Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the category “Lungemboli”

Tack för allt stöd – tar en bloggpaus

Jag är lite kluven kring det här med att blogga vidare nu när jag har en liten. Jag vill inte exponera honom på nätet alltför mycket, och en blogg utan bilder är inte speciellt rolig tycker jag. Därför har jag, i alla fall för nu, valt att ta en paus.

IVF-resan är över, om vi inte får för oss att göra ett syskonförsök framöver. I det fallet får vi inte göra ett fullt försök p g a min ålder. Men vi har ett embryo kvar i frysen som vi troligen inte vill förlora. Tiden får utvisa vad vi känner och hur vi tänker.

När det kommer till lungembolin som jag konstaterades ha den 27 februari så har jag en lång väg tillbaka. Jag har just börjat motionera med lite snabbare promenader och äntligen börjar vågen därmed också gå neråt sakta men säkert. Jag slutade medicinera med Fragmin i slutet av augusti och ska på en blodutredning i början av december. Jag har kontaktat en sjukgymnast p g a överansträningsskador, troligen en direkt följd av att jag har börjat röra på mig mer. Även han sa att jag måste se det som en LÅNG uppförsbacke, men inte ge upp för det BLIR bättre.

Livet med Hampus är fantastiskt, underbart och roligt mest hela tiden. Vad gör väl vissa sömnlösa nätter och gnöl och annat när man får umgås med ett sånt hjärtegryn som strålar, skrattar, pratar och är alldeles tokig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och NJUTER verkligen.

Tiden att blogga vill jag hellre lägga på liten, och när han sover vill jag hellre göra annat än att koncentrera mig på långa, genomtänkta blogginlägg. Men jag följer fortfarande en del IVF-vänner och hoppas och ber för att det är er tur snart.

NU ska jag vänta in att liten vaknar, sedan ska vi ge oss ut i den strålande höstsolen, under den knallblå himlen med den där härliga höstkyliga luften i näsan.

Må gott och ta hand om varandra!

Hejdå Fragmin, Hejdå Lungemboli

Vi överlevde dig, Lungemboli. Och idag har vi firat gåvan vi fick. Sedan den 27 februari då det konstaterades att jag hade fått en livshotande sjukdom har jag sprutat mig själv i magen 2-3 ggr per dag i olika doser. Efter ca 400 sprutor säger jag idag, på Hampus dopdag, hejdå till dig och sjukdomen och HEJ till livet. Tack för att du räddade livet på oss, men nu är vi redo för annat.

20130831-233146.jpg

41 sprutor kvar av Fragminet

Det ligger 41 sprutor kvar och väntar på mig. 20 dagar och en till spruta, sedan är jag färdigbehandlad efter ca 400 nålstick i magen sedan första veckan i mars. Jag fick diagnosen den 27 februari. Egentligen borde jag vara färdigbehandlad den 27 augusti, men jag har missat någon spruta ibland och har bestämt mig för att jag gör slut på dom även om det innebär några dagar extra.

Från början hade jag hästdoser. Första månaden sprutade jag 10000 ie + 2500 ie på morgonen och 10000 ie på kvällen. Dom röda sprutorna är dom starka. Dom gjorde väldigt ONT för innehållet sved väldigt. 2500 (blåa sprutor) var som rena bebisarna. Jag hade också gröna sprutor ett tag (7500 ie) som jag tog på morgonen och då fick jag ta gula sprutor (5000 ie) på kvällen. Men efter förlossningen, från 1 maj har jag haft samma dosering. En spruta på morgonen och en spruta på kvällen av dom gula som innehåller 5000ie.

Jag räknade ut att jag kommer alltså att ha stuckit mig i magen ca 400 ggr innan det är klart. Det är inte så konstigt att den är gul, blå, grön och lila. Men jag har också räknat ut att det finns olika sätt att sticka sig på. Vissa sätt går bättre och andra går sämre. Om man lyfter upp ett hudveck för att sticka och känner att själva hudpenetreringen gör ont och ändå forcerar och trycker in sprutan så svider det extra mycket av innehållet och magen blir extra blå. Om man istället  byter ställe när man känner att det inte känns bra, då kan man hitta ett annat ställe där själva nålsticket nästan inte känns alls. Då känns inte heller innehållet och magen blir mindre blå.

Jag har provat att sticka mig i låret men det gjorde förbaskat ont. Jag skulle prova att sticka mig i rumpan idag, men det var så svårt att få ett bra grepp. Det blev liksom alldeles för baklänges. Och ingen annan får sticka mig. Jag har ett visst kontrollbehov och om jag själv kan känna hur det känns och styra sticket så känns det så mycket lättare.

Jag minns när jag fick morfin i låret på BB. Det gjorde så fruktansvärt ont. Minst som dom värsta röda Fragminsprutorna x 10. Då tog ju BM bara sprutan och högg in den. Precis så som dom gjorde när Pluppen vaccinerades. 😦 Det är nästan så att jag själv skulle velat ha gett honom sprutorna eftersom jag vet hur det känns och vilka sätt som är mest lindriga.

Annars lever livet. Jag älskar att vara mamma och jag älskar när jag får stunder för mig själv ibland. Den här veckan har jag haft två möten med människor. Det ena mötet gjorde mig besviken och ledsen, men som tur var hade jag det andra mötet dagen efter och kom istället hem med energi och glädje. Det första mötet var en avlägsen släkting som var så otroligt negativ och fördömande och rent av elak att jag bara kände att jag ville därifrån. Det andra mötet var en kär gammal vän. Vi kunde prata sorg, glädje, ilska och humor i ett enda sammelsurium och det kändes så skönt att ses igen.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, jag är vuxen nog att kunna strypa kontakt med människor som inte ger något. Människor som slukar energi och sprider negativa vibbar. Livet är för kort för att ödsla sin kraft på det. Istället ska jag och vi fortsätta njuta av vår underbara lilla pojke, vårt liv, våra hundar, vårt hus och våra släktingar och vänner som betyder något. För även om det är mörkt och trist vissa dagar och jag känner mig urlakad, trött, dränerad – så kunde jag inte ha önskat mer än det jag har just nu.

life-is-too-short-improve-your-life

Återbesök specialistmödravården och första ensamma föräldradagen

Jisses. Jag är mer än halvvägs genom dagen och har överlevt hittills, med lite nöd och näppe! 🙂
För att göra en lång historia kort så har dagen bjudit på: Uppstigning 08.00 efter 3+3 timmars sömn, matning, hund tömmer analsäckarna så att det luktar apa i vardagsrummet, lyckats få Plupp att sova en stund, snabb dammsugning (hundar fäller som tusan just nu), en propp gick! Ner och leta reda på vilken propp, dammsuga klart, skynda sig in i duschen innan Pluppen vaknar, hund snor BH och rusar ut, UT ur duschen (dyblöt), jaga hund för att slippa få en hunddregglig BH, in i duschen igen, färdigduschad. På med kläder, nej… hinner inte… Pluppen vaknar… Ut i köket utan kläder, huka mig ut på altanen för att ingen ska se mig och ta in hundar, mata Pluppen, rapa Pluppen, byta blöja på Pluppen. Halvsätta honom i vagnen och hälla upp fil, sjunga och äta fil. Pluppen tröttnar. Upp i famnen. Fortsätta äta fil med ena axeln vid örat. Klä på Pluppen, klä på mig. Ta fram bilstolen, skötväskan. Just ja! Komma ihåg att ta Fragmin. Just ja! Komma ihåg att ge hunden penicillin. Just ja! Borsta tänderna. Ut med allting i bilen. Iväg! Och 11.00 inställelse vid Specialistmödravården… *phuu*

Träffade Janne och hade ett givande samtal om propparna, Fragmin, graviditet, förlossning och BB. Jag har ju bara lovord att säga om den vård jag har fått under min resa, men jag berättade också om vårt hemska intryck av BB. Dessvärre var det inte första gången han hade hört det så han blev märkbart bekymrad. Hoppas att fler säger som det är så att det når fram. Det är så otroligt viktigt att få ett gott bemötande när man är i den situationen av att ha fött barn. Då hormonerna rusar, man ska få igång amning, man sover lite. Där om någon stans behöver man personal med ett hjärta.

Fragminet (5000 ie x 2) ska jag fortsätta med t o m 27 augusti. Tre månader efter det ska en koagulationsutredning göras. Han skulle höra sig för om jag borde lämna ett till blodprov nu för att se om Fragmindosen är rätt, i så fall hör de av sig. Och när sprutorna är slut slänger jag bara in ett meddelande via Mina Vårdkontakter så fixar dom så att jag får hämta en till kartong. Jag kommer att ha stuckit ca 400 sprutor i magen sista månaderna när vi är klara. Inte konstigt att den är lite blå.

Annars småpratade vi bara om ditt och datt. Han tyckte att vi skulle skaffa ett till barn när vi ändå håller på! Hahaha! Om man läser om min dag ovan så är man kanske inte så sugen. Men. Man ska aldrig säga aldrig. Vi kanske tänker annorlunda om ett år. Det kanske är värt ett kaos för Pluppen att få ett syskon (om det överhuvud taget skulle gå), eller så är vi helt nöjda som det är. Det får tiden utvisa.

Jag skojade lite med honom och frågade om inte hela Specialistmödravården skulle få tjutande sirener och blinkande lampor om dom såg mitt namn inskrivet igen? Han skrattade och sa att jag skulle få Fragmin från början. 😀

Nu är vi hemma igen. Jag har skrivit med pekfingervals samtidigt som jag vickar vagnen med andra handen för att se om han kan tänka sig sova i den en stund. Det ser nästan ut att fungera. Vi hoppas på det bästa. Han får gärna vara tätt på mig hela dagarna, men en timme här och där med armarna i frihet gör inget. Sele gillar jag inte alls att använda hemma. Alldeles för varmt och vi föredrar att byta ställning och både sitta, stå och halvligga. Det blir mäckligt med sele. Däremot är den suverän när man går ut och går med hundar. Idag är det dock kokhett så jag tror att vi alla mår bäst av skuggan.

Det blir nog bra det här…
We made it, so far!

invishighfive2

Kommer det efter nu?

För första gången på flera månader har jag sovit flera timmar i sträck i två nätter. Pluppen vill inte somna själv. Då ska tilläggas att han ligger i sitt babynest mellan våra kuddar i dubbelsängen. Om han däremot får sova på min arm, vilket är ca 20 cm från nestet så somnar han som en stock och sover 4-5 timmar i sträck. Efter det får han mat (kring 4-5 på morgonen) och sedan somnar vi om i ca två timmar. Superskönt!

Däremot har jag extrema bakslag. Mina leder är inte att leka med och det gör mig oerhört utmattad och trött. Värken tär verkligen och man tar ju inte gärna smärtlindring när/om man ammar. Nu vet inte jag hur lite mjölk han får i sig av mig, jag tror inte att det är mycket, men jag vågar ändå inte chansa. Alvedon kommer jag tyvärr inte långt med.

Jag läste någon ny artikel om fibromyalgi och ledsmärtor. Ny forskning som visar att det kan finnas ett svar på gåtan.
http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1%2F663
Det dom sa på Skönvik när jag var på smärtutredning var att man kan likna kroppen vid ett bredband istället för ett modem, vilket gör att anspänningar och smärtor går på högvarv. Man kan väl säga att det har varit väldigt mentalt påfrestande senaste månaderna samtidigt som min kropp har krigat mot blodproppar i lungan, en jobbig graviditet, ett kejsarsnitt som trots allt är en omfattande bukoperation och sedan en sjuk liten kille. Nu när det är över är det precis som att min kropp lägger av helt. Smärtorna eskalerar och utmattningen kommer som ett brev på posten. Det är i alla fall tur att jag är ”ledig”, om man nu kan kalla föräldraledighet för ledighet. Nu MÅSTE jag försöka tänka på att sova middag på dagarna! Det blir nog lättare nästa vecka när jag är ensam hemma. Jag har lättare för att komma ner i varv när jag är ”själv” hemma.

På måndag ska vi på återbesök till specialistmödravården, både kring graviditet och förlossning men även lungembolin. På tisdag ska vi till BVC på läkarbesök och vägning/mätning och samtidigt ska jag ta prover. Man ska kolla upp sköldkörtel, reumatism och hemokromatos. Vi har en blodsjukdom i släkten som heter hemokromatos och både min pappa och min bror har sjukdomen så det är lika bra att kolla upp det även om det är ovanligt på kvinnor. Efter det hoppas jag att vi tar en lång paus från sjukhusbesök. Jag ska fortsätta med min högprofylax Fragmin ytterligare någon månad eller två. Sedan får vi se vad som händer efter det.

Status på Lillplupp är i alla fall: Hur bra som helst! Han har inte kräkts något alls, förutom några små uppkastningar (överskott). Såret på magen är jättefint och plåstret börjar lossna, precis som dom sa.

Dom leendena vi får är fantastiska och han är otroligt mycket mer aktiv, vaken och alert. Han pratar, jollrar och upptäcker världen. Nu hoppas vi bara på att han kan tänka sig att sova lite för sig själv ibland också, för annars blir det inte mycket gjort. Det blir spännande att se om jag ens har kommit ur pyamasen kring 16 när F slutar jobba nästa vecka… 😀

Kaskadspyor och Fragminbehandlingen

Nu kan man säga att räkmackan har gått över i fullt normalt bebisliv. Lillplupp har börjat kaskadkräkas 2-3 gånger per dygn. Som jag har förstått det är det normalt, men jag har pratat med 1177 som ändå tyckte att jag skulle be att dom kollar honom, så nu har jag ringt vårdcentralen. Så länge han får behålla mat och inte går på minus, och är pigg, så är det ingen fara och ofta ser det ju ut att komma ut mer än vad det är. Det är nog bara en gång i natt som jag tror att han fick upp allt (över mig, över sängen, över mitt täcke, över sig själv – MUMS), men då matade jag igen efter en stund och det fick han behålla. Det är lite synd om honom när det händer för han blir alldeles förtvivlad. Vi har alltså haft en ganska sömnlös natt, men jag tror att vi har sovit ett par timmar i alla fall.

Nästa vecka har vi en bokad läkartid på BVC med min husläkare, så hon ska få slå en kik – men dom ringer även upp i eftermiddag (sjukvårdsrådgivningen på VC). I skrivande stund ligger han och är supernöjd så han är pigg och som vanligt. Jag har också insett att det är bäst att klä in både sig själv, honom, vagnen, sängen, babynestet, möbler med handdukar när det är dags att äta. Och jag har konstaterat att det är bra med en fungerande tvättmaskin. Givetvis har en röd lampa börjat lysa på den – men jag tänkte be F fixa det idag.

Nu är det 6 veckor sedan kejsarsnittet och förhållningsreglerna är borta. Jag får nu röra mig som vanligt igen, och bära och lyfta tyngre. Jag tjuvstartade redan i fredags med min favoritsysselsättning: gräsklippning och igår var det dags igen. SÅ fruktansvärt skönt att motionera efter att ha legat sjuk så länge.

Och appropå sjuk så blev jag uppringd av sjukhuset gällande min Fragmindosering. Jag mailade dom angående mina blåmärken och eftersom vi har postpartumsamtal bokat nästa vecka med Specialistmödravården ska de be överläkaren/specialisten att ta en kik på blåmärkena då. Annars var deras råd att absolut fortsätta med Fragminet i den dos jag får. Åter igen fick jag förlika mig med att jag har varit dödssjuk. Det är som att jag inte riktigt har tagit in det. ”Du får betänka att du har haft en dödlig sjukdom så mitt råd till dig är att fortsätta med sprutorna, för det är inga farligt höga doser du tar”.

Ja, förlika sig med den tanken går liksom inte. Nu är allt klart och jag är enligt mig själv frisk och vill bara gå vidare i livet. Jag får nog hejda mig lite. 🙂

Oavsett kaskadspyor så är det världens vackraste barn. ❤
DSC_0740

Högdosprofylax Fragmin för hög?

Nu är det nog dags att kontakta vården för jag misstänker starkt att mitt blod är för tunt för nu börjar jag bli blå och lila både här och där.

Min vad t ex, och det är inte enda stället.

20130609-125747.jpg

Annars rullar allt på. Liten har svårt att komma till ro och sova men vi jobbar på det. 🙂

20130609-125935.jpg

Börjar ta mig ut i friheten

Det är så skönt med bärselen eftersom Hampus bara vill sova på mig hela tiden! Idag däremot har vi lyckats få honom att sova i vagnen (när han har somnat i famnen) hela två gånger. Vilken skillnad det blir på livet. Man hinner ju äta!

På förmiddagen tog jag med lillen in i duschen och det gillar han verkligen. Efter det slängde jag på mig bärselen och drog ut på hundpromenad här i skogarna. Så mysigt! Det är verkligen en rutin jag vill få till varje dag. Jag behöver röra på mig och jag behöver få komma ut i friska luften. Underbart!

Hur är livet annars som spädbarnsförälder då? Jo, intensivt. Det går såklart i ett, men om han lyckas sova lite utanför min famn kommer det att göra enormt stor skillnad. 🙂 Det är också helt fantastiskt och underbart. När han verkligen är vaken är det hur roligt som helst, och sådana stunder kommer det ju att bli mer av framöver.

Vi är lyckligt lottade! Och nu vaknar han. Dags för modern att rycka ut!
130531_05

201 Fragminsprutor i magen och besök på BVC

Sedan i februari har jag räknat ut att jag har stuckit mig i magen 201 gånger. Det är väl inte så konstigt att den är prickig, grön och blå kanske? Jag börjar märka att det är svårt att hitta ställen att sticka på som inte gör ont och ömmar, men det är bara att bita ihop! Jag ska ta sprutor ända tills i slutet av juli/början av augusti så jag är i alla fall en god bit på väg. Man kan sticka sig i låret också men AJ, det gör tusen gånger ondare. Det är mycket lättare att dra upp lite bilring, eller volang som det så fint heter, och sticka. Låret har för mycket muskler.

Jag går alltså på högdosprofylax Fragmin i några månader efter förlossningen. När behandlingen är klar kommer det att bli någon form av propputredning. Vad den går ut på vet jag inte exakt, men det lär ju visa sig till hösten. De ska undersöka om jag har någon underliggande blodsjukdom som har gett mig proppar eller om det inte finns det. Helt enkelt.

När det kommer till alla graviditetssymptom som jag hade så har i stort sett alla försvunnit som ett brev på posten (det gjorde dom samma dag som Lillplupp föddes) utom karpaltunnelsyndromet och samma känsla som karpaltunnelsyndromet i fotleder och leder i benen. När jag vaknar på natten och går upp så kan jag inte gå normalt i trappan utan jag måste ta ett steg i taget med samma ben före eller hur man ska försöka förklara. Jag måste vrida och krumbukta mig och hålla i ledstången när jag går ner. Det har jag nog inte ens sagt till min kära sambo, för jag tänker inte på det på dagarna eftersom det är värst på nätterna. Däremot märkte jag idag när jag skulle resa mig från min picknickfilt att det var likadant. Jag blir galet stel, precis som om det är vätska kvar i kroppen som trycker på nerver, men så snart jag har ruskat igång mig så går det bra (förutom på natten). Nu minns jag att min husläkare sa att jag skulle ha tålamod med karpaltunnelsyndromet till minst ett halvår efter förlossningen innan jag ens skulle fundera på en operation (många får operera sig men det blir inte alltid så bra) för det kan gå tillbaka med tiden. Så, vi ser tiden an och hoppas på det bästa, även med fötterna/benen!

Idag har vi varit på BVC igen och det är helt otroligt men Hampus tillväxtkurva fortsätter att stiga rakt uppåt i ett lodrätt streck. BVC-sköterskan bara skrattar och säger att vi gör ett jättefint jobb och att vi ska fortsätta precis som vi gör. Hon sa också att han verkligen är med och att han är stark i kroppen och jättefin i huden. Sådant värmer!

Förra veckan vägde han 3125 gram.
Idag vägde han 3470 gram.
Förra veckan var han 49,5 cm lång
Idag var han 51,3 cm lång

😀

På eftermiddagen och kvällen idag hade jag min första ensamtid med Hampus för F skulle iväg på lite samkväm med jobbarkompisar. Mamma och pappa skulle umgås med mina brorsbarn så jag passade på att öva på att komma hemifrån (paketera ner liten i bilbarnstolsinsatsen, bära ner till bilen (glömde att jag inte ska bära tungt förrän 6 v efter kejsarsnittet), få in den i bilen och komma ihåg den packning som behövs när man har en liten bebis. Det gick finfint och jag fick två härliga timmar på en gräsmatta och en picknickfilt tillsammans med mina fina brorsbarn (Hampus kusiner) och mina föräldrar. Dom andra lekte mest och sparkade boll medan vi tittade på. Det ÄR faktiskt en massa ”hinder” som jag behöver ta mig förbi. Det här med att ta sig ut från sin bubbla som man har varit i under en månad och börja leva lite outside the box. Men nu har vi börjat med små myrsteg i alla fall. Alltid något! Det gick i alla fall hur bra som helst.

Nu ska jag gå och lägga mig och vänta in nästa matning. Det är ingen idé att somna en timme för då blir jag bara tröttare. Jag kör mitt sovrejs mellan 01.30-04.30 och mellan 05.00-08.00 (cirkatider). Det är min sömncykel nu för tiden.

Sov så gott!

Jag är så tacksam

Det svämmar över. Ofta. Jag kan inte se något annat än att mitt liv är fulländat trots att jag titt som tätt drabbas av vallande hormoner som bara rusar i kroppen och ger mig irritationsdippar över småsaker. Jag är fylld av tacksamhet och glädje i stunden. Jag spelar fin musik på hög volym, F står ute och grillar, alla dörrar och fönster är öppna, Hampus ligger och sover så gott nära intill mig i soffan efter att han gav mig världens leende när jag petade på hans näsa.

Vi har gått igenom flera svåra år och några nödår för att komma hit, men det är bortglömt nu. Nu finns bara NU. Och NU är det bästa som finns. Vi lever och vi mår bra. Vad mer kan man önska?

130518_02

Välkommen till världen. Vårt mirakel. Vår Hampus. Förlossningsberättelse vecka 38 (37+1).

Måndag 29 april
Det här inlägget skrivs måndag den 29 april och framåt men kommer inte att publiceras förrän lite senare i veckan. Anledningen är att vi inte vill gå ut med det som komma skall förrän det är klart.

Måndag 10.30 : CTG och blodtryckskoll. Jag började få lågt blodtryck. Lillplupps kurva var fin.
Måndag 11.30: Tillväxtultraljud och navelflödeskontroll. Flödet var jättefint. Lillplupps tillväxtkurva har planat ut ännu mer och ligger nu på -30%. Kontroll av min livmodertapp. Inte mogen.

Läkaren gick iväg och kom tillbaka och sa: ”Bebisen är fullgången, han växer inte mer, du har haft mycket problem med hälsan länge. Vi ser ingen anledning att dra ut på det mer. Vi skulle vilja sätta igång dig. Vi skulle kunna göra det redan nu om du vill”.

Jag fick en smärre chock eftersom jag hade siktat in mig på efter nästa helg, så jag frågade om det fanns möjlighet att göra det imorgon (Valborg) så att man hinner smälta sina tankar lite. Det gick bra. Vi frågade också vidare hur det var tänkt att gå till.

Vi blir inskrivna kring 08.00 på Valborgsmässoafton. De ger mig någon form av hormon (prostaglandin) som eventuellt gör att livmodertappen mognar under morgondagen. OM det går vägen fortsätter man med en igångsättning, troligtvis med ballong. Om inte livmodertappen svarar enligt önskemål ser dom ingen anledning till att prova vidare. I det läget blir det planerat KS, troligtvis på onsdag den 1 maj.

Jag är i chock över den snabba vändningen. Både glad och livrädd på samma gång. När jag postar det här inlägget är förhoppningsvis Lillplupp redan född – men jag ville skriva det för att minnas själv vad som hände. Från och med imorgon får Fredrik göra anteckningar åt mig vad som händer, så ska jag uppdatera igen om min förlossningsberättelse.

Tur att våra förlossningsväskor är packade sedan länge p g a alla mina sjukhusvistelser. Vi är redo. Tror jag.

Natten till 30 april:
En sömnlös natt med många tankar och grubblerier. Rädslor över det stora som komma skall blandat med hopp och förtvivlan. Fullt normala tankar inför det stora och livsomvälvande. Fick tyvärr inte ens en minuts sömn.

Tisdag 30 april:
Tog halv dos Fragmin enligt instruktion – 2500ie (dom hade överlagt med en koagulationsexpert på Karolinska) samt 1 piller Trandate.
Infann oss på BB, avdelning 37 oförlösta, rum 3 ca klockan 08.00. Väl på plats fick jag äta lite frukost och så satte dom CTG-kurva på Lillplupp i ca en timme. Han var lite svårväckt som vanligt på förmiddagar. Man tog även ett blodtryck 115/70. Perfekt. Ca 10.00 fick jag min första dos med hormoner som ska mjuka upp livmodertappen. Fick sammandragningar, molvärk och ryggvärk ca var tionde minut som även syntes på CTG:n.

12.30 – Ny CTG-kurva för att kolla Lillplupp. Överläkaren AR kom in och berättade att hon hade pratat lite extra med koagulationsexperten på Karolinska angående att jag har haft det lite trassligt med lungorna även efter embolin, med andningssvårigheter och hosta. Hon fick förklarat för sig (och oss) att just där mina proppar satt (i ytterkant) kan det gärna ske lite vävnadsdöd (som inte är farligt), men innan kroppen har hunnit ta hand om det så kan man få fortsatta symptom. Det var SÅ skönt att få höra det. Att få en förklaring. Jag läker fortfarande helt enkelt! Hon fick också okej på att köra kejsarsnitt med denna lågdos som vi kör under de här dagarna, d v s blödningar framtill har man god kontroll på vid ett eventuellt kejsarsnitt. Det är ryggbedövningen man inte chansar på p g a att blödningsrisk vid ryggraden inte är så lämpligt även om det bara skulle bli en liten blödning.

13.30 – Koll av livmodertappen. Den börjar mjukna. BM fick in ett finger. Hon rådgjorde med AR (överläkaren) om vi skulle sätta ballong eller avvakta och köra lite mer hormoner för tappen. Vi kör en omgång hormoner till för tappen eftersom den har svarat så fint och i lagom takt. Ny dos och avvaktan till ca 15.30-16.00.

15.00 – Överläkare AR kom in igen. De har beslutat att vi kör det här lugna fina tempot med stimulering av livmodertappen i hopp om att det kommer igång av sig självt eller att de kan ta hål på hinnorna. Om inget har hänt efter ett dygn, alltså imorgon förmiddag, så blir det planerat kejsarsnitt. De vill gå långsamt fram p g a att Lillplupp är liten så de vet ju inte om han är skör och känslig. Därför tar man det i lugnare takt än annars. Jag tycker att takten är alldeles perfekt jag. Fredrik har fått boa in sig i den andra sängen här på vårt rum. Det känns skönt att han också kan ligga lite avslappnat och kika på tv och surfa istället för att sitta på en pinnstol.

20.00 – Har kört CTG i massor hela eftermiddagen/kvällen och ett par AJ-iga undersökningar av min livmodertapp. Min barnmorska A är underbar! Lillplupp ligger fortfarande alldeles för högt upp. Samtidigt har jag sammandragningar/värkar var tredje minut men har bara öppnat mig drygt ngn centimeter så vi har tagit en medicinpaus i ett par timmar. Man kan inte veta hur en förlossning blir, utan allt handlar om vad nästa undersökning säger. Man kan nästan kalla det vid tiominutersbesked. Lillplupp härjar på i magen med fina hjärtljud, men det finns fortfarande anledning att ha kejsarsnitt i bakhuvudet för de saknar de toppiga ökningarna som man vill se på kurvan. Nu är jag frikopplad från apparater i 40 minuter, sedan blir det ny koll av livmodertappen och ny CTG-kurva. Jag börjar känna mig trött och få väldigt ont i huvudet. Jag sov ju inget i natt och har tagit några korta tuppisar.

22.00 – Efter 14 timmar med pinvärkar då jag bara hade öppnat mig en centimeter togs beslut om kejsarsnitt. De hade medvetet inte låtit mig ta Fragmin under dagen – så jag fick spinalbedövning. Allt gick väldigt snabbt. Vi satte in urinkateter och infarter och så kom narkosläkare och lade spinalbedövning. Klockan 23.34 den 30 april kom så vårt mirakel till världen. 2405 gram och 45 centimeter lång. En liten kille men välproportionerlig och innerligt söt.

Och vi fick lite räkmacka trots allt. Apgarvärdena: 10-10-10, han kom igång med andningen själv direkt och inga åtgärder behövdes. Och pappa F fick klippa navelsträngen. Inget blev som jag trodde eller fasade. En storm av kärlek blåste över oss och den kärleken kan ingen någonsin ta ifrån oss.

Vackra, vackra barn. Vi älskar dig. Välkommen.
Hampus

Sömnlösa nätter och gravidåkommor resumé

Mitt liv har präglats av sömnlösa nätter i flera månader nu. Oftast går det jättebra, för om jag lyckas ta en liten tupplur mitt på dagen så mår jag bra igen, men när dagar blir som igår och jag är på sjukhuset hela dagen så faller ju det konceptet tyvärr. Jag hoppas verkligen att jag inte är sömnlös när vi får barn för då kommer jag att behöva sova några timmar när han sover. Jag har inga problem alls med att sova i etapper på nätterna men jag behöver då få ta en liten tupplur på dagen.

I går kväll gick jag och lade mig kring 22 och somnade efter 04. Jag räknade antal ggr jag var på toa innan jag somnade till. 13 ggr! Det blir lite av tortyr för det är när jag precis är på väg att somna som jag måste upp. Då vaknar jag till och så får jag börja om från början igen. Jag sov kanske 3-4 timmar i sträck utan att gå upp och nu är jag uppe/vaken för det är morgon. Som sagt. Att ha det så fungerar om jag bara får lite powernaps så jag hoppas att jag kan få till det under dagen.

Jag tror att mycket av dom här sömnproblemen har med hormoner att göra, för jag minns att jag hade lika mycket sömnbesvär under IVF-resorna. Antingen sömnlös eller så otroligt trött att jag behövde och kunde sova 12 timmar per natt. Det har växlat. Jag tror också att det har att göra med mitt inaktiva liv som gravid. Att jag har varit sjuk och orörlig. Om man kommer igång att röra sig och gå promenader (och förlorar vikt) så tror jag också att jag kommer att få mer kvalitet på sömnen när jag väl sover.

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev upp vilka gravidbiverkningar/sjukdomar jag har och har haft under graviditeten, så jag tänkte skriva upp det igen som ett minne. För om några veckor kommer jag nog inte att komma ihåg något av det. Då är livet upptaget av andra, viktigare saker. Men om jag någonsin sitter och ältar att jag aldrig mer kommer att bli gravid och att jag saknar min bebismage så ska jag gå in här och läsa. Då kommer allt att kännas bättre igen. 😀

– Illamående, kräkningar
– Förstoppning
– Halsbränna
– Extrema urinträngningar (ja, jag kallar det extremt att kissa två ggr i timmen dygnet runt)
– Foglossningssmärtor
– Ryggsmärtor
– Karpaltunnelsyndrom
– Liknande känsla som karpaltunnelsyndrom i fötter och fotleder
– Högt blodtryck med hög vilopuls (111)
– Maginfluensa
– Myrkrypningar och Restless legs
– Hudklåda och utslag
– Extrema sömnproblem
– Nästäppa

– Inlagd tre gånger. Första gången med lungemboli. Andra gången ny utredning lungemboli. Tredje gången utredning högt blodtryck (150/95).
– Lungemboli inklusive 4-5 månaders hosta och andnöd (som värst 40 andetag per minut). Behandling högdos Fragmin 1 månad 10000ie morgon, 12500ie kväll, sedan ny dos 5000ie +7500ie, sedan 5000ie + 5000ie per dag resten av graviditeten. Fortsatt behandling i ett par månader efter graviditeten med blodförtunnande. Får ej ta ryggbedövning. Vaginal igångsättning eller KS under narkos ska beslutas av överläkare.
– Sjukskrivning 50% från november och 100% från februari till BF i maj. Strikt vila.

PS. Det enda jag kommer att sakna är Lillplupps buffar och sparkar. Men jag tror att jag har ännu mer glädje av honom på utsidan av magen.

Tömning, tankar och ledsenheter

Igår kväll hade jag en riktig tömning och bara grät tills det inte fanns något kvar att gråta ut. Jag har nog inte lipat så mycket på hundra år. Jag kände mig ensam och värdelös. Utmattad och trött. Trött på att inte kunna göra det jag vill. Trött på att vara beroende av andra och trött på att vara sjuk. Förutom att köra slut på mig själv känns det som att jag kör slut på F också. När han kommer hem är han helt slut. Då blir det så att jag inte vill belasta honom med extra saker, så jag gör det lilla extra som jag egentligen inte orkar. Då slutar det med andnöd, hosta och så spyr jag. Då mår han dåligt för att han känner att han inte räcker till och jag mår dåligt för att jag är en belastning.

Jag har nog aldrig haft en så tung period i mitt liv som de här sista månaderna, både fysiskt och mentalt. Finns det någon som skulle älska sig själv efter att ha suttit instängd, isolerad och ensam 90% av tiden i flera månader? Den enda jag pratar med på dagarna är min dator, och så lite med våra föräldrar. Mina vänner finns i Göteborg, för det är där jag har bott hela mitt vuxna liv och det finns en jag saknar så att hjärtat blöder. En person som verkligen hade fått mig på fötter igen bara genom att vara. Även om jag inte hade haft kraft och ork att umgås så mycket så hade bara närvaron gjort mig starkare.

Det är otroligt otäckt att vara så långt ifrån den glada, positiva person som jag har varit tidigare och det enda jag gör är att längta tills F kommer hem från jobbet så att jag äntligen får sällskap. Men den här veckan är F inbokad på saker efter jobbet. Då bryter jag ihop för det. För att jag längtar så efter sällskapet men vet att när kvällen kommer är jag fortfarande ensam och stirrar i väggarna. Jag behöver honom. Och det sitter så långt inne att erkänna det, att den här självständiga personen inte klarar sig själv. Men just nu är det så.

Han föreslog att jag kunde följa med på föreläsningen på torsdag kväll, men efter både läkarbesök och föräldrautbildning den dagen så kommer jag att stupa av utmattning, så hur gärna jag än vill så slår det tillbaka mot mig själv i slutänden. Och det är just det jag menade med inlägget igår. Det finns ingen tid över för kvalitet, att göra något roligt utöver sjukhusbesök och sånt man måste göra, som att äta, duscha och göra det lilla i hemmet (tvätta och skura toan). Jag läser om andra gravida som ska föda denna vecka. Som går på stan. Fikar. Shoppar… Det finns ju också dom som har det som jag, men kanske sista 2-3 veckorna. Inte i flera månader.

Det är som ett maraton att resa sig upp ur soffan (redan där måste jag vänta en stund och få tillbaka andningen och försöka mota hostan som gör att jag kissar på mig), gå till ett skåp, öppna skåpet, ta fram rengöringssprayen, gå till toan, böja sig framåt, spruta i toan, torka med papper, hämta andan, gå tillbaka med sprayen, gå tillbaka till soffan, sätta sig, ta pauser för att hämta andan, försöka hitta en ställning som fungerar, vänta lite till, få tillbaka andningen, äntligen hitta en någorlunda ställning, börja hosta av ”ansträngningen”, kissa på sig, försöka resa sig igen för att gå till toaletten. Jag skrattar inte ens längre åt det som jag gjorde för ett tag sedan. Jag är för trött. Det känns inte människovärdigt. Bara att göra dom där basala sakerna som att gå på toaletten gör mig slut. Och när jag är slut tappar jag matlusten. Det enda jag har möjlighet att äta är saker som inte tar kraft att göra i ordning. Så jag lever på fil, tomater, bananer, smörgås och mjölk. Och oron. Oron över att jag ska prägla mitt barn på fel sätt. Längtan efter MIG, mitt glada jag. Jag som hade tänkt sjunga för full hals hela graviditeten och skicka massor med glädje till min mage. Jag hade sett fram emot att dansa framför favoritmusiken och sjunga alla mina favoritsånger. Istället präglar jag magen med hosta, hosta, hosta, tårar och ett försök att ”rycka upp mig” emellanåt.

Jag vill inte känna mig ensam i det här. Jag ÄR såklart inte ensam, men jag känner mig jättejätteensam för att jag ÄR ensam hela dagarna. Vi ses en stund på kvällen, sedan behöver han sova (såklart). Han kan ju inte hjälpa mina långa, trista, ensamma dagar. Men jag mår inte bättre för det. En fågel i bur. En fågel som en gång flög runt och kvittrade och socialiserade är nu instängd i en sån där liten bur som hänger i ett hörn och som inte vill störa.

Och så kommer vi till allting som har hänt som kommer över mig. Vi har ju egentligen inte pratat igenom allt som har hänt. Allt det här som kommer efter. En liten känslomässig kris. Mitt i den fysiska krisen behövde man vara stark, men nu blossar tankarna upp. Vad hade hänt om ingen hade tagit ”astman” som inte var astma på allvar? Vad hade hänt om jag hade väntat en vecka till. Jag skriver av mig allting här (jag pratar med datorn), men F behöver ju också tid att få smälta saker och ting. Igår kväll var det nog första gången som embolin kom upp. Han sa att jag faktiskt hade kunnat dö. Det är sånt man slår ifrån sig när man måste över ett högt hinder. Dom upptäckte inte propparna förrän efter flera dagar inlagd då jag fick inhalationer mot eventuell astma, för dom kunde inte hitta något fel.

Allting ändrades den dagen jag var på väg att skrivas ut. Då andnöden (som tur är?) kom under ronden och läkaren förskräckt sa att ”dig kan vi ju inte skicka hem i det där skicket”. Det var dagen då jag plötsligt hämtades i rullstol för att träffa hjärtläkare och lungläkare och karusellen drog igång. Anledningen att jag blev bättre dom där 2-3 dagarna efter akut-besöket och inläggningen var troligtvis att dom sprutade i mig Heparin (blodförtunnande) på akuten eftersom allting tydde på proppar, men efter ett par dagar hade effekten avtagit. Och läkaren som undersökte plåtarna hittade inga proppar trots att blodgasproven var helkassa och min andningsfrekvens var över 40 andetag per minut i vila (normalt är 15-20). Men efter min andningsattack på utskrivningsronden fick jag sedan veta att dom hittade flera proppar i vänster lunga. Tre läkare granskade plåtarna och dom mådde väldigt dåligt över att ha missat det, men det berodde på att propparna låg perifert, i ytterkant. Men utöver det har jag inte fått veta något. Kanske för att jag går via mödravården och inte medicin, just för att jag är gravid. Jag kanske får veta mer framöver, men jag har en massa frågetecken.

Och vårdcentralen. Där jag var och sökte akut hjälp två dagar innan jag hamnade på akuten. Jag minns så väl att jag låg på en brits efter astmaundersökningen och inte kunde röra mig. Andningen kändes som att den var uppe i max och hela rummet snurrade. Jag kunde inte sitta upp. Ändå var det ingen som undrade hur det var ställt och som fällde minsta misstanke om att jag borde åka till akuten. Hur kom det sig att dom skrev ut mer astmamediciner när ingenting tydde på astma mer än att jag var lite rosslig? Spirometrin visade inga tecken på astma. Lite recept och hemskickad. Vad hade hänt om jag hade envisats med att inte åka in till sjukhuset på söndagen (”jag orkar inte åka in, dom hittar ändå ingenting”) trots att F tyckte att vi borde åka efter att jag hade ramlat ihop och hyperventilerat på altanen? Jo, vi hade kunnat dö. Både jag och liten. Det kommer efter.

Tur nog mitt i det här så har vi föräldrar som bryr sig om, och jag har några vänner som hör av sig och undrar hur det går. Annars känns det som att locket är på. Det är ingenting man pratar om. Det är flera som jag hade förväntat mig skulle höra av sig och höra hur jag mår, men det är knäpptyst. Och jobbet har inte hört av sig, inte för att dom inte bryr sig, utan för att det var någon som sa ”dom vill inte störa”. I andra änden sitter jag och bara önskar att dom skulle höra av sig för att fråga något, för att få känna att jag fortfarande finns och är viktig. Då känner jag mig också ensam. Jag skulle ha jobbat fram tills nu. I fredags skulle jag ha gått på ledighet från jobbet lite extra tidigt med komp och semester. Om jag hade varit frisk skulle det ha varit alldeles lagom att komma hem och städa i ordning det sista, fixa lite i trädgården och sedan föda barn. Jag hade inte hamnat i ett ekorrhjul av tristess och deppighet. Men nu är det som det är. Jag kan inte göra något åt det. Men jag mår inte bättre för det. Jag kommer att gaska upp mig, så småningom. Men just nu behöver jag den här mentalt jobbiga resan för att bearbeta.

Jag behöver verkligen F just nu, men han kan ju inte låta bli att jobba. Att jag säger att jag behöver någon är nog unikt för att vara mig, för jag har aldrig behövt någon på det sättet. Jag har alltid kämpat på. Tänk alla ensamma år i Göteborg. Hur jag låg och kröp och bytte däck på bilen, trixade med bilbatterier och fixade och lagade medan granngubbarna kom rusande och inte tyckte att den där lilla jäntan skulle göra så tunga saker själv. Men det var sån jag var. Jag skruvade och meckade hemma, installerade datorer och drog kopplingar. Jag målade om och sprang i skogen med hundar, Hade häst och körde iväg med hästtransport på kurser. Jag klarade allting själv. Nu är det första gången i mitt långa liv som jag verkligen, verkligen behöver någon. Jag önskar att vi kunde åka ut och sätta oss på en stubbe och bara prata igenom allting. Få i oss lite närande skogsluft och samla kraft.

Jag hade hoppats att jag skulle vakna munter och glad idag. Jag hade några arga dagar som följdes av en tömning igår. Då brukar det kännas bättre sedan. Men jag känner fortfarande en klump. Det är bara att konstatera att jag tydligen behöver några dagar till innan jag kan ”rycka upp mig” som man så fint brukar säga i Dalarna. Ryck upp DÄ nu!

Sjukt less – livet efter lungemboli

Det här är ett sjukt jäkla gnällinlägg. Det här är min terapi. Om ni inte klarar av att läsa tjurigheter, stäng ner redan nu. För jag måste få ur mig skiten. Och säg inte att det inte är långt kvar nu, för just idag känns ett sånt råd som en käftsmäll.

Jag är sjukt less. Inte på att vara gravid, utan på allting runt omkring. Jag har haft svårt att andas hela dagen och hittar inte en enda ställning som inte ger mig andnöd. Vi har en sjukt jäkla obekväm soffa där jag hamnar som en fällkniv hur jag än gör med kuddar och saker under dynorna och diverse försök till att åtminstone få SITTA bekvämt. Men nejdå! Det är unken luft i vardagsrummet men det går inte att öppna för då överröstar eftermiddagstrafiken hela min hjärna.

Jag har försökt att sitta ute lite i vårsolen men fick hosta och ångest över hur skitigt det är överallt och att det är mil kvar tills man kan njuta i trädgården. Visst hade vi väderbakslag förra året också, men det hade i alla fall föregåtts av fantastiskt väder och trädgårdsmys. Jag brukar verkligen inte vara så här negativ, men jag orkar inte mer. Det har varit för mycket. Jag är så otroligt understimulerad och missnöjd och har aldrig känt så här förut. Jag vill bara skrika. Hur mycket jag än försöker kämpa och hålla humöret uppe så känns det som att nästa grej kommer som slår ner mig. Nu senast är det bölder och kliande utslag. Hur kul är det att vakna av att man kliar sönder sig, samtidigt som man vet att det inte är bra att börja blöda eftersom jag sprutar blodförtunnande i magen två gånger om dagen. Kan det inte vara så att det räcker nu? Jag behöver inga fler biverkningar. Och varför får jag alla? Är det för att kroppen var så nedsatt redan innan graviditeten av alla hormoner eller är det bara så att jag har haft ”otur”?

Det här är första och sista gången jag är gravid (jag skulle inte våga bli gravid igen) och jag känner mig faktiskt ledsen över att jag inte har fått njuta mer än stundtals när magen rör på sig. Jag tycker att vi vore värda det. Alla tre. Jag vet att jag inte är en negativ person, snarare tvärtom. Men ibland funderar jag på vem som vill knäcka mig. Ibland undrar jag vem som vill mig så illa att man varje gång jag försöker klättra uppåt slänger man på mig något mer som gör att jag faller några steg igen. ”Var inte så glad din jäkel, här får du!”

Jag är less på att vara sjuk. Att inte ha någon kondition alls. Jag är less på att sitta instängd och stirra i väggarna när varje försök till aktivitet ger mig andnöd. Jag är sjukt less på att inte hitta en ställning där jag kan andas utan att känna paniken stiga. Det finns inga sköna sittställningar, inga sköna liggställningar och står jag upp får jag andnöd av att jag blir trött. Den positiva jag börjar ge upp.

Alla gravida får påverkan på lungorna när magen växer och trycker. När den sedan sjunker ner blir det lättare. Jag tycker synd om mig själv, för förutom det normala så sliter jag med mina (ursäkta uttrycket) förbannade jävla lungor. Och nu har jag börjat tycka synd om mig själv också. Eller så är det bara idag jag gör det. Det har tagit oss förbannad lång tid att komma hit med blod, svett och tårar. Vore det för mycket begärt att få lite räkmacka. Att få njuta lite av ”det lediga livet” innan förlossningen. Det är massor jag vill pyssla med, men jag orkar inte. Om inte andningen fungerar så kommer man inte så långt. Jag försökte böja mig ner förut och ta upp en rutten blomma i ett land (den vägde nog säkert tio gram) och efter den otroligt påfrestande manövern stod jag och lutade mig mot väggen och flåsade. Tack!

Och alla som vill väl: ”snart är du framme” och ”det är inte långt kvar nu”. Det går inte att ta emot orden utan att känna sig lite bitter och ironisk. Det är 4,5 vecka kvar och när varje sekund känns som en vecka så… är det jävligt lång tid kvar. Jag tror t o m att folk i fängelse har mer stimulans än vad jag har. Dom kan prata med varandra och kan säkert röra sig på en rastgård förutom tv och internet och spel. På sjukhus är det mer stimulans än här hemma. Där hörde jag röster prata och konversera med varandra. Där fanns det steg utanför dörren. Det är nästan så att jag har lust att ställa mig där uppe och vädja: ”snälla, lägg in mig resten av tiden så att jag får lite stimulans av att se människor”! Jag vill inte sitta här hemma längre. Jag vill UT, UT, UT. Jag vill gå på stan och ta mig en glass. Men det går inte. Jag och F skulle försöka gå hundra meter efter besöket på socialkontoret förra veckan. Efter tjugo meter fick jag vända och säga att det inte gick. Dels känns det som att livmodern ska ramla ut nedtill, dels behöver jag kissa var femte minut. Och så lungorna. Andningen.

För att toppa min särdeles positiva dag: Jag är sjukt jävla trött på vädret. Jag brukar verkligen inte gnälla på vädret för jag GILLAR årstiderna och jag brukar tycka att ANDRA är gnälliga som inte kan ta årstiderna som dom är. Men just den här våren när jag som mest behöver lite värme och vår så känns det som att den dröjer ända in i sommaren, bara för att jäklas lite extra *haha du, glöm det*. Det skulle vara så skönt om vi fick fixa i ordning lite utomhus innan det är dags att föda. Det är inte så mycket som ska göras. Lite krattning och några blommor i rabatten och en liten lätt skurning av altanen för att få bort all lort efter hundarnas tassar och vinterns framfart. Jag har en hel armé som gärna ställer upp och hjälper till. Men NÄ då! Här kör vi snö och is fram till midsommar verkar det som, och varje steg utomhus klaffsar av vatten och gegga. Det skvätter upp lortvatten över byxorna och vovvarna blir överskitiga. Och så vips så drar vi in det inomhus till kära mig som inte orkar städa längre stunder *tack*. Det händer liksom inga roliga saker längre. Allt är bara en kamp. Alla krafter går åt till TRISTA saker som att sanera lort på golven, tvätta och diska för att kunna vistas inomhus utan att det är en sanitär olägenhet. Det där kreativa som gör att man lever… Ja.. Det vet jag inte vart man skulle kunna klämma in.

Jag dör inuti. Och när F kommer hem är jag sällskapssjuk. Men då är han trött och vill sitta och greja med sitt. Jag är så förbannat understimulerad. Jag vill bara BORT härifrån.

”Sitt ute och boosta lite sol” har jag fått som ordination. Jag kan inte sitta ute för jag blir deprimerad av att se pölarna över trädgården och att se vovvarna hoppa och leka medan leran skvätter ger mig städångest istället för den glädje jag brukar känna när dom röjer runt med varandra. Och så kommer hostan. Och så har vi inget insynsskydd innan syrenerna blommar. Vi har pratat om ett plank ut mot vägen sedan vi flyttade hit. Men det har inte blivit av. Så utevistelse kantas av tung trafik och miljarder stavgångare, och en och annan hund som gör att mina flickor vill vakta och jag har inte konditionen att hinna parera det i tid, så deras olater bara eskalerar. M a o blir det bara mer stress och sämre andning. Så. Sitta inne. Gnälla. Sura.. Må dåligt… Bli galen av tankar… That’s my life.

Jag är jäkligt trött på det här faktiskt. Jättetrött. Själen dör sakta men säkert. Vissa dagar är lättare, andra är tyngre. Idag är det en tung dag. Jag är trött men kan inte vila för då får jag inte luft. När jag är trött blir jag deppig. Om jag får sova blir jag glad. Men det går inte. Ofta hjälper det att jag skriver av mig här. Jag hoppas att det är så nu också.

Ge mig en rullstol och tiotusen spänn så drar jag iväg och shoppar ihjäl mig!
Och så är mjölken snart slut också. ORKA!

Jag slipper gröna gubbar som rusar in!

Jag slipper gröna gubbar som rusar in, för dom är faktiskt blåa nu för tiden. Det fick jag veta idag. Bara det är en trygghet! 😀

Mitt sinne har lättat hundra procent efter timmen hos läkaren. Jag och F fick svar på alla frågor vi kunde få just då. Vi pratade en hel del om Lillplupps mående och väl och ve och i samband med det gjorde hon en noggrann ultraljudsundersökning och flödeskontroll av navelsträngen. Hon visade oss hela hans kropp och påvisade allt det dom letar efter när dom ska bedöma hur ett barn mår i magen. Han fick MVG på allt. Dels kollar dom såklart hjärtat, men även om han tränar sina lungor. Det gjorde han för fullt verkligen. Sånt skriver dom in i journalen. Utöver det konstaterade hon det jag redan vet, att han är otroligt aktiv. Det är också ett starkt friskhetstecken. Han var så aktiv att hon fick problem att få till en bra flödeskontroll, men till slut gick det. Flödet i navelsträngen är perfekt så det finns ingenting som gör att han skulle må dåligt i min mage. Hon berättade också att IVF-barn tenderar att bli mindre och att det är just därför man erbjuds tillväxtultraljud. Hon nämnde även att IVF-barn oftare får missbildningar, men det upptäcker man redan på rutinultraljudet i vecka 20 i så fall. M a o är han så frisk som han kan bli i det här skedet.

När vi sen kom till mig och min oro inför förlossningen så pratade vi länge och väl om det och olika tankar jag hade. Min rädsla kring om mindfulnessandningen inte fungerar p g a min hosta och mitt flås i andningen efter embolin skulle hon bolla vidare med överläkaren. Men jag har ännu tid på mig att få bättre andning eftersom han inom ca två veckor troligen börjar sjunka ner och skapa mer utrymme för lungorna. Bara det kan göra stor skillnad för mitt läkande och tillfrisknande. Han får bo kvar i min mage så länge han och jag mår bra helt enkelt.

När det kommer till kejsarsnitt så pratade vi även igenom det. För mig som har haft proppar i lungorna kan ett kejsarsnitt bli lite trixigt eftersom det i så fall måste utföras i narkos. Narkos i sig är en risk och det kan bli svårt med syresättningen om mina lungor är känsliga. I mitt fall är det absolut bästa för både mig och barnet att föda vaginalt. Hon berättade också att även i de sjukaste lägena så finner man urkrafter man inte trodde fanns när man väl ligger där. Och som motpol till mitt kaostänk så sa hon att det faktiskt kan hända att jag är en av dom där som föder på bästa sätt.

Om det trots allt skulle sluta med snitt så berättade hon att det inte kommer inrusande gröna gubbar, och inte blåa heller för den delen. Utan det är dom som har funnits vid min sida hela tiden som kör iväg mig så jag hinner få andas lite och vet vad som händer. Vad gäller Fragminet så kommer vi att reducera det kraftigt när värkarna sätter igång. Allt för att minska blödningsrisken. De kommer att se till att hela skedet är säkert, att moderkakan ska ut och att jag stänger mig och inte fortsätter blöda.

Och så kom vi till frågan om små barn behöver extra övervakning. Hon sa att det är bra att komma in och kontrollera hans mående när jag börjar få värkar. De flesta kan ju stanna hemma tills värkarna kommer med 3-5 minuters mellanrum. Annars känns ”förlossningen” så himla lång. Latensfasen kan ju ta något dygn. Men i mitt fall så får jag välja om jag vill åka in och kontrollera honom med jämna mellanrum eller om jag helt enkelt vill ligga kvar och ta latensfasen på plats. Jag tror att jag kommer att välja det sista. Men vi får se när det beger sig.

Min livmodertapp var 5 cm och jag har inte öppnat mig, så än så länge är det ingen förlossning på gång. Och eftersom han mår så bra som han gör så kniper vi lite till. Åtminstone 3 veckor till tycker jag att vi kniper.

Min oro för att bli en urkass mamma när jag har varit sjuk så länge viftade hon bort direkt. Hon sa att jag kommer att vara så full av hormoner och adrenalin och att jag inte får glömma att vi är två föräldrar. Jag drar inte hela lasset själv. Och dessutom sover små bebisar mycket så jag kommer att få all tid i världen till att komma igen. Hon har ju så rätt. Är det någon som kommer att vara världens bästa pappa och avlastning om jag inte orkar så är det F. Det är solklart.

Den fantastiska läkaren tittade mig sedan djupt i ögonen och sa: ”du är av en fin årgång och du ska veta hur medvetna vi är om hur ni har fått kämpa för att komma ända hit med många motgångar och IVF:er. Vi skulle aldrig någonsin göra något som äventyrar dig eller barnet. Vi sätter in allt vi har för att det ska gå bra, för är det något vi vet så är det hur otroligt efterlängtat det här barnet är”. Då föll mina tårar. Och F:s också.

Nu kanske mitt sinne kan få lite ro ett tag så att jag får tillfriskna och försöka njuta de stunder som inte lungorna får frispel. Och F sa att nästa vecka ska det bli +15 grader. Då kanske sista snöhelsicket i trädgården försvinner så att jag slipper stappla runt. Bara det kommer att göra att det lättar i lungorna. Då kan jag strosa runt i solen med mina hundar och bara försöka fånga lite energi.

Sov gott nu. Det ska jag göra så småningom.

PS. Det var inga nya proppar! Jag har genomgått scintigrafi/isotopundersökning. Fragmindosen blir fortsatt 5000ie morgon och kväll så även om jag har det jättejobbigt med lungorna fortfarande så är det inget som är farligt. SKÖNT!

Nya lungutredningar

Jag blir kvar här något dygn eller två. Jag är nu inlagd på avdelning 37 (BB) där läkarna har direktkontakt med Medicin. De har även en resurs på Karolinska att ta till om det behövs som är specialist på koagulation.

Det är en märklig situation att jag har blivit så mycket sämre i hostan och andningen eftersom alla prover visar att jag kan gå på lägre dosen av Fragmin, d v s 5000ie morgon och kväll. Därför vill dom inte släppa hem mig utan en ny lungutredning. Det är ytterst ovanligt, men kan hända, att man får nya proppar trots Fragminet.

I bästa fall handlar min försämring om att Lillplupp trycker på mina redan sjuka lungor vilket gör det extra jobbigt. I så fall släpper det troligtvis om ca två veckor då bebisarna sjunker nedåt. I värsta fall handlar det om nya proppar.

Hur som helst fick jag och F träffa en läkare idag och prata igenom alla våra tankar och funderingar och den oro vi känner, så just nu känner jag mig lugn i själen igen. Jag återkommer om allt det i ett inlägg senare idag. Just nu är jag jättehungrig och ska fixa lite lunch.

Lillplupp mår i alla fall helt lysande i min mage. Det är inte p g a min sjukdom som han är liten. De kan se att majoriteten av alla IVF-barn är små. Då kan jag släppa det. På ultraljudet visade hon hela hans kropp och inre organ. Hon visade oss alla de positiva tecknen som dom letar efter, t ex att barnen övar sina lungor. Det gör dom om dom mår bra, och han övade intensivt! Magen guppade som bara den. Vidare såg hon att han är jättepigg och aktiv och rör sig hela tiden. Det är också ett sånt där tecken som dom skriver in i journalen. Flödet i navelsträngen mättes. Det var lite knöligt att få till det eftersom han busar runt så i magen, men till slut gick det bra (i en annan vinkel) och flödet är perfekt. Han får näring som han ska. Det finns inget jag kan göra eller hade kunnat göra annorlunda och jag verkar ha en frisk, pigg och välskapt pojke i min mage.

Nu är det bara att hugga in på lunchen och vänta på att nya lungemboliundersökningar dras igång. Dom har t o m en expert på koagulation från Karolinska som dom kan koppla in. Hon förvissade mig om att de tar den här graviditeten på extra allvar. Inte för att dom inte alltid gör det. Men dom har med sig min ålder (att det kan vara sista chansen) och att vi har fått kämpa så länge med IVF.er för att komma hit. De gör ingenting för att äventyra varken mig eller Lillplupp.

Nej. MAT!! Vi måste äta jag och liten.
Hörs igen!

Inlagd igen

Jag blir inlagd igen. Sitter på akuten och väntar på ledsagare till avdelning 37. Där känner jag personalen så det känns tryggt.

20130410-001149.jpg
Dramat verkar aldrig ta slut.

Blev uppringd av lungmottagningen

Åter igen blir jag förundrad, paff, tacksam och ödmjuk inför den fantastiska bunt med läkare med flera som jobbar på sjukhuset. Telefonen ringde nyss och det var överläkaren som ville höra hur jag mår och hur det går för mig! Han kan inte följa min journal så länge jag är på specialistmödravården så han ville följa upp om jag känner mig bättre och vilken hjälp jag får. Wow!

Jag berättade att det går framåt, sakta men säkert, men att lungorna är väldigt känsliga fortfarande. Jag berättade att jag tar prover titt som tätt och att vi har kunnat minska Fragmin-dosen från 22500 enheter till 12500 enheter per dag och att det verkar stabilt. Då frågade han hur det var med min andning ”du var ganska illa däran när du var här, din andningsfrekvens i vila var 40 och normalt ska den ligga på 15-20 per minut”! Jag berättade att andningen fungerar finfint i vila.

Han pratade lite vidare om att det inte är lång väg kvar och att normal behandlingstid efter proppar är ett halvår och så vidare och så önskade han mig lycka till.

Vad säger man? Helt otroligt. Fantastiskt. Jag blir så himla glad. När jag känner mig som mest nere i skosulorna så kommer det något positivt och puffar upp mig lite igen.

Jag har också pratat med specialistmödravården på förmiddagen angående dosering av Fragminet. Jag tog prover för en vecka sedan men har inte fått svar. De hade fått svar sent i fredags så hon skulle återkomma till mig när en läkare hade kikat på det. Perfekt! Då kan jag hämta fler sprutor på onsdag när vi ändå ska dit. Inga onödiga stressmoment med andra ord.

Jag passade också på att fråga det här med att få prata av sig med en läkare om alla nya tankar och funderingar. Hon skulle kika vad det var för tid jag har på onsdag och sa att det finns tid, så jag kan ta med mig alla frågor. Jag behöver inte boka en extra läkartid. Detta har jag även ventilerat med min fantastiska husläkare idag. Jag berättade att känslorna är som en berg och dalbana och hon tyckte absolut att jag skulle ta upp det på onsdag så att jag kanske t o m kan få gå och prata med någon. Det har ju trots allt varit väldigt turbulent.

Nu känns det lättare i själen igen. Därför smäller jag nu ihop datorn, sätter mig på altanen i solen en stund och försöker hamna i nuet.

Massor med frågor som behöver svar…

Om dom inte har tid för frågor på onsdag så kommer jag att be om en separat läkartid där det finns tid för diskussioner och funderingar. Någonstans i det här får dom inte glömma bort att det sitter en ganska härjad och svag person som ska försöka genomföra sitt livs resa. Jag behöver stöd och information i god tid innan så att jag känner mig trygg. Det sägs att en förlossning där mamman är avslappnad ger en lättare förlossning. Och för att jag ska kunna vara avslappnad behöver jag ha bearbetat dom här frågorna innan det är dags. De måste förstå att det har varit supertufft för mig/oss. Både att komma hit och allt som har hänt under våren. Åtminstone jag är rent ut sagt livrädd för att något ska gå på tok nu när vi är så nära vår dröm. Det kanske inte är så konstigt?

– Måste jag gå tiden ut när jag har varit så sjuk? Om barnet är fullgånget vecka 37 och ändå inte kommer växa mer, kan man inte sätta igång mig kring vecka 38 då, eller i alla fall 39?
– Vad innebär en igångsättning. Det finns ju miljoner alternativ, allt ifrån hinnsvepningar och picka hål på fosterhinnan till olika hormonpreparat som kan ges vaginalt och i dropp. Vilka alternativ anser dom att jag kan välja mellan och vad är det för fördelar och nackdelar för mig?
– Eftersom det är en riskförlossning, hur ser det ut runt omkring? Om jag förlorar mycket blod, finns det blod färdigt att ge eller blir det IVA? Är det extra personal inkopplat? Hur följer dom måendet hos mig och Lillplupp under resans gång?
– Jag är mycket svag i lungorna och orkar knappt stå på benen en timme per dag. Hur anser dom att det kan påverka min förlossning?
– Hur gör vi om jag inte orkar, om jag ”tar slut”? Eftersom dom inte får sätta ryggbedövning, blir det kejsarsnitt under narkos då?

Det är är frågor som faktiskt både jag och F tycker är högst relevanta att få svar på ganska snart. Jag har ingen lust att tillbringa sömnlösa nätter med alla dessa tankar som säkert någon kan hjälpa mig med i ett nafs om dom bara tar sig tid.

Hjälp mig. Det här är tufft. Det är kanske inte så konstigt att jag har sömnproblem…
377640_462279423843769_1446841360_n

Jag mår inte bra…

Jag blir ju aldrig frisk. Det är faktiskt jättejobbigt. Nu har lungorna mått dåligt i mer än tre månader och jag har inte haft krafter sedan dess.

Jag känner mig ledsen och slutkörd. Hur ska jag orka en förlossning om jag knappt har krafter att stå på benen sedan flera månader? Dessutom en förlossning som troligtvis blir en igångsättning som ofta ger pinvärkar och blir mer smärtsam och långdragen, och detta utan ryggbedövning om jag inte orkar med smärtorna för jag får inte FÅ det när jag går på Fragminsprutor. Jag har gått på Aurora-samtal tidigare i vintras, men då handlade det om kejsarsnitt eller vaginal förlossning inklusive all bedövning man behöver. Då kände jag mig trygg med det.

Men nu. Alla förutsättningar har förändrats och jag har inte fått prata med någon om MINA känslor och mina rädslor. Det är undersökningar om Lillplupp mår bra (vilket jag är evigt tacksam för) men någonstans mitt i det här glöms jag bort. Helt. Jag är livrädd för att inte orka och jag är livrädd för vad som händer om jag får okontrollerade blödningar p g a det blodförtunnande. Jag vill VETA olika saker. Kommer det att finnas personal så att det räcker till? Vilka säkerhetsåtgärder tar man när det är en riskförlossning? Bara en sån sak som om jag får eget rum efteråt och hur länge jag ska stanna i eftervård. Det är bara 6 veckor kvar (om jag går tiden ut) till igångsättningen och jag vet ingenting! Allt har ju förändrats sedan vi fick datumet i december. Då rullade ju allt på utan komplikationer.

Nu har jag massor med frågor som måste få svar på onsdag när vi ska in på undersökningar igen.

Jag är sjukt less faktiskt…

Det börjar tära på psyket nu att aldrig få känna mig frisk. Nu har jag varit sjuk sedan årsskiftet. Sista tiden har hostan blivit bättre, men då kommer nästa bakslag. Allergi. Jag brukar bara ha lätta känningar på senvinter/tidig vår (hassel, al), men givetvis sedan kroppen är totalt nedsatt kan jag knappt gå ut utan att hosta sönder mig igen. Mitt liv är som ett fängelse just nu där jag inte får någon stimulans. Det enda jag gör för att aktivera mig är att städa, städa, städa och knappa på datorn. Jag känner mig inte ett dugg stark just nu utan bara deppig. Hur ska jag få energi om jag bara ska sitta innanför dom här väggarna och glo ut genom fönstret? Jag har suttit här i snart 1,5 månad den större delen av tiden så när som på sjukhusbesök och några shoppingturer.

Jag borde glädja mig åt att vi nästan är i mål, men just nu vet jag inte hur jag ska ruska mig upp ur den här känslan av rastlöshet och instängdhet. Visst, jag har läst att man kan må sämre psykiskt under sista trimestern så det är säkert fullt normalt. Men bara för att det är normalt är det ju inte mer roligt. Och inte vill jag bjuda in någon vän för att hälsa på heller, för det blir bara ännu jobbigare med en totalt understimulerad hundflock som jag måste stänga undan för att inte få stressutbrott samtidigt som det är löpblod från golv till tak här hemma. När man har städat bort det värsta ser det likadant ut igen. Vem vill ta hem någon då? Det handlar om att jag behöver komma ut härifrån. Det är det som är problemet. Jag fixar inte att bara sitta här. Jag är inte gjord för ett liv liggandes i soffan hela dagarna. Jag är en social person som behöver stimulans, natur, skogspromenader. Jag har inte gått i skogen på mer än ett halvår, det som jag tidigare gjorde var och varannan dag. Jag har lust att grina, så mycket längtar jag ut härifrån. Jag kan ju inte ens ta en promenad med någon av hundarna innan det känns som att hela underlivet ska ramla ut nedtill.

Och med känslan av deppighet börjar oron komma. Hur ska jag orka framöver? Hur ska jag fixa att bli mamma när jag inte ens har fått vara frisk på skitlänge innan? Jag har inga batterier kvar ju. Hur ska jag orka ge energi till en liten när jag knappt har någon över till mig själv?

Jag vet att det löser sig. Vi är två personer. Men just IDAG känns det så här. Jag hoppas att det inte känns så här imorgon. Jag vill ha tillbaka mig själv. Jag vill gå ut i skogen med hundarna. Jag vill sitta på en grön gräsmatta och ha det skönt i solen.

Sjukhusbesök och förvärkar?

Krämpornas mästare gör det igen. Det verkar som att allergin har slagit till som bara den idag för det kliar i halsen och lungorna. Det känns som att jag skulle vilja öppna bröstkorgen, ta ut det hela och klia på insidan. Jag går ju redan på Pulmicort och Bricanyl sedan innan lungsjukdomen kastade sig över mig, så det är nog bara att härda ut. Jag fick Lomudal ögondroppar utskrivet idag så jag ska hämta det i veckan. Jag vet att dom finns receptfritt, men eftersom jag är uppe i högkostnadsskydd efter Fragminsprutorna så känner jag att jag lika gärna kan fråga om jag kan få det på recept.

För att väga upp med något positivt så har jag sovit helt okej i natt. Det är skönt att det åtminstone blir sömn sådär varannan natt. Det var extra skönt att det var just i natt eftersom jag hade en sån där förmiddag på sjukhuset igen med blodprover före morgonsprutor och blodprover tre timmar efter sprutan. Jag lämnade också in morgonurin och tog ett blodtryck igen. Undertrycket ligger på 85-90. Precis gränsfall… Om det stiger över 90 så sätts det eventuellt in andra resurser. Exakt vad vet jag inte. Strikt vila/läggas in kanske med extra kontroller av Lillplupp.

Jag passade på att ta en fika på jobbet medan jag väntade. Jag tror att dom har det lite tungt emellanåt faktiskt. Jag VET att jag har haft en viktig roll i gruppen av att sprida positivism och laganda. Nu finns inte den länken samtidigt som dom brottas med samma gamla vanliga problem. Det var lite skönt att gå därifrån, för det blev faktiskt extra tydligt för mig hur mycket energi jag har gett, men sällan fått lika mycket tillbaka. Samtidigt saknar jag till viss del jobbet och kontakten med andra kollegor i andra områden. Vi har haft mycket skoj! Tanken på ett ledigt år lockar dock betydligt mer. 🙂

Vad mera då? Jo, nu tränar min livmoder för fullt inför kommande förlossning verkar det som. Jag har molande mensvärk titt som tätt. Om jag har förstått det hela rätt så är det normalt. Så länge det inte eskalerar och kommer för tätt så är det kroppens sätt att förbereda sig. Jag hade nyss en stunds molande, men det gick över igen. Det känns ändå tryggt att kroppen verkar fungera på något plan även om det onekligen har hänt mycket konstigt under min graviditet. Ska jag vara ärlig så tror jag som så att det blir tyngre graviditeter efter IVF, i alla fall om man var så nedbruten fysiskt som jag var när vi väl blev gravida. Min kropp mådde INTE bra förra året och att på det då lägga en graviditet, som i sig är påfrestande för kroppen, blev nog för mycket. Men nu är vi snart i mål. Det är faktiskt bara 6,5 vecka kvar. Och jag är säker på att Lillplupp är värd alla hemska krämpor i världen.

cartoon14

Så fruktansvärt, oerhört trött

Idag orkar jag ingenting. Kroppen känns förlamad, likaså huvudet. Jag är yr, trött och har ont i huvudet. Det blixtrar när jag gör huvudrörelser och jag har hosta igen.

Det blir vila, vila, vila. Jag har i alla fall suttit ute en stund mitt på dagen. Tyvärr blev hostan värre (som vanligt när jag är utomhus) men jag tänkte att det kanske ändå är bra att vara ute en liten stund. Nu längtar min kropp verkligen efter lite värmande sol. Batteriladdning står högt upp på önskelistan just nu.

Vi har en till ledig dag tillsammans jag och F och imorgon kan vi se fram emot ett besök av svärfar och svärmor som har varit utomlands. På tisdag när vardagen kör igång igen är det dags för mig att spendera en förmiddag med provtagningar igen. Annars tror jag inte att det är så mycket sjukhus på schemat förutom barnmorskebesök på fredag. Jag hoppas att jag hittar lite energi att pyssla med något här hemma.

Näe, det blir inte mycket mer skrivet här idag. Zzzzzzz

554923_10151512456474695_206793016_n

Vecka 33 (32+2) – Magic Moment

Rörelserna från Lillplupp har förändrats sista tiden. Från första början, i slutet av december, var det små fingerlätta duttar. Så småningom blev duttarna hårdare och hårdare och med tiden blev det ordentliga puffar. Sista tiden har själva fotbollsmatcherna i magen gått över till ett buffande och tänjande. Nu åker magen ut ibland och man ser en kroppsdel.

Igår kväll hade jag ett magic moment. En kroppsdel stack ut som en bula på min mage och jag tog min hand och buffade lite mjukt. Jag fick en buff tillbaka. Jag funderade på om det var en slump så jag provade igen och igen. Och han buffade tillbaka. Kärlek! Efter det kunde jag absolut inte sova. Jag slängde iväg allt vad iphones och surfplattor heter och låg bara och njöt med handen på magen.

Det har varit väldigt tungt här hemma i en vecka på grund av att min egen ork tryter och för att min sambo har varit så dålig av sitt ryggskott och i morse vaknade jag av att en av hundarna kräktes på golvet samtidigt som jag själv mådde väldigt illa av min tomma mage och höll på att kräkas. Jag tänkte att ”ingenting kan bli värre än vad det är just nu, för även om vi får ett sjukt kräksbarn framöver så gissar jag att vi inte har lungproppar och akut ryggskott samtidigt jag och sambon. Möjligen att vi alla kommer att ligga i kräksjuka någon gång, men då får vi ta det då. Förhoppningsvis har det inte föregåtts av flera års misär i alla fall! 🙂

När jag sedan gick ut i trädgården och lät vovvarna ta sin morgonkiss så kände jag att en varm vårsol värmde i mitt ansikte trots att klockan bara var 8. Det är jättekallt i luften, men solen kommer nu! Efter det fick jag ett lyckorus.

Jag fascineras åter igen av hur det är att få tillbaka sig själv efter en lång resa. Jag förstod verkligen inte då hur nere jag har varit. Det är nu jag förstår det. Nu när jag känner igen mig själv igen. Härom veckan tittade jag på gamla kort från år 2009 när vi flyttade in i huset. Jag såg en glad och lycklig tjej som var aktiv, målade, rensade rabatter, renoverade… Sen kom åren av IVF:er. Jag tappade precis all livsgnista och ville ingenting, orkade ingenting. Jag orkade inte ens vara social. Allt var en överansträngning och minsta motgång tippade mig direkt över kanten. Jag kommer därför för alltid att högakta alla er som går igenom det. Och jag hoppas och ber att ni också ser solen ibland.

Ibland får jag höra att jag är stark och positiv. Och ja, det är jag faktiskt. Nu för tiden. Det handlar inte om att jag flyr eller att jag inte vill möta motgångarna. Det handlar om att det här lyckoruset jag får titt som tätt gör mig hel oavsett vad jag går igenom. Visst gråter jag som ett barn vissa dagar (sista dagarna mer än på länge). Skillnaden nu mot då är att det går över. Jag pratar med F och skriver av mig, sedan går det över. Jag ältar inte utan tar motgångarna när dom kommer och försöker gå igenom dom och skyffla iväg dom. Jag känner faktiskt att jag är närmare mig själv än på länge, för jag har umgåtts med mina allra mörkaste stunder och lyckats ta mig igenom dom.

Nu har jag bestämt mig för att ägna en timme om dagen åt aktiviteter som jag VILL göra. Sånt som inte utmattar mig. Det som utmattar mig är tusen ärenden, handla, sjukhuset och sådan stress. Det som inte stressar mig är att småpyssla hemma i min takt. Det ger mig kondition tillbaka. En kondition som jag behöver framöver. Så… Det som väntar närmaste dagarna är:

– Kamma lammullsskinnet (som nu är tvättat) så att det blir mjukt och fluffigt
– Torka av vårt lilla, jättefula, oranga badrumsgolv med speciell tvätt och eftertorka med vatten.
– Måla vårt jättelilla, fula, oranga badrumsgolv i ljus latte-färg
– Göra om målningen två kvällar i rad
– Skruva ihop spjälsängen
– Bädda spjälsängen
– Göra plats för barnkläder

Men det blir bara en stund om dagen. Jag ska inte ta ut mig. Jag lovar!

När F mår bättre ska han installera en kommod med nytt tvättställ i badrummet och så kommer det hit en rörmokare och sätter in nya kranar i badrummet och köket. Så småningom börjar han pyssla med friggeboden igen. Sen är vi på G. Mot framtiden!

563488_474410032614411_1924576960_n

Jag lever i ett konstant drama tror jag…

Hade tid på förmiddagen för att lämna urin och ta blodtrycket igen hos BM på vårdcentralen. Jag hade inget protein i urinet (skööönt) men undertrycket låg på 90, så det blir täta uppföljningar *vill inte ha havandeskapsförgiftning*.

När jag kom hem fick jag en blödning. Då bröt jag faktiskt samman för jag ORKAR inte fler bakslag just nu. Jag började storlipa av trötthet och maktlöshetskänslor. En blödning från underlivet oroar ju självklart, och hur ska jag kunna veta om det bara är för att jag intar blodförtunnande eller om det är något annat? Dom har sagt att jag måste ringa vid sådana händelser.

Eftersom jag inte hade hört något från sjukhuset angående ny dos av Fragminsprutor (och sprutorna tar slut ikväll) valde jag att ringa till specialistmödravårdens dagavdelning. Då visade det sig att dom hade bokat in en tid med mig 13.30 (?). En tid som jag inte hade noterat. Det var ju en väldig tur att jag ringde för det måste ha fallit mellan stolarna.

Väl där satte dom in det rejäla artilleriet. Jag förklarade för dom att jag kände mig dum som hörde av mig hela tiden, men läkaren förvissade mig om att det är högst angeläget och befogat i mitt fall. Det var så skönt att höra dom orden. Jag SKA höra av mig. Först fick jag ligga 30 minuter med CTG. Då mäter man fostrets hjärtaktivitet, min puls och om jag har sammandragningar. Efter det gjordes ett ultraljud av lillplupp samt en flödeskontroll av navelsträngen. Och efter det gjorde hon en vaginal undersökning på mig samt ett vaginalt ultraljud för att kontrollera moderkakan och livmoderhalsen. Allt såg jättefint ut och blödningen hade avtagit. Den här blödningen var troligtvis ett resultat av blodkärl som brustit och att jag har ökad blödningsbenägenhet. Men hon sa åter igen att vid minsta lilla färsk blödning måste jag komma in!

Åter igen kunde jag andas ut över att Lillplupp mår bra. Men ni kanske förstår att det är lite stressande. Det har varit så himla mycket sedan kräksjukan i januari då jag blev smittad på akuten, sängliggandet efter det (inte bra som gravid) och så blodpropparna som ett brev på posten. Jag är så tacksam över att dom tar så bra hand om oss.

När vi var klara pratade vi lite om Fragmindoseringen. I en månad har jag gått på högdos, så nu ville dom halvera doseringen och ta nya blodprover om en vecka. Jag jublade inombords, för jättesprutan med 10000 enheter som jag har fått ta morgon och kväll har verkligen varit jobbig. Det har inte varitsticket i sig som känts utan innehållet. Det har känts som att spruta in getingstick i magen *burr*.

Tidigare har jag tagit en sån hemsking på morgonen och en sån hemsking på kvällen samt en liten fjuttis på 2500 enheter på kvällen. Från och med imorgon bitti behöver jag bara ta TVÅ sprutor om dagen! En på 5000 enheter morgon och en på 7500 enheter kväll. Så skönt!!!

Nu är jag totalt utmattad efter vårdbesök i flera timmar (igen) så nu vill jag bara krypa in i min vrå och vila. Och så önskar jag tillfrisknande för min älskade sambo, för jag behöver honom just nu. ❤

PS. Relationer som överlever det vi har överlevt är bra relationer. Flera års barnlöshet. Två års påfrestande IVF-svängar och en dramatisk graviditet. Vi kommer att bli toppenföräldrar! Sådeså!

jkn0424l

Post Navigation