Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the category “IVF”

God Jul

Julkort-2

Tack för allt stöd – tar en bloggpaus

Jag är lite kluven kring det här med att blogga vidare nu när jag har en liten. Jag vill inte exponera honom på nätet alltför mycket, och en blogg utan bilder är inte speciellt rolig tycker jag. Därför har jag, i alla fall för nu, valt att ta en paus.

IVF-resan är över, om vi inte får för oss att göra ett syskonförsök framöver. I det fallet får vi inte göra ett fullt försök p g a min ålder. Men vi har ett embryo kvar i frysen som vi troligen inte vill förlora. Tiden får utvisa vad vi känner och hur vi tänker.

När det kommer till lungembolin som jag konstaterades ha den 27 februari så har jag en lång väg tillbaka. Jag har just börjat motionera med lite snabbare promenader och äntligen börjar vågen därmed också gå neråt sakta men säkert. Jag slutade medicinera med Fragmin i slutet av augusti och ska på en blodutredning i början av december. Jag har kontaktat en sjukgymnast p g a överansträningsskador, troligen en direkt följd av att jag har börjat röra på mig mer. Även han sa att jag måste se det som en LÅNG uppförsbacke, men inte ge upp för det BLIR bättre.

Livet med Hampus är fantastiskt, underbart och roligt mest hela tiden. Vad gör väl vissa sömnlösa nätter och gnöl och annat när man får umgås med ett sånt hjärtegryn som strålar, skrattar, pratar och är alldeles tokig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och NJUTER verkligen.

Tiden att blogga vill jag hellre lägga på liten, och när han sover vill jag hellre göra annat än att koncentrera mig på långa, genomtänkta blogginlägg. Men jag följer fortfarande en del IVF-vänner och hoppas och ber för att det är er tur snart.

NU ska jag vänta in att liten vaknar, sedan ska vi ge oss ut i den strålande höstsolen, under den knallblå himlen med den där härliga höstkyliga luften i näsan.

Må gott och ta hand om varandra!

Hejdå Fragmin, Hejdå Lungemboli

Vi överlevde dig, Lungemboli. Och idag har vi firat gåvan vi fick. Sedan den 27 februari då det konstaterades att jag hade fått en livshotande sjukdom har jag sprutat mig själv i magen 2-3 ggr per dag i olika doser. Efter ca 400 sprutor säger jag idag, på Hampus dopdag, hejdå till dig och sjukdomen och HEJ till livet. Tack för att du räddade livet på oss, men nu är vi redo för annat.

20130831-233146.jpg

För 1 år sedan blev du vår

För 1 år sedan blev vårt älskade frö vårt. Den 30 augusti 2012 sattes ett alldeles perfekt 6-dagarsodlat embryo in i min livmoder på IVF-kliniken i Falun. Och imorgon döps han. Samma dag som han borrade in sig i min livmoder. Vår finaste älskling Hampus. 

Ikväll ska jag öva på dikten som jag ska läsa i kyrkan. Det kommer att bli svårt att klara av det, men jag ska försöka.

Så kom du då till oss du älskade barn, och grep våra hjärtan med kraft
Med ens fick allting mer mening, långt mer än det någonsin haft
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting

Ditt liv ska vi följa, och finnas för dig, och dela din glädje och sorg
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått att bevara
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara

DSC_0828

41 sprutor kvar av Fragminet

Det ligger 41 sprutor kvar och väntar på mig. 20 dagar och en till spruta, sedan är jag färdigbehandlad efter ca 400 nålstick i magen sedan första veckan i mars. Jag fick diagnosen den 27 februari. Egentligen borde jag vara färdigbehandlad den 27 augusti, men jag har missat någon spruta ibland och har bestämt mig för att jag gör slut på dom även om det innebär några dagar extra.

Från början hade jag hästdoser. Första månaden sprutade jag 10000 ie + 2500 ie på morgonen och 10000 ie på kvällen. Dom röda sprutorna är dom starka. Dom gjorde väldigt ONT för innehållet sved väldigt. 2500 (blåa sprutor) var som rena bebisarna. Jag hade också gröna sprutor ett tag (7500 ie) som jag tog på morgonen och då fick jag ta gula sprutor (5000 ie) på kvällen. Men efter förlossningen, från 1 maj har jag haft samma dosering. En spruta på morgonen och en spruta på kvällen av dom gula som innehåller 5000ie.

Jag räknade ut att jag kommer alltså att ha stuckit mig i magen ca 400 ggr innan det är klart. Det är inte så konstigt att den är gul, blå, grön och lila. Men jag har också räknat ut att det finns olika sätt att sticka sig på. Vissa sätt går bättre och andra går sämre. Om man lyfter upp ett hudveck för att sticka och känner att själva hudpenetreringen gör ont och ändå forcerar och trycker in sprutan så svider det extra mycket av innehållet och magen blir extra blå. Om man istället  byter ställe när man känner att det inte känns bra, då kan man hitta ett annat ställe där själva nålsticket nästan inte känns alls. Då känns inte heller innehållet och magen blir mindre blå.

Jag har provat att sticka mig i låret men det gjorde förbaskat ont. Jag skulle prova att sticka mig i rumpan idag, men det var så svårt att få ett bra grepp. Det blev liksom alldeles för baklänges. Och ingen annan får sticka mig. Jag har ett visst kontrollbehov och om jag själv kan känna hur det känns och styra sticket så känns det så mycket lättare.

Jag minns när jag fick morfin i låret på BB. Det gjorde så fruktansvärt ont. Minst som dom värsta röda Fragminsprutorna x 10. Då tog ju BM bara sprutan och högg in den. Precis så som dom gjorde när Pluppen vaccinerades. 😦 Det är nästan så att jag själv skulle velat ha gett honom sprutorna eftersom jag vet hur det känns och vilka sätt som är mest lindriga.

Annars lever livet. Jag älskar att vara mamma och jag älskar när jag får stunder för mig själv ibland. Den här veckan har jag haft två möten med människor. Det ena mötet gjorde mig besviken och ledsen, men som tur var hade jag det andra mötet dagen efter och kom istället hem med energi och glädje. Det första mötet var en avlägsen släkting som var så otroligt negativ och fördömande och rent av elak att jag bara kände att jag ville därifrån. Det andra mötet var en kär gammal vän. Vi kunde prata sorg, glädje, ilska och humor i ett enda sammelsurium och det kändes så skönt att ses igen.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, jag är vuxen nog att kunna strypa kontakt med människor som inte ger något. Människor som slukar energi och sprider negativa vibbar. Livet är för kort för att ödsla sin kraft på det. Istället ska jag och vi fortsätta njuta av vår underbara lilla pojke, vårt liv, våra hundar, vårt hus och våra släktingar och vänner som betyder något. För även om det är mörkt och trist vissa dagar och jag känner mig urlakad, trött, dränerad – så kunde jag inte ha önskat mer än det jag har just nu.

life-is-too-short-improve-your-life

Den starkaste kärlek jag har känt…

Någon dag ska jag lägga ut en sångtext jag fick av min fina granne. Men jag orkar inte nu, för när jag läser den storgråter jag. Den stämmer så fint in på det jag känner just nu.

Jag och F gråter mest till och från hela dagarna. Av lycka. Vi blev båda kära i vårt lilla barn så snart han såg dagens ljus. En kärlek starkare än vad det går att förklara. Hjärtat svämmar över. Hela tiden.

Jag har mina slängar av babyblues också där jag nästan blir deprimerad, gråter och får ångest. Men i de lägena handlar det om att jag blir överkänslig mot saker som sägs eller när något känns fel. Som när dom skulle tvångsmata bebisen och jag visste att det var en dum tid, eftersom hans dygnsrytm är mig så välbekant vid det här laget. Då kändes det som att jag satt i ett fängelse. Mitt barn ropade efter mat helt andra tider, och jag skulle vänta till ett speciellt klockslag. Som tur är sade vi ifrån. Efter det bestämmer VI när han ska äta. Han måste ju tillmatas den lille rackaren och jag har inte fått igång mjölk i brösten. Vi kämpar på. Men hans mun är inte riktigt fysiologiskt färdig för att börja suga än heller. Så stimulansen blir svår på mina bröst. Men han får snutta så gott han kan. Förhoppningsvis blir det lättare när vi närmar oss BF och han har fått växa lite.

Om jag fick välja just nu skulle jag bara sitta i en grotta och hålla min bebis i famnen tillsammans med F. Och det är också därför vi är kvar på BB. Vi landar lite i allt som hänt och behöver inte åka hem förrän vi är redo för världen. Det är så skönt. I alla fall när nattpersonalen är trevlig. Tyvärr har många varit väldigt otrevliga och burdusa. Men i natt är det bra människor här. Det känns så skönt. För i natt är också F hemma och sover utan oss. Men han kommer imorgon igen. Hela dagen.

Tack till våra föräldrar och syskonfamiljer för att ni finns.
Tack till fasters lilla gullElin för den vackraste teckningen jag har sett.
Tack till alla mina vänner som har stöttat mig under en väldigt jobbig resa
Tack till mitt jobb som har haft förståelse för mina upp- och nedgångar de senaste åren
Tack till alla nätvänner jag har lärt känna genom IVF-forum, där jag har kunnat få dela med mig av allt jag har känt
Tack till alla er som läser och kommenterar här. Ni har berikat min blogg som från början bara var en skriva-av-mig-blogg
Jag har fått vänner för livet – och det är nu livet börjar. För oss.

IMG_2696
Medtagen efter kejsarsnittet och får äntligen känna min bebis mot mitt bröst…

IMG_2694
Moderskärlek. Hur sjuk och medtagen man än är kan inget ändra på det man känner inifrån…

IMG_2695
Lillplupp. Lillsmurf. Hampus. Du är det vackraste vi någonsin har sett och känt.

Nu kan jag inte skriva mer, för då bryter jag ihop. 🙂
Man får ta små steg…

Välkommen till världen. Vårt mirakel. Vår Hampus. Förlossningsberättelse vecka 38 (37+1).

Måndag 29 april
Det här inlägget skrivs måndag den 29 april och framåt men kommer inte att publiceras förrän lite senare i veckan. Anledningen är att vi inte vill gå ut med det som komma skall förrän det är klart.

Måndag 10.30 : CTG och blodtryckskoll. Jag började få lågt blodtryck. Lillplupps kurva var fin.
Måndag 11.30: Tillväxtultraljud och navelflödeskontroll. Flödet var jättefint. Lillplupps tillväxtkurva har planat ut ännu mer och ligger nu på -30%. Kontroll av min livmodertapp. Inte mogen.

Läkaren gick iväg och kom tillbaka och sa: ”Bebisen är fullgången, han växer inte mer, du har haft mycket problem med hälsan länge. Vi ser ingen anledning att dra ut på det mer. Vi skulle vilja sätta igång dig. Vi skulle kunna göra det redan nu om du vill”.

Jag fick en smärre chock eftersom jag hade siktat in mig på efter nästa helg, så jag frågade om det fanns möjlighet att göra det imorgon (Valborg) så att man hinner smälta sina tankar lite. Det gick bra. Vi frågade också vidare hur det var tänkt att gå till.

Vi blir inskrivna kring 08.00 på Valborgsmässoafton. De ger mig någon form av hormon (prostaglandin) som eventuellt gör att livmodertappen mognar under morgondagen. OM det går vägen fortsätter man med en igångsättning, troligtvis med ballong. Om inte livmodertappen svarar enligt önskemål ser dom ingen anledning till att prova vidare. I det läget blir det planerat KS, troligtvis på onsdag den 1 maj.

Jag är i chock över den snabba vändningen. Både glad och livrädd på samma gång. När jag postar det här inlägget är förhoppningsvis Lillplupp redan född – men jag ville skriva det för att minnas själv vad som hände. Från och med imorgon får Fredrik göra anteckningar åt mig vad som händer, så ska jag uppdatera igen om min förlossningsberättelse.

Tur att våra förlossningsväskor är packade sedan länge p g a alla mina sjukhusvistelser. Vi är redo. Tror jag.

Natten till 30 april:
En sömnlös natt med många tankar och grubblerier. Rädslor över det stora som komma skall blandat med hopp och förtvivlan. Fullt normala tankar inför det stora och livsomvälvande. Fick tyvärr inte ens en minuts sömn.

Tisdag 30 april:
Tog halv dos Fragmin enligt instruktion – 2500ie (dom hade överlagt med en koagulationsexpert på Karolinska) samt 1 piller Trandate.
Infann oss på BB, avdelning 37 oförlösta, rum 3 ca klockan 08.00. Väl på plats fick jag äta lite frukost och så satte dom CTG-kurva på Lillplupp i ca en timme. Han var lite svårväckt som vanligt på förmiddagar. Man tog även ett blodtryck 115/70. Perfekt. Ca 10.00 fick jag min första dos med hormoner som ska mjuka upp livmodertappen. Fick sammandragningar, molvärk och ryggvärk ca var tionde minut som även syntes på CTG:n.

12.30 – Ny CTG-kurva för att kolla Lillplupp. Överläkaren AR kom in och berättade att hon hade pratat lite extra med koagulationsexperten på Karolinska angående att jag har haft det lite trassligt med lungorna även efter embolin, med andningssvårigheter och hosta. Hon fick förklarat för sig (och oss) att just där mina proppar satt (i ytterkant) kan det gärna ske lite vävnadsdöd (som inte är farligt), men innan kroppen har hunnit ta hand om det så kan man få fortsatta symptom. Det var SÅ skönt att få höra det. Att få en förklaring. Jag läker fortfarande helt enkelt! Hon fick också okej på att köra kejsarsnitt med denna lågdos som vi kör under de här dagarna, d v s blödningar framtill har man god kontroll på vid ett eventuellt kejsarsnitt. Det är ryggbedövningen man inte chansar på p g a att blödningsrisk vid ryggraden inte är så lämpligt även om det bara skulle bli en liten blödning.

13.30 – Koll av livmodertappen. Den börjar mjukna. BM fick in ett finger. Hon rådgjorde med AR (överläkaren) om vi skulle sätta ballong eller avvakta och köra lite mer hormoner för tappen. Vi kör en omgång hormoner till för tappen eftersom den har svarat så fint och i lagom takt. Ny dos och avvaktan till ca 15.30-16.00.

15.00 – Överläkare AR kom in igen. De har beslutat att vi kör det här lugna fina tempot med stimulering av livmodertappen i hopp om att det kommer igång av sig självt eller att de kan ta hål på hinnorna. Om inget har hänt efter ett dygn, alltså imorgon förmiddag, så blir det planerat kejsarsnitt. De vill gå långsamt fram p g a att Lillplupp är liten så de vet ju inte om han är skör och känslig. Därför tar man det i lugnare takt än annars. Jag tycker att takten är alldeles perfekt jag. Fredrik har fått boa in sig i den andra sängen här på vårt rum. Det känns skönt att han också kan ligga lite avslappnat och kika på tv och surfa istället för att sitta på en pinnstol.

20.00 – Har kört CTG i massor hela eftermiddagen/kvällen och ett par AJ-iga undersökningar av min livmodertapp. Min barnmorska A är underbar! Lillplupp ligger fortfarande alldeles för högt upp. Samtidigt har jag sammandragningar/värkar var tredje minut men har bara öppnat mig drygt ngn centimeter så vi har tagit en medicinpaus i ett par timmar. Man kan inte veta hur en förlossning blir, utan allt handlar om vad nästa undersökning säger. Man kan nästan kalla det vid tiominutersbesked. Lillplupp härjar på i magen med fina hjärtljud, men det finns fortfarande anledning att ha kejsarsnitt i bakhuvudet för de saknar de toppiga ökningarna som man vill se på kurvan. Nu är jag frikopplad från apparater i 40 minuter, sedan blir det ny koll av livmodertappen och ny CTG-kurva. Jag börjar känna mig trött och få väldigt ont i huvudet. Jag sov ju inget i natt och har tagit några korta tuppisar.

22.00 – Efter 14 timmar med pinvärkar då jag bara hade öppnat mig en centimeter togs beslut om kejsarsnitt. De hade medvetet inte låtit mig ta Fragmin under dagen – så jag fick spinalbedövning. Allt gick väldigt snabbt. Vi satte in urinkateter och infarter och så kom narkosläkare och lade spinalbedövning. Klockan 23.34 den 30 april kom så vårt mirakel till världen. 2405 gram och 45 centimeter lång. En liten kille men välproportionerlig och innerligt söt.

Och vi fick lite räkmacka trots allt. Apgarvärdena: 10-10-10, han kom igång med andningen själv direkt och inga åtgärder behövdes. Och pappa F fick klippa navelsträngen. Inget blev som jag trodde eller fasade. En storm av kärlek blåste över oss och den kärleken kan ingen någonsin ta ifrån oss.

Vackra, vackra barn. Vi älskar dig. Välkommen.
Hampus

Dagens undersökningar – check

Vår hälsa är under kontroll fortfarande. Visserligen börjar mitt blodtryck bli lågt istället (110/70) men ingen fara å färde. Lillplupps tillväxtkurva planar ut så vi får se hur länge vi drar på det. Än så länge mår vi båda helt okej (han mår nog bättre än sin mamma) men han får fint med näring och CTG:n såg finfin ut.

Det är bara att vänta och se vad som händer närmaste dagarna. Vi går på kontroller varannan dag.

Nu är jag aptrött efter att ha varit vaken halva natten så det blir soffhäng resten av eftermiddagen och kvällen. Jag känner mig som hundra år i kroppen. Men nu är det faktiskt inte långt kvar.

536235_532343666804725_1794830080_n

BF om exakt tre veckor och bättre sömn i natt!

I natt har jag bara vaknat varannan timme. Vilken skillnad! Det kan jag helt klart stå ut med utan problem. Jag kom även ihåg att ta mina vitaminer igår. Bland annat extra Magnesium så även om jag vaknade ofta slapp jag ligga med kramper och myrkrypningar i hela kroppen. Det är verkligen något som kan ge panik när man vill sova. Jag har haft lite myrkrypningar i benen förr (framförallt om jag har haft ont i ryggen ett tag och inte rört mig som jag brukar) men det har inte varit någonting mot det som har känts sista månaderna. Därför var det så skönt att känna att det bara låg och lurade lite i bakgrunden. Annars brukar jag få ligga och sprattla och sparka och hålla på i timmar.

Idag om exakt tre veckor är min beräknade BF. 21 dagar… Nu vet jag ju att det inte kommer att bli min BF, men när man ser dagarna ticka nedåt känns det ändå lite bättre. Samtidigt är man såklart livrädd för det som komma skall. Irrationella tankar som ”tänk om man ångrar sig” dyker upp. Eller ”tänk om man inte känner den där enorma kärleken på en gång”. Det samlas en massa hjärnspöken. Men jag gissar att det är fullt normalt inför den största livsomställningen man kan tänka sig.

Jag försöker att leva i nuet och så försöker jag drömma lyckliga saker om framtiden. Jag ser framför mig hur jag är frisk och orkar med samma saker som min hjärna vill. För min hjärna har en vilja av stål och en energi som inte är av denna värld. Det är bara kroppen som har satt stopp för den hela våren. Men snart. Snart hoppas jag att min kropp har läkt efter en sjuhelsickes resa så att jag får komma tillbaka till den glöd och livskraft som finns där inuti. Jag räknar såklart inte med att studsa upp ur sjukhussängen i tron att jag är fullt frisk så snart han är ute, men då vet jag i alla fall att vi går mot det målet. Det tillsammans med en sommar kan inte bli bättre. Det hade varit betydligt tyngre att komma tillbaka i snö och rusk, för även om det skulle vara så att mina lungor inte vill hänga med ett bra tag till så kan jag åtminstone bara sätta på mig ett par flip-flops och gå runt och känna gräset mot tårna. Bara det gör ju en halv dag åtminstone.

Ibland funderar jag på om känslorna ska komma efter. Folk omkring mig förklarar ju att jag kunde ha dött. Att det var otroligt allvarligt. Men konstigt nog känner jag inte så mycket inför det mer än att ”ja, men nu gick det bra”. Jag har heller ingen dödsskräck inför en förlossning på blodförtunnande mediciner, inte heller över ett kejsarsnitt i narkos. På något sätt känner jag mig fullt trygg i situationen och litar på att jag är i goda händer. Varenda överläkare vet vem jag är vid det här laget efter alla svängar där uppe och ingen läkare tar ett enda beslut utan att överlägga med ”överheten”. Men jag undrar om det kommer efter? Vi lär ju märka det. Och jag har bett F att se varningstecken om jag hamnar i en depression när allt är klart. Det är såklart normalt att vara lite nedstämd precis i början (alla är olika) men om jag skulle fastna i något så får han dra i lite trådar så att vi fångar upp det med en gång. Det är så SKÖNT att han ska vara hemma i två månader.

Och om det blir så att jag är lycklig på en gång så är det ju bara bra. Då har kanske min hjärna bearbetat det hela ändå genom att älta här i bloggen. Få ur sig saker man tänker och känner.

Och en sak ska ni veta. Det här barnet kommer att vara älskat upp över öronen. Vårt mirakel. Vårt nedfrysta embryo som låg och väntade på oss hela förra sommaren medan vi drack vin och levde loppan på semestern.

Jag minns äggplocket Lillplupp kom ifrån förra våren. Jag minns det som igår. Det var otroligt smärtsamt. En äggstock gömde sig. Jag fick blodtrycksfall av smärtan och svimmade av och dom pumpade in bedövning i slidan och morfin i infarten. De kunde bara tömma en äggstock för den andra gömde sig hur de än slet och drog och tryckte på min mage. Besvikelsen. Bara fem ägg utplockade. Jag visste att det inte skulle bli långtidsodling då. För av 5 ägg kanske bara hälften skulle bli befruktade med F:s simmare över natten och det behövdes minst 5 befruktade embryon för att dom skulle långtidsodla. Samtalet dagen efter. ”Vi förstår ingenting, vi har nästan aldrig sett något liknande. Alla fem är befruktade så det BLIR långtidsodling”. Det blev så. Av de fem klarade sig tre. Vi fick tillbaka ett och två frystes ned. En av dom var Lillplupp. På det färskförsöket fick jag ett svagt plus som sedan försvann.Sedan kom sommarpausen och hysteroskopin och efterföljande infektion.

Jag hade börjat ge upp och se ett liv utan barn. Vi skulle nog mest ”sätta in dom där frysta” sen fick det nästan vara bra, om vi inte skulle prova EN gång till på CFC i Danmark istället.Jag läste inlägget om när vi skulle sätta in Lillplupp i min naturliga cykel (6 dagar efter ägglossning). De hade tinat embryot och till deras stora förvåning var kvaliteten ännu bättre än när han frystes ned. En sån kämpe. Jag levde som vanligt den där ruvperioden. Jag struntade i alla hälsotips om vad man ska och inte ska göra. Det hade ju ändå inte hjälpt innan. De hade gjort Assisted Hatching på ägget och jag hade beställt 5 mg Prednisolon från svärmor som fick handla på ett apotek utomlands. Jag var ganska säker vid det laget på att min kropp inte ville ha en främmande kropp i sig. Jag bara visste det och kände det intuitivt och det fysiska tecknet var att jag hade fått 38 i feber efter varje insättning. Dessutom har jag Fibromyalgi, något som utomlands alltid gör att man får lågdos kortison vid IVF:er för att öka chanserna. Och appropå det har jag nyligen läst en studie som visar att dom har hittat eventuella orsaker till Fibromyalgi. Det kan jämföras med reumatisk sjukdom, men det handlar om inflammationer i nervbanor i hjärnan och ger immunologiska problem. Det skulle vara skönt att skriva folk på näsan. Den s.k. kärringsjukan kanske får ett svar och mer effektiv behandling framöver!

Efter mindre än två veckor efter insättning fick vi plus. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Och här är vi nu. En sjujävla resa både att komma till en graviditet och en sjujävla resa för att ta sig igenom graviditeten med livhanken i behåll. Det här blir en historia att berätta för både barn och barnbarn framöver. Som indianer runt en lägereld. Hur Lillplupp, vårt mirakel kom till och allt han genomlevde både före och efter graviditeten.

Sömnlösa nätter och gravidåkommor resumé

Mitt liv har präglats av sömnlösa nätter i flera månader nu. Oftast går det jättebra, för om jag lyckas ta en liten tupplur mitt på dagen så mår jag bra igen, men när dagar blir som igår och jag är på sjukhuset hela dagen så faller ju det konceptet tyvärr. Jag hoppas verkligen att jag inte är sömnlös när vi får barn för då kommer jag att behöva sova några timmar när han sover. Jag har inga problem alls med att sova i etapper på nätterna men jag behöver då få ta en liten tupplur på dagen.

I går kväll gick jag och lade mig kring 22 och somnade efter 04. Jag räknade antal ggr jag var på toa innan jag somnade till. 13 ggr! Det blir lite av tortyr för det är när jag precis är på väg att somna som jag måste upp. Då vaknar jag till och så får jag börja om från början igen. Jag sov kanske 3-4 timmar i sträck utan att gå upp och nu är jag uppe/vaken för det är morgon. Som sagt. Att ha det så fungerar om jag bara får lite powernaps så jag hoppas att jag kan få till det under dagen.

Jag tror att mycket av dom här sömnproblemen har med hormoner att göra, för jag minns att jag hade lika mycket sömnbesvär under IVF-resorna. Antingen sömnlös eller så otroligt trött att jag behövde och kunde sova 12 timmar per natt. Det har växlat. Jag tror också att det har att göra med mitt inaktiva liv som gravid. Att jag har varit sjuk och orörlig. Om man kommer igång att röra sig och gå promenader (och förlorar vikt) så tror jag också att jag kommer att få mer kvalitet på sömnen när jag väl sover.

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev upp vilka gravidbiverkningar/sjukdomar jag har och har haft under graviditeten, så jag tänkte skriva upp det igen som ett minne. För om några veckor kommer jag nog inte att komma ihåg något av det. Då är livet upptaget av andra, viktigare saker. Men om jag någonsin sitter och ältar att jag aldrig mer kommer att bli gravid och att jag saknar min bebismage så ska jag gå in här och läsa. Då kommer allt att kännas bättre igen. 😀

– Illamående, kräkningar
– Förstoppning
– Halsbränna
– Extrema urinträngningar (ja, jag kallar det extremt att kissa två ggr i timmen dygnet runt)
– Foglossningssmärtor
– Ryggsmärtor
– Karpaltunnelsyndrom
– Liknande känsla som karpaltunnelsyndrom i fötter och fotleder
– Högt blodtryck med hög vilopuls (111)
– Maginfluensa
– Myrkrypningar och Restless legs
– Hudklåda och utslag
– Extrema sömnproblem
– Nästäppa

– Inlagd tre gånger. Första gången med lungemboli. Andra gången ny utredning lungemboli. Tredje gången utredning högt blodtryck (150/95).
– Lungemboli inklusive 4-5 månaders hosta och andnöd (som värst 40 andetag per minut). Behandling högdos Fragmin 1 månad 10000ie morgon, 12500ie kväll, sedan ny dos 5000ie +7500ie, sedan 5000ie + 5000ie per dag resten av graviditeten. Fortsatt behandling i ett par månader efter graviditeten med blodförtunnande. Får ej ta ryggbedövning. Vaginal igångsättning eller KS under narkos ska beslutas av överläkare.
– Sjukskrivning 50% från november och 100% från februari till BF i maj. Strikt vila.

PS. Det enda jag kommer att sakna är Lillplupps buffar och sparkar. Men jag tror att jag har ännu mer glädje av honom på utsidan av magen.

Blev lite orolig där ett tag…

Klockan 10 var det dags för kontroller igen. Vi går ju ca varannan dag för att hålla koll på både mig och Lillplupp. Lågdosen Trandate har gjort underverk med mitt stegrande blodtryck, så nu har jag liknande som jag brukar ha innan jag blev gravid (110/75). Jag hade däremot +1 i protein men vi ska kolla upp det igen på måndag då jag tar med morgonurin.

Jag fick min favoritläkare E som gjorde flödeskontrollen av navelsträngen och det var ett skolboksexemplar idag. Dels låg navelsträngen så fint till att det gick väldigt snabbt, och dels var värdet väldigt fint. Det låg på 0,8. Lillplupp låg och sov och sög på tummen. ❤
Just det där med att vara i vila och suga på tummen är mindre bra när det är dags för CTG. De vill gärna se lite stegringar av hjärtfrekvensen. När jag hade legat i 1,5 timme och han bara hade gjort några enstaka försök till att vakna förstod jag att det här kunde ta tid. Jag såg framför mig hur jag skulle bli inlagd igen.

Vi tog en liten paus, jag åkte hem och åt och skulle komma tillbaka kring 13. Efter någon timme fick vi äntligen till lite stegringar som dom var nöjda med. Dom lämnar verkligen inget åt slumpen. Trots att jag tycker att E är en av dom mest kompetenta läkarna jag har träffat där uppe så stämde hon av med överläkare innan jag fick gå hem. Nu är jag därför ”fri” ända till måndag förmiddag. Då är det åter igen dags för dessa kontroller, men det blir också ett sjätte TUL (Tillväxtultraljud). Vi har kört varannan vecka hela våren. Det ska bli intressant att se om hans kurva fortfarande planar ut eller om han hänger i med sin lilla tillväxt.

E berättade för mig att dom helst ser att jag går hela nästa vecka ut (så länge vi mår okej såklart) och därefter börjar det nog bli dags. Hon frågade mig åter igen hur jag känner inför både igångsättning vaginalt och kejsarsnitt under narkos, och jag sa som det var – att OM det går vill jag gärna prova vaginalt, men jag kommer inte att gråta om det blir kejsarsnitt heller. Jag frågade lite mer om igångsättningsmetoder och det vanligaste är att dom börjar med ballong. Men det kräver att livmodertappen är mogen. Det finns sätt att göra den mogen (medicinskt) men hon var tveksam till att dom vill börja greja med en igångsättning på mig om inte min livmodertapp är mogen (varför glömde jag att fråga, men det kanske är extra påfrestande i min situation och med de premisser vi står inför) – så det kan fortfarande bli ett planerat kejsarsnitt i narkos. Allt beror på hur det ser ut kommande vecka.

Vi får alltså fortfarande ha is i magen och ta dagen som den kommer. Men oavsett vad är det oerhört hoppfullt att vi har kommit så här långt och att han faktiskt får komma ut när han är fullgången. Oddsen känns så mycket bättre. För det är självklart att man har känt (och känner) en stor oro för hur han ska må efter allt som hänt. Det vi vet är i alla fall att vi har en bebis med alla kroppsdelar intakt i min mage. En pigg liten kille som är lyckligt ovetandes om all dramatik.

Idag har min sambo gått på semester i hela två månader, så nu kan jag slappna av. Nu finns han här och jag märker att han också är glad. Bara det gör att jag gärna står ut en vecka till! 🙂

Men jag fattar fortfarande inte. Vi ska bli föräldrar. Vi ÄR föräldrar, men vi ska få träffa honom på riktigt snart. Det känns otroligt overkligt och läskigt. Det känns som att jag lever i en overklighetsbubbla varje dag.

Imorgon är det dags för kontroller igen

Klockan 10 imorgon blir det CTG och blodtryckskontroll och efter det blir det kontroll av flödet i navelsträngen. Hoppas att det fortfarande ser fint ut. Lycka är att F går på semester imorgon så vi är lediga två månader tillsammans. Det är välbehövligt! Han behöver samla krafter och jag behöver sällskap av honom. Det kommer att kännas tryggt att bara veta att han är i närheten, även om han är ute och grejar med ved eller nåt.

Jag har börjat få mer och mer förvärkar, så det märks att min kropp börjar ställa in sig på det som komma skall. Bra! Jag kan nog inte förstå hur nära vi är nu och det kommer nog att ta tid att smälta det även när det är klart. Då när vårt mångåriga maraton går över i något helt annat. Jag är både glad och livrädd. Ibland läser jag tillbaka här i bloggen och tänker ”vilken jävla resa”. Det var inte helt lätt att ta sig hit måste jag säga. Men man glömmer det nog framöver. Eller nej, det tror jag faktiskt inte. Det kommer alltid att ha färgat vårt liv framöver. Den fruktansvärda resan som gav något fantastiskt till slut. Den här bloggen finns också alltid kvar om jag vill gå tillbaka och minnas detaljer, och jag hoppas att den kan ha hjälpt någon annan i liknande situation så som andras bloggar har hjälpt mig.

Jag tänker inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men jag hoppas och tror att jag inom några veckor kommer att kunna länka vidare till en helt ny blogg. En blogg om det nya livet. Livet med Lillplupp!

Men bara om min älskade väntar…

Till Lillplupp…

Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå…
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå…
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Fortsatt inskriven men får sovpermis hemma

Efter en natt på en stenhård säng känns det bra att jag troligen kommer att få åka hem och sova på nätterna. Vi bor nära sjukhuset så jag kan vara fortsatt inskriven och komma in på dagliga kontroller och undersökningar. Från och med nu ska vi följas upp varje dag. Delvis på grund av att Lillplupps tillväxtkurva börjar stanna av (ska se till att han mår bra i magen) samt att min hälsa inte är som den ska. Jag kommer inte att kunna friskna till förrän efter en förlossning, och även där efter kommer det nog ta tid.

Som det är just nu har mitt blodtryck börjat svaja. Ena stunden kan det vara bra. Andra stunden kan undertrycket ha rusat upp i 95. Samtidigt som detta har jag titt som tätt normal puls och titt som tätt väldigt hög vilopuls. Det har pendlat mellan 88-111. Rent allmänt känner jag mig sjuk och har så gjort hela våren. Det har inte varit någon som helst förbättring förutom det mest akuta som Fragminet har rått bot på. Lungorna är fortfarande irriterade och jag hostar väldigt ofta. När jag hostar kommer andnöden och pulsen rusar ännu högre än 110. Det blir slitsamt för kroppen såklart.

Vi får se när vi ska föda. Det enda vi vet är att vi inte ska vänta till vecka 40. Sedan beror allt på hur det utvecklas med min och Lillplupps hälsa. Det är också många diskussioner kring HUR vi ska förlösas. Det är nackdelar med precis alla sätt på grund av min sjukdomsbild. Fragminet är fortfarande i för hög dos för att dom ska vilja köra motmedicin och man får heller inte sätta ryggbedövning. Detta har bedömts av överläkaren för narkosen. Igångsättning kan också vara klurigt eftersom det ger kraftigare och mer smärtsamma värkar på många, vilket ofta leder till att de behöver ryggbedövning och ÄNDÅ leder det ofta till akuta kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt är det sämsta man kan välja. Alternativet är då att förlösas i ett planerat snitt under narkos. Även det är riskfyllt med blödningsrisk och propprisk. De har bollat tankarna med mig, och mitt enda svar är: ”Det enda jag vill är att vi får ut ett levande barn, hur eller på vilket sätt får bli som det blir”. Jag måste lägga det här i deras händer nu. Helst vill jag ju att jag klarar mig utan proppar och överdrivna blödningar såklart. Men jag har sett att IVA ligger vägg i vägg med förlossningen, och jag gissar att i mitt fall kommer högsta beredskap vara insatt.

Vi lever alltså i ovisshet. Men det gör ju alla blivande föräldrar. Få vet ju när det är dags. Det enda som är lite annorlunda för oss är att det har varit en otroligt stressande vår och vi befinner oss fortfarande i stress. Men så snart Lillplupp är ute och vi kan förvissa oss om att jag och han mår så bra vi bara kan så kanske vi kan börja andas igen och så smått börja njuta av livet. Men som sagt, jag gissar att det kommer att ta tid. Både för mig och F. Att komma ikapp alla känslor som vi har fått skotta undan för att överleva dagen och smärtan och stressen. Och det kommer att vara krävande ett bra tag innan jag är tillbaka i min normala kondition igen. Men vi fixar det. Tillsammans gör vi det. Och med stöd från våra nära och kära.

Lillplupp

Hej! Jag heter Lillplupp.

20130418-170240.jpg

Sjukt less – livet efter lungemboli

Det här är ett sjukt jäkla gnällinlägg. Det här är min terapi. Om ni inte klarar av att läsa tjurigheter, stäng ner redan nu. För jag måste få ur mig skiten. Och säg inte att det inte är långt kvar nu, för just idag känns ett sånt råd som en käftsmäll.

Jag är sjukt less. Inte på att vara gravid, utan på allting runt omkring. Jag har haft svårt att andas hela dagen och hittar inte en enda ställning som inte ger mig andnöd. Vi har en sjukt jäkla obekväm soffa där jag hamnar som en fällkniv hur jag än gör med kuddar och saker under dynorna och diverse försök till att åtminstone få SITTA bekvämt. Men nejdå! Det är unken luft i vardagsrummet men det går inte att öppna för då överröstar eftermiddagstrafiken hela min hjärna.

Jag har försökt att sitta ute lite i vårsolen men fick hosta och ångest över hur skitigt det är överallt och att det är mil kvar tills man kan njuta i trädgården. Visst hade vi väderbakslag förra året också, men det hade i alla fall föregåtts av fantastiskt väder och trädgårdsmys. Jag brukar verkligen inte vara så här negativ, men jag orkar inte mer. Det har varit för mycket. Jag är så otroligt understimulerad och missnöjd och har aldrig känt så här förut. Jag vill bara skrika. Hur mycket jag än försöker kämpa och hålla humöret uppe så känns det som att nästa grej kommer som slår ner mig. Nu senast är det bölder och kliande utslag. Hur kul är det att vakna av att man kliar sönder sig, samtidigt som man vet att det inte är bra att börja blöda eftersom jag sprutar blodförtunnande i magen två gånger om dagen. Kan det inte vara så att det räcker nu? Jag behöver inga fler biverkningar. Och varför får jag alla? Är det för att kroppen var så nedsatt redan innan graviditeten av alla hormoner eller är det bara så att jag har haft ”otur”?

Det här är första och sista gången jag är gravid (jag skulle inte våga bli gravid igen) och jag känner mig faktiskt ledsen över att jag inte har fått njuta mer än stundtals när magen rör på sig. Jag tycker att vi vore värda det. Alla tre. Jag vet att jag inte är en negativ person, snarare tvärtom. Men ibland funderar jag på vem som vill knäcka mig. Ibland undrar jag vem som vill mig så illa att man varje gång jag försöker klättra uppåt slänger man på mig något mer som gör att jag faller några steg igen. ”Var inte så glad din jäkel, här får du!”

Jag är less på att vara sjuk. Att inte ha någon kondition alls. Jag är less på att sitta instängd och stirra i väggarna när varje försök till aktivitet ger mig andnöd. Jag är sjukt less på att inte hitta en ställning där jag kan andas utan att känna paniken stiga. Det finns inga sköna sittställningar, inga sköna liggställningar och står jag upp får jag andnöd av att jag blir trött. Den positiva jag börjar ge upp.

Alla gravida får påverkan på lungorna när magen växer och trycker. När den sedan sjunker ner blir det lättare. Jag tycker synd om mig själv, för förutom det normala så sliter jag med mina (ursäkta uttrycket) förbannade jävla lungor. Och nu har jag börjat tycka synd om mig själv också. Eller så är det bara idag jag gör det. Det har tagit oss förbannad lång tid att komma hit med blod, svett och tårar. Vore det för mycket begärt att få lite räkmacka. Att få njuta lite av ”det lediga livet” innan förlossningen. Det är massor jag vill pyssla med, men jag orkar inte. Om inte andningen fungerar så kommer man inte så långt. Jag försökte böja mig ner förut och ta upp en rutten blomma i ett land (den vägde nog säkert tio gram) och efter den otroligt påfrestande manövern stod jag och lutade mig mot väggen och flåsade. Tack!

Och alla som vill väl: ”snart är du framme” och ”det är inte långt kvar nu”. Det går inte att ta emot orden utan att känna sig lite bitter och ironisk. Det är 4,5 vecka kvar och när varje sekund känns som en vecka så… är det jävligt lång tid kvar. Jag tror t o m att folk i fängelse har mer stimulans än vad jag har. Dom kan prata med varandra och kan säkert röra sig på en rastgård förutom tv och internet och spel. På sjukhus är det mer stimulans än här hemma. Där hörde jag röster prata och konversera med varandra. Där fanns det steg utanför dörren. Det är nästan så att jag har lust att ställa mig där uppe och vädja: ”snälla, lägg in mig resten av tiden så att jag får lite stimulans av att se människor”! Jag vill inte sitta här hemma längre. Jag vill UT, UT, UT. Jag vill gå på stan och ta mig en glass. Men det går inte. Jag och F skulle försöka gå hundra meter efter besöket på socialkontoret förra veckan. Efter tjugo meter fick jag vända och säga att det inte gick. Dels känns det som att livmodern ska ramla ut nedtill, dels behöver jag kissa var femte minut. Och så lungorna. Andningen.

För att toppa min särdeles positiva dag: Jag är sjukt jävla trött på vädret. Jag brukar verkligen inte gnälla på vädret för jag GILLAR årstiderna och jag brukar tycka att ANDRA är gnälliga som inte kan ta årstiderna som dom är. Men just den här våren när jag som mest behöver lite värme och vår så känns det som att den dröjer ända in i sommaren, bara för att jäklas lite extra *haha du, glöm det*. Det skulle vara så skönt om vi fick fixa i ordning lite utomhus innan det är dags att föda. Det är inte så mycket som ska göras. Lite krattning och några blommor i rabatten och en liten lätt skurning av altanen för att få bort all lort efter hundarnas tassar och vinterns framfart. Jag har en hel armé som gärna ställer upp och hjälper till. Men NÄ då! Här kör vi snö och is fram till midsommar verkar det som, och varje steg utomhus klaffsar av vatten och gegga. Det skvätter upp lortvatten över byxorna och vovvarna blir överskitiga. Och så vips så drar vi in det inomhus till kära mig som inte orkar städa längre stunder *tack*. Det händer liksom inga roliga saker längre. Allt är bara en kamp. Alla krafter går åt till TRISTA saker som att sanera lort på golven, tvätta och diska för att kunna vistas inomhus utan att det är en sanitär olägenhet. Det där kreativa som gör att man lever… Ja.. Det vet jag inte vart man skulle kunna klämma in.

Jag dör inuti. Och när F kommer hem är jag sällskapssjuk. Men då är han trött och vill sitta och greja med sitt. Jag är så förbannat understimulerad. Jag vill bara BORT härifrån.

”Sitt ute och boosta lite sol” har jag fått som ordination. Jag kan inte sitta ute för jag blir deprimerad av att se pölarna över trädgården och att se vovvarna hoppa och leka medan leran skvätter ger mig städångest istället för den glädje jag brukar känna när dom röjer runt med varandra. Och så kommer hostan. Och så har vi inget insynsskydd innan syrenerna blommar. Vi har pratat om ett plank ut mot vägen sedan vi flyttade hit. Men det har inte blivit av. Så utevistelse kantas av tung trafik och miljarder stavgångare, och en och annan hund som gör att mina flickor vill vakta och jag har inte konditionen att hinna parera det i tid, så deras olater bara eskalerar. M a o blir det bara mer stress och sämre andning. Så. Sitta inne. Gnälla. Sura.. Må dåligt… Bli galen av tankar… That’s my life.

Jag är jäkligt trött på det här faktiskt. Jättetrött. Själen dör sakta men säkert. Vissa dagar är lättare, andra är tyngre. Idag är det en tung dag. Jag är trött men kan inte vila för då får jag inte luft. När jag är trött blir jag deppig. Om jag får sova blir jag glad. Men det går inte. Ofta hjälper det att jag skriver av mig här. Jag hoppas att det är så nu också.

Ge mig en rullstol och tiotusen spänn så drar jag iväg och shoppar ihjäl mig!
Och så är mjölken snart slut också. ORKA!

Vecka 36 (35+1) – Ska på massage!

Det är inte lång tid kvar nu. Pappa sa häromdagen: ”visst har det väl gått fort”? Jag var tvungen att tänka efter lite men måste nog hålla med om att tiden efter vecka 20 och vårt RUL (rutinultraljud) har gått väldigt fort om man jämför med höstens väntan och funderingar. Då när man inte kände barnet röra på sig. Då när man inte var helt säker på om allt var som det skulle. Den där eviga väntan som följde på den eviga IVF-väntan. Ja, på så sätt har det faktiskt gått himla fort.

Den andra sidan av myntet är sjukdomarna jag har dragits med. Dom har gjort att en minut har känts som en vecka. Då när man vill så mycket men är bunden till att bara sitta inne, hemma och vila. Det kan väl låta som en dröm att vara ”ledig” så länge inför förlossningen. Men det folk glömmer är att ledig är man när man är frisk och kan göra som man vill. Det här har inte varit ledighet, det har varit en daglig kamp för att försöka tillfriskna och en daglig kamp mot hjärnan och alla tankar. Allt man vill göra, allt man borde göra och tankar som får tid att ta upp alldeles för mycket energi. Samtidigt har jag fått vara i nuet väldigt mycket och lärt känna vem jag är idag på ett helt annat sätt än när man springer mellan jobbet och hemmet och ständigt har något att göra. Det kan vara nyttigt det också. Att möta sina positiva sidor är det enklaste i världen. Att möta dom mindre trivsamma sidorna är väldigt nyttigt.

Ibland får jag kommentarer om att jag ska sluta läsa på och googla så mycket om allting. Folk förstår inte hur jag framför allt vågar googla på sånt som inte är bara positivt vad gäller graviditet och förlossningar. Men det är mitt sätt att utbilda mig inför den största dagen i mitt liv. Det är precis det råd man får för att få en så bra förlossning som möjligt. Att vara påläst om allt som händer. OCH att läsa på vad som händer efteråt. Det kan bli en stor chock hos många att tiden efter förlossningen ofta är kantad av oro och ledsna tankar, OCH smärtor i kroppen. Man får ju gärna bilden av att man ligger och gråter av lycka, får en bebis på sin mage och lever lyckliga i alla sina dagar. Tänk dig då om du tillhör den faktiskt höga procenten som får en liten förlossningsdepression (mycket vanligt) och går hemma och känner dig som världens sämsta för att du inte vet att det är väldigt vanligt? Är det då inte skönare att bära med sig att ”jag är fortfarande normal, så här kan man känna i några veckor, sök hjälp om det blir för jobbigt, prata med din omgivning, ofta går det över av sig själv, om inte så kontakta BVC”. Det blir i min värld mycket enklare att möta livet på det sättet. Mår jag bäst i världen så är det ju en jättefin bonus, men om jag inte gör det så kommer jag SNART att göra det.

En viktig aspekt av det jag babblar om nu handlar såklart också om det få förstår. Nämligen hur det är att genomgå åratal av IVF:er. Vad det gör med kroppen och själen. Jag har kontakt med en fin vän som har fått flera barn naturligt för många år sedan, men hennes sista barn krävde flera års IVF-försök. Hon berättade för mig att i hennes fall var det helt annorlunda att föda IVF-barnet. Det var mycket mer känslor, mycket mer tårar, mycket mer som hände i hennes kropp efteråt. Det handlar inte om att man älskar dom andra barnen mindre (såklart). Det är bara det att när man väl lyckas är det här barnet så förbaskat efterlängtat, samtidigt som IVF-resorna ofta kommer efter. Man är helt slut efter så lång tid av anspänningar. Många verkar tro att bara för att man har lyckats så är man pigg och stark och ”japp, då kör vi!”. Men så är det absolut inte. Det är fortfarande en väldigt slitsam uppförsbacke innan min kropp och själ kommer att må bra igen. Jag är på väg, men framme är jag nog inte på väldigt länge.

När vi har förlöst vår älskade Lillplupp så kommer vi att behöva tid. JAG kommer att behöva tid i lugn och ro. Först ska jag ha tid att få komma ikapp lite själv, bearbeta allt som har hänt dom här åren och att vi faktiskt är i mål. Jag ska även försöka tillfriskna efter de sjukdomar som tråkigt nog har kantat de senaste fyra månaderna. Sedan ska vi i lugn och ro och på bästa sätt försöka få ihop vår nya familj hemma, med tre stora hundar vars liv kommer förändras för alltid. Vi ska också i lugn och ro knyta an till barnet. Det barn som vi knappt vågar tro på är på väg till oss. Jag ska försöka få igång amningen på bästa sätt i stort hopp om att åtminstone kunna deltidsamma (jag är bröstreducerad år 2003 så det kan vara lite trixigt – men efter amningskursen och kontakt med hjälpmammor tror jag verkligen på att fixa det).

Jag hoppas och ber därför att ingen blir arg eller sur på oss om vi tackar nej till besök hemma en period i början. Den närmaste släkten ska såklart få träffa oss, framför allt våra föräldrar. Jag har tänkt så på mitt brorsbarn som säkert längtar så henne tänkte vi nog på att kunna bjuda upp i besökskorridoren uppe vid sjukhuset så att hon får säga hej. Jag kommer att ligga inne några dagar för observation eftersom det är en riskförlossning. Hur skulle jag kunna säga till min älskade trollunge att hon får vänta några veckor? Nej, det går inte. Och på så sätt kan alla som vill få ta sig en liten kik och säga hej till Lillplupp innan vi åker hem och ska få till vårt nya liv.

Vi behöver tiden nu. Den tid som vi har längtat efter så länge. Vi kommer inte att sätta upp taggtråd runt tomten, men vi kommer å det allra ödmjukaste be om lite förståelse för att vi behöver varandra. Och inom sinom tid kommer ni att få träffa oss. Bara ni ringer först. 🙂

Ja, det var dagens tankar som jag umgås med. Efter lunch idag ska jag unna mig att gå på massage. Riktig massage hos min massör som även har gått på TCM-skolan och således kan akupressur enligt TCM (Traditional Chinese Medicine). Jag förstår inte varför jag inte har tänkt på att boka tid tidigare. Eller jo.. Jag har nog tänkt på det faktum att massage och andra sådana terapier kan sätta igång väldigt mycket i kroppen, och jag skulle inte våga riskera en för tidig förlossning. Men nu. Nu är jag så långt gången att jag inte är orolig längre. Händer det så händer det. Och nu behöver jag och Lillplupp en liten härlig stund tillsammans så att mamman får lite nya krafter. För det är inte lång tid kvar nu!

Mage vecka 35 (34+6)

20130413-183023.jpg

Han har sjunkit nedåt sedan förra bilden.
För den som är nyfiken och vill se magen vecka för vecka så kan man till höger i menyerna (under arkiv) gå in och välja ”Mage vecka för vecka” under kategorier. Då kommer alla inlägg med magbilderna under varandra här i bloggen. Jag ser att det har hänt extremt mycket på en vecka. Både hur han ligger och att han ser betydligt större ut.

Det jag kan se på mig själv när jag följer magen från i höstas är att jag har krympt medan magen har vuxit. Jag har inte gått upp sedan i december (troligtvis för att jag har varit sjuk) och från och med nu sägs det att man inte ökar speciellt i vikt fram till förlossningen. Det gör mig ingenting. Efter IVF-resorna hade jag alldeles för mycket hormon-pluffs-kilon som jag hoppas få bukt med det närmaste året.

Total viktuppgång ca 8-10 kg under graviditeten (det varierar lite beroende på våg och tidpunkt på dagen).

Vila i frid Sir Robert Edwards

Vila i frid Sir Robert Edwards, du som gav så många möjligheten att bli föräldrar med din teknik (IVF). Du har med största sannolikhet bringat glädje och ljus i många människors liv, och i min mage vilar just nu ett av dina under och mirakel. Ett stort tack för att du gav oss möjligheten att få bli föräldrar.

Robert Edwards 2,500th child.

Jag slipper gröna gubbar som rusar in!

Jag slipper gröna gubbar som rusar in, för dom är faktiskt blåa nu för tiden. Det fick jag veta idag. Bara det är en trygghet! 😀

Mitt sinne har lättat hundra procent efter timmen hos läkaren. Jag och F fick svar på alla frågor vi kunde få just då. Vi pratade en hel del om Lillplupps mående och väl och ve och i samband med det gjorde hon en noggrann ultraljudsundersökning och flödeskontroll av navelsträngen. Hon visade oss hela hans kropp och påvisade allt det dom letar efter när dom ska bedöma hur ett barn mår i magen. Han fick MVG på allt. Dels kollar dom såklart hjärtat, men även om han tränar sina lungor. Det gjorde han för fullt verkligen. Sånt skriver dom in i journalen. Utöver det konstaterade hon det jag redan vet, att han är otroligt aktiv. Det är också ett starkt friskhetstecken. Han var så aktiv att hon fick problem att få till en bra flödeskontroll, men till slut gick det. Flödet i navelsträngen är perfekt så det finns ingenting som gör att han skulle må dåligt i min mage. Hon berättade också att IVF-barn tenderar att bli mindre och att det är just därför man erbjuds tillväxtultraljud. Hon nämnde även att IVF-barn oftare får missbildningar, men det upptäcker man redan på rutinultraljudet i vecka 20 i så fall. M a o är han så frisk som han kan bli i det här skedet.

När vi sen kom till mig och min oro inför förlossningen så pratade vi länge och väl om det och olika tankar jag hade. Min rädsla kring om mindfulnessandningen inte fungerar p g a min hosta och mitt flås i andningen efter embolin skulle hon bolla vidare med överläkaren. Men jag har ännu tid på mig att få bättre andning eftersom han inom ca två veckor troligen börjar sjunka ner och skapa mer utrymme för lungorna. Bara det kan göra stor skillnad för mitt läkande och tillfrisknande. Han får bo kvar i min mage så länge han och jag mår bra helt enkelt.

När det kommer till kejsarsnitt så pratade vi även igenom det. För mig som har haft proppar i lungorna kan ett kejsarsnitt bli lite trixigt eftersom det i så fall måste utföras i narkos. Narkos i sig är en risk och det kan bli svårt med syresättningen om mina lungor är känsliga. I mitt fall är det absolut bästa för både mig och barnet att föda vaginalt. Hon berättade också att även i de sjukaste lägena så finner man urkrafter man inte trodde fanns när man väl ligger där. Och som motpol till mitt kaostänk så sa hon att det faktiskt kan hända att jag är en av dom där som föder på bästa sätt.

Om det trots allt skulle sluta med snitt så berättade hon att det inte kommer inrusande gröna gubbar, och inte blåa heller för den delen. Utan det är dom som har funnits vid min sida hela tiden som kör iväg mig så jag hinner få andas lite och vet vad som händer. Vad gäller Fragminet så kommer vi att reducera det kraftigt när värkarna sätter igång. Allt för att minska blödningsrisken. De kommer att se till att hela skedet är säkert, att moderkakan ska ut och att jag stänger mig och inte fortsätter blöda.

Och så kom vi till frågan om små barn behöver extra övervakning. Hon sa att det är bra att komma in och kontrollera hans mående när jag börjar få värkar. De flesta kan ju stanna hemma tills värkarna kommer med 3-5 minuters mellanrum. Annars känns ”förlossningen” så himla lång. Latensfasen kan ju ta något dygn. Men i mitt fall så får jag välja om jag vill åka in och kontrollera honom med jämna mellanrum eller om jag helt enkelt vill ligga kvar och ta latensfasen på plats. Jag tror att jag kommer att välja det sista. Men vi får se när det beger sig.

Min livmodertapp var 5 cm och jag har inte öppnat mig, så än så länge är det ingen förlossning på gång. Och eftersom han mår så bra som han gör så kniper vi lite till. Åtminstone 3 veckor till tycker jag att vi kniper.

Min oro för att bli en urkass mamma när jag har varit sjuk så länge viftade hon bort direkt. Hon sa att jag kommer att vara så full av hormoner och adrenalin och att jag inte får glömma att vi är två föräldrar. Jag drar inte hela lasset själv. Och dessutom sover små bebisar mycket så jag kommer att få all tid i världen till att komma igen. Hon har ju så rätt. Är det någon som kommer att vara världens bästa pappa och avlastning om jag inte orkar så är det F. Det är solklart.

Den fantastiska läkaren tittade mig sedan djupt i ögonen och sa: ”du är av en fin årgång och du ska veta hur medvetna vi är om hur ni har fått kämpa för att komma ända hit med många motgångar och IVF:er. Vi skulle aldrig någonsin göra något som äventyrar dig eller barnet. Vi sätter in allt vi har för att det ska gå bra, för är det något vi vet så är det hur otroligt efterlängtat det här barnet är”. Då föll mina tårar. Och F:s också.

Nu kanske mitt sinne kan få lite ro ett tag så att jag får tillfriskna och försöka njuta de stunder som inte lungorna får frispel. Och F sa att nästa vecka ska det bli +15 grader. Då kanske sista snöhelsicket i trädgården försvinner så att jag slipper stappla runt. Bara det kommer att göra att det lättar i lungorna. Då kan jag strosa runt i solen med mina hundar och bara försöka fånga lite energi.

Sov gott nu. Det ska jag göra så småningom.

PS. Det var inga nya proppar! Jag har genomgått scintigrafi/isotopundersökning. Fragmindosen blir fortsatt 5000ie morgon och kväll så även om jag har det jättejobbigt med lungorna fortfarande så är det inget som är farligt. SKÖNT!

Nya lungutredningar

Jag blir kvar här något dygn eller två. Jag är nu inlagd på avdelning 37 (BB) där läkarna har direktkontakt med Medicin. De har även en resurs på Karolinska att ta till om det behövs som är specialist på koagulation.

Det är en märklig situation att jag har blivit så mycket sämre i hostan och andningen eftersom alla prover visar att jag kan gå på lägre dosen av Fragmin, d v s 5000ie morgon och kväll. Därför vill dom inte släppa hem mig utan en ny lungutredning. Det är ytterst ovanligt, men kan hända, att man får nya proppar trots Fragminet.

I bästa fall handlar min försämring om att Lillplupp trycker på mina redan sjuka lungor vilket gör det extra jobbigt. I så fall släpper det troligtvis om ca två veckor då bebisarna sjunker nedåt. I värsta fall handlar det om nya proppar.

Hur som helst fick jag och F träffa en läkare idag och prata igenom alla våra tankar och funderingar och den oro vi känner, så just nu känner jag mig lugn i själen igen. Jag återkommer om allt det i ett inlägg senare idag. Just nu är jag jättehungrig och ska fixa lite lunch.

Lillplupp mår i alla fall helt lysande i min mage. Det är inte p g a min sjukdom som han är liten. De kan se att majoriteten av alla IVF-barn är små. Då kan jag släppa det. På ultraljudet visade hon hela hans kropp och inre organ. Hon visade oss alla de positiva tecknen som dom letar efter, t ex att barnen övar sina lungor. Det gör dom om dom mår bra, och han övade intensivt! Magen guppade som bara den. Vidare såg hon att han är jättepigg och aktiv och rör sig hela tiden. Det är också ett sånt där tecken som dom skriver in i journalen. Flödet i navelsträngen mättes. Det var lite knöligt att få till det eftersom han busar runt så i magen, men till slut gick det bra (i en annan vinkel) och flödet är perfekt. Han får näring som han ska. Det finns inget jag kan göra eller hade kunnat göra annorlunda och jag verkar ha en frisk, pigg och välskapt pojke i min mage.

Nu är det bara att hugga in på lunchen och vänta på att nya lungemboliundersökningar dras igång. Dom har t o m en expert på koagulation från Karolinska som dom kan koppla in. Hon förvissade mig om att de tar den här graviditeten på extra allvar. Inte för att dom inte alltid gör det. Men dom har med sig min ålder (att det kan vara sista chansen) och att vi har fått kämpa så länge med IVF.er för att komma hit. De gör ingenting för att äventyra varken mig eller Lillplupp.

Nej. MAT!! Vi måste äta jag och liten.
Hörs igen!

Vecka 35 (34+1) – Socialkontoret

Idag hade vi tid för att fastställa faderskapet. Vi är inte gifta och då måste man skriva på lite papper. Besöket tog i runda slängar fem minuter. Vi fick fylla i lite papper och sedan skriva på och så kom det in två personer och bevittnade F:s underskrift (att han godkänner faderskapet), och så fick jag godkänna hans faderskap samt gemensam vårdnad. SÅ! Nu är han pappa även juridiskt. Däremot borde jag ha tagit med papperet som jag tänkte ta med från början, nämligen hans godkännande till att hans spermier användes vid insättningen av Lillplupp. Det är ett papper från socialstyrelsen som han har fått underteckna varje gång vi har gjort en insättning. Det fixar sig ändå, för F ska vara i stan imorgon och då kan han lämna in papperet i receptionen.

Nu du Lillplupp har du både en mamma och en pappa. Fast det har du haft hela tiden. Men nu finns det även på papper.
000000

Sammandragningar och IVF-vänner

Varje gång på sjukhuset har dom frågat om jag har sammandragningar och varje gång har jag svarat, inte vet jag. Det tror jag inte. Hur ska jag kunna veta vad det är om jag inte har varit gravid förut liksom. Jag har läst lite om det och tänkt att sådär har jag inte känt nej. NU vet jag vad dom menar. Jag har sammandragningar lite ibland sedan igår. Inte så ofta, men det händer att magen blir jättespänd och det nästan killar/trycker inuti i kanske 10 sekunder. Det gör inte ont alls, men är lite obehagligt. Nu vet jag hur det känns också så att jag kan svara mer sakligt nästa gång.

Jag har pratat av mig med en jättefin IVF-vän som jag har lärt känna sista året. Vi är som systrar. Otroligt lika i personlighet och hur vi tänker och känner. Hon ligger steget före mig och födde en fin pojke för två månader sedan. Men det är guld värt att få prata av sig om hur man känner. Efteråt känns allt mycket bättre. Jag får liksom sortera tankarna och tänka efter hur jag ska göra. Nu kanske jag kan få sova i natt i alla fall. Skönt! Vi har också pratat mycket om tiden EFTER förlossningen. Hur hon märkte en markant skillnad på hur hon mådde efter IVF-födseln jämfört med sina andra barn som hon fick för flera år sedan. Hon hade mycket mer tårar och känslor som bubblade upp. Kanske en effekt av lång tids anspänning med både IVF:er och graviditet? För gudarna ska veta att det är många känslor som stormar och har stormat länge. Jag har ju inget att jämföra med, och jag är säker på att alla mammor får känslostormar på ett eller annat sätt. Men det känns så tryggt att veta att OM jag bryter samman lite titt som tätt efter förlossningen så är det normalt och det kan vara många års anspänningar som släpper. Då behöver man kanske bara lite tid med sig själv och liten så är man på banan igen sedan.

Lillplupp är jättepigg i min mage. Nyss förde han ett ben eller en arm över magen så att magen höjde sig flera centimeter och bara böljade. Magiskt! Jag är så himla tacksam för att han verkar så pigg och alert där inne. Det gör mig trygg. Nu i skrivande stund ser jag hur magen hoppar upp och ner och fortsätter bölja fram. Ena stunden är han högt uppe, under höger bröst, andra stunden buffar han ända nere vid urinblåsan. Älskade Lillplupp.

Jag fick också ett jättefint mail från en vän nere på Västkusten. Hennes son föddes 8 veckor för tidigt och vägde kring 1500 g. Han var pigg och alert och mådde inte ett dugg dåligt av att han var liten. Idag är han 28 år, 1.80 lång, muskulös och frisk som en nötkärna. Det betyder SÅ mycket att få höra liknande.

Ni kanske märker i min blogg hur humöret och känslorna går upp och ner i en berg och dalbana. Det är precis så det är. Och det är inget jag vill hymla med. Jag fläker ut mig och mina tankar helt naket och hoppas på att det kan hjälpa någon annan, precis som andras bloggar eller IVF-forum har hjälpt mig. Vi IVF-are har lika stor rätt att känna att det kan vara motigt som någon som blivit gravid på naturlig väg. Vi behöver inte vara extra tacksamma för att vi äntligen har lyckats. De som säger så vet ingenting om hur otroligt tacksamma vi är inuti. Men för den skull har vi precis lika stor rätt som andra att känna att vissa motgångar blir för mycket. Vi är inte mindre lyckliga över vårt barn för det. Man får betänka att många IVF-graviditeter har föregåtts av väldigt många fler motgångar än man kan tro. Det gör att man kan känna sig lite skör.

Men vet ni… Det ska bli bra det här.

Mage vecka 34 (33+5)

20130406-162328.jpg
Liten men naggande god…

Tack för fina konstruktiva peppningar

Idag känns det mycket bättre, trots att jag har hostat hela natten och sovit ganska dåligt.

Vi VET att vi är i goda händer och förlossningsläkarna följer HANS individuella viktkurva, sedan exakt vad den vikten är, det är skit samma. Huvudsaken är ATT han växer och följer SIN kurva. Och råkar det bara vara 100-150 g i veckan så spelar det ingen roll. Det ligger ingen jäkla prestige i varken vad han väger eller hur han kommer ut. Huvudsaken är att vi får ett friskt, levande barn. Och det måste jag ändå våga lägga i händerna på specialisterna. Om han INTE  växer som han ska enligt SIN individuella kurva så vidtas åtgärder. Mer kontrollerade än så kan vi nog inte önska oss att bli. Utöver det skiter jag i om folks barnmorska har klämt på magen för tio år sedan och mätt SF-mått med måttband och gissat en vikt som inte stämmer och jag skiter i om en läkare har gissat en vikt utifrån ett ultraljud i samband med förlossningen och det inte har stämt. Det är totalt irrelevant för både mig och F.

F fick en lite intressant tanke…. Ligger det prestige i vikt? Jag vet att det ligger lite prestige i hur man föder hos vissa människor. Jag har sett hysteriska debatter om hur RIKTIG mamma man är om man föder utan bedövning t ex, och att det är ett hysteriskt misslyckande med kejsarsnitt för vissa. Är det måhända så att även vikten är prestigefylld? ”Oh, shit, jag klämde ut 5 kg utan bedövning, det ni, jag är minsann en RIKTIG kvinna?”… Ungefär som när fiskare vill överdriva måttet på gäddan dom fångade. Jag/vi vet inte om det är så, men skulle det vara så är det riktigt tragiskt. Då borde man stanna upp och fundera på vad som är viktigt i livet.

Som en annan IVF-vän skrev ”be folk hålla käften om det dom inte vet”. Helt rätt. Visserligen skulle jag aldrig säga så till någon, för jag tycker att det är viktigt med lite fingertoppskänsla, men bara att få tänka tanken kändes bättre. 🙂

Idag rör sig Lillplupp massor, så den känslan ska jag njuta av idag. Jag hoppas också att jag får till en stunds tuppis framåt dagen, för nu har jag sovit väldigt lite i flera dagar.

Imorgon ska det bli lite regn eller snö. Det ser jag fram emot, för dammet utomhus behöver sköljas bort lite, och så sjunker eventuellt pollen till marken. Men jag lovar, jag ska beställa vår åt er alla efteråt. Bara det får regna någon gång ibland… 🙂

Post Navigation