnet le – och det gör han med råge! Före det är det tydligen mest reflexer även om han har haft leenden länge. 🙂

4991-1

Kaskadspyor och Fragminbehandlingen

Nu kan man säga att räkmackan har gått över i fullt normalt bebisliv. Lillplupp har börjat kaskadkräkas 2-3 gånger per dygn. Som jag har förstått det är det normalt, men jag har pratat med 1177 som ändå tyckte att jag skulle be att dom kollar honom, så nu har jag ringt vårdcentralen. Så länge han får behålla mat och inte går på minus, och är pigg, så är det ingen fara och ofta ser det ju ut att komma ut mer än vad det är. Det är nog bara en gång i natt som jag tror att han fick upp allt (över mig, över sängen, över mitt täcke, över sig själv – MUMS), men då matade jag igen efter en stund och det fick han behålla. Det är lite synd om honom när det händer för han blir alldeles förtvivlad. Vi har alltså haft en ganska sömnlös natt, men jag tror att vi har sovit ett par timmar i alla fall.

Nästa vecka har vi en bokad läkartid på BVC med min husläkare, så hon ska få slå en kik – men dom ringer även upp i eftermiddag (sjukvårdsrådgivningen på VC). I skrivande stund ligger han och är supernöjd så han är pigg och som vanligt. Jag har också insett att det är bäst att klä in både sig själv, honom, vagnen, sängen, babynestet, möbler med handdukar när det är dags att äta. Och jag har konstaterat att det är bra med en fungerande tvättmaskin. Givetvis har en röd lampa börjat lysa på den – men jag tänkte be F fixa det idag.

Nu är det 6 veckor sedan kejsarsnittet och förhållningsreglerna är borta. Jag får nu röra mig som vanligt igen, och bära och lyfta tyngre. Jag tjuvstartade redan i fredags med min favoritsysselsättning: gräsklippning och igår var det dags igen. SÅ fruktansvärt skönt att motionera efter att ha legat sjuk så länge.

Och appropå sjuk så blev jag uppringd av sjukhuset gällande min Fragmindosering. Jag mailade dom angående mina blåmärken och eftersom vi har postpartumsamtal bokat nästa vecka med Specialistmödravården ska de be överläkaren/specialisten att ta en kik på blåmärkena då. Annars var deras råd att absolut fortsätta med Fragminet i den dos jag får. Åter igen fick jag förlika mig med att jag har varit dödssjuk. Det är som att jag inte riktigt har tagit in det. ”Du får betänka att du har haft en dödlig sjukdom så mitt råd till dig är att fortsätta med sprutorna, för det är inga farligt höga doser du tar”.

Ja, förlika sig med den tanken går liksom inte. Nu är allt klart och jag är enligt mig själv frisk och vill bara gå vidare i livet. Jag får nog hejda mig lite. 🙂

Oavsett kaskadspyor så är det världens vackraste barn. ❤
DSC_0740

Post Navigation