Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the category “Övrigt”

Tack för allt stöd – tar en bloggpaus

Jag är lite kluven kring det här med att blogga vidare nu när jag har en liten. Jag vill inte exponera honom på nätet alltför mycket, och en blogg utan bilder är inte speciellt rolig tycker jag. Därför har jag, i alla fall för nu, valt att ta en paus.

IVF-resan är över, om vi inte får för oss att göra ett syskonförsök framöver. I det fallet får vi inte göra ett fullt försök p g a min ålder. Men vi har ett embryo kvar i frysen som vi troligen inte vill förlora. Tiden får utvisa vad vi känner och hur vi tänker.

När det kommer till lungembolin som jag konstaterades ha den 27 februari så har jag en lång väg tillbaka. Jag har just börjat motionera med lite snabbare promenader och äntligen börjar vågen därmed också gå neråt sakta men säkert. Jag slutade medicinera med Fragmin i slutet av augusti och ska på en blodutredning i början av december. Jag har kontaktat en sjukgymnast p g a överansträningsskador, troligen en direkt följd av att jag har börjat röra på mig mer. Även han sa att jag måste se det som en LÅNG uppförsbacke, men inte ge upp för det BLIR bättre.

Livet med Hampus är fantastiskt, underbart och roligt mest hela tiden. Vad gör väl vissa sömnlösa nätter och gnöl och annat när man får umgås med ett sånt hjärtegryn som strålar, skrattar, pratar och är alldeles tokig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och NJUTER verkligen.

Tiden att blogga vill jag hellre lägga på liten, och när han sover vill jag hellre göra annat än att koncentrera mig på långa, genomtänkta blogginlägg. Men jag följer fortfarande en del IVF-vänner och hoppas och ber för att det är er tur snart.

NU ska jag vänta in att liten vaknar, sedan ska vi ge oss ut i den strålande höstsolen, under den knallblå himlen med den där härliga höstkyliga luften i näsan.

Må gott och ta hand om varandra!

Det var länge sedan sist!

Livet rullar på och jag älskar livet! Livet med Hampus är underbart, fantastiskt och härligt. Visst är man sliten ibland, men lyckan som strömmar genom kroppen varje dag är enorm. En kärlek som liksom svämmar över.

Hampus är nu fem månader och det händer otroligt mycket i utvecklingen. Jag köpte en underbar bok som jag verkligen rekommenderar. Den beskriver olika individtyper och förklarar hur de olika individtyperna utvecklas. Den gör att man blir lugn. BVC känns lite fyrkantig. Man pratar mest om hur mycket dom äter, när dom somnar på kvällen och om dom ligger på mage. Jag kände mig oerhört utanför i familjegruppen när jag insåg att vår lille inte alls gillade att ligga på mage som dom andra. Jag började bli orolig över att något skulle vara fel. Men så fick jag hem boken och ögnade lite, läste på om dom olika utvecklingsfaserna och insåg att just han är en tänkare, en individ som jobbar med skallen och händerna. Han är jättetidig på vissa intellektuella saker och lite senare med vissa andra. Däremot är han oerhört stark i nacken. Det är bara det att han inte övar på mage. Han vill mycket hellre sitta och stå. Och det är normalt. Tänka sig! 🙂

Boken beskriver alltså olika utvecklingsfaser som bebisen går igenom. Den beskriver hur de olika personlighetstyperna utvecklas som individer och hur man kan hjälpa sin bebis med lekar och annat för att stimulera de sinnen som attraherar bebisen mest. Jag älskar boken! Däremot så kommer man såklart längst med sunt förnuft. Men som lite uppslagsverk är den underbar (och som lugnande).
vaxa-och-upptacka-varlden

Vardagen fungerar jättefint. Under flera veckors tid har han bara ätit en gång per natt. Han brukar somna i sitt babynest mellan oss i soffan någon gång mellan 20-22. Vi bär med oss nestet upp när vi går och lägger oss. Så länge han äter på nätterna vill jag att han sover i vår säng i sitt nest, och en sköterska trodde inte att det blir några som helst problem för honom att sova i sin säng sedan, för nestet är tryggheten och det får följa med in i spjälsängen framöver. Han är faktiskt oerhört bra på att sova lite här och där.

Sedan brukar han äta mitt i natten. Och därefter kring 7-8 på morgonen. Sista två dygnen verkar han dock vara på väg in i en ny fas igen, för han har ätit 22.30, 03.30, 06.30, 09.00… Ja, mest hela tiden känns det som. Och så sover han plötsligt massor igen – även dagtid. Under en lång period har han bara sovit någon halvtimme på förmiddagen och någon kort stund på eftermiddagen. Jag tycker inte att det är jobbigt. Det är ju faktiskt därför jag är hemma, för att ta hand om honom. Vi ser till att vara ute en stund varje dag och vi pratar, leker, sjunger, läser, vilar, äter tillsammans. Han älskar att bara iaktta vad jag gör och han avgudar våra tre hundar.

När Hampus var två månader, strax innan operationen i Uppsala, var vi hos en supergo fotograf och tog superfina bilder. Nu under hösten, kring 4,5 månad fick vi nya förfrågningar från goda vänner. De behövde fota en bebis. Sagt och gjort. Vi åkte ut till en djup skog här i Dalarna och tog foton. De blev underbara.

Jag tänkte visa upp bilder från tre olika fotografer som har ”lånat” Hampus för bilder. Sedan blir det fortsatt slappande i soffan en regnig och ruggig höstdag. Det måste vara den första dagen med dåligt väder sedan liten föddes…

131005_03
Foto: www.millah.se

131005_04
Foto: 
www.millah.se

131005_01
Foto: Josefine Jondelius Eriksson

131005_02
Foto: Josefine Jondelius Eriksson

131005_05
Foto: Mia Spange

131005_06
Foto: 
Mia Spange

Dopet

Jag har ändrat mig. Jag känner att dagen och bilderna är våra privata. Jag vill inte dela med mig till cybervärlden. Men en vacker bild bjuder vi på.

IMG_9599
Tack alla fina för en oförglömlig dag. Men mest av allt – tack Hampus för att du finns och förgyller varje dag, varje minut och varje sekund. Du är för evigt älskad.

Dopet – en resumé

Jag har inte fått några bilder ännu, men det kommer framöver.

Vi hade en präst som var helt fantastisk. I 45-årsåldern och otroligt barnkär och bra med barn. Min bror och F:s syster skulle vara faddrar och jag ville då även att mina brorsbarn skulle vara aktiva i dopet.

Dopet började med att vi tågade in till Gärdeby gånglåt. Det var väldigt känslosamt att gå förbi alla nära och kära som hade kommit för att fira den stora dagen. Vi sjöng en psalm (Tryggare kan ingen vara). Prästen pratade lite om kärlek, om vårt mirakel samt att han visste hur otroligt efterlängtat detta barn är. Hampus log med hela ansiktet när prästen pratade till honom. Efter det läste pappa F Tackbön. Därefter fick fadder H läsa texten om ”Jesus och Barnen”. Prästen hade alltså frågat oss om vi ville att fler skulle vara delaktiga i dopet, vilket gjorde att han pratade väldigt lite.

Vi hade med en enorm talang som spelade gitarr och sjöng. En ung tjej. Jag tror att dom flesta tappade hakan när dom hörde henne. Till varje visa fick hon ge en kort presentation kring varför vi hade valt de visor vi gjort. Den första hon spelade var Nocturne/sov på min arm, vilket var den första visa Hampus hörde utanför min livmoder. Det var en kväll på BB då inte pappa F var där. Jag spelade den för Hampus och han fick somna på min arm. När E spelade de första tonerna av visan började Hampus gäspa och sluta ögonen, och strax därefter somnade han i sin pappas famn. Sedan sov han genom hela dopet. Lillgullet.

Prästen pratade lite igen, vi läste en bön och sedan var det dags för dopceremonin. Prästen bjöd upp de barn som ville att plaska med händerna i dopfunten. Det blev som en välsignelse av vattnet från barnen. Vi fick även hålla händerna på Hampus huvud genom en bön. Min bror fick hålla i Hampus medan prästen blötte ned huvudet. Prästen var så försiktig eftersom Hampus sov så gott, och han fortsatte snarka sig igenom akten. Fredriks syster fick tända dopljuset. Prästen pratade sedan lite om det här med medmänsklighet, om att varje gång man pratar med en medmänniska kan man tänka att man kan välja att antingen tända eller släcka ett ljus hos den personen. En väldigt fin metafor. Jag tror att de flesta jag känner tycker mest om att tända ett ljus hos andra. Åtminstone hoppas jag det.

E sjöng åter igen en visa. Då brast det för mig. Ted Gärdestads För kärlekens skull. Den har så mycket känslor. Både kring sjukdomen vi gick igenom under graviditeten, men också just det där när våren kom, när allting började blomma, då när livet faktiskt började igen.

Efter det läste jag en dikt från mamma och pappa, F:s syster läste en dikt och min bror med familj läste en dikt. Ett av mina brorsbarn var helt fantastiskt engagerad hela dopakten. Hon är bara 4.5 år men fanns vid min sida hela tiden, höll min hand, följde med mig fram när jag läste dikten, klappade och strök Hampus tills han somnade. Hon t o m grät när E spelade och sjöng för att hon tyckte att det var så fint. Åtminstone sa hon det i bilen på väg hem.

Sista psalmen var istället för en bön. Det blev Gud som haver barnen kär och därefter avslutade E med att sjunga och spela ”Älska mig för den jag är”. Det var så att kristallkronor sprack.

När dopakten var slut tågade vi ut till Astrid Lindgrens ”Snickerboa”.

Efter dopet var det trädgårdsfika hemma hos oss, och givetvis blev det ösregn. Men vet ni vad? Det gjorde då absolut ingenting. För folket och stämningen var på topp. Vi hade ju satt upp tält, och resten klämde ihop sig på altanen, i köket, i vardagsrummet. Det var bara ren glädje.

Och Hampus. Denna solstråle. Han sov sig som sagt igenom hela dopet, vaknade till när vi åkte hem, minglade glatt i flera timmar innan han sedan somnade i sin vagn. En helt fantastisk dag. Många tårar. Många känslor. Vi har fått höra i efterhand att det var det finaste dop många har varit på. Det värmer. T o m prästen grät ett par gånger. Han var märkbart berörd över vår historia, om allt vi gått igenom. Det visade sig också att han hade träffat F på en föreläsning. Det var samma vecka som jag åkte in för Lungemboli. F var ganska tagen när han skulle hålla föreläsningen och bad om ursäkt för om han behövde samla sig lite, och så berättade han att han skulle bli pappa men att jag hade blivit allvarligt sjuk. När prästen träffade oss blev han oerhört glad för att allt hade gått vägen.

Det blev faktiskt en dag som gav uttryck för allt det vi har känt och känner. Det blev en dag precis så stark som jag hade hoppats på.
130831_01

20130903-175914.jpg

Hejdå Fragmin, Hejdå Lungemboli

Vi överlevde dig, Lungemboli. Och idag har vi firat gåvan vi fick. Sedan den 27 februari då det konstaterades att jag hade fått en livshotande sjukdom har jag sprutat mig själv i magen 2-3 ggr per dag i olika doser. Efter ca 400 sprutor säger jag idag, på Hampus dopdag, hejdå till dig och sjukdomen och HEJ till livet. Tack för att du räddade livet på oss, men nu är vi redo för annat.

20130831-233146.jpg

Hampus Dopdag

Jag är för trött och för rörd för att göra en längre uppdatering, den kommer en annan dag när vi har sammanställt lite bilder som andra har tagit. Själva ägnade vi oss åt vårt barn.  Vårt fina barn som inte har fällt en enda tår på hela dagen. Som somnade till de välkända visorna som vi har vaggat till ett hundratal gånger, och kusin Elins mjuka hand som smekte hans panna och kind i kyrkan, och sov sig igenom hela dopakten. Vårt fina barn som glad och nöjd minglade med oss under hela fikastunden för att sedan somna gott i sin vagn efter några timmar. Vår älskade älskling.

Det var en fantastisk ceremoni med ca 45 nära och kära som hade samlats. Hampus fina kusiner, mina brorsbarn, var involverade i dopet, fick hälla vatten i dopfunten och plaska med fingrarna i vattnet. Det var känslosamt och starkt och Ella, min fina väns dotter sjöng och spelade som en ängel. Det var så att kristallkronor sprack och ingen gick därifrån oberörd av hennes sånger, noga utvalda av oss med en tanke, mening och ett budskap bakom.

Regnet öste ner hemmavid när vi skulle ha trädgårdsfika. Men alla fantastiska släktingar och vänner med sina goda humör gjorde att det kändes som sol hela vägen. Partytälten kom ändå helt klart till sin rätt.

Även om många tårar föll så var det verkligen en glädjens dag. Och presenterna som vi har öppnat för oss själva här på kvällskvisten var fantastiska och perfekta, varenda en. Jag återkommer med en längre uppdatering längre fram.

1175311_10151694378073743_799870037_n

Vi är redo

Hampus sover och friden har landat efter en hektisk dag. Imorgon ska ca 45 personer, släkt och nära, kära vänner dela en väldigt speciell dag med oss. Hampus dopdag. Vi har satt upp partytält hemma och förberett allt. Nu ska vi bara slappna av.

Morgondagen är Hampus dag och oavsett vad har vi en enda uppgift. Att finnas där för vårt barn. Det blir en stor och fin dag.

20130830-192801.jpg

Grattis på namnsdagen älskade barn

20130829-111039.jpg
Hampus ❤

Träffat prästen och dopprogram klart

Prästen Michael är helt underbar och vet hela historien bakom. Han sa att det blir ett speciellt dop för honom också som kommer att kännas ända in. Han märkte på hela programmet att det finns en anda i det som är speciell. Och det ÄR speciellt. Han är ett mirakel vi inte vågade tro på. Och all strävan tills han äntligen kom. Och så ettårsdagen av hans spirande liv i min livmoder. Ja…. Det blir onekligen en väldigt stark dag för oss.

20130827-220859.jpg            20130827-220908.jpg

Smärtor

Jag har haft fruktansvärda smärtor i ländrygg och höfter i två dagar och i natt låg jag vaken i flera timmar p g a värken. Som tur är kunde F åka hem före lunch idag för jag har svårt att bära lillen.

Nu är det i alla fall helg och båda är hemma. Superskönt.

20130823-134527.jpg

Det finns kanske en mening med allt…

Lördagen den 31 augusti har vi dop för Hampus. Det ska bli så mysigt. Vi har bokat en liten kyrka och prästen verkar helt underbar. En ganska ung präst som jag kände att man fick bra kontakt med direkt när vi pratade per telefon. Vi ska ses på tisdag. Det blir inte fika i något församlingshem utan vi har bestämt oss för att ha trädgårdsfika hemma med ”kläder efter väder” och ”medtag campingstol eller picknickfilt”. Vi ska sätta upp minipartytält (tak) och fixa lite stolar och bord men förhoppningen är att vädret är okej och att vi kan mingla runt och bara vara avslappnade. Vi känner inte alls för något långbordsgrejs på ett församlingshem. Och eventuell paketöppning kommer vi heller inte att ha. Det är ingen tävling. Tänk om det kommer någon som inte har haft möjlighet att fixa något, eller om det kommer någon som har sparat sina sista tjugor för att hitta något litet, och så kanske någon annan slår på stort. Nej. Jag tycker inte om det där pengafixerade. OM det finns gåvor så är vi jättetacksamma, men om det inte finns det så är det inte ett dugg viktigt. Det viktiga är att folk vill komma och fira vår dag en stund.

Och ibland känner jag att det finns en mening med allt som händer. Just idag började jag fundera på när vår resa började. Jag läste tillbaka och insåg att den 30 augusti 2012 sattes embryot (Hampus) in. Han hade mojsat sig i hela 6 dagar (långtidsodling + 1 dag) (normalt sett är det 5 dagars odling). Vid 5-dagars odlade embryon tar det 1-2 dygn för embryot att fästa. Så vid ett 6-dagars tar det ca 1 dygn. Det innebär att den 31 augusti 2012 borrade Hampus in sig i min livmoder för att bli vårt älskade barn. Den 31 augusti 2013 är dopdagen. Jag började gråta när jag insåg det. Det är stort. Riktigt stort.

Min väninnas dotter ska spela och sjunga på dopet. Hon är en riktig totaltalang vad gäller sång, musik och dans. Det betyder så mycket att en ung tjej ska framföra texter som betyder något. Hon ska sjunga ”Sov på min arm”. Det var den första sång Hampus hörde utanför livmodern. Vi hade en ensam natt på BB utan pappa dagen innan vi skulle åka hem. Jag saknade F och spelade sången när jag vaggade Hampus till sömns. Hon ska också sjunga ”För kärlekens skull” med Ted Gärdestad.  Texten börjar: Utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen….. Och så fortsätter den (så klart). Så kändes det. Jag fick lungemboli och kunde ha dött. Vi visste inte hur älskade Hampus mådde i magen efter allt drama. Vi var oroliga. Men så kom våren. April. Och då kom han. Sista sången hon ska sjunga är tillägnad Hampus för den fina texten. Det är ”Älska mig för den jag är”. För det är precis så vi känner. Vem han än är, vem han än blir, vad han än vill göra så kommer vi alltid att älska honom för den han är. Vårt alldeles perfektaste mest fantastiska mirakel.

Förutom det så ska vi föräldrar läsa en dikt, och så ska våra faddrar/gudföräldrar göra det (Fredriks syster och min bror med familj). Jag tror att det blir ett jättefint dop. Vi har kära vänner som filmar och fotograferar. Men det bästa av allt är att vi har bjudit ca 50 personer och i stort sett alla (nästan) har tackat ja. Kärlek. ❤
DSC_0269
Nyfödd älskling

I huvudet på din bebis

Vi har köpt en bok som heter I huvudet på din bebis. Skriven av Maria Zamore. Jag ser fram emot att plöja igenom den.
Lite om boken:

Ur förordet:

Den nya syn på barns utveckling, behov och omvårdnad som har vuxit fram under senare tid, har lett till ett paradigmskifte, en genomgripande förändring av grundläggande antaganden och tankemönster, menar en del.

>> Låt dem vädra lungorna, det är bara nyttigt <<, sa experterna förr när bebisarna skrek – och så varnade de för att barnen skulle bli bortskämda om föräldrarna tog upp dem. Små bebisar kan inte le, sa de också. Det där som såg ut som ett flyktigt leende var bara en grimas – ett tecken på att barnet hade magknip eller tarmbubbel. Inget att bry sig om.

Och där stod de nyblivna mammorna och papporna och kände sig fåniga för att de blivit varma av glädje över ett magknip, eller fick dåligt samvete för att de vyssjat sitt ledsna barn i famnen, eller låtit det amma sig till ro.

Men föräldrarna hade ju rätt. Mycket av det som mammor och pappor i alla tider har sett och förstått om sina barn är numera belagt och föremål för forskarnas intresse. Kunskapen om barn har vuxit enormt under senare år. Tack vare videokameran har forskare kunnat filma barns beteenden, reaktioner och förmågor och sedan studera dem i detalj. Detta har lett till ny kunskap, och den i sin tur har skapat nya teorier om barns utveckling – teorier som kan hjälpa oss som är föräldrar att förstå och stödja våra barn. Idag vet vi t ex att bebisar inte kan skämmas bort. Vi vet att det bästa vi kan göra när vårt barn skriker är att följa vår instinkt: att ta upp barnet och vara nära. Idag vet vi också att redan mycket små barn kan samspela med sina föräldrar.

Maria Zamore är reporter på tidningen Vi Föräldrar och har två barn. Genom åren har hon skrivit många artiklar om föräldraskap, barnpsykologi och de första årens utveckling. Boken bygger på aktuell kunskap om barn och intervjuer med forskare, psykologer, läkare, bvc-sjuksköterskor och andra. Hon har dessutom pratat med ett stort antal föräldrar.

20130814-163049.jpg

Kläder

Vi har förmånen att få ärva hur mycket fina kläder som helst så vi har kläder för flera år framåt. Vi har knappt handlat någonting själva. Men ibland ser man saker som verkligen är en stil och smak man gillar, och då kan man inte låta bli. Tur att vi behövde komplettera en av storlekarna lite. Och på fredag får vi kärt besök ända från Halland, med ytterligare kompletteringar från Ullared. Helt perfekt!

Nu ska vi bara ge oss ut på jakt efter en varm sovsäck för små barn. Dom kan användas som åkpåsar i flera år i olika vagnar och sittandes ute. Det ska finnas för vinterbruk nämligen och så anpassar man bara kläderna under.

20130812-123038.jpg

20130812-123052.jpg

41 sprutor kvar av Fragminet

Det ligger 41 sprutor kvar och väntar på mig. 20 dagar och en till spruta, sedan är jag färdigbehandlad efter ca 400 nålstick i magen sedan första veckan i mars. Jag fick diagnosen den 27 februari. Egentligen borde jag vara färdigbehandlad den 27 augusti, men jag har missat någon spruta ibland och har bestämt mig för att jag gör slut på dom även om det innebär några dagar extra.

Från början hade jag hästdoser. Första månaden sprutade jag 10000 ie + 2500 ie på morgonen och 10000 ie på kvällen. Dom röda sprutorna är dom starka. Dom gjorde väldigt ONT för innehållet sved väldigt. 2500 (blåa sprutor) var som rena bebisarna. Jag hade också gröna sprutor ett tag (7500 ie) som jag tog på morgonen och då fick jag ta gula sprutor (5000 ie) på kvällen. Men efter förlossningen, från 1 maj har jag haft samma dosering. En spruta på morgonen och en spruta på kvällen av dom gula som innehåller 5000ie.

Jag räknade ut att jag kommer alltså att ha stuckit mig i magen ca 400 ggr innan det är klart. Det är inte så konstigt att den är gul, blå, grön och lila. Men jag har också räknat ut att det finns olika sätt att sticka sig på. Vissa sätt går bättre och andra går sämre. Om man lyfter upp ett hudveck för att sticka och känner att själva hudpenetreringen gör ont och ändå forcerar och trycker in sprutan så svider det extra mycket av innehållet och magen blir extra blå. Om man istället  byter ställe när man känner att det inte känns bra, då kan man hitta ett annat ställe där själva nålsticket nästan inte känns alls. Då känns inte heller innehållet och magen blir mindre blå.

Jag har provat att sticka mig i låret men det gjorde förbaskat ont. Jag skulle prova att sticka mig i rumpan idag, men det var så svårt att få ett bra grepp. Det blev liksom alldeles för baklänges. Och ingen annan får sticka mig. Jag har ett visst kontrollbehov och om jag själv kan känna hur det känns och styra sticket så känns det så mycket lättare.

Jag minns när jag fick morfin i låret på BB. Det gjorde så fruktansvärt ont. Minst som dom värsta röda Fragminsprutorna x 10. Då tog ju BM bara sprutan och högg in den. Precis så som dom gjorde när Pluppen vaccinerades. 😦 Det är nästan så att jag själv skulle velat ha gett honom sprutorna eftersom jag vet hur det känns och vilka sätt som är mest lindriga.

Annars lever livet. Jag älskar att vara mamma och jag älskar när jag får stunder för mig själv ibland. Den här veckan har jag haft två möten med människor. Det ena mötet gjorde mig besviken och ledsen, men som tur var hade jag det andra mötet dagen efter och kom istället hem med energi och glädje. Det första mötet var en avlägsen släkting som var så otroligt negativ och fördömande och rent av elak att jag bara kände att jag ville därifrån. Det andra mötet var en kär gammal vän. Vi kunde prata sorg, glädje, ilska och humor i ett enda sammelsurium och det kändes så skönt att ses igen.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, jag är vuxen nog att kunna strypa kontakt med människor som inte ger något. Människor som slukar energi och sprider negativa vibbar. Livet är för kort för att ödsla sin kraft på det. Istället ska jag och vi fortsätta njuta av vår underbara lilla pojke, vårt liv, våra hundar, vårt hus och våra släktingar och vänner som betyder något. För även om det är mörkt och trist vissa dagar och jag känner mig urlakad, trött, dränerad – så kunde jag inte ha önskat mer än det jag har just nu.

life-is-too-short-improve-your-life

Barn och säkerhet

Hampus kommer att vara ett barn med mycket härliga omgivningar omkring sig. Både stugan vid Ryggen där farmor och farfar tillbringar somrarna, och våra campingsemestrar i Bohuslän vid havet. Det här med säkerhet har jag och F pratat om en hel del.

När vi växte upp var ingenting så himla noga. Vi sprang i bergen, vi badade, vi åkte båt utan flytväst. Men idag har man kanske lite mer kunskaper kring olika saker, internet informerar om otäcka olyckor som händer på ögonblicks sekunder och man har ett annat säkerhetstänk. Inte för att curla barnen, det är något helt annat i min värld, utan för att veta att OM olyckan är framme så har man i alla fall gjort sitt bästa för att det ska gå bra. För några veckor sedan kom vi in på det här med flytvästar.  Hur ska man ställa sig som förälder till ärvda/lånade saker som kanske inte är så nya och testade?

Det har visat sig att vissa flytvästar för små icke simkunniga barn inte håller måttet för det en flytväst ska göra. Nämligen få ett litet barn på rätt köl om dom ramlar i OCH hålla munnen ovanför vattenytan. Det räcker tydligen med ett andetag av vatten ned i lungorna så kan ett barn drunkna *hemska tanke*.

Vi har läst lite olika tester, bland annat det här:
http://www.testfakta.se/sport_fritid/article62873.ece

Sjöräddningen rekommenderar vidare att man inte använder flytvästar som är mer än 10 år gamla:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4251&artikel=5589345

I testfaktas artikel kan man tydligt se att vissa av västarna skulle man inte ens vilja sätta på sitt barn. Jag känner som förälder att det kommer att vara massor sådant här att tänka på i framtiden så jag tackar min lyckliga stjärna för att Internet finns. Vi kommer att söka och jämföra priser och olika tester innan vi köper in något som helst som har med säkerhet att göra. Det kan ju faktiskt hända att det redan nästa sommar är dags för en liten miniflytväst om vi befinner oss på bryggor/båtar.

Det är såklart supersnällt när människor vill väl och vill låna ut saker från förr, men när det kommer till säkerhet har vi beslutat att vi inte tummar på pris och inköp. Vi vill ha många, härliga, lyckliga somrar vid sjöar och hav tillsammans med Pluppen.

110804_02

Underbara dagar

Det var precis som om att allt släppte när jag fick gnälla av mig lite. Vi har haft underbara dagar trots värmen. Jag blir förundrad massor med gånger om dagen över hur otroligt go, nöjd och lugn vår Lillplupp är. Han är verkligen fantastisk att ha att göra med. Jag har haft energi igen och känt mig stark, frisk och pigg. Det är underbart.

I natt sov han i stort sett hela natten (synd att inte mamman gjorde det p g a alldeles för stillastående luft). Han somnade 22, sov till 06, åt lite och somnade om till 09. Maries (min bästa, äldsta väninna) råd om dygnsrytm verkar faktiskt ha hjälpt oss en hel del. På dagarna kör vi fortfarande fullt ös med ljud och ljus, vi släcker inte ner eller är tysta utan lever på som vanligt, och han sover när han är trött och DÅ sover han verkligen. På natten däremot har vi det tyst och mörkt och matning/blöjbyten sker under total tystnad. När vi är klara lägger jag honom ner i babynestet mellan oss igen och han somnar om. Det är helt underbart. Det gör att dagtid kan han sova i stort sett vart som helst; i vagnen, i nestet, i soffan, inne eller utomhus, hemma eller borta och på natten är han nöjd och somnar om när han har ätit. Som jag har sagt tidigare, inget är beständigt med små barn, men vi kanske har grundlagt någon form av dygnsrytm i alla fall. Marie är sjuksköterska och har två små barn själv som det har fungerat på, och hon gjorde en avhandling kring små bebisar och dygnsrytm, så vi följer hennes råd till punkt och pricka. Det verkar fungera super hittills.

Idag har vi varit ute vid farmors och farfars stuga och haft det mysigt med god mat och trevligt sällskap. Vi har just landat i soffan hemma och han har somnat i sitt babynest mellan oss. Vi har haft några magic moments igen då vi märker utveckling. Ibland står det stilla ett tag, och så vips så händer det något. Idag har han verkligen börjat gripa tag i saker och dra in dom i munnen. Visst, han har gjort så med små handdukar och sin filt tidigare men idag har han tagit tag i Pellefanten och verkligen hållit i. Han har också gripit tag i saker i babygymet. Det är så kul när man ser dom små framstegen. Efter en stund blev han ledsen (övertrött). Det har nog varit många intryck idag så han fick somna in i min famn och ligger nu bredvid oss och sover.

Han är verkligen det bästa som har hänt oss.

130803_01
Ligger och myser under myggnätet uppe vid stugan

130803_02
Ett paradis för en liten kille framöver. Det finns även en liten sandig vik alldeles intill.

3 månader och vikt- längdkontroll

Igår fyllde Hampus 3 månader. Tänk vad tiden går. Och det blir bara roligare och roligare. Man interagerar mycket mer, sjunger, pratar och skrattar och han hänger med och tycker att saker är roligt.

Sömnen går jättefint, förutom när det är för varmt ute. Vi har verkligen lidit både han och jag när det har varit så tryckande varmt. När det då igår vände och blev lite svalare så var det som en ny värld för oss båda. Vi har sovit jättegott i natt. Han vaknar oftast bara en gång och vill äta. Annars sover han ganska konstant mellan 22-07 ungefär. Han sover ofta en hel del på förmiddagarna och någon lur på eftermiddagen.

Vikt- och längdkurvan går finfint uppåt. För två veckor sedan vägde han 4705 gram och var 54 cm. Idag vägde han 5135 gram och var 57 cm. Det var också dags för vaccination idag. DET var mindre roligt för sticket gjorde ont. 😦 Som mamma känner jag att han har varit med om nog redan vid tre månaders ålder, med operation och provtagningar, men jag läste på lite om sockerlösning och hittade ett recept. På Akademiska i Uppsala fick han sockerlösning när de skulle ta prover (även på barnkliniken här) och jag vet att vissa BVC använder det. Jag frågade om BVC här använder det. Det gjorde dom inte. Men jag tog med mig eget. Varför ska han ha ont i onödan när något så enkelt kan förvilla ett par sekunder? Det är ju inte direkt så att det är hans normalkost. BVC-sköterskan tyckte att det var ett bra initiativ, och hon kunde inte begripa varför dom inte använder det där.

Receptet på sockerlösning är enkelt. 1 dl vatten och 1 msk socker (struket mått) skakas så att sockret löses upp, vilket tydligen ska ge ungefärlig 12%-ig sockerlösning. Han fick ett par duttar i munnen med nappen.

Nu hoppas jag att han mår bra när han vaknar, för han var bra ledsen lillpluppen. Det blir inga utsvävningar idag utan det blir närhet och kramar i stora lass.

130730_04

Viktkontroll på BVC och annat smått och gott

För två veckor sedan vägde Hampus 3990 gram. Då hade han gått upp ca 500 gram sedan operationen två veckor före det. Idag var det dags igen för vägning och mätning.

Vi pratade om lite ditt och datt. Det var en ny BVC-sköterska idag (Bibbi) som också var underbar. Jag uppdaterade henne lite på läget kring IVF:er, graviditet, lungemboli och operation på liten. Jag sa också till henne vad snabbt man går vidare nu när det har ordnat sig. Och hur fantastisk kroppen är på att återhämta sig. Pluppens ärr är hur fint som helst och jag mår ju faktiskt jättebra efter graviditeten med tanke på hur sjuk jag var tidigare.

När det var dags för vägning hade jag en gissningsvikt på ca 4400 gram. Jag tänkte att det skulle vara rimligt. Döm om min förvåning när vågen landade på 4705 gram! Jisses! Pojken har gått upp 700 gram på två veckor! Han äter verkligen ikapp sig. Hjärtat. Han hade inte vuxit så mycket på längden, men var nu 54 cm och med tanke på att han bara var 45 cm när han föddes så känns det helt okej. Vi fick åter igen idel lovord och beröm över hur harmonisk och fin han är. Jag berättade att han väldigt sällan gråter. Det sker bara när han har ont i magen och då sa hon att det beror på att vi har tillgodosett hans behov, att han inte behöver gråta. Sådant värmer.

Livet flyter på jättefint här hemma. Någon dag i veckan är lite tuffare med hans mage som krånglar, men med alla verktyg vi har så går det oftast jättebra. Vi kör kolikmassage, han får ett mål med Sempers Bifidus per dag (innehåller lite Lactulos), vi sätter honom i stolsits, vi kör pysventil etc. Då brukar det lösa sig efter ett tag och han blir så glad. 🙂

När han är vaken är han otroligt nöjd och ler och jollrar mest hela tiden. Han fyrar av leenden som gör att man blir alldeles varm. Vi pratar, sjunger och interagerar så fort han är vaken och det är den allra bästa tiden. Han är så go så att man blir galen.

Han äter ungefär var tredje timme på dagarna, ibland något oftare och döm om min förvåning när han sista tiden sover hela nätterna så när som på en matning mitt i. Det har gjort att oftast så får han sista kvällsmåltiden kring 23-24. Vi sover fyra timmar. Han äter och får lägga sig igen och så sover vi 3-4 timmar ytterligare (han sover i babynest mellan våra kuddar). Ibland har det t o m hänt att han har sovit fem timmar i sträck på natten. Det som är så fantastiskt är att OM han är vaken en stund på natten så är han nöjd och jollrar och somnar om. Han gråter aldrig förutom om han är hungrig. Jag vet inte om vi har haft tur, eller om min väninnas alla tips och råd har hjälpt om att få en dygnsrytm tidigt. Vi kör fullt ös med ljud och ljus på dagarna. Ingen tassar på tå utan vi pratar högt och tydligt med varandra. Hundarna skäller, det är trafik utanför, vi klipper gräs, dammsuger. På nätterna har vi det tyst, lugnt och mörkt, även under matning och blöjbyte och jag säger ingenting.  Min väninnas två barn är nöjda nätterna igenom och hon gjorde ett arbete om detta (hon är sjuksköterska) så vi har kört samma koncept och det har hjälpt oss. Slump eller inte. Det spelar ingen roll. Det är underbart att det är så här just nu. Ja, jag skriver just nu. För det händer ju saker hela tiden och ingenting är statiskt.

Förutom det här så ligger han gärna i sin vagn på dagarna (när han inte är hos mig). Jag har dragit ett påslakan runt ett fårskinn som han ligger på, jag bullar upp med kuddar så att han halvsitter och han älskar det. Han är också så nöjd nu för tiden att han kan somna själv i vagnen. Man ser när ögonen går i kors, man tar bort kuddarna och vips så sover han. Borta är den där oron han hade förut då han inte kunde somna. Det var säkert magen som var jobbig… VILL han somna på mig så får han det såklart. Man kan inte skämma bort dom här små för mycket. Som han fungerar just nu så kunde jag inte drömma om bättre.

Och bilen. Han älskar att åka bil. Även där är han bara nöjd.
Så även om vissa dagar är supertuffa med tre stora hundar och ett spädbarn så måste jag säga att vi har haft en enorm tur. Kanske beror det på att vi har haft prövningar så att det räcker för ett tag. 🙂

261855_10151508574757984_11

Lollo är äntligen hemma!

Vår kära vän M-S meddelade mig att hon hade virkat en jättefin nalle till Hampus och att hon skulle skicka den med posten. Hon är en riktig talang på att handarbeta och tidigare har Hampus fått jättefina tröjor och Converse-tofflor som hon också har gjort.

När avin kom åkte vi  iväg till Willys för att hämta ut Lollo men se DET fick vi inte. Lollo var adresserad till Hampus och tjejen i kundtjänst sa klart och tydligt att ”barnets namn får inte stå på paketet”. Jag hade med mig båda föräldrarnas leg, men det hjälpte inte. Jag undrade vad som händer då och hennes snorkiga svar var: ”vi kommer skicka tillbaka paketet till avsändaren”. MÄH! Hon var så där icke-tillmötesgående och suckade och fick mig att känna mig som världens mest omständiga trots att jag bara kom med en avi och ville hämta ut hans nalle. Hon började sucka och säga att ”jaja, jag kan ringa posten och höra” men hon fick inget svar och då bestämde jag mig för att säga att ”vi struntar i det här”. I förbifarten nämnde hon att avsändaren måste ringa posten och ändra mottagarnamn.

Väl hemma fick då stackars M-S vänta på att det blev måndag så att hon kunde kontakta sitt postombud, dra ut papper, skriva på, scanna och strula, som i sin tur fixade i ordning det hela och ändra till mitt namn. Lollo fick glatt ligga kvar i kartongen och vänta ytterligare några dagar.

Igår ringde jag till Willys igen för att höra om ändringen var genomförd så att jag skulle slippa åka till andra änden av stan i onödan och jag blev så glad när det var en annan röst per telefon för NU kanske det var någon trevlig. Till saken hör att jag är ALLTID trevlig och glad mot folk så jag förtjänar fan inte tjurskallar! Men Icke! Han lät som en nyvaken grinig tonåring, suckade och vrålade ”VÄNTA DÅ”! Åter igen fick man känna sig som jordens mest besvärliga. Men URSÄKTA mig, jag vill bara hämta ut ett paket liksom…. Efter många om och men fick jag veta att paketet nu stod i mitt namn.

Parallellt med det här har jag sökt på Postens hemsida och hittat en text som klart och tydligt talar om att i de fall ens barn får paket och barnet inte har legitimation så kan båda föräldrarna kvittera paketet, och så krävs det ett personbevis. Med andra ord visste hon ingenting den första tjejen som påstod att barnets NAMN inte fick stå. När jag tänkte efter insåg jag att vi har en herrans massa bevis från Skatteverket i en pärm, både på bebisen och på oss som vårdnadshavare, så om hon bara hade kläckt ur sig det så kunde vi ha kommit tillbaka redan samma dag eller dagen efter. Jag beställde även ett personbevis på Skatteverket som jag tänker ha i skötväskan från och med nu. Och hur Hampus personbevis ska kunna styrka att vi är föräldrar har jag ingen aning om, för det står inget om det. Det står att han inte har några barn. Så troligtvis får även jag och F beställa varsitt personbevis att ta med om det händer igen.

Hur som helst så åkte jag iväg för att hämta ut stackars Lollo som har legat och väntat på sin nya ägare i evigheter. Jag slet fram avin glad i hågen, kvinnan går iväg… och säger: NÄÄ; det är inte ändrat, det står i Hampus namn!
Då höll jag på att få ett bryt. Lugnt och sansat klämde jag fram att ”jag har ringt och pratat med någon man här hos er i dag och han såg att det var ändrat, annars skulle jag inte ha kommit hit idag”. DÅ hittade hon en lapp vid sidan om där uppgifterna fanns.
PHUU!

NU är i alla fall Lollo äntligen hemma. Det var en jädra pers för både avsändaren, oss och Lollo själv. Men nu är hon i goda händer och Pluppen skrattade högt när jag satte henne mitt emot honom i vagnen. Fast… hon fick nästan inte plats.

130710_01

Sångbok! Ett stort och varmt tack

Vi har varit så otroligt bortskämda med att få superfina saker till lille Hampus. Det har runnit många tårar när vi har öppnat brevlådan. Jag har inte lagt ut allting här, men ibland händer det något som gör att man stannar upp lite extra. Idag var det en sådan dag.

Att få veta att en kär vän till min sambos familj har följt vår resa med hjärta och engagemang och att sedan få en jättefin hälsning – det betyder så oerhört mycket. Och det bästa av allt: Det innehöll Hampus första, egna bok och det bästa av allt igen: Hans mamma och pappa älskar att sjunga. Åtminstone jag gör det varje dag, inklusive rörelser. Jag har en teaterapa i mig och efter allt elände vill jag visa Hampus den roliga världen med sång och musik, dans och glädje. Jag försökte mig på lite klumpiga rörelser när han låg i min mage. Jag försökte sjunga. Men efter lungembolin gick det inget vidare. Det tar vi igen nu!

Detta inlägg tillägnas alla er som bryr er om, som finns där och som har hejat på oss i vår långa, strävsamma resa. Vi är i mål nu och vi är SÅ lyckliga över vårt mirakel. Detta inlägg tillägnas extra mycket Anneli och Arne. Tack!

20130702-164836.jpg

Återbesök specialistmödravården och första ensamma föräldradagen

Jisses. Jag är mer än halvvägs genom dagen och har överlevt hittills, med lite nöd och näppe! 🙂
För att göra en lång historia kort så har dagen bjudit på: Uppstigning 08.00 efter 3+3 timmars sömn, matning, hund tömmer analsäckarna så att det luktar apa i vardagsrummet, lyckats få Plupp att sova en stund, snabb dammsugning (hundar fäller som tusan just nu), en propp gick! Ner och leta reda på vilken propp, dammsuga klart, skynda sig in i duschen innan Pluppen vaknar, hund snor BH och rusar ut, UT ur duschen (dyblöt), jaga hund för att slippa få en hunddregglig BH, in i duschen igen, färdigduschad. På med kläder, nej… hinner inte… Pluppen vaknar… Ut i köket utan kläder, huka mig ut på altanen för att ingen ska se mig och ta in hundar, mata Pluppen, rapa Pluppen, byta blöja på Pluppen. Halvsätta honom i vagnen och hälla upp fil, sjunga och äta fil. Pluppen tröttnar. Upp i famnen. Fortsätta äta fil med ena axeln vid örat. Klä på Pluppen, klä på mig. Ta fram bilstolen, skötväskan. Just ja! Komma ihåg att ta Fragmin. Just ja! Komma ihåg att ge hunden penicillin. Just ja! Borsta tänderna. Ut med allting i bilen. Iväg! Och 11.00 inställelse vid Specialistmödravården… *phuu*

Träffade Janne och hade ett givande samtal om propparna, Fragmin, graviditet, förlossning och BB. Jag har ju bara lovord att säga om den vård jag har fått under min resa, men jag berättade också om vårt hemska intryck av BB. Dessvärre var det inte första gången han hade hört det så han blev märkbart bekymrad. Hoppas att fler säger som det är så att det når fram. Det är så otroligt viktigt att få ett gott bemötande när man är i den situationen av att ha fött barn. Då hormonerna rusar, man ska få igång amning, man sover lite. Där om någon stans behöver man personal med ett hjärta.

Fragminet (5000 ie x 2) ska jag fortsätta med t o m 27 augusti. Tre månader efter det ska en koagulationsutredning göras. Han skulle höra sig för om jag borde lämna ett till blodprov nu för att se om Fragmindosen är rätt, i så fall hör de av sig. Och när sprutorna är slut slänger jag bara in ett meddelande via Mina Vårdkontakter så fixar dom så att jag får hämta en till kartong. Jag kommer att ha stuckit ca 400 sprutor i magen sista månaderna när vi är klara. Inte konstigt att den är lite blå.

Annars småpratade vi bara om ditt och datt. Han tyckte att vi skulle skaffa ett till barn när vi ändå håller på! Hahaha! Om man läser om min dag ovan så är man kanske inte så sugen. Men. Man ska aldrig säga aldrig. Vi kanske tänker annorlunda om ett år. Det kanske är värt ett kaos för Pluppen att få ett syskon (om det överhuvud taget skulle gå), eller så är vi helt nöjda som det är. Det får tiden utvisa.

Jag skojade lite med honom och frågade om inte hela Specialistmödravården skulle få tjutande sirener och blinkande lampor om dom såg mitt namn inskrivet igen? Han skrattade och sa att jag skulle få Fragmin från början. 😀

Nu är vi hemma igen. Jag har skrivit med pekfingervals samtidigt som jag vickar vagnen med andra handen för att se om han kan tänka sig sova i den en stund. Det ser nästan ut att fungera. Vi hoppas på det bästa. Han får gärna vara tätt på mig hela dagarna, men en timme här och där med armarna i frihet gör inget. Sele gillar jag inte alls att använda hemma. Alldeles för varmt och vi föredrar att byta ställning och både sitta, stå och halvligga. Det blir mäckligt med sele. Däremot är den suverän när man går ut och går med hundar. Idag är det dock kokhett så jag tror att vi alla mår bäst av skuggan.

Det blir nog bra det här…
We made it, so far!

invishighfive2

Hur ljuvlig kan man bli?

130623_01

Så här ljuvligt glad och nöjd är han 90% av tiden. Jag är kär! Varje dag!
Idag mår min kropp bättre igen. Det var som jag visste. En dag hemsk, nästa dag bättre!

Vi håller just på att planera vårt kommande dop i slutet av augusti och det går sådär… Jag har blivit blödig, nostalgisk och hemsk när det kommer till att försöka välja ut musik och dikter. Tårarna sprutar av tacksamhet över detta mirakel. Jag får nog ta en paus och planera vidare en annan dag… 🙂

Kommer det efter nu?

För första gången på flera månader har jag sovit flera timmar i sträck i två nätter. Pluppen vill inte somna själv. Då ska tilläggas att han ligger i sitt babynest mellan våra kuddar i dubbelsängen. Om han däremot får sova på min arm, vilket är ca 20 cm från nestet så somnar han som en stock och sover 4-5 timmar i sträck. Efter det får han mat (kring 4-5 på morgonen) och sedan somnar vi om i ca två timmar. Superskönt!

Däremot har jag extrema bakslag. Mina leder är inte att leka med och det gör mig oerhört utmattad och trött. Värken tär verkligen och man tar ju inte gärna smärtlindring när/om man ammar. Nu vet inte jag hur lite mjölk han får i sig av mig, jag tror inte att det är mycket, men jag vågar ändå inte chansa. Alvedon kommer jag tyvärr inte långt med.

Jag läste någon ny artikel om fibromyalgi och ledsmärtor. Ny forskning som visar att det kan finnas ett svar på gåtan.
http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1%2F663
Det dom sa på Skönvik när jag var på smärtutredning var att man kan likna kroppen vid ett bredband istället för ett modem, vilket gör att anspänningar och smärtor går på högvarv. Man kan väl säga att det har varit väldigt mentalt påfrestande senaste månaderna samtidigt som min kropp har krigat mot blodproppar i lungan, en jobbig graviditet, ett kejsarsnitt som trots allt är en omfattande bukoperation och sedan en sjuk liten kille. Nu när det är över är det precis som att min kropp lägger av helt. Smärtorna eskalerar och utmattningen kommer som ett brev på posten. Det är i alla fall tur att jag är ”ledig”, om man nu kan kalla föräldraledighet för ledighet. Nu MÅSTE jag försöka tänka på att sova middag på dagarna! Det blir nog lättare nästa vecka när jag är ensam hemma. Jag har lättare för att komma ner i varv när jag är ”själv” hemma.

På måndag ska vi på återbesök till specialistmödravården, både kring graviditet och förlossning men även lungembolin. På tisdag ska vi till BVC på läkarbesök och vägning/mätning och samtidigt ska jag ta prover. Man ska kolla upp sköldkörtel, reumatism och hemokromatos. Vi har en blodsjukdom i släkten som heter hemokromatos och både min pappa och min bror har sjukdomen så det är lika bra att kolla upp det även om det är ovanligt på kvinnor. Efter det hoppas jag att vi tar en lång paus från sjukhusbesök. Jag ska fortsätta med min högprofylax Fragmin ytterligare någon månad eller två. Sedan får vi se vad som händer efter det.

Status på Lillplupp är i alla fall: Hur bra som helst! Han har inte kräkts något alls, förutom några små uppkastningar (överskott). Såret på magen är jättefint och plåstret börjar lossna, precis som dom sa.

Dom leendena vi får är fantastiska och han är otroligt mycket mer aktiv, vaken och alert. Han pratar, jollrar och upptäcker världen. Nu hoppas vi bara på att han kan tänka sig att sova lite för sig själv ibland också, för annars blir det inte mycket gjort. Det blir spännande att se om jag ens har kommit ur pyamasen kring 16 när F slutar jobba nästa vecka… 😀

Pylorusstenos – efter operationen

Vi har fått ”ett nytt” barn, en ny liten bebis, efter operationen. Vi märker enorma framsteg i hans sätt att vara. Hans blick, hans leenden, hans utveckling har gått framåt massor. Han har slutat kräkas och äter som en häst! Helt underbart.

995041_10151503822077921_1884057156_n

Vi får åka hem från Uppsala!

Vi får åka hem från Uppsala!
Vi fick tillåtelse att åka hem i sambons bil under förutsättning att han skulle kunna åka på en gång och hämta oss. Läkaren ville inte att vi skulle ut i midsommartrafiken för sent på eftermiddagen. Så, sagt och gjort. Jag ringde F som fick sätta sig i bilen med en gång. Ca 11.30 är han här och då reser vi hem till Dalarna igen. Vi fick bara lovord, både hur vi är som föräldrar och hur fint Hampus mår, och i vilket fint skick han ändå har varit i hela resan. De har sett betydligt värre. Nu blir det veckovägningar på BVC, en tid för koll hos Barnkliniken i Falun om tre veckor och utöver det är det inga restriktioner mer än att han inte får bada förrän om två veckor (såret). Däremot får han duscha och tvättas.

Jag är SÅ fruktansvärt lycklig!
HEM!
hem-ljuva-hem

Post Navigation