Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “september, 2013”

Dopet

Jag har ändrat mig. Jag känner att dagen och bilderna är våra privata. Jag vill inte dela med mig till cybervärlden. Men en vacker bild bjuder vi på.

IMG_9599
Tack alla fina för en oförglömlig dag. Men mest av allt – tack Hampus för att du finns och förgyller varje dag, varje minut och varje sekund. Du är för evigt älskad.

Dopet – en resumé

Jag har inte fått några bilder ännu, men det kommer framöver.

Vi hade en präst som var helt fantastisk. I 45-årsåldern och otroligt barnkär och bra med barn. Min bror och F:s syster skulle vara faddrar och jag ville då även att mina brorsbarn skulle vara aktiva i dopet.

Dopet började med att vi tågade in till Gärdeby gånglåt. Det var väldigt känslosamt att gå förbi alla nära och kära som hade kommit för att fira den stora dagen. Vi sjöng en psalm (Tryggare kan ingen vara). Prästen pratade lite om kärlek, om vårt mirakel samt att han visste hur otroligt efterlängtat detta barn är. Hampus log med hela ansiktet när prästen pratade till honom. Efter det läste pappa F Tackbön. Därefter fick fadder H läsa texten om ”Jesus och Barnen”. Prästen hade alltså frågat oss om vi ville att fler skulle vara delaktiga i dopet, vilket gjorde att han pratade väldigt lite.

Vi hade med en enorm talang som spelade gitarr och sjöng. En ung tjej. Jag tror att dom flesta tappade hakan när dom hörde henne. Till varje visa fick hon ge en kort presentation kring varför vi hade valt de visor vi gjort. Den första hon spelade var Nocturne/sov på min arm, vilket var den första visa Hampus hörde utanför min livmoder. Det var en kväll på BB då inte pappa F var där. Jag spelade den för Hampus och han fick somna på min arm. När E spelade de första tonerna av visan började Hampus gäspa och sluta ögonen, och strax därefter somnade han i sin pappas famn. Sedan sov han genom hela dopet. Lillgullet.

Prästen pratade lite igen, vi läste en bön och sedan var det dags för dopceremonin. Prästen bjöd upp de barn som ville att plaska med händerna i dopfunten. Det blev som en välsignelse av vattnet från barnen. Vi fick även hålla händerna på Hampus huvud genom en bön. Min bror fick hålla i Hampus medan prästen blötte ned huvudet. Prästen var så försiktig eftersom Hampus sov så gott, och han fortsatte snarka sig igenom akten. Fredriks syster fick tända dopljuset. Prästen pratade sedan lite om det här med medmänsklighet, om att varje gång man pratar med en medmänniska kan man tänka att man kan välja att antingen tända eller släcka ett ljus hos den personen. En väldigt fin metafor. Jag tror att de flesta jag känner tycker mest om att tända ett ljus hos andra. Åtminstone hoppas jag det.

E sjöng åter igen en visa. Då brast det för mig. Ted Gärdestads För kärlekens skull. Den har så mycket känslor. Både kring sjukdomen vi gick igenom under graviditeten, men också just det där när våren kom, när allting började blomma, då när livet faktiskt började igen.

Efter det läste jag en dikt från mamma och pappa, F:s syster läste en dikt och min bror med familj läste en dikt. Ett av mina brorsbarn var helt fantastiskt engagerad hela dopakten. Hon är bara 4.5 år men fanns vid min sida hela tiden, höll min hand, följde med mig fram när jag läste dikten, klappade och strök Hampus tills han somnade. Hon t o m grät när E spelade och sjöng för att hon tyckte att det var så fint. Åtminstone sa hon det i bilen på väg hem.

Sista psalmen var istället för en bön. Det blev Gud som haver barnen kär och därefter avslutade E med att sjunga och spela ”Älska mig för den jag är”. Det var så att kristallkronor sprack.

När dopakten var slut tågade vi ut till Astrid Lindgrens ”Snickerboa”.

Efter dopet var det trädgårdsfika hemma hos oss, och givetvis blev det ösregn. Men vet ni vad? Det gjorde då absolut ingenting. För folket och stämningen var på topp. Vi hade ju satt upp tält, och resten klämde ihop sig på altanen, i köket, i vardagsrummet. Det var bara ren glädje.

Och Hampus. Denna solstråle. Han sov sig som sagt igenom hela dopet, vaknade till när vi åkte hem, minglade glatt i flera timmar innan han sedan somnade i sin vagn. En helt fantastisk dag. Många tårar. Många känslor. Vi har fått höra i efterhand att det var det finaste dop många har varit på. Det värmer. T o m prästen grät ett par gånger. Han var märkbart berörd över vår historia, om allt vi gått igenom. Det visade sig också att han hade träffat F på en föreläsning. Det var samma vecka som jag åkte in för Lungemboli. F var ganska tagen när han skulle hålla föreläsningen och bad om ursäkt för om han behövde samla sig lite, och så berättade han att han skulle bli pappa men att jag hade blivit allvarligt sjuk. När prästen träffade oss blev han oerhört glad för att allt hade gått vägen.

Det blev faktiskt en dag som gav uttryck för allt det vi har känt och känner. Det blev en dag precis så stark som jag hade hoppats på.
130831_01

20130903-175914.jpg

Post Navigation