Barnmorsketid imorgon – böld/utslagskoll mm

Barnmorskan ringde. Jag hade en tid på fredag men hon hade fixat fram en tid imorgon istället så får vi ta en kik på utslagen/kliande bölderna som poppar upp lite här och där. Då kan hon och jag köra dom vanliga kollerna med hjärtljud, magmätning, blodtryck och urinprov så kommer en läkare in och tar sig en titt. Troligtvis är det inte graviditetshepatos, för då har man ofta klåda i handflator och under fotsulor. Hepatos KAN påverka fostret (om man har för hög halt av gallsyror i blodet). Det är väl därför dom ska slå en kik imorgon. Vi får se om dom kollar med ett blodprov också. Än det ena än det andra. Typ…

På torsdag ska vi till specialistmödravården och kolla upp Lillplupp igen, och på eftermiddagen börjar föräldrautbildningen. Skönt att det händer något utöver tvätt och dammsugning den här veckan. Något är fel när man nästan blir så glad så att man grinar för att man har ett besök på VC imorgon. Tragiskt.

Sjukt less – livet efter lungemboli

Det här är ett sjukt jäkla gnällinlägg. Det här är min terapi. Om ni inte klarar av att läsa tjurigheter, stäng ner redan nu. För jag måste få ur mig skiten. Och säg inte att det inte är långt kvar nu, för just idag känns ett sånt råd som en käftsmäll.

Jag är sjukt less. Inte på att vara gravid, utan på allting runt omkring. Jag har haft svårt att andas hela dagen och hittar inte en enda ställning som inte ger mig andnöd. Vi har en sjukt jäkla obekväm soffa där jag hamnar som en fällkniv hur jag än gör med kuddar och saker under dynorna och diverse försök till att åtminstone få SITTA bekvämt. Men nejdå! Det är unken luft i vardagsrummet men det går inte att öppna för då överröstar eftermiddagstrafiken hela min hjärna.

Jag har försökt att sitta ute lite i vårsolen men fick hosta och ångest över hur skitigt det är överallt och att det är mil kvar tills man kan njuta i trädgården. Visst hade vi väderbakslag förra året också, men det hade i alla fall föregåtts av fantastiskt väder och trädgårdsmys. Jag brukar verkligen inte vara så här negativ, men jag orkar inte mer. Det har varit för mycket. Jag är så otroligt understimulerad och missnöjd och har aldrig känt så här förut. Jag vill bara skrika. Hur mycket jag än försöker kämpa och hålla humöret uppe så känns det som att nästa grej kommer som slår ner mig. Nu senast är det bölder och kliande utslag. Hur kul är det att vakna av att man kliar sönder sig, samtidigt som man vet att det inte är bra att börja blöda eftersom jag sprutar blodförtunnande i magen två gånger om dagen. Kan det inte vara så att det räcker nu? Jag behöver inga fler biverkningar. Och varför får jag alla? Är det för att kroppen var så nedsatt redan innan graviditeten av alla hormoner eller är det bara så att jag har haft ”otur”?

Det här är första och sista gången jag är gravid (jag skulle inte våga bli gravid igen) och jag känner mig faktiskt ledsen över att jag inte har fått njuta mer än stundtals när magen rör på sig. Jag tycker att vi vore värda det. Alla tre. Jag vet att jag inte är en negativ person, snarare tvärtom. Men ibland funderar jag på vem som vill knäcka mig. Ibland undrar jag vem som vill mig så illa att man varje gång jag försöker klättra uppåt slänger man på mig något mer som gör att jag faller några steg igen. ”Var inte så glad din jäkel, här får du!”

Jag är less på att vara sjuk. Att inte ha någon kondition alls. Jag är less på att sitta instängd och stirra i väggarna när varje försök till aktivitet ger mig andnöd. Jag är sjukt less på att inte hitta en ställning där jag kan andas utan att känna paniken stiga. Det finns inga sköna sittställningar, inga sköna liggställningar och står jag upp får jag andnöd av att jag blir trött. Den positiva jag börjar ge upp.

Alla gravida får påverkan på lungorna när magen växer och trycker. När den sedan sjunker ner blir det lättare. Jag tycker synd om mig själv, för förutom det normala så sliter jag med mina (ursäkta uttrycket) förbannade jävla lungor. Och nu har jag börjat tycka synd om mig själv också. Eller så är det bara idag jag gör det. Det har tagit oss förbannad lång tid att komma hit med blod, svett och tårar. Vore det för mycket begärt att få lite räkmacka. Att få njuta lite av ”det lediga livet” innan förlossningen. Det är massor jag vill pyssla med, men jag orkar inte. Om inte andningen fungerar så kommer man inte så långt. Jag försökte böja mig ner förut och ta upp en rutten blomma i ett land (den vägde nog säkert tio gram) och efter den otroligt påfrestande manövern stod jag och lutade mig mot väggen och flåsade. Tack!

Och alla som vill väl: ”snart är du framme” och ”det är inte långt kvar nu”. Det går inte att ta emot orden utan att känna sig lite bitter och ironisk. Det är 4,5 vecka kvar och när varje sekund känns som en vecka så… är det jävligt lång tid kvar. Jag tror t o m att folk i fängelse har mer stimulans än vad jag har. Dom kan prata med varandra och kan säkert röra sig på en rastgård förutom tv och internet och spel. På sjukhus är det mer stimulans än här hemma. Där hörde jag röster prata och konversera med varandra. Där fanns det steg utanför dörren. Det är nästan så att jag har lust att ställa mig där uppe och vädja: ”snälla, lägg in mig resten av tiden så att jag får lite stimulans av att se människor”! Jag vill inte sitta här hemma längre. Jag vill UT, UT, UT. Jag vill gå på stan och ta mig en glass. Men det går inte. Jag och F skulle försöka gå hundra meter efter besöket på socialkontoret förra veckan. Efter tjugo meter fick jag vända och säga att det inte gick. Dels känns det som att livmodern ska ramla ut nedtill, dels behöver jag kissa var femte minut. Och så lungorna. Andningen.

För att toppa min särdeles positiva dag: Jag är sjukt jävla trött på vädret. Jag brukar verkligen inte gnälla på vädret för jag GILLAR årstiderna och jag brukar tycka att ANDRA är gnälliga som inte kan ta årstiderna som dom är. Men just den här våren när jag som mest behöver lite värme och vår så känns det som att den dröjer ända in i sommaren, bara för att jäklas lite extra *haha du, glöm det*. Det skulle vara så skönt om vi fick fixa i ordning lite utomhus innan det är dags att föda. Det är inte så mycket som ska göras. Lite krattning och några blommor i rabatten och en liten lätt skurning av altanen för att få bort all lort efter hundarnas tassar och vinterns framfart. Jag har en hel armé som gärna ställer upp och hjälper till. Men NÄ då! Här kör vi snö och is fram till midsommar verkar det som, och varje steg utomhus klaffsar av vatten och gegga. Det skvätter upp lortvatten över byxorna och vovvarna blir överskitiga. Och så vips så drar vi in det inomhus till kära mig som inte orkar städa längre stunder *tack*. Det händer liksom inga roliga saker längre. Allt är bara en kamp. Alla krafter går åt till TRISTA saker som att sanera lort på golven, tvätta och diska för att kunna vistas inomhus utan att det är en sanitär olägenhet. Det där kreativa som gör att man lever… Ja.. Det vet jag inte vart man skulle kunna klämma in.

Jag dör inuti. Och när F kommer hem är jag sällskapssjuk. Men då är han trött och vill sitta och greja med sitt. Jag är så förbannat understimulerad. Jag vill bara BORT härifrån.

”Sitt ute och boosta lite sol” har jag fått som ordination. Jag kan inte sitta ute för jag blir deprimerad av att se pölarna över trädgården och att se vovvarna hoppa och leka medan leran skvätter ger mig städångest istället för den glädje jag brukar känna när dom röjer runt med varandra. Och så kommer hostan. Och så har vi inget insynsskydd innan syrenerna blommar. Vi har pratat om ett plank ut mot vägen sedan vi flyttade hit. Men det har inte blivit av. Så utevistelse kantas av tung trafik och miljarder stavgångare, och en och annan hund som gör att mina flickor vill vakta och jag har inte konditionen att hinna parera det i tid, så deras olater bara eskalerar. M a o blir det bara mer stress och sämre andning. Så. Sitta inne. Gnälla. Sura.. Må dåligt… Bli galen av tankar… That’s my life.

Jag är jäkligt trött på det här faktiskt. Jättetrött. Själen dör sakta men säkert. Vissa dagar är lättare, andra är tyngre. Idag är det en tung dag. Jag är trött men kan inte vila för då får jag inte luft. När jag är trött blir jag deppig. Om jag får sova blir jag glad. Men det går inte. Ofta hjälper det att jag skriver av mig här. Jag hoppas att det är så nu också.

Ge mig en rullstol och tiotusen spänn så drar jag iväg och shoppar ihjäl mig!
Och så är mjölken snart slut också. ORKA!

Utslagen vandrar

I morse vaknade jag med en stor böld på ryggen som kliar. Vi får se om min barnmorska hör av sig. Jag mailade igår. För egen del bryr jag mig inte så länge det inte eskalerar. Men för Lillplupps skull vill jag att dom tar sig en kik.

Mörbultad

Det var verkligen välbehövligt med massage. Hela min rygg var fruktansvärt stel och eländig. Jag går bara på behandlingar hos TCM:are (Traditional Chinese Medicine) eftersom jag själv är utbildad i området och VET att det fungerar fantastiskt bra. Dom har en helhet för meridianerna i kroppen som enligt kineserna hör samman med olika organ och eventuella obalanser. Idag fick J (massören) även akupressura lite (hon är både akupunktör och akupressör). Hon hittade två punkter på ryggen som gjorde fruktansvärt ont (och jag brukar vara väldigt tålig). Jag frågade om det var Bl13, och det var det. De punkterna representerar lungorna. Väldigt intressant men inte förvånande. Snarare häftigt. Fast man vet ju att dom har kört den här läkekonsten i tusentals år, så varför ska man egentligen tycka att det är häftigt? Kanske för att det är så totalt annorlunda mot hur vi tänker i västvärlden.

Hur som helst så var jag totalt manglad efteråt. Det positiva var att jag hade inte minsta spänningar eller ödem i benen. Det var ryggen och armarna som inte mådde bra. Vi skojade lite om att jag kanske kommer tillbaka om två veckor med BB-väskan packad så att hela gänget på TCM-centret får trycka på alla utdrivande punkter som finns (kontraindicerade punkter vid graviditet). Dom skrattade gott och lovade att beställa en taxi åt mig om det blir så.

Mellan parkeringen och skolan där jag fick massagen var det ca 50 meter och lite lätt uppförslut. Det gjorde mig totalt slut och flåsande. Det är nog LÅNG väg tillbaka till friska lungor och kondition. Men det är inte bra att bara vila heller. Doktorns ordination är att försöka röra mig så gott det går. Och det försökte jag med idag. T o m rullatorpensionärerna sladdar om mig kan jag säga. Men vänta ni!

Väl hemma försökte jag ta mig an vovvarna lite, men jag var så trött att jag bara föll ihop på soffan i koma i flera timmar. Men NU, nu är jag inte trött längre (såklart) när jag borde sova. Men strunt samma. Det där med tider när man borde sova kan man slänga på sophögen i vilket fall, för snart kommer en liten Lillplupp till världen som inte vet skillnad på natt och dag, åtminstone den första tiden.

Det ska bli spännande att följa min bästa barndomsväns tips för att försöka få till dygnsrytmen någorlunda på bebisen inom ett par månader. Hon är sjuksköterska och har gjort någon form av avhandling och undersökning på dygnsrytm hos nyfödda och gav mig dom enkla råden att göra skillnad på natt och dag från första början. En bebis föds utan att veta vad som är natt och dag, och när man då släcker ner, drar för och ser till att det är tyst under dagsömnen så lär sig inte bebis skillnaden på natt och dag. Hon rådde mig att låta sömn på dagen ske i dagsljus, bland ljud och ljus och man ska inte tassa på tå utan leva sitt liv som vanligt. Prata i telefon, dammsuga, finnas till. Vaknar bebisen så vaknar den. Är den tillräckligt trött så somnar den om. Medan på natten är det mörkt och tyst. Enligt henne har det påvisats att om man följer sådana enkla råd så får man mycket lättare med dygnsrytmen framöver. Hon har en nyfödd som nu tre månader gammal sover mestadels hela nätterna, och hennes lite äldre barn gjorde likadant. Det tål att provas. Vad har man att förlora? För min del låter det avslappnat och skönt, för här kommer det inte kunna vara tyst på dagarna. Vi har tre stora hundar liksom… Så jag återkommer med resultatet framöver för att se om det fungerar för oss (såklart inte i början, det begriper jag också)…

Hur som helst, just nu följer jag nog Lillplupps dygnsrytm, den som inte existerar. Så vi sover lite när som och är vakna lite när som. Men så får det vara. Jag ska inte jobba förrän hösten 2014 så….
😀
… och nu fick jag halsbränna from hell. Dags för ett stort glas mjölk! Räddningen i nöden!

Vecka 36 (35+1) – Ska på massage!

Det är inte lång tid kvar nu. Pappa sa häromdagen: ”visst har det väl gått fort”? Jag var tvungen att tänka efter lite men måste nog hålla med om att tiden efter vecka 20 och vårt RUL (rutinultraljud) har gått väldigt fort om man jämför med höstens väntan och funderingar. Då när man inte kände barnet röra på sig. Då när man inte var helt säker på om allt var som det skulle. Den där eviga väntan som följde på den eviga IVF-väntan. Ja, på så sätt har det faktiskt gått himla fort.

Den andra sidan av myntet är sjukdomarna jag har dragits med. Dom har gjort att en minut har känts som en vecka. Då när man vill så mycket men är bunden till att bara sitta inne, hemma och vila. Det kan väl låta som en dröm att vara ”ledig” så länge inför förlossningen. Men det folk glömmer är att ledig är man när man är frisk och kan göra som man vill. Det här har inte varit ledighet, det har varit en daglig kamp för att försöka tillfriskna och en daglig kamp mot hjärnan och alla tankar. Allt man vill göra, allt man borde göra och tankar som får tid att ta upp alldeles för mycket energi. Samtidigt har jag fått vara i nuet väldigt mycket och lärt känna vem jag är idag på ett helt annat sätt än när man springer mellan jobbet och hemmet och ständigt har något att göra. Det kan vara nyttigt det också. Att möta sina positiva sidor är det enklaste i världen. Att möta dom mindre trivsamma sidorna är väldigt nyttigt.

Ibland får jag kommentarer om att jag ska sluta läsa på och googla så mycket om allting. Folk förstår inte hur jag framför allt vågar googla på sånt som inte är bara positivt vad gäller graviditet och förlossningar. Men det är mitt sätt att utbilda mig inför den största dagen i mitt liv. Det är precis det råd man får för att få en så bra förlossning som möjligt. Att vara påläst om allt som händer. OCH att läsa på vad som händer efteråt. Det kan bli en stor chock hos många att tiden efter förlossningen ofta är kantad av oro och ledsna tankar, OCH smärtor i kroppen. Man får ju gärna bilden av att man ligger och gråter av lycka, får en bebis på sin mage och lever lyckliga i alla sina dagar. Tänk dig då om du tillhör den faktiskt höga procenten som får en liten förlossningsdepression (mycket vanligt) och går hemma och känner dig som världens sämsta för att du inte vet att det är väldigt vanligt? Är det då inte skönare att bära med sig att ”jag är fortfarande normal, så här kan man känna i några veckor, sök hjälp om det blir för jobbigt, prata med din omgivning, ofta går det över av sig själv, om inte så kontakta BVC”. Det blir i min värld mycket enklare att möta livet på det sättet. Mår jag bäst i världen så är det ju en jättefin bonus, men om jag inte gör det så kommer jag SNART att göra det.

En viktig aspekt av det jag babblar om nu handlar såklart också om det få förstår. Nämligen hur det är att genomgå åratal av IVF:er. Vad det gör med kroppen och själen. Jag har kontakt med en fin vän som har fått flera barn naturligt för många år sedan, men hennes sista barn krävde flera års IVF-försök. Hon berättade för mig att i hennes fall var det helt annorlunda att föda IVF-barnet. Det var mycket mer känslor, mycket mer tårar, mycket mer som hände i hennes kropp efteråt. Det handlar inte om att man älskar dom andra barnen mindre (såklart). Det är bara det att när man väl lyckas är det här barnet så förbaskat efterlängtat, samtidigt som IVF-resorna ofta kommer efter. Man är helt slut efter så lång tid av anspänningar. Många verkar tro att bara för att man har lyckats så är man pigg och stark och ”japp, då kör vi!”. Men så är det absolut inte. Det är fortfarande en väldigt slitsam uppförsbacke innan min kropp och själ kommer att må bra igen. Jag är på väg, men framme är jag nog inte på väldigt länge.

När vi har förlöst vår älskade Lillplupp så kommer vi att behöva tid. JAG kommer att behöva tid i lugn och ro. Först ska jag ha tid att få komma ikapp lite själv, bearbeta allt som har hänt dom här åren och att vi faktiskt är i mål. Jag ska även försöka tillfriskna efter de sjukdomar som tråkigt nog har kantat de senaste fyra månaderna. Sedan ska vi i lugn och ro och på bästa sätt försöka få ihop vår nya familj hemma, med tre stora hundar vars liv kommer förändras för alltid. Vi ska också i lugn och ro knyta an till barnet. Det barn som vi knappt vågar tro på är på väg till oss. Jag ska försöka få igång amningen på bästa sätt i stort hopp om att åtminstone kunna deltidsamma (jag är bröstreducerad år 2003 så det kan vara lite trixigt – men efter amningskursen och kontakt med hjälpmammor tror jag verkligen på att fixa det).

Jag hoppas och ber därför att ingen blir arg eller sur på oss om vi tackar nej till besök hemma en period i början. Den närmaste släkten ska såklart få träffa oss, framför allt våra föräldrar. Jag har tänkt så på mitt brorsbarn som säkert längtar så henne tänkte vi nog på att kunna bjuda upp i besökskorridoren uppe vid sjukhuset så att hon får säga hej. Jag kommer att ligga inne några dagar för observation eftersom det är en riskförlossning. Hur skulle jag kunna säga till min älskade trollunge att hon får vänta några veckor? Nej, det går inte. Och på så sätt kan alla som vill få ta sig en liten kik och säga hej till Lillplupp innan vi åker hem och ska få till vårt nya liv.

Vi behöver tiden nu. Den tid som vi har längtat efter så länge. Vi kommer inte att sätta upp taggtråd runt tomten, men vi kommer å det allra ödmjukaste be om lite förståelse för att vi behöver varandra. Och inom sinom tid kommer ni att få träffa oss. Bara ni ringer först. 🙂

Ja, det var dagens tankar som jag umgås med. Efter lunch idag ska jag unna mig att gå på massage. Riktig massage hos min massör som även har gått på TCM-skolan och således kan akupressur enligt TCM (Traditional Chinese Medicine). Jag förstår inte varför jag inte har tänkt på att boka tid tidigare. Eller jo.. Jag har nog tänkt på det faktum att massage och andra sådana terapier kan sätta igång väldigt mycket i kroppen, och jag skulle inte våga riskera en för tidig förlossning. Men nu. Nu är jag så långt gången att jag inte är orolig längre. Händer det så händer det. Och nu behöver jag och Lillplupp en liten härlig stund tillsammans så att mamman får lite nya krafter. För det är inte lång tid kvar nu!

Klåda och utslag dök upp – vad är detta nu då?

Igår hade jag en sån där illamåendedag och istället för att använda såpa och vatten när jag städade på toa så använde jag stinkande Ajax. Jag kände ett behov av starka dofter som dolde allt annat som jag inbillar mig. Ja, jag inbillar mig dofter som inte finns just nu, i alla fall dofter som ingen annan känner förutom jag. 😀

Hur som helst så fick jag blåsor och kliande utslag efteråt. Det sa bara Pang! Men inte bara där Ajax hade kommit åt huden, utan på flera ställen på armen där jag hade haft tröja på mig. Jag tvättade med tvål och vatten och smörjde mig med Aloe Vera Gel, men utslagen och klådan har inte förbättrats på ett dygn. Jag vaknade t o m i natt av att jag kliade sönder mig. Jag vill ju helst inte börja blöda så det var tur att jag vaknade innan huden gick sönder för mycket.

Vi har googlat om hudutslag vid graviditet, och den enda logiska förklaringen jag kan komma på är att man är extra känslig av hormoner just nu. Graviditetshepatos verkar det inte vara, för då borde det inte bara vara lokalt just där. Vi läste att det oftast börjar i handflator på under fotsulor. Jag har tid hos både specialistmödravården och min ordinarie BM den här veckan, så givetvis ska jag fråga vad tusan det kan handla om ifall det inte har gått över.

Bilder:

   

Mage vecka 35 (34+6)

Han har sjunkit nedåt sedan förra bilden.
För den som är nyfiken och vill se magen vecka för vecka så kan man till höger i menyerna (under arkiv) gå in och välja ”Mage vecka för vecka” under kategorier. Då kommer alla inlägg med magbilderna under varandra här i bloggen. Jag ser att det har hänt extremt mycket på en vecka. Både hur han ligger och att han ser betydligt större ut.

Det jag kan se på mig själv när jag följer magen från i höstas är att jag har krympt medan magen har vuxit. Jag har inte gått upp sedan i december (troligtvis för att jag har varit sjuk) och från och med nu sägs det att man inte ökar speciellt i vikt fram till förlossningen. Det gör mig ingenting. Efter IVF-resorna hade jag alldeles för mycket hormon-pluffs-kilon som jag hoppas få bukt med det närmaste året.

Total viktuppgång ca 8-10 kg under graviditeten (det varierar lite beroende på våg och tidpunkt på dagen).

Nytt gravidsymptom – extremt äckelmagad (vecka 34+6)

Sista två veckorna har jag fått ett nytt symptom som är ytterst påfrestande. Allra helst för min sambo. Jag tycker att det mesta luktar illa, och inte nog med det, jag börjar hulka och i värsta fall kräks jag om jag inte hinner ställa om huvudet och tänka på jordgubbar och glass eller nåt. Det kan räcka med att jag rastar en hund och hunden kissar så kör det igång. Men det värsta av allt var sambons andedräkt igår kväll. Han hade ätit vitlök på dagen och tog en öl på kvällen. Jag fick luta mig åt andra hållet i soffan för att inte behöva springa till toan. Vi skrattar åt det, men det borde fanimej vara förbjudet att äta vitlök just nu! I morse körde det igång igen. Bara jag såg honom började jag hulka. 😀

Det är tur att han har humor. För det är ju något överdrivet allt som händer. Jag minns att jag för länge sedan läste upp ett inlägg på ett forum om en kvinna som tyckte att hennes man luktade illa hela graviditeten. Som vi skrattade åt det då. Nu får vi prova på en light-variant själva.

Nu har jag sagt till stackars F att han inte får äta vitlök innan jag har fött barnet, för om han står och luktar så där när jag ska föda (och det vet man ju aldrig när det blir från och med nu) så kommer jag troligtvis att kasta ut honom ur salen.

Vecka 35 (34+4) – Babynest och tydliga fosterrörelser

Idag fick jag åka hem från sjukhuset med strikta order om att komma tillbaka vid minsta förändring i mina lungor. Jag ska inte gå via akuten utan ringa direkt till specialistmödravården (dagtid) eller förlossningen (kvällstid/nattetid). Det var inga nya proppar som tur är, men mitt mående är oförklarligt och därför tycker dom att det är lite olustigt. Förutom försämring hos mig ska jag komma in direkt vid minskade fosterrörelser, blödning, vattenavgång eller värkar.

Jag är omringad av fantastiska människor som skänker saker till oss. När dessa personer dessutom har lagt kraft och möda på att tillverka saker själva så blir det ännu häftigare.

I den här sköna saken (babynest) ska Lillplupp få sova. Den kan vi ta med till BB, den kan ligga i spjälsängen när han är liten, den kan stå på bordet, den kan ligga på gräsmattan, den kan ligga i vagnen. Babynest är smidigt just för att slippa bulla runt en massa täcken runt bebisen som gärna sover lite trångt i början (det blir tryggare). Samtidigt är det en säkerhet i att den lille inte kan vända sig och hamna på mage, vilket minskar risken för PSD (plötslig spädbarnsdöd). Inte nog med att det är en himla praktisk pryl, älskade Anna H har gjort den själv! Otroligt kul!

Barbafamiljen! Här provligger en av flickornas docka.

På sjukhuset gjordes massor med kontroller, bland annat flera CTG. Så här ser en CTG-remsa ut:

Det man vill se på en CTG-kurva (barnets hjärtljud) är att barnet är aktivt, d v s hjärtslagen ska inte vara helt jämna och gå som en rak linje utan kurvan ska gärna vara som ovan, hackig och aktiv. Och hjärtljuden ska ligga inom ramen för de två tjocka, gröna strecken. Under den där kurvan visas även små fält (finns ej på bilden) där man kan se fosterrörelser som tjocka, svarta klumpar. Under det finns en kurva för eventuella sammandragningar hos mamman.

Idag på CTG:n fick jag för första gången en mätbar sammandragning. Jag undrade ju härom kvällen om det är sammandragningar jag känner ibland. Eftersom jag är förstföderska är det ju svårt att veta. Jag hade turen att få en mitt under CTG:n (det visade sig som ett streck som såg ut som ett litet mjukt berg) så jag kunde fråga BM sedan: ”är det DÄR en sammandragning?”. Och det var det. Då vet jag det!

Jag lyckades också fånga Lillplupps rörelser på film häromkvällen. Han är jätteaktiv, men varje gång jag tar fram mobilen och ska filma så slutar han. Det är ungefär som när någon annan ska få känna på magen. Då slutar han också. 😀

Vila i frid Sir Robert Edwards

Vila i frid Sir Robert Edwards, du som gav så många möjligheten att bli föräldrar med din teknik (IVF). Du har med största sannolikhet bringat glädje och ljus i många människors liv, och i min mage vilar just nu ett av dina under och mirakel. Ett stort tack för att du gav oss möjligheten att få bli föräldrar.

Jag slipper gröna gubbar som rusar in!

Jag slipper gröna gubbar som rusar in, för dom är faktiskt blåa nu för tiden. Det fick jag veta idag. Bara det är en trygghet! 😀

Mitt sinne har lättat hundra procent efter timmen hos läkaren. Jag och F fick svar på alla frågor vi kunde få just då. Vi pratade en hel del om Lillplupps mående och väl och ve och i samband med det gjorde hon en noggrann ultraljudsundersökning och flödeskontroll av navelsträngen. Hon visade oss hela hans kropp och påvisade allt det dom letar efter när dom ska bedöma hur ett barn mår i magen. Han fick MVG på allt. Dels kollar dom såklart hjärtat, men även om han tränar sina lungor. Det gjorde han för fullt verkligen. Sånt skriver dom in i journalen. Utöver det konstaterade hon det jag redan vet, att han är otroligt aktiv. Det är också ett starkt friskhetstecken. Han var så aktiv att hon fick problem att få till en bra flödeskontroll, men till slut gick det. Flödet i navelsträngen är perfekt så det finns ingenting som gör att han skulle må dåligt i min mage. Hon berättade också att IVF-barn tenderar att bli mindre och att det är just därför man erbjuds tillväxtultraljud. Hon nämnde även att IVF-barn oftare får missbildningar, men det upptäcker man redan på rutinultraljudet i vecka 20 i så fall. M a o är han så frisk som han kan bli i det här skedet.

När vi sen kom till mig och min oro inför förlossningen så pratade vi länge och väl om det och olika tankar jag hade. Min rädsla kring om mindfulnessandningen inte fungerar p g a min hosta och mitt flås i andningen efter embolin skulle hon bolla vidare med överläkaren. Men jag har ännu tid på mig att få bättre andning eftersom han inom ca två veckor troligen börjar sjunka ner och skapa mer utrymme för lungorna. Bara det kan göra stor skillnad för mitt läkande och tillfrisknande. Han får bo kvar i min mage så länge han och jag mår bra helt enkelt.

När det kommer till kejsarsnitt så pratade vi även igenom det. För mig som har haft proppar i lungorna kan ett kejsarsnitt bli lite trixigt eftersom det i så fall måste utföras i narkos. Narkos i sig är en risk och det kan bli svårt med syresättningen om mina lungor är känsliga. I mitt fall är det absolut bästa för både mig och barnet att föda vaginalt. Hon berättade också att även i de sjukaste lägena så finner man urkrafter man inte trodde fanns när man väl ligger där. Och som motpol till mitt kaostänk så sa hon att det faktiskt kan hända att jag är en av dom där som föder på bästa sätt.

Om det trots allt skulle sluta med snitt så berättade hon att det inte kommer inrusande gröna gubbar, och inte blåa heller för den delen. Utan det är dom som har funnits vid min sida hela tiden som kör iväg mig så jag hinner få andas lite och vet vad som händer. Vad gäller Fragminet så kommer vi att reducera det kraftigt när värkarna sätter igång. Allt för att minska blödningsrisken. De kommer att se till att hela skedet är säkert, att moderkakan ska ut och att jag stänger mig och inte fortsätter blöda.

Och så kom vi till frågan om små barn behöver extra övervakning. Hon sa att det är bra att komma in och kontrollera hans mående när jag börjar få värkar. De flesta kan ju stanna hemma tills värkarna kommer med 3-5 minuters mellanrum. Annars känns ”förlossningen” så himla lång. Latensfasen kan ju ta något dygn. Men i mitt fall så får jag välja om jag vill åka in och kontrollera honom med jämna mellanrum eller om jag helt enkelt vill ligga kvar och ta latensfasen på plats. Jag tror att jag kommer att välja det sista. Men vi får se när det beger sig.

Min livmodertapp var 5 cm och jag har inte öppnat mig, så än så länge är det ingen förlossning på gång. Och eftersom han mår så bra som han gör så kniper vi lite till. Åtminstone 3 veckor till tycker jag att vi kniper.

Min oro för att bli en urkass mamma när jag har varit sjuk så länge viftade hon bort direkt. Hon sa att jag kommer att vara så full av hormoner och adrenalin och att jag inte får glömma att vi är två föräldrar. Jag drar inte hela lasset själv. Och dessutom sover små bebisar mycket så jag kommer att få all tid i världen till att komma igen. Hon har ju så rätt. Är det någon som kommer att vara världens bästa pappa och avlastning om jag inte orkar så är det F. Det är solklart.

Den fantastiska läkaren tittade mig sedan djupt i ögonen och sa: ”du är av en fin årgång och du ska veta hur medvetna vi är om hur ni har fått kämpa för att komma ända hit med många motgångar och IVF:er. Vi skulle aldrig någonsin göra något som äventyrar dig eller barnet. Vi sätter in allt vi har för att det ska gå bra, för är det något vi vet så är det hur otroligt efterlängtat det här barnet är”. Då föll mina tårar. Och F:s också.

Nu kanske mitt sinne kan få lite ro ett tag så att jag får tillfriskna och försöka njuta de stunder som inte lungorna får frispel. Och F sa att nästa vecka ska det bli +15 grader. Då kanske sista snöhelsicket i trädgården försvinner så att jag slipper stappla runt. Bara det kommer att göra att det lättar i lungorna. Då kan jag strosa runt i solen med mina hundar och bara försöka fånga lite energi.

Sov gott nu. Det ska jag göra så småningom.

PS. Det var inga nya proppar! Jag har genomgått scintigrafi/isotopundersökning. Fragmindosen blir fortsatt 5000ie morgon och kväll så även om jag har det jättejobbigt med lungorna fortfarande så är det inget som är farligt. SKÖNT!

Nya lungutredningar

Jag blir kvar här något dygn eller två. Jag är nu inlagd på avdelning 37 (BB) där läkarna har direktkontakt med Medicin. De har även en resurs på Karolinska att ta till om det behövs som är specialist på koagulation.

Det är en märklig situation att jag har blivit så mycket sämre i hostan och andningen eftersom alla prover visar att jag kan gå på lägre dosen av Fragmin, d v s 5000ie morgon och kväll. Därför vill dom inte släppa hem mig utan en ny lungutredning. Det är ytterst ovanligt, men kan hända, att man får nya proppar trots Fragminet.

I bästa fall handlar min försämring om att Lillplupp trycker på mina redan sjuka lungor vilket gör det extra jobbigt. I så fall släpper det troligtvis om ca två veckor då bebisarna sjunker nedåt. I värsta fall handlar det om nya proppar.

Hur som helst fick jag och F träffa en läkare idag och prata igenom alla våra tankar och funderingar och den oro vi känner, så just nu känner jag mig lugn i själen igen. Jag återkommer om allt det i ett inlägg senare idag. Just nu är jag jättehungrig och ska fixa lite lunch.

Lillplupp mår i alla fall helt lysande i min mage. Det är inte p g a min sjukdom som han är liten. De kan se att majoriteten av alla IVF-barn är små. Då kan jag släppa det. På ultraljudet visade hon hela hans kropp och inre organ. Hon visade oss alla de positiva tecknen som dom letar efter, t ex att barnen övar sina lungor. Det gör dom om dom mår bra, och han övade intensivt! Magen guppade som bara den. Vidare såg hon att han är jättepigg och aktiv och rör sig hela tiden. Det är också ett sånt där tecken som dom skriver in i journalen. Flödet i navelsträngen mättes. Det var lite knöligt att få till det eftersom han busar runt så i magen, men till slut gick det bra (i en annan vinkel) och flödet är perfekt. Han får näring som han ska. Det finns inget jag kan göra eller hade kunnat göra annorlunda och jag verkar ha en frisk, pigg och välskapt pojke i min mage.

Nu är det bara att hugga in på lunchen och vänta på att nya lungemboliundersökningar dras igång. Dom har t o m en expert på koagulation från Karolinska som dom kan koppla in. Hon förvissade mig om att de tar den här graviditeten på extra allvar. Inte för att dom inte alltid gör det. Men dom har med sig min ålder (att det kan vara sista chansen) och att vi har fått kämpa så länge med IVF.er för att komma hit. De gör ingenting för att äventyra varken mig eller Lillplupp.

Nej. MAT!! Vi måste äta jag och liten.
Hörs igen!

Inlagd igen

Jag blir inlagd igen. Sitter på akuten och väntar på ledsagare till avdelning 37. Där känner jag personalen så det känns tryggt.

Dramat verkar aldrig ta slut.

Vecka 35 (34+2) – Sammandragningar, fixering och miljoner tankar

Snälla. Låt det bli imorgon snart så att jag kan få svar på mina frågor. Jag kommer att bli ett psykfall om jag ska gå här hemma själv med alla tankar. Som jag har skrivit tidigare så är jag otroligt tacksam och imponerad över den fantastiska vård vi har fått och får, och över alla resurser som sätts in. Men jag märker mer och mer på mitt mående att något saknas. Och det är själva jaget. Mig. Jag får ingen information om allt det här nya. Alla nya förutsättningar. Ingen frågar hur jag mår eller om jag behöver veta mer, om jag har några frågor. Man bara springer ut och in och det är nya läkare varje gång.

Jag har gått på Aurorasamtal i januari för att förlika mig med tanken på vaginal förlossning (har med mig ett gynekologiskt trauma från tiden i Gbg – en läkare gjorde mig väldigt illa), och tack vare samtalen kände jag mig trygg med att kunna/våga föda vaginalt (bara dom inte undersöker och petar för mycket med sina instrument), för man kan alltid sätta in ryggbedövning om man inte orkar. Nu har allt förändrats. Jag har haft proppar som gör att jag går på blodförtunnande sprutor. Bara det verkar ha varit väldigt allvarligt utan att någon har berättat det för mig. Jag får veta allt i efterhand. Hur illa det var. Det är lite jobbigt att behöva hantera det nu. Det hade varit bättre att prata om det när det fanns personal runt omkring. Det kommer ju efter. Massor med tankar! Dom kanske ville skydda mig, men så fungerar inte jag. Fakta. Prata om saker. Sluta lägga locket på. Ta saken när den kommer, prata, älta och sedan gå vidare. Nu snurrar det en massa saker i efterhand när det redan är mycket annat att ta hand om fysiskt och mentalt. Det blir för mycket. Det är ju den bristande informationen som gör att jag blir stressad. Och stress är det sista jag och Lillplupp behöver nu, men i det här fallet tänker jag faktiskt skylla på att stressen beror på att jag inget får veta.

Jag får inte ryggbedövning på grund av riskerna. De sade till mig att det är en riskförlossning, men de har inte beskrivit på vilket sätt det är annorlunda då. Jag vill veta. Jag vill veta bästa scenario och värsta scenario för att vara mentalt förberedd på att det kanske inte blir den där fina stunden i mindfulness med en snuttande liten på magen när det är klart, utan att det kan bli stress, att barnet rycks ifrån mig, att han eller jag inte mår bra och hur det går till, vad som är vanligast att det händer, blod intravenöst? IVA? Eller har dom resurser att vårda mig på plats? Vart tar Lillplupp vägen om mamma inte mår bra? Får F ha honom på sitt bröst massor istället? Jag vet ju att DOM vet vad dom gör, men om jag ska slippa känna mig stressad behöver jag få prata igenom såna här saker.

Jag märker runt omkring mig att de som har fått ett trauma i slutet av sina förlossningar och inte varit beredda på det har mått väldigt dåligt i flera år. De har inte haft en aning om vad som kan hända och fått en chock av t ex bristande moderkaka och ilrusning till IVA. Jag vill veta vad som händer om jag får en för stor blödning eller om något annat som är vanligt vid just den här typen av riskförlossningar händer, för då behöver jag inte få ångest om det rusar in tio gröna gubbar utan jag kan istället tänka ”jaha, det var det där vi pratade om ja, och nu blev det så, jag får lita på att jag är i goda händer”.

Jag har redan målat upp en positiv målbild av en bra förlossning. Det behöver jag absolut ingen hjälp med. Jag har t o m sett fram emot att få bli lite knasig av lustgasen och fnissa med F. Men som sagt, vis av erfarenhet från andra vet jag att man inte ska ha några förväntningar på utgången, för det kan gå hur som helst. Och i det här fallet är det ännu mer som kan gå snett än vid en normal förlossning, så därför är det ju självklart att man kanske behöver få prata igenom lite?

Och som om det inte vore nog så vet jag att tillväxthämmade barn kräver extra övervakning vid förlossning då de kan bli påverkade negativt av värkarbetet. Sånt vet ju såklart personalen, det kan man lita på fullt ut. Men för mig som mamma, som har haft en jättetuff och påfrestande vår, betyder det mycket att få prata igenom sånt här så att jag kan slappna av. NÄR ska jag åka in? Är det fortfarande dom där 3-5 minutrarna mellan värkarna som vi pratade om i januari eller är det tidigare? Sånt kanske är bra att prata igenom så att jag inte sitter här hemma tills jag är öppen 8 cm medan Lillplupp kippar efter andan i magen? Och nej, jag menar inte att vara kaxig och tro att jag inte ringer in tidigare, men man vet faktiskt inte.

Man ska också betänka att man hanterar smärta olika. I mitt fall har vi märkt vid två tillfällen att jag säger ingenting, utan det slutar med att jag tuppar av. Ena gången var vid ett oerhört smärtsamt äggplock då äggstocken gömde sig. Andra gången var när jag tuppade av på altanen med lungproppar. Då jag ”bara var lite förkyld”. En annan person kanske hade åkt in för länge sedan? Man är så olika. När jag ligger och blundar och försvinner bort är det kanske inte för att jag njuter, utan för att jag hanterar smärtor. Därför är det jättelurigt för både mig och F, för jag ÄR tålig. Jag tar inte smärtor på det allvar jag kanske borde, för jag har kroniska smärtor och man tänker att man har sökt förr och det är ändå inget farligt. Så den där gränsen mellan var vanligt ont och jävligt ont går är lite hårfin. Annars hade jag nog som sagt åkt ambulans in med lungorna för länge sedan… De flesta upptäcker propparna redan när dom uppstår i benen, men i mitt fall har jag gått så länge att dom hann vandra till lungan. Visst hade jag ont i ett ben som krampade, men jag tänkte inte mer på det som brukar ha ont överallt jämt.

Jag har aldrig fött barn heller så förutom att jag är lite för duktig på att ignorera smärtor så behöver jag få veta tecknen. Mindre än 10% får vattenavgång, så det är ingen säker start att räkna med t ex. Vi behöver prata igenom vilka varningstecken jag ska ta med mig förutom blödning. Jag menar; ring om du får ont i magen. Det är ett ganska vitt begrepp. Ont eller JÄTTEONT. Ont har man väl mest hela tiden. Det moler och mensvärker och drar i ryggen liksom. Men det är ju inget jag skulle söka för. Jätteont för mig är när jag börjar tappa kontakten med omvärlden. Men jag gissar att man har väntat för länge då. Det är det där mittemellan som jag inte är så duktig på att tänka på.

Just nu måste jag säga att den bristande informationen och kommunikationen gör mig stressad. Jag får massor med undersökningar men dom rusar bara in och ut och försvinner.

Imorgon MÅSTE jag få prata med dom och dom MÅSTE prata med mig. Det borde ju också vara självklart att Aurora-BM eller kurator kopplas in igen efter en sådan här sak, eller att man åtminstone får frågan? Men jag är helt ensam i det här. Jag är på undersökningar på höjden, bredden och tvären. Sedan sitter jag hemma själv med mina tankar. Dygnet runt. Det är så jobbigt. Jag önskar att jag hade varit frisk och jobbat ända till slutet av april så att jag slapp sitta med hjärnan snurrandes så här.

Det är ett psykiskt maraton och jag har ingen att prata med  för ingen har genomgått något liknande.

Annars mår jag faktiskt bra. Tro det eller ej. Igår tror jag att Lillplupp började fixera sig. Jag hade sammandragningar och sedan mensvärk och värk i ryggen. Eller… jag hade MER mensvärk och MER ont i ryggen, för så har det känts hela graviditeten. Det blev även ett enormt tryck neråt. Jag kunde inte gå utan att ”kissa på mig” och fick gå på toa var femte minut. Så där höll det på till och från i några timmar. Idag känner jag inte samma sak ännu, vi får se under dagen. Jag känner heller inte hans huvud som brukar ligga strax under mitt högra bröst (han har varit en sätes-baby). Kanske har han börjat lägga sig rätt?

Näe. Nu ska jag gå och ta min morgonspruta i magen och döna på musik högt, högt och försöka vara i nuet utan tankar en stund. Förvilla mig med lite spel, tv eller läsning. Bort från min hjärna. Och imorgon kommer det troligtvis ett väldigt lättat inlägg från en blivande mamma som har fått svar på en massa frågor. Hoppas!

Vecka 35 (34+1) – Socialkontoret

Idag hade vi tid för att fastställa faderskapet. Vi är inte gifta och då måste man skriva på lite papper. Besöket tog i runda slängar fem minuter. Vi fick fylla i lite papper och sedan skriva på och så kom det in två personer och bevittnade F:s underskrift (att han godkänner faderskapet), och så fick jag godkänna hans faderskap samt gemensam vårdnad. SÅ! Nu är han pappa även juridiskt. Däremot borde jag ha tagit med papperet som jag tänkte ta med från början, nämligen hans godkännande till att hans spermier användes vid insättningen av Lillplupp. Det är ett papper från socialstyrelsen som han har fått underteckna varje gång vi har gjort en insättning. Det fixar sig ändå, för F ska vara i stan imorgon och då kan han lämna in papperet i receptionen.

Nu du Lillplupp har du både en mamma och en pappa. Fast det har du haft hela tiden. Men nu finns det även på papper.

Blev uppringd av lungmottagningen

Åter igen blir jag förundrad, paff, tacksam och ödmjuk inför den fantastiska bunt med läkare med flera som jobbar på sjukhuset. Telefonen ringde nyss och det var överläkaren som ville höra hur jag mår och hur det går för mig! Han kan inte följa min journal så länge jag är på specialistmödravården så han ville följa upp om jag känner mig bättre och vilken hjälp jag får. Wow!

Jag berättade att det går framåt, sakta men säkert, men att lungorna är väldigt känsliga fortfarande. Jag berättade att jag tar prover titt som tätt och att vi har kunnat minska Fragmin-dosen från 22500 enheter till 12500 enheter per dag och att det verkar stabilt. Då frågade han hur det var med min andning ”du var ganska illa däran när du var här, din andningsfrekvens i vila var 40 och normalt ska den ligga på 15-20 per minut”! Jag berättade att andningen fungerar finfint i vila.

Han pratade lite vidare om att det inte är lång väg kvar och att normal behandlingstid efter proppar är ett halvår och så vidare och så önskade han mig lycka till.

Vad säger man? Helt otroligt. Fantastiskt. Jag blir så himla glad. När jag känner mig som mest nere i skosulorna så kommer det något positivt och puffar upp mig lite igen.

Jag har också pratat med specialistmödravården på förmiddagen angående dosering av Fragminet. Jag tog prover för en vecka sedan men har inte fått svar. De hade fått svar sent i fredags så hon skulle återkomma till mig när en läkare hade kikat på det. Perfekt! Då kan jag hämta fler sprutor på onsdag när vi ändå ska dit. Inga onödiga stressmoment med andra ord.

Jag passade också på att fråga det här med att få prata av sig med en läkare om alla nya tankar och funderingar. Hon skulle kika vad det var för tid jag har på onsdag och sa att det finns tid, så jag kan ta med mig alla frågor. Jag behöver inte boka en extra läkartid. Detta har jag även ventilerat med min fantastiska husläkare idag. Jag berättade att känslorna är som en berg och dalbana och hon tyckte absolut att jag skulle ta upp det på onsdag så att jag kanske t o m kan få gå och prata med någon. Det har ju trots allt varit väldigt turbulent.

Nu känns det lättare i själen igen. Därför smäller jag nu ihop datorn, sätter mig på altanen i solen en stund och försöker hamna i nuet.

Kräkmagad, illamående och noll matlust

Det behövs så lite…

F brukar göra middag varje kväll (det är väldigt tacksamt att laga mat när jag inte klarar av att äta något utan att må illa) och jag brukar diska varje morgon för då får jag igång mina stela händer (karpaltunnelsyndromet). I morse när jag skulle börja greja kände jag plötsligt en doft, och när jag lyfte på en form så låg det ETT LAXSKINN i vasken! Det behövs inte mycket för att kräkningarna ska sätta igång, och när dom sätter igång kissar jag ner mig för att muskler och ligament inte är som dom ska (JA, jag gör fortfarande knipövningar, men prova att vara gravid själv då och hosta i 3.5 månad så får du se hur urinblåsan mår!). F VET att jag inte fixar fisk så jag svor såklart en lång ramsa och började planera för vart jag ska bo sista tiden för att slippa lukta på äckliga saker (husvagnen?) samtidigt som jag insåg att jag såklart överreagerade. Igen. Såklart menade han inget illa alls och såklart slängde han inte skinnet där för att jäklas med mig (han glömde att ta bort det), men som sagt, det behövs inte mycket…

Som tur var, när det värsta hade lugnat ner sig. När jag hade hyperventilerat frisk, kall luft och fått bort uppkastningarna så kunde jag lösa situationen genom att smeta Olbas Mentholdroppar under näsan, ta ett gigantiskt papper och halvblunda medan jag slängde det hela. Men bara en sån liten, liten, pyttegrej tog alla krafter ur kroppen på mig. Att få i sig frukost efter det är totalt dömt att misslyckas. Men ett stort glas mjölk har jag i alla fall fått i mig.

Och nu oroar jag mig givetviiiiiiiiis för om Lillplupp kan gå upp i vikt när jag inte kan äta normalt. Dom säger att det inte spelar någon roll. Och med tanke på hur många som har varit illamående hela sina graviditeter och kanske levt på päron i ett halvår så säger det väl sig självt att det där löser sig på andra sätt. Men ändå. Det är inte en klockren känsla att jag inte tycker om mat igen. Jag kan inte tänka mig varken kött, fisk eller kyckling. Jag får i mig kokt potatis med smör, frukt, mjölk, grovt bröd, ost, Bregott och grönsaker. Ägg kan jag äta ibland men det måste vara ekologiska för dom luktar inte kloak när dom är kokta.

Det är inte lätt när det är svårt.

Sammandragningar och IVF-vänner

Varje gång på sjukhuset har dom frågat om jag har sammandragningar och varje gång har jag svarat, inte vet jag. Det tror jag inte. Hur ska jag kunna veta vad det är om jag inte har varit gravid förut liksom. Jag har läst lite om det och tänkt att sådär har jag inte känt nej. NU vet jag vad dom menar. Jag har sammandragningar lite ibland sedan igår. Inte så ofta, men det händer att magen blir jättespänd och det nästan killar/trycker inuti i kanske 10 sekunder. Det gör inte ont alls, men är lite obehagligt. Nu vet jag hur det känns också så att jag kan svara mer sakligt nästa gång.

Jag har pratat av mig med en jättefin IVF-vän som jag har lärt känna sista året. Vi är som systrar. Otroligt lika i personlighet och hur vi tänker och känner. Hon ligger steget före mig och födde en fin pojke för två månader sedan. Men det är guld värt att få prata av sig om hur man känner. Efteråt känns allt mycket bättre. Jag får liksom sortera tankarna och tänka efter hur jag ska göra. Nu kanske jag kan få sova i natt i alla fall. Skönt! Vi har också pratat mycket om tiden EFTER förlossningen. Hur hon märkte en markant skillnad på hur hon mådde efter IVF-födseln jämfört med sina andra barn som hon fick för flera år sedan. Hon hade mycket mer tårar och känslor som bubblade upp. Kanske en effekt av lång tids anspänning med både IVF:er och graviditet? För gudarna ska veta att det är många känslor som stormar och har stormat länge. Jag har ju inget att jämföra med, och jag är säker på att alla mammor får känslostormar på ett eller annat sätt. Men det känns så tryggt att veta att OM jag bryter samman lite titt som tätt efter förlossningen så är det normalt och det kan vara många års anspänningar som släpper. Då behöver man kanske bara lite tid med sig själv och liten så är man på banan igen sedan.

Lillplupp är jättepigg i min mage. Nyss förde han ett ben eller en arm över magen så att magen höjde sig flera centimeter och bara böljade. Magiskt! Jag är så himla tacksam för att han verkar så pigg och alert där inne. Det gör mig trygg. Nu i skrivande stund ser jag hur magen hoppar upp och ner och fortsätter bölja fram. Ena stunden är han högt uppe, under höger bröst, andra stunden buffar han ända nere vid urinblåsan. Älskade Lillplupp.

Jag fick också ett jättefint mail från en vän nere på Västkusten. Hennes son föddes 8 veckor för tidigt och vägde kring 1500 g. Han var pigg och alert och mådde inte ett dugg dåligt av att han var liten. Idag är han 28 år, 1.80 lång, muskulös och frisk som en nötkärna. Det betyder SÅ mycket att få höra liknande.

Ni kanske märker i min blogg hur humöret och känslorna går upp och ner i en berg och dalbana. Det är precis så det är. Och det är inget jag vill hymla med. Jag fläker ut mig och mina tankar helt naket och hoppas på att det kan hjälpa någon annan, precis som andras bloggar eller IVF-forum har hjälpt mig. Vi IVF-are har lika stor rätt att känna att det kan vara motigt som någon som blivit gravid på naturlig väg. Vi behöver inte vara extra tacksamma för att vi äntligen har lyckats. De som säger så vet ingenting om hur otroligt tacksamma vi är inuti. Men för den skull har vi precis lika stor rätt som andra att känna att vissa motgångar blir för mycket. Vi är inte mindre lyckliga över vårt barn för det. Man får betänka att många IVF-graviditeter har föregåtts av väldigt många fler motgångar än man kan tro. Det gör att man kan känna sig lite skör.

Men vet ni… Det ska bli bra det här.

Massor med frågor som behöver svar…

Om dom inte har tid för frågor på onsdag så kommer jag att be om en separat läkartid där det finns tid för diskussioner och funderingar. Någonstans i det här får dom inte glömma bort att det sitter en ganska härjad och svag person som ska försöka genomföra sitt livs resa. Jag behöver stöd och information i god tid innan så att jag känner mig trygg. Det sägs att en förlossning där mamman är avslappnad ger en lättare förlossning. Och för att jag ska kunna vara avslappnad behöver jag ha bearbetat dom här frågorna innan det är dags. De måste förstå att det har varit supertufft för mig/oss. Både att komma hit och allt som har hänt under våren. Åtminstone jag är rent ut sagt livrädd för att något ska gå på tok nu när vi är så nära vår dröm. Det kanske inte är så konstigt?

– Måste jag gå tiden ut när jag har varit så sjuk? Om barnet är fullgånget vecka 37 och ändå inte kommer växa mer, kan man inte sätta igång mig kring vecka 38 då, eller i alla fall 39?
– Vad innebär en igångsättning. Det finns ju miljoner alternativ, allt ifrån hinnsvepningar och picka hål på fosterhinnan till olika hormonpreparat som kan ges vaginalt och i dropp. Vilka alternativ anser dom att jag kan välja mellan och vad är det för fördelar och nackdelar för mig?
– Eftersom det är en riskförlossning, hur ser det ut runt omkring? Om jag förlorar mycket blod, finns det blod färdigt att ge eller blir det IVA? Är det extra personal inkopplat? Hur följer dom måendet hos mig och Lillplupp under resans gång?
– Jag är mycket svag i lungorna och orkar knappt stå på benen en timme per dag. Hur anser dom att det kan påverka min förlossning?
– Hur gör vi om jag inte orkar, om jag ”tar slut”? Eftersom dom inte får sätta ryggbedövning, blir det kejsarsnitt under narkos då?

Det är är frågor som faktiskt både jag och F tycker är högst relevanta att få svar på ganska snart. Jag har ingen lust att tillbringa sömnlösa nätter med alla dessa tankar som säkert någon kan hjälpa mig med i ett nafs om dom bara tar sig tid.

Hjälp mig. Det här är tufft. Det är kanske inte så konstigt att jag har sömnproblem…

Jag mår inte bra…

Jag blir ju aldrig frisk. Det är faktiskt jättejobbigt. Nu har lungorna mått dåligt i mer än tre månader och jag har inte haft krafter sedan dess.

Jag känner mig ledsen och slutkörd. Hur ska jag orka en förlossning om jag knappt har krafter att stå på benen sedan flera månader? Dessutom en förlossning som troligtvis blir en igångsättning som ofta ger pinvärkar och blir mer smärtsam och långdragen, och detta utan ryggbedövning om jag inte orkar med smärtorna för jag får inte FÅ det när jag går på Fragminsprutor. Jag har gått på Aurora-samtal tidigare i vintras, men då handlade det om kejsarsnitt eller vaginal förlossning inklusive all bedövning man behöver. Då kände jag mig trygg med det.

Men nu. Alla förutsättningar har förändrats och jag har inte fått prata med någon om MINA känslor och mina rädslor. Det är undersökningar om Lillplupp mår bra (vilket jag är evigt tacksam för) men någonstans mitt i det här glöms jag bort. Helt. Jag är livrädd för att inte orka och jag är livrädd för vad som händer om jag får okontrollerade blödningar p g a det blodförtunnande. Jag vill VETA olika saker. Kommer det att finnas personal så att det räcker till? Vilka säkerhetsåtgärder tar man när det är en riskförlossning? Bara en sån sak som om jag får eget rum efteråt och hur länge jag ska stanna i eftervård. Det är bara 6 veckor kvar (om jag går tiden ut) till igångsättningen och jag vet ingenting! Allt har ju förändrats sedan vi fick datumet i december. Då rullade ju allt på utan komplikationer.

Nu har jag massor med frågor som måste få svar på onsdag när vi ska in på undersökningar igen.

Full aktivitet i magen

Jag börjar ana ett mönster. När Lillplupp lägger sig i säte så känner jag inte rörelserna så bra. I går eftermiddag flyttade han lite på sig och hela magen började bölja runt. Vi får se om han kommer envisas med att ligga i säte eller om han behagar flytta sig till ett lite bättre läge när det närmar sig. Eftersom han är liten så har han ju fortfarande gott om plats att rumla runt.

När man inte känner fosterrörelser lika starkt så får man rådet från förlossningen att lägga sig ner på sidan i två timmar och dricka kallt vatten. Under den tiden ska man känna minst tio rörelser, om man inte gör det ska man komma in. I går kväll satt jag och tittade på tv och vi kände nog över femtio buffar på bara några minuter. Och när jag skulle försöka somna i natt böljade hela magen som en ocean. Även i skrivande stund hoppar magen runt som bara den. Han är en aktiv liten (därför blir det också naturligt för mig att söka hjälp när det inte känns eftersom det här är normalläget),  och det gör mig glad eftersom det sägs att barn som är aktiva mår bra i magen. Och ju mer han mår bra, desto lugnare blir jag över att han kan stanna i magen så länge som möjligt.

Imorgon är det dags för socialkontoret och faderskapsfastställande. På onsdag är det dags för ny koll av Lillplupp samt flödeskontroll av navelsträngen. Och så gissar jag att jag ska få ny ordination av Fragminsprutor imorgon eftersom jag aldrig fick några provsvar i fredags. Det gör mig ingenting om vi kan sänka dosen lite till.

Nu blir det en slapp söndag. Jag har bestämt mig för att vila så mycket jag bara kan nu dom sista veckorna. Det är bara 6 veckor kvar! Eftersom mitt undertryck svajar så oerhört så känns det som att det är en bra idé att ta det väldigt lugnt nu och framöver så att han fortsätter att trivas i magen. Från vecka 37 däremot får han gärna komma ut och tjocka på sig lite med amning/ersättning. Som det är just nu vet vi egentligen ingenting om förutsättningarna för födseln. Om dom fortfarande anser att 19 maj är sista dag för igångsättning eller om dom väljer att tidigarelägga det. Allt handlar ju om hur han mår nu och framöver och hur hans tillväxt blir. Man får ha is i magen helt enkelt.

Men vi är redo!

Nästan julafton idag igen

Idag har Lillplupp fått present igen. Mormor och morfar kom förbi och fikade och hade med sig snuttetrasa och solhatt. Snutten är såklart redan nedpackad i Lillplupps BB-väska. ❤

Så fint!

Intressant artikel om tillväxthämning

Jag älskar att läsa på och lära mig mer. Jag har suttit och googlat lite på eventuella orsaker till försämrad tillväxt och hittade en jätteintressant sida.

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barnets-tillvaxt-och-mognadsperioder/Fostertillvaxt/

I ett stycke kan man läsa följande:

”I ekonomiskt utvecklade länder kan orsaker till låg födelsevikt i stället sökas bland konstitutionella tillstånd hos fostret, intrauterin infektion eller maternell sjukdom t.ex. SLE (systemisk lupus erythematosus), cyanotiskt hjärtfel, högt blodtryck och koagulopati. Preeklampsi eller annan placentadysfunktion är då ofta den direkta orsaken”.

I mitt fall kan jag bocka av två av dessa eventuella orsaker. Nämligen Koagulopati (koagulationsstörningar) samt högt blodtryck under graviditeten. För mig är det jätteintressant eftersom jag har gått och funderat på varför det kan bli som det blir.

Förklaringen kanske faktiskt är så enkel att min Lungemboli som tog lite tid att upptäcka samt mitt höga undertryck har påverkat tillväxten. Vilken jäkla tur att vi fick den hjälp vi fick!

Förutom den här faktan så har jag även fått veta idag att flera av mina släktingar har fötts tillväxthämmade. T ex mormors systers barn, mormors syster, pappas syster med flera. Även min sambo var tillväxthämmad och vägde ca 1800 g fullgången. I det fallet berodde det dock på proppar i moderkakan, så där kanske inte genetiken spelar in på samma sätt. Det häftigaste jag fick veta var att min mammas moster (mormors syster) föddes prematurt och vägde 900 gram, för 77 år sedan! Är inte det häftigt?

Jag har också hittat artiklar som säger att små mammor ofta får små barn (inte alltid) och att barnet följer moderns storlek som foster och faderns storlek efter två-årsåldern. M a o kan man inte säga om barnet förblir litet innan det har gått några år.

Mage vecka 34 (33+5)

Liten men naggande god…

Tack för fina konstruktiva peppningar

Idag känns det mycket bättre, trots att jag har hostat hela natten och sovit ganska dåligt.

Vi VET att vi är i goda händer och förlossningsläkarna följer HANS individuella viktkurva, sedan exakt vad den vikten är, det är skit samma. Huvudsaken är ATT han växer och följer SIN kurva. Och råkar det bara vara 100-150 g i veckan så spelar det ingen roll. Det ligger ingen jäkla prestige i varken vad han väger eller hur han kommer ut. Huvudsaken är att vi får ett friskt, levande barn. Och det måste jag ändå våga lägga i händerna på specialisterna. Om han INTE  växer som han ska enligt SIN individuella kurva så vidtas åtgärder. Mer kontrollerade än så kan vi nog inte önska oss att bli. Utöver det skiter jag i om folks barnmorska har klämt på magen för tio år sedan och mätt SF-mått med måttband och gissat en vikt som inte stämmer och jag skiter i om en läkare har gissat en vikt utifrån ett ultraljud i samband med förlossningen och det inte har stämt. Det är totalt irrelevant för både mig och F.

F fick en lite intressant tanke…. Ligger det prestige i vikt? Jag vet att det ligger lite prestige i hur man föder hos vissa människor. Jag har sett hysteriska debatter om hur RIKTIG mamma man är om man föder utan bedövning t ex, och att det är ett hysteriskt misslyckande med kejsarsnitt för vissa. Är det måhända så att även vikten är prestigefylld? ”Oh, shit, jag klämde ut 5 kg utan bedövning, det ni, jag är minsann en RIKTIG kvinna?”… Ungefär som när fiskare vill överdriva måttet på gäddan dom fångade. Jag/vi vet inte om det är så, men skulle det vara så är det riktigt tragiskt. Då borde man stanna upp och fundera på vad som är viktigt i livet.

Som en annan IVF-vän skrev ”be folk hålla käften om det dom inte vet”. Helt rätt. Visserligen skulle jag aldrig säga så till någon, för jag tycker att det är viktigt med lite fingertoppskänsla, men bara att få tänka tanken kändes bättre. 🙂

Idag rör sig Lillplupp massor, så den känslan ska jag njuta av idag. Jag hoppas också att jag får till en stunds tuppis framåt dagen, för nu har jag sovit väldigt lite i flera dagar.

Imorgon ska det bli lite regn eller snö. Det ser jag fram emot, för dammet utomhus behöver sköljas bort lite, och så sjunker eventuellt pollen till marken. Men jag lovar, jag ska beställa vår åt er alla efteråt. Bara det får regna någon gång ibland… 🙂