Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “juli, 2013”

3 månader och vikt- längdkontroll

Igår fyllde Hampus 3 månader. Tänk vad tiden går. Och det blir bara roligare och roligare. Man interagerar mycket mer, sjunger, pratar och skrattar och han hänger med och tycker att saker är roligt.

Sömnen går jättefint, förutom när det är för varmt ute. Vi har verkligen lidit både han och jag när det har varit så tryckande varmt. När det då igår vände och blev lite svalare så var det som en ny värld för oss båda. Vi har sovit jättegott i natt. Han vaknar oftast bara en gång och vill äta. Annars sover han ganska konstant mellan 22-07 ungefär. Han sover ofta en hel del på förmiddagarna och någon lur på eftermiddagen.

Vikt- och längdkurvan går finfint uppåt. För två veckor sedan vägde han 4705 gram och var 54 cm. Idag vägde han 5135 gram och var 57 cm. Det var också dags för vaccination idag. DET var mindre roligt för sticket gjorde ont. 😦 Som mamma känner jag att han har varit med om nog redan vid tre månaders ålder, med operation och provtagningar, men jag läste på lite om sockerlösning och hittade ett recept. På Akademiska i Uppsala fick han sockerlösning när de skulle ta prover (även på barnkliniken här) och jag vet att vissa BVC använder det. Jag frågade om BVC här använder det. Det gjorde dom inte. Men jag tog med mig eget. Varför ska han ha ont i onödan när något så enkelt kan förvilla ett par sekunder? Det är ju inte direkt så att det är hans normalkost. BVC-sköterskan tyckte att det var ett bra initiativ, och hon kunde inte begripa varför dom inte använder det där.

Receptet på sockerlösning är enkelt. 1 dl vatten och 1 msk socker (struket mått) skakas så att sockret löses upp, vilket tydligen ska ge ungefärlig 12%-ig sockerlösning. Han fick ett par duttar i munnen med nappen.

Nu hoppas jag att han mår bra när han vaknar, för han var bra ledsen lillpluppen. Det blir inga utsvävningar idag utan det blir närhet och kramar i stora lass.

130730_04

Magic moment

Hampus låg på en filt och tappade nappen. Vips så hade han vänt sig från rygg till mage i sin jakt. Jag insåg hur många fantastiska ögonblick vi har att vänta oss framöver.

Igår hade vi en jobbig dag med kolik, gaser, gråt och nästan ingen sömn. Idag har det varit totalt tvärtom. Glad, sömn, mys på filt på gräsmattan i skuggan och idel tjoanden och leenden. Dom här dagarna är bara bäst.

Vi är också glada för att min väns extremt duktiga dotter har tackat ja till att sjunga och spela på dopet som blir 31 augusti. Och Hampus får låna kusinernas dopklänning.

Imorgon ska vi på babymassage i en föräldragrupp. Ja. Så här är livet som hemma-mamma.

20130724-185705.jpg

Viktkontroll på BVC och annat smått och gott

För två veckor sedan vägde Hampus 3990 gram. Då hade han gått upp ca 500 gram sedan operationen två veckor före det. Idag var det dags igen för vägning och mätning.

Vi pratade om lite ditt och datt. Det var en ny BVC-sköterska idag (Bibbi) som också var underbar. Jag uppdaterade henne lite på läget kring IVF:er, graviditet, lungemboli och operation på liten. Jag sa också till henne vad snabbt man går vidare nu när det har ordnat sig. Och hur fantastisk kroppen är på att återhämta sig. Pluppens ärr är hur fint som helst och jag mår ju faktiskt jättebra efter graviditeten med tanke på hur sjuk jag var tidigare.

När det var dags för vägning hade jag en gissningsvikt på ca 4400 gram. Jag tänkte att det skulle vara rimligt. Döm om min förvåning när vågen landade på 4705 gram! Jisses! Pojken har gått upp 700 gram på två veckor! Han äter verkligen ikapp sig. Hjärtat. Han hade inte vuxit så mycket på längden, men var nu 54 cm och med tanke på att han bara var 45 cm när han föddes så känns det helt okej. Vi fick åter igen idel lovord och beröm över hur harmonisk och fin han är. Jag berättade att han väldigt sällan gråter. Det sker bara när han har ont i magen och då sa hon att det beror på att vi har tillgodosett hans behov, att han inte behöver gråta. Sådant värmer.

Livet flyter på jättefint här hemma. Någon dag i veckan är lite tuffare med hans mage som krånglar, men med alla verktyg vi har så går det oftast jättebra. Vi kör kolikmassage, han får ett mål med Sempers Bifidus per dag (innehåller lite Lactulos), vi sätter honom i stolsits, vi kör pysventil etc. Då brukar det lösa sig efter ett tag och han blir så glad. 🙂

När han är vaken är han otroligt nöjd och ler och jollrar mest hela tiden. Han fyrar av leenden som gör att man blir alldeles varm. Vi pratar, sjunger och interagerar så fort han är vaken och det är den allra bästa tiden. Han är så go så att man blir galen.

Han äter ungefär var tredje timme på dagarna, ibland något oftare och döm om min förvåning när han sista tiden sover hela nätterna så när som på en matning mitt i. Det har gjort att oftast så får han sista kvällsmåltiden kring 23-24. Vi sover fyra timmar. Han äter och får lägga sig igen och så sover vi 3-4 timmar ytterligare (han sover i babynest mellan våra kuddar). Ibland har det t o m hänt att han har sovit fem timmar i sträck på natten. Det som är så fantastiskt är att OM han är vaken en stund på natten så är han nöjd och jollrar och somnar om. Han gråter aldrig förutom om han är hungrig. Jag vet inte om vi har haft tur, eller om min väninnas alla tips och råd har hjälpt om att få en dygnsrytm tidigt. Vi kör fullt ös med ljud och ljus på dagarna. Ingen tassar på tå utan vi pratar högt och tydligt med varandra. Hundarna skäller, det är trafik utanför, vi klipper gräs, dammsuger. På nätterna har vi det tyst, lugnt och mörkt, även under matning och blöjbyte och jag säger ingenting.  Min väninnas två barn är nöjda nätterna igenom och hon gjorde ett arbete om detta (hon är sjuksköterska) så vi har kört samma koncept och det har hjälpt oss. Slump eller inte. Det spelar ingen roll. Det är underbart att det är så här just nu. Ja, jag skriver just nu. För det händer ju saker hela tiden och ingenting är statiskt.

Förutom det här så ligger han gärna i sin vagn på dagarna (när han inte är hos mig). Jag har dragit ett påslakan runt ett fårskinn som han ligger på, jag bullar upp med kuddar så att han halvsitter och han älskar det. Han är också så nöjd nu för tiden att han kan somna själv i vagnen. Man ser när ögonen går i kors, man tar bort kuddarna och vips så sover han. Borta är den där oron han hade förut då han inte kunde somna. Det var säkert magen som var jobbig… VILL han somna på mig så får han det såklart. Man kan inte skämma bort dom här små för mycket. Som han fungerar just nu så kunde jag inte drömma om bättre.

Och bilen. Han älskar att åka bil. Även där är han bara nöjd.
Så även om vissa dagar är supertuffa med tre stora hundar och ett spädbarn så måste jag säga att vi har haft en enorm tur. Kanske beror det på att vi har haft prövningar så att det räcker för ett tag. 🙂

261855_10151508574757984_11

Lollo är äntligen hemma!

Vår kära vän M-S meddelade mig att hon hade virkat en jättefin nalle till Hampus och att hon skulle skicka den med posten. Hon är en riktig talang på att handarbeta och tidigare har Hampus fått jättefina tröjor och Converse-tofflor som hon också har gjort.

När avin kom åkte vi  iväg till Willys för att hämta ut Lollo men se DET fick vi inte. Lollo var adresserad till Hampus och tjejen i kundtjänst sa klart och tydligt att ”barnets namn får inte stå på paketet”. Jag hade med mig båda föräldrarnas leg, men det hjälpte inte. Jag undrade vad som händer då och hennes snorkiga svar var: ”vi kommer skicka tillbaka paketet till avsändaren”. MÄH! Hon var så där icke-tillmötesgående och suckade och fick mig att känna mig som världens mest omständiga trots att jag bara kom med en avi och ville hämta ut hans nalle. Hon började sucka och säga att ”jaja, jag kan ringa posten och höra” men hon fick inget svar och då bestämde jag mig för att säga att ”vi struntar i det här”. I förbifarten nämnde hon att avsändaren måste ringa posten och ändra mottagarnamn.

Väl hemma fick då stackars M-S vänta på att det blev måndag så att hon kunde kontakta sitt postombud, dra ut papper, skriva på, scanna och strula, som i sin tur fixade i ordning det hela och ändra till mitt namn. Lollo fick glatt ligga kvar i kartongen och vänta ytterligare några dagar.

Igår ringde jag till Willys igen för att höra om ändringen var genomförd så att jag skulle slippa åka till andra änden av stan i onödan och jag blev så glad när det var en annan röst per telefon för NU kanske det var någon trevlig. Till saken hör att jag är ALLTID trevlig och glad mot folk så jag förtjänar fan inte tjurskallar! Men Icke! Han lät som en nyvaken grinig tonåring, suckade och vrålade ”VÄNTA DÅ”! Åter igen fick man känna sig som jordens mest besvärliga. Men URSÄKTA mig, jag vill bara hämta ut ett paket liksom…. Efter många om och men fick jag veta att paketet nu stod i mitt namn.

Parallellt med det här har jag sökt på Postens hemsida och hittat en text som klart och tydligt talar om att i de fall ens barn får paket och barnet inte har legitimation så kan båda föräldrarna kvittera paketet, och så krävs det ett personbevis. Med andra ord visste hon ingenting den första tjejen som påstod att barnets NAMN inte fick stå. När jag tänkte efter insåg jag att vi har en herrans massa bevis från Skatteverket i en pärm, både på bebisen och på oss som vårdnadshavare, så om hon bara hade kläckt ur sig det så kunde vi ha kommit tillbaka redan samma dag eller dagen efter. Jag beställde även ett personbevis på Skatteverket som jag tänker ha i skötväskan från och med nu. Och hur Hampus personbevis ska kunna styrka att vi är föräldrar har jag ingen aning om, för det står inget om det. Det står att han inte har några barn. Så troligtvis får även jag och F beställa varsitt personbevis att ta med om det händer igen.

Hur som helst så åkte jag iväg för att hämta ut stackars Lollo som har legat och väntat på sin nya ägare i evigheter. Jag slet fram avin glad i hågen, kvinnan går iväg… och säger: NÄÄ; det är inte ändrat, det står i Hampus namn!
Då höll jag på att få ett bryt. Lugnt och sansat klämde jag fram att ”jag har ringt och pratat med någon man här hos er i dag och han såg att det var ändrat, annars skulle jag inte ha kommit hit idag”. DÅ hittade hon en lapp vid sidan om där uppgifterna fanns.
PHUU!

NU är i alla fall Lollo äntligen hemma. Det var en jädra pers för både avsändaren, oss och Lollo själv. Men nu är hon i goda händer och Pluppen skrattade högt när jag satte henne mitt emot honom i vagnen. Fast… hon fick nästan inte plats.

130710_01

BVC – vikt och längdkontroll efter Pylorusstenos

I slutet på maj vägde Hampus 3530 gram och han hade ju haft en jättefin viktkurva sedan födelsen då han vägde 2405 gram. Kurvan pekade rakt upp i skyn. Sedan blev han sjuk och stannade av i vikt. På två veckor hade han inte gått upp något alls. När vi sedan närmade oss operationen hade han gått ner till 3470 gram.

Idag var det så dags för första vägningen sedan operationen. Vi hade tid hos min husläkare och hos vår underbara BVC-sköterska. Hampus hade gått upp hela 520 gram sedan operationen! Och idag var han 53,5 cm lång. Jag hade hoppats på en vikt kring 3,8 så jag blev superglad!!! Nästan 4 kilo!

Han fick idel lovord (såklart) om hur fin och rar han var och hur fin kontakt vi hade. Vi ska tillbaka om två veckor igen och då har vi passerat fyra kg. Det vet jag! För han äter som en häst och utvecklas massor hela tiden. Sedan operationen har vi fått ett helt nytt barn som pratar, ler, konverserar, intresserar sig för saker och är så nöjd.

Vilken bra dag det här har varit!

20130702-165613.jpg

Sångbok! Ett stort och varmt tack

Vi har varit så otroligt bortskämda med att få superfina saker till lille Hampus. Det har runnit många tårar när vi har öppnat brevlådan. Jag har inte lagt ut allting här, men ibland händer det något som gör att man stannar upp lite extra. Idag var det en sådan dag.

Att få veta att en kär vän till min sambos familj har följt vår resa med hjärta och engagemang och att sedan få en jättefin hälsning – det betyder så oerhört mycket. Och det bästa av allt: Det innehöll Hampus första, egna bok och det bästa av allt igen: Hans mamma och pappa älskar att sjunga. Åtminstone jag gör det varje dag, inklusive rörelser. Jag har en teaterapa i mig och efter allt elände vill jag visa Hampus den roliga världen med sång och musik, dans och glädje. Jag försökte mig på lite klumpiga rörelser när han låg i min mage. Jag försökte sjunga. Men efter lungembolin gick det inget vidare. Det tar vi igen nu!

Detta inlägg tillägnas alla er som bryr er om, som finns där och som har hejat på oss i vår långa, strävsamma resa. Vi är i mål nu och vi är SÅ lyckliga över vårt mirakel. Detta inlägg tillägnas extra mycket Anneli och Arne. Tack!

20130702-164836.jpg

Återbesök specialistmödravården och första ensamma föräldradagen

Jisses. Jag är mer än halvvägs genom dagen och har överlevt hittills, med lite nöd och näppe! 🙂
För att göra en lång historia kort så har dagen bjudit på: Uppstigning 08.00 efter 3+3 timmars sömn, matning, hund tömmer analsäckarna så att det luktar apa i vardagsrummet, lyckats få Plupp att sova en stund, snabb dammsugning (hundar fäller som tusan just nu), en propp gick! Ner och leta reda på vilken propp, dammsuga klart, skynda sig in i duschen innan Pluppen vaknar, hund snor BH och rusar ut, UT ur duschen (dyblöt), jaga hund för att slippa få en hunddregglig BH, in i duschen igen, färdigduschad. På med kläder, nej… hinner inte… Pluppen vaknar… Ut i köket utan kläder, huka mig ut på altanen för att ingen ska se mig och ta in hundar, mata Pluppen, rapa Pluppen, byta blöja på Pluppen. Halvsätta honom i vagnen och hälla upp fil, sjunga och äta fil. Pluppen tröttnar. Upp i famnen. Fortsätta äta fil med ena axeln vid örat. Klä på Pluppen, klä på mig. Ta fram bilstolen, skötväskan. Just ja! Komma ihåg att ta Fragmin. Just ja! Komma ihåg att ge hunden penicillin. Just ja! Borsta tänderna. Ut med allting i bilen. Iväg! Och 11.00 inställelse vid Specialistmödravården… *phuu*

Träffade Janne och hade ett givande samtal om propparna, Fragmin, graviditet, förlossning och BB. Jag har ju bara lovord att säga om den vård jag har fått under min resa, men jag berättade också om vårt hemska intryck av BB. Dessvärre var det inte första gången han hade hört det så han blev märkbart bekymrad. Hoppas att fler säger som det är så att det når fram. Det är så otroligt viktigt att få ett gott bemötande när man är i den situationen av att ha fött barn. Då hormonerna rusar, man ska få igång amning, man sover lite. Där om någon stans behöver man personal med ett hjärta.

Fragminet (5000 ie x 2) ska jag fortsätta med t o m 27 augusti. Tre månader efter det ska en koagulationsutredning göras. Han skulle höra sig för om jag borde lämna ett till blodprov nu för att se om Fragmindosen är rätt, i så fall hör de av sig. Och när sprutorna är slut slänger jag bara in ett meddelande via Mina Vårdkontakter så fixar dom så att jag får hämta en till kartong. Jag kommer att ha stuckit ca 400 sprutor i magen sista månaderna när vi är klara. Inte konstigt att den är lite blå.

Annars småpratade vi bara om ditt och datt. Han tyckte att vi skulle skaffa ett till barn när vi ändå håller på! Hahaha! Om man läser om min dag ovan så är man kanske inte så sugen. Men. Man ska aldrig säga aldrig. Vi kanske tänker annorlunda om ett år. Det kanske är värt ett kaos för Pluppen att få ett syskon (om det överhuvud taget skulle gå), eller så är vi helt nöjda som det är. Det får tiden utvisa.

Jag skojade lite med honom och frågade om inte hela Specialistmödravården skulle få tjutande sirener och blinkande lampor om dom såg mitt namn inskrivet igen? Han skrattade och sa att jag skulle få Fragmin från början. 😀

Nu är vi hemma igen. Jag har skrivit med pekfingervals samtidigt som jag vickar vagnen med andra handen för att se om han kan tänka sig sova i den en stund. Det ser nästan ut att fungera. Vi hoppas på det bästa. Han får gärna vara tätt på mig hela dagarna, men en timme här och där med armarna i frihet gör inget. Sele gillar jag inte alls att använda hemma. Alldeles för varmt och vi föredrar att byta ställning och både sitta, stå och halvligga. Det blir mäckligt med sele. Däremot är den suverän när man går ut och går med hundar. Idag är det dock kokhett så jag tror att vi alla mår bäst av skuggan.

Det blir nog bra det här…
We made it, so far!

invishighfive2

Post Navigation