Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “maj, 2013”

201 Fragminsprutor i magen och besök på BVC

Sedan i februari har jag räknat ut att jag har stuckit mig i magen 201 gånger. Det är väl inte så konstigt att den är prickig, grön och blå kanske? Jag börjar märka att det är svårt att hitta ställen att sticka på som inte gör ont och ömmar, men det är bara att bita ihop! Jag ska ta sprutor ända tills i slutet av juli/början av augusti så jag är i alla fall en god bit på väg. Man kan sticka sig i låret också men AJ, det gör tusen gånger ondare. Det är mycket lättare att dra upp lite bilring, eller volang som det så fint heter, och sticka. Låret har för mycket muskler.

Jag går alltså på högdosprofylax Fragmin i några månader efter förlossningen. När behandlingen är klar kommer det att bli någon form av propputredning. Vad den går ut på vet jag inte exakt, men det lär ju visa sig till hösten. De ska undersöka om jag har någon underliggande blodsjukdom som har gett mig proppar eller om det inte finns det. Helt enkelt.

När det kommer till alla graviditetssymptom som jag hade så har i stort sett alla försvunnit som ett brev på posten (det gjorde dom samma dag som Lillplupp föddes) utom karpaltunnelsyndromet och samma känsla som karpaltunnelsyndromet i fotleder och leder i benen. När jag vaknar på natten och går upp så kan jag inte gå normalt i trappan utan jag måste ta ett steg i taget med samma ben före eller hur man ska försöka förklara. Jag måste vrida och krumbukta mig och hålla i ledstången när jag går ner. Det har jag nog inte ens sagt till min kära sambo, för jag tänker inte på det på dagarna eftersom det är värst på nätterna. Däremot märkte jag idag när jag skulle resa mig från min picknickfilt att det var likadant. Jag blir galet stel, precis som om det är vätska kvar i kroppen som trycker på nerver, men så snart jag har ruskat igång mig så går det bra (förutom på natten). Nu minns jag att min husläkare sa att jag skulle ha tålamod med karpaltunnelsyndromet till minst ett halvår efter förlossningen innan jag ens skulle fundera på en operation (många får operera sig men det blir inte alltid så bra) för det kan gå tillbaka med tiden. Så, vi ser tiden an och hoppas på det bästa, även med fötterna/benen!

Idag har vi varit på BVC igen och det är helt otroligt men Hampus tillväxtkurva fortsätter att stiga rakt uppåt i ett lodrätt streck. BVC-sköterskan bara skrattar och säger att vi gör ett jättefint jobb och att vi ska fortsätta precis som vi gör. Hon sa också att han verkligen är med och att han är stark i kroppen och jättefin i huden. Sådant värmer!

Förra veckan vägde han 3125 gram.
Idag vägde han 3470 gram.
Förra veckan var han 49,5 cm lång
Idag var han 51,3 cm lång

😀

På eftermiddagen och kvällen idag hade jag min första ensamtid med Hampus för F skulle iväg på lite samkväm med jobbarkompisar. Mamma och pappa skulle umgås med mina brorsbarn så jag passade på att öva på att komma hemifrån (paketera ner liten i bilbarnstolsinsatsen, bära ner till bilen (glömde att jag inte ska bära tungt förrän 6 v efter kejsarsnittet), få in den i bilen och komma ihåg den packning som behövs när man har en liten bebis. Det gick finfint och jag fick två härliga timmar på en gräsmatta och en picknickfilt tillsammans med mina fina brorsbarn (Hampus kusiner) och mina föräldrar. Dom andra lekte mest och sparkade boll medan vi tittade på. Det ÄR faktiskt en massa ”hinder” som jag behöver ta mig förbi. Det här med att ta sig ut från sin bubbla som man har varit i under en månad och börja leva lite outside the box. Men nu har vi börjat med små myrsteg i alla fall. Alltid något! Det gick i alla fall hur bra som helst.

Nu ska jag gå och lägga mig och vänta in nästa matning. Det är ingen idé att somna en timme för då blir jag bara tröttare. Jag kör mitt sovrejs mellan 01.30-04.30 och mellan 05.00-08.00 (cirkatider). Det är min sömncykel nu för tiden.

Sov så gott!

Hampus 1 månad!

Tänk att det har gått en månad redan!
Ibland känns det som att vi har varit hemma i evigheter, och ibland känns det som att tiden har gått jättefort. Vi är så glada att vi har fått den här fina, fina killen i vårt liv.

130430_00
Nyfödd

130530_01
1 månad

Imorgon är det dags för vägning och mätning igen. Det ska bli spännande att se om han har vuxit mer. Jag tror det, för han börjar bli riktigt tung. 🙂

Ergobaby Bärsele!

Jag är supernöjd med bärselen. Idag har det varit en jobbig dag för Lillplupp. Jag tror att det är värmen. Det har varit tryckande varmt och han har haft svårt att komma till ro och bli nöjd trots amning i timmar, närhet, blöjbyten mm. Han vill inte somna själv (förståeligt när man är så liten) så vi bär omkring honom hela tiden. Det är jättemysigt, men ibland är det skönt att få två armar fria och att ta sig ut trots att solen gassar och då är bärselen så himla underbar. Det som är perfekt med den är att den sitter jättebra OCH att det är som en flärp som man drar ovanför hans huvud som blir solskydd. Alla som har spädbarn vet säkert hur svårt det är att få en solhatt att sitta kvar på huvudet och när vädret är så ljust och soligt blir det då svårt att vara utomhus. Men med selen kom jag ut idag, fick Liten nöjd och kunde ta en promenad med en av vovvarna. FRIHET!
ergobaby-barsele-spadbarnsinlagg-original-galaxy-grey
Det är exakt en sån här vi har, med babyinlägget. På den mörkare gråa delen (själva bärselen) ser man det ljusgråa upptill som är själva ”luvan” man fäller upp och fäster på axelbanden som ett solskydd.

När han låg i bärselen var han så nöjd. Jag tror att han kommer att vara en kille som gillar att hänga med när det händer saker. Premiären blir om två veckor då vi ska åka till Rättvik i ett par timmar och gå på hundutställning. Kul!

Plusregn bland mina IVF-vänner!

Jag är så himla lycklig, glad, entusiastisk!!!
Två fina vänner har fått plus. Två fina tjejer som tyvärr har förlorat sina första barn vid födseln har äntligen fått positiva besked denna vecka. Nu ska det bara hålla i sig, hela vägen, och dom ska få sina efterlängtade syskon till sina änglabarn. Jag är så himla glad för deras skull. Nu är det några medsystrar ytterligare kvar som ska hejas fram. Det finns ingen möjlighet att inte dessa fina människor ska få bli föräldrar. ❤

Vår lille snutt är en riktig närhetsgurka. Han ska sova på oss, äta på mig, vara vaken på oss och mina armar och axlar har börjat ta ordentligt stryk av allt bärande. Därför åtog sig F att åka iväg och införskaffa en Ergobaby bärsele. Jag har hört mycket positivt om den, framför allt från folk som har dåliga ryggar. De har inte klarat att använda Babybjörn när barnet blir lite tyngre utan har rekommenderat den här varianten, dessutom har den ett babyinlägg som gör att den kan användas med en gång. Lillplupp är fortfarande för liten för Babybjörn-selen.

972194_10151461782157921_1120575240_n
Vi har provat den och Hampus somnade med en gång i den! Så underbart skönt att få mina armar fria! Dessutom var jag smart nog att säga att ”jamen vad bra, då fick jag en mors-dags-present”! 😀

Babybjörnselen ska vi istället ställa in efter F:s kropp så har han också en sele att bära honom i när det behövs. Då har vi en varsin som man inte behöver ställa in remmarna på utan det är bara att använda direkt. Så skönt!

I morse tog jag och Hampus en liten dusch tillsammans. Han har verkat lite kinkig när man ska tvätta honom eller bada honom så jag tänkte prova en variant och jisses vad han njöt. Han var bara med en kort stund så att jag fick tvätta alla veck, sedan fick pappa ta över och torka honom medan jag duschade klart med lite varmare vatten och duschtvål. Liten fick ju bara 37-gradigt vatten och ingen tvål. Det är så roligt att se honom när han blir så där nöjd och glad och njuter. 🙂

Min första Mors Dag

Det var min sambo som härom dagen påminde mig om att jag faktiskt får min första Mors Dag. Och idag är den dagen här. F bakade en sockerkaka och så fikade vi med mina föräldrar med sockerkaka, grädde och jordgubbar. Mamma hade med sig rabarberpaj också så det blev dubbelt upp av det goda.

Hampus har haft lite trasslig mage det sista, men vi börjar få ordning på det nu. Massor med närhet, massor med amning, ont-i-magen-massage som vi fick lära hos på BVC och minifomdroppar har gjort susen. På nätterna har han haft ont och haft svårt att komma till ro, och för att jag ska kunna vara en bra mamma och F en bra pappa så behöver vi få sova några timmar. Därför blev napp introducerad i natt. Vi hade egentligen sagt att vi ville undvika napp in i det längsta, men det var oerhört skönt att se att Liten slappnade av och somnade. Efter att vi hade läst att nappsugning både kan vara smärtlindrande samt att det minskar risken för plötslig spädbarnsdöd om det används nattetid så kändes det betydligt bättre.

Vi har inget emot att man använder napp, men vi tänkte väl som så att om man inte måste ha det så behöver man ju inte introducera det ”bara för att”. Men nu var det dags. Både för hans skull och för vår skull. Nappen kommer aldrig någonsin att få ersätta närhet och amning och det Hampus behöver, förutom några timmar nattetid. Men även det är ju för hans skull. För att han ska få sova och för att vi ska få lite sömn så att vi kan vara så bra föräldrar som möjligt resten av tiden.

Dagen idag har jag mest ägnat åt närhet till Hampus. Han har legat massor på mitt bröst, för det är där han vill vara när han har ont i magen och jag har behövt honom extra mycket idag. Jag har varit fruktansvärt lättrörd och så otroligt tacksam för att han är här hos oss. Jag har fällt en och annan tår faktiskt och gått tillbaka och kikat i bloggen på dagarna då jag fick mitt första plus med honom. Jag har tänkt på hur jag trixade med dom där testerna i Photoshop för att se om det möjligtvis var ett svagt plus jag såg. Tänk om jag visste då att jag skulle sitta så här idag….

Kulmen på tårarna kom när en IVF-vän skrev på vårt forum idag att hon hade fått plus på sin graviditetssticka. De förlorade sin nyfödda dotter för ca ett år sedan. Lilla videung. Är det någon så är det hon (och en till person) som jag hoppas för extra starkt just nu. Ingen förälder ska någonsin behöva kämpa så länge för att få ett barn, för att sedan behöva begrava det. Men det är en verklighet som har kommit mig väldigt nära under mina IVF-år. Då kanske ni förstår min otroliga tacksamhet över den vårdapparat som har funnits för mig och F och lilla Hampus. Vi hade kunnat gå precis samma öde till mötes om vi inte hade haft all den kompetens runt oss som vi haft. Det är inte för inte som han fick komma ut tre veckor för tidigt.

Livet är skört, men vissheten om att dessa fina föräldrar som jag hoppas för kanske kan få ett slut på en lång IVF-resa på det allra bästa sätt gör att jag känner ett stort hopp. Jag önskar dom så att få känna den känsla jag känner när jag, trots att jag är så trött att ögonen trillar ihop, sitter och håller vårt lilla barn i famnen. Hur det känns när hans gråt blir till djupa suckar och sömn när han får ligga i fosterställning och lyssna på mitt hjärta.

Tack för att vi fick vårt älskade, fina barn.
970012_10151455368942921_1804744393_n

Vägning och mätning

Då har vi varit på veckans kontroll och OJ vad han växer ikapp! Han har gått upp över 400 gram på en vecka och är nu 49,5 cm lång. Nu är han ju i den storlek man kan tänka sig på en nyfödd. Igår fyllde han tre veckor även om hans beräknade födsel var i söndags.

Födelsevikt: 2405 gram
Vikt 2 veckor: 2710 gram
Vikt 3 veckor: 3125 gram

20130522-192830.jpg

Gaser i magen eller flatulens som det så fint heter…

Lillplupp har börjat få gaser i magen någon gång per dygn och då blir han jätteledsen. Vi ska införskaffa magdroppar med bakteriekultur att ge en gång per dygn och så har jag läst på lite om husmorstips. Man är faktiskt inte så dum som förälder, för rent instinktivt kände jag att vi borde cykla lite med hans ben så att han får röra sig (det vet man ju själv att rörelse kan sätta fart på magen), samt bära runt och vända på honom och ge lite massage. Allt det gjorde jag i natt och det var även det som stod som råd att göra. Vi är alltså helt rätt ute, förutom att vi inte har några magdroppar.

Amningen går framåt. Det verkar som att jag har fått ganska mycket mjölk i ett bröst, men han blir inte mätt på det. Däremot så får han i sig och det är ju suveränt. Däremot har vi svårt att få till det på natten. Ofta hinner han vakna till mer innan jag vaknar och då är han så ivrig och ledsen, och jag så trött att vi inte får till det. Vi får fortsätta öva helt enkelt. På dagarna däremot ammar vi ungefär varannan timme. Jag är bara lite orolig att mjölken sinar ut om vi inte kör dygnet runt, men jag ska fråga BM om det imorgon när vi ska till BVC på ny vägning och mätning.

Han äter inte lika mycket ersättning just nu, så det ska bli intressant att se om han går upp i vikt. I så fall får han faktiskt i sig bröstmjölk också. Det vore ju jätteroligt om det är så.

I natt när jag satt och gick och vaggade honom i timmar och han lugnade ner sig så svämmade kroppen över av kärlek. Det är en sån obeskrivlig känsla. Jag förstår nu vad folk menade när dom sa att man känner en kärlek som inte går att beskriva. Precis så är det. Det är som en himlastormande nyförälskelse, men på ett helt annat plan. En beskyddande, öm moderskärlek där det bara svallar över mest hela tiden, och där man känner att man vill ha honom nära, nära. När han ligger och tittar på mig så känner jag så starkt att jag skulle gå genom eld och vatten och göra vad som helst för den här lilla pojken.

130518_06

Själv fick jag frågan igår hur JAG mår? Vaddå jag? Jaget är totalt bortglömt i det stora hela. Jag var tvungen att tänka efter men hade bara ett svar på frågan: Jag mår jättebra! Visst har jag mina skavanker, men det är såna bagateller i det stora hela. Jag skulle lätt ta ett par till lungembolier om jag bara visste att just han skulle bli belöningen. Det visste jag ju inte i våras. Det var det som var svårast i sjukdomsresan. Att inte veta. Att det inte fanns några svar.

Ärret från kejsarsnittet läker också jättefint. Jag har svårt att ha annat än pyjamasbyxor och mjukisbrallor på mig, men jag är ju mest hemma och ska jag på något ärende så fungerar det med jeans en liten stund. Läkningen får ta den tid det tar. Jag har ju ingen brådska direkt.

Nu ska jag sluta skriva och mysa med min älskade söta bebis som börjar vakna. Pappa F är på jobbet en sväng och är med på en intervju.

Jag är så tacksam

Det svämmar över. Ofta. Jag kan inte se något annat än att mitt liv är fulländat trots att jag titt som tätt drabbas av vallande hormoner som bara rusar i kroppen och ger mig irritationsdippar över småsaker. Jag är fylld av tacksamhet och glädje i stunden. Jag spelar fin musik på hög volym, F står ute och grillar, alla dörrar och fönster är öppna, Hampus ligger och sover så gott nära intill mig i soffan efter att han gav mig världens leende när jag petade på hans näsa.

Vi har gått igenom flera svåra år och några nödår för att komma hit, men det är bortglömt nu. Nu finns bara NU. Och NU är det bästa som finns. Vi lever och vi mår bra. Vad mer kan man önska?

130518_02

Vakna nätter men njuter av hans närvaro

Lillplupp är precis som i magen, en riktig nattuggla. Han är som mest pigg och vaken mellan 23-02 och då vill man ju verkligen inte missa något umgänge, vilket har gjort att vi har vridit på dygnet lite. I morse sov vi till tio. Vi är ju vakna titt som tätt och ammar/äter men jag märker att det går alldeles utmärkt att sova i etapper. Däremot känner jag nog att jag inte vill sova längre än till nio, för jag gillar inte att sova på förmiddagarna. Då tar jag hellre en tuppis på eftermiddagen/kvällen. Idag blev det nästan lite för mycket av det goda.

Häromdagen var rörmokaren här och satte in ny kökskran och badrumskran. Vi köpte en kommod och nytt handfat till badrummet när vi var på Ikea tidigare i våras och det var meningen att allt skulle ställas i ordning innan förlossningen den 19 maj, men det blev ju lite annorlunda eftersom liten kom till världen redan 30 april. Det gamla handfatet var uräckligt och själva ”nedfarten” till avloppet var trasigt så att man såg ner i ett mörkt, äckligt hål. Det blandat med tanken på hur många andra människors smuts som låg där nere gjorde mig lite äckelmagad faktiskt. Huset är ju inte direkt nytt om man säger så. Därför kändes det trots allt (trots att jag inte vill ha oväntat/okänt besök) jätteskönt att det blev fixat i veckan och det blev så himla bra! Vi valde att köpa till kvalitetskranar istället för Ikeas, och det var därför vi väntade in rörmokaren från det ställe där vi hade köpt kranarna.

20130516-172116.jpg
Kökskran

20130516-172126.jpg

Kommod och ny badrumskran. Vi är supernöjda. Ett anskrämligt fult badrum har med enkla medel och 3000 kronor blivit som nytt. Jag målade det oranga golvet vitt (det andra ful-furut i taket och på hyllor målade vi vitt för några somrar sedan) och så fick vi in en möbel och en ny kran. Tänk vad lite det behövs.

Annars flyter livet på jättefint här hemma. Amningen går bara framåt hela tiden och nu ammar han före varje måltid, allt från tio  minuter till en timme. Jag vet inte hur mycket mjölk han får, men han är vit i mungiporna och jag tycker att han blir mätt på mindre mängder ersättning. Idag fick jag en nässpray utskriven med Oxytocin (Syntocinon) som kan hjälpa till att sätta igång mjölkproduktionen. Vi fick ju ingen bra start på BB, men eftersom det flyter så himla fint nu så gör vi allt för att få till det och jag har jättefint stöd av BVC. Jag känner stort hopp. Om inte annat så vet jag att han får i sig värdefulla droppar med antikroppar och annat nyttigt som inte ersättningen kan ge. Och det är faktiskt en bonus. Men jag tänker fortsätta kämpa för att kunna amma lite mer än så.

Han är i alla fall världens goaste. Han är väldigt närhetssökande och vill helst sova i fosterställning på min eller pappas mage och vi ser till att ge honom precis all den närhet han behöver.

20130516-172139.jpg

Favoritsovställning…

20130516-172157.jpg

Vi märker också att han har fler vakna stunder nu när det har gått två veckor. Då vill han att vi går omkring och kikar på saker eller så vill han ligga och sprattla i sitt babynest eller i vårt knä. Jag kan fortfarande bli alldeles förundrad och ödmjuk inför det faktum att han äntligen är här. Att vi fick uppleva känslan att bli föräldrar och att vi fick bli det till just honom. Vårt älskade troll.

Viktkurva stadigt uppåt och navelstump avtrillad

Igår, på Hampus tvåveckorsdag var det flera milstolpar att skriva upp. Jag är alldeles för trött för en gedigen uppdatering så några bilder blir det inte idag, men jag måste ju bara skriva upp händelser som känns roliga att spara för framtiden.

För 6 dagar sedan vägde han 2470 gram.
Hos BVC igår vägde han hela 2710 gram.
När han föddes var han 45 cm lång.
Hos BVC igår mätte han 48,8 cm.

Hans vikt- och längdkurva är inte längre vågrät. Den pekade rakt uppåt i skyn! Vi fick beröm för det fina arbete vi har lagt ner hemma och vi fick också beröm för att han verkar vara ett väldigt tryggt barn. Det var något hon noterade när vi lade honom på mätningsbordet. Ja, han är fulländad. Det vet vi ju. 🙂

Jag berättade lite om lyckan med amningen och hon tyckte att vi gjorde helt rätt och ska fortsätta så. Så snart han vaknar och vill äta så får han bröstet och när han är klar så ger vi tillägget så kan han styra själv hur mycket han vill äta.

Igår var det första gången jag tog en promenad med vagnen, ja en promenad i största allmänhet sedan februari (lungembolin). Jag har noll kondis men det var så himla härligt att gå den där kvarten i solskenet vid dammen. Lycka! Idag har vi tagit två korta svängar så jag har säkert gått i nästan 30 minuter, dock väldigt långsamt.

På kvällen upptäckte vi att navelstumpen hade lossnat. Det har läkt jättefint, inifrån och ut och klarat sig utan var och blod. Den bara låg där, färdigbakad i blöjan.

Imorgon återkommer jag med lite bilder. Dels av kranbyten, insättning av kommod i badrummet och såklart lite bilder på Hampus. Nu ska jag fortsätta vila hjärnan och titta på det vackraste barn jag har sett.

Ps. Vi gråter varje dag fortfarande. Man läser något, man ser något på tv eller tittar på foton. Vi tittade på varandra för inte så länge sedan i soffan och bara konstaterade ”tänk att han är vår”. Åh vilken lycka det är. Att vi fick lyckas. Till slut. Vi har lovat att påminna varandra om det de dagar som är lite tyngre framöver. Att vi faktiskt fick vårt mirakel som vi har längtat efter så länge.

Hur man botar frustration

Man gör det man har längtat efter i månader. Tar en promenad! Premiärturen med Lillplupp som för övrigt fyller två veckor ikväll. Kondisen finns inte men man måste börja någonstans så en kvart var bättre än inget. Skynda långsamt!

I eftermiddag ska vi till BVC på vägning. Sist var vikten 2480g. Håll tummarna för fin viktökning.

20130514-135150.jpg

Frustration

Åh vad frustrerande det är att det ”händer något” hela tiden. Jag kommer inte till ro. Nu är det rörmokare idag. Om allt hade flutit på och fungerat skulle det kännas mycket lättare, men vi behöver fortfarande lugn och stillhet för att hitta sätt att få till amningen och det blir så oerhört stört av att det ska göras någonting hela tiden och jag blir frustrerad över att det går ut över mig och liten. Vi har bara varit hemma i 1.5 vecka och vi har bara fått till amning i ett par dagar hittills. Jag har ingen lust att gå med bara bröst när det kommer folk och det säger ju sig självt att man inte får lugn-och-ro-hormonerna att flöda när det inte känns bekvämt.

Nu är det så att den här rörmokaren har väntat i flera veckor på oss. Vi skulle ha satt in kranar och kommod innan förlossningen men eftersom Lillplupp föddes tre veckor för tidigt har vi fått lägga det på is. Men efter idag hoppas jag verkligen att det inte är något mer som ska hända utan att vi verkligen får ensamtid här hemma – annars emigrerar jag till ett hotell och sätter mig.

Milstolpe 2 – Amning

Det går verkligen framåt. Nu väntar jag bara på att mjölken ska rinna till. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir så. Jag har läst på och bollat mer kring amning, både på nätet och via sms med Amningshjälpen vilket har lett till att nu ikväll har Hampus tagit brösten (båda) UTAN amningsnappen. Jag får hjälpa till lite på traven med ett ”hamburgergrepp” men det är otroligt roligt och fantastiskt och jag får dubbla lyckorus när det fungerar.

Håll nu alla tummar för att jag får mer mjölk inom några dagar när han börjar kunna stimulera på ett helt annat sätt. Tålamod, tålamod men också en stor förväntan. Nu är det verkligen värt att kämpa på. Jag VISSTE att han kunde, bara det att han behövde lite tid att växa till sig lite i munnen. Älskade barn…

Födelseannons webbupplaga

Idag godkändes vår födelseannons (webbupplagan) och annonsen kommer in i tidningen på lördag. Jag hade helst velat ha in den på söndag den 19 maj eftersom det var Lillplupps beräknade födelsedag, men lördagen duger fint det också.

Födelseannons-webb-13-maj-m
Jag har medvetet maskat bort våra efternamn och vår bostadsort. LITE anonym måste man få vara. 🙂

Livet flyter på väldigt fint

Jag vill börja med att ge er alla en varm kram och tack för era peppande ord kring amning. Det går framåt hela tiden. Han har blivit väldigt fixerad vid att ”amma” vilket bara är positivt, även om det kräver mycket av mig (man blir hungrig som en varg). Nästan varje vaken stund vill han ligga där. Det är otroligt positivt med tanke på att det bara är han som kan få igång mina bröst. Den där bröstpumpen vi har hyrt gillar jag inte även om jag tvingar mig själv att köra den lite emellanåt. Det ser ut som att han får ur betydligt mer ur brösten (bröstet – det ena ligger före det andra) än pumpen, vilket är förståeligt.

När han ammat klart får han ersättning (tillmatning) och får äta så mycket han vill. Efter det brukar vi byta blöja och sedan vill han gärna ”amma” en stund igen. Det är ju omöjligt att veta hur mycket han får ut, men jag ser att det är vitt i amningsnappen så något får han, helt klart. Dessutom ser vi det på bajset. Av ersättningen hade han fastare avföring, nu när vi blandar så är det mer som grynig senap. Precis som det ska vara.

Jag har läst på lite om amningshormoner för ibland känner jag mig tokarg och irriterad och det är jättejobbigt att hantera. Som jag förstod det är det progesteronet och prolaktinet som gör det. När mjölken väl rinner till så blir dosen oxytocin (må-bra-hormon) högre och då mår man bättre. Det där progesteronet ja. Det känner vi igen från IVF:erna flera år tillbaka. Så dåligt det får mig att må! Tur att det inte är så hela tiden. Idag har jag en riktigt bra dag. Kanske är det ett tecken på att det händer något? Vi får se.

Vi har fått en förfrågan från en väninnas väninna som är hobbyfotograf och behöver bilder till sin portfolio. Hon vill ha bebisbilder, och som tack för hjälpen får man en massa av henne. Vi sa givetvis ja! Jätteroligt att få någon duktig som tar bilder nu när han är så liten. Det kommer att fixas inom några veckor, hon hade lite andra jobb först.

Idag har jag gjort i ordning en födelseannons som ska in i tidningen och på webben. På lördag kommer den ut. Dagen innan hans beräknade födelsedag. De har inte införande på söndagar, annars hade söndagen varit given.

Imorgon fyller min kära F år. Vi kommer inte att ha något stort kalas. Vi behöver fortfarande ha massor med lugn och ro när vi trixar med amningen – och även om folk inte har något emot att jag kanske måste ge mig iväg och greja med tuttar och silikonstrutar mitt i fikat så känner jag att jag blir stressad av det  – därför blir det en enkel fika med våra föräldrar. Vi får se om dom hinner se mig/oss något eller om det är mitt i någon av hans ”äta-stunder”. Vi har försökt sätta tiden till när han är i vila. 🙂

130511_02
Vackraste du…

Milstolpe – Amning

Min inställning till amning har hela resan varit att jag vill amma, om det går. Jag gjorde en brösförminskning för tio år sedan (p g a fysiska skador i ryggen – för att avlasta) och visste med mig att förmågan kan bli reducerad. Det var därför vi valde att gå en förberedande amningskurs. Allt för att skaffa så mycket kunskap det bara går eftersom det kan bli en del hinder på vägen.

Nu fick vi fler hinder än så. Faktumet av kejsarsnitt och faktumet att Hampus är född liten och för tidigt. Hans mun klarar inte av att forma sig runt mitt bröst, och jag har haft fullt sjå att få igång mjölk överhuvud taget. Tyvärr var hjälpen på BB minimal, trots att jag bad om det. Det var som om dom hade gett upp redan innan vi försökte, så de körde stenhårt på tillmatningen och gav mig inga handfasta råd eller olika alternativ att prova. De körde in en bröstpump med orden ”kör var tredje timme”.

När jag kom hem började jag fundera och gå tillbaka några steg. Vad var det egentligen vi gick igenom på den där amningskursen. Jo, steg ett är lugn och ro. Massor med lugn och ro. Reducera besök. Se till att sitta mycket hud mot hud i lugn och ro så att mamman får lugnande hormoner. Så långt var allt väl, men hur gärna han än ville amma så fick han inte till taget. Jag började få pyttelite mjölkproduktion och kände ändå ett litet hopp. Men likväl trilskades det och han blev frustrerad när han inte fick till det. Man märkte hur gärna han ville.

Jag har haft kontakt med Amningshjälpen i veckan och fått bekräftat att jag tänker helt rätt. A har erbjudit sig att komma hem och kika lite på hur det ser ut. Hon skulle ha kommit hit igår, men då krockade det med BVC-besöket. Vi bollade lite tankar per mail och jag kände ändå ett stort hopp. Hon menade på att det kan ta flera veckor för dom som INTE har bröstreducerat, som INTE har genomgått kejsarsnitt, som INTE har fött för tidigt och som INTE har ett småväxt barn. Hon sa att det fanns stort hopp eftersom jag börjar producera mjölk.

Jag pratade lite om det med BVC-sköterskan också, och hon tipsade om silikonskydd som man egentligen använder vid såriga bröstvårtor. Hon pratade om att det kan hända att vårtan inte når tillräckligt långt in för att stimulera sugreflexen. Sagt och gjort. Idag åkte vi till Apoteket och köpte två par. Vi testade lite på eftermiddagen med resultatet att han sög i några minuter.

Vi lät tiden gå lite och när det var dags för mat nästa gång provade vi med bröstet direkt (samtidigt som pappa gjorde i ordning ersättningen för att ta till om han blev ledsen). Han började amma och gjorde det i nästan en timme! Jag vet inte om han fick i sig så mycket, men bara ATT han har börjat gör ju att jag har chans att få igång en produktion.

I flera timmar har han sedan velat komma till bröstet. Det är någon så stort för mig att det inte går att förklara. Skit samma om vi behöver silikon över vårtan för att göra en större fuskvårta. Det börjar fungera. Jag är så lycklig!
Och silikonbröst har nu fått en helt annan innebörd. Håll tummarna för att det fortsätter i den här riktningen. I så fall kan jag åtminstone deltidsamma och lyckan är gjord!

130509_07

Hampus 9 dagar

20130509-150714.jpg

 

En bild säger mer än tusen ord. Premiärbadet!

Bilfärd, BVC-koll och altanhäng

Jag älskar livet! Jag är tacksam varje sekund. Även de stunder då ögonen håller på att falla ihop av trötthet. Jag har inte kommit till ro ännu så att jag tar mina tuppisar. Jag vill vara med Hampus varje sekund just nu och uppenbarligen finns det en mamma-kraft som gör att man orkar vara konstant vaken. Vi får väl se när ögonen faller ihop på mig. Jag måste nog landa lite till först.

I morse skulle jag iväg och lämna blod som ska till Uppsala för att se om jag har rätt profylaxdos av Fragmin de resterande tre månaderna som jag ska ta sprutor. Jag släpade med mig hela familjen upp till sjukhuset, men pappa F och Hampus fick stanna utanför och vänta. Jag vill ju inte att han ska bli sjuk av en massa baciller. Det var perfekt att få testa det där med att ”komma iväg” och komma i tid. Det gick superfint trots att han blev hungrig och skulle bajsa strax innan vi åkte. 🙂

945323_10151431383402921_1476310652_n
Bilfärd på gång. Bilbarnstolen har fått modifieras om eftersom han är alldeles för liten för den. Tack till Babyproffsen som inte sålde på oss en ny stol utan visade hur vi kunde pallra upp babydelen.

Strax efter lunch var det dags för BVC att komma på hembesök. Världens raraste sköterska kom och skrev in oss, kikade lite på Hampus och vägde honom. Han var ju så liten när han föddes, och utöver det minskar nyfödda barn i vikt, så det var jätteskönt att få bekräftelse på att han går upp som han ska.

Födelsevikt 30/4: 2405 gram
Vikt 4/5: 2270 gram (-135 gram)
Vikt 6/5: 2380 gram (+110 gram)
Vikt 8/5: 2470 gram (+90 gram)

Hon tyckte att det var en väldigt söt pojke (såklart) och att han var pigg och fin för sin ålder, med bra rörelser och fin hudfärg. Vi fick en förpackning D-vitamindroppar som vi ska ge från och med idag tills han är 2 år (5 droppar/dag) och utöver det fick vi två fina böcker och en lapp med en gåvobok man kan hämta på biblioteket. Vi kommer att gå på BVC en gång i veckan ett tag och inom 6-9 veckor blir det ett läkarbesök. Det visade sig att min underbara husläkare även är BVC-läkare, så givetvis bad vi att få henne som Hampus läkare. Jag känner mig så trygg med det, för hon har engagerat sig långt mer än vad någon behövt göra under min graviditetsresa. Hon är ljuvlig.

Efter lunch blev jag supertrött och vi flyttade ut oss i viloläge på altanen i min baden-baden.
945719_10151431381937921_249758256_n

Hampus har ett jättestort behov av mig och min närhet just nu. Han vill helst sova på mitt bröst dygnet runt. Vi pratade om det lite idag med BVC-sköterskan, och det kan vara så att det beror på att han är född lite för tidigt. Det var som jag trodde med andra ord, för det känns som att varken jag eller han är redo för att vara ifrån varandra. Nu går det tack och lov bra med pappa F, men i ärlighetens namn var t o m det jobbigt för mig de första dagarna. Mitt hjärta brast när jag inte fick känna honom på min mage. Det är tur att jag har en förstående partner som tog det på rätt sätt. Han förstår också att vi båda behöver extra kontakt ett tag till.

Hur som helst så har han ett rungande behov av att känna att han är nära och om han är ledsen somnar han på en gång när han får ligga på mig. Och jag kan säga att jag lider inte det minsta. Däremot är det skönt att lägga honom hos Pappa F en stund ibland när jag behöver vila lite, och att jag nu kan göra det utan separationsångest. Då får han ta dom där gosiga stunderna när han är vaken och mer kontaktbar så att dom också får anknyta.

I skrivande stund ligger han i sitt babynest bredvid mig (vi har flyttat in från altanen för jag behöver verkligen vila lite) och är nöjd. Då är han nästan så nära som på mig. När jag är så här trött vill jag inte att han ligger på mig.

923050_10151431461072921_15367522_n
Så här sover han helst. På mig. Lillhjärtat

Nu ska vi ha en mysig kväll, hela familjen med tvåbenta och fyrbenta. Livet leker. Vi stortrivs.

Hampus, 1 vecka – Minnen från kejsarsnittet

Idag för en vecka sedan låg jag i värkar på avdelning 37, oförlösta. Vi hade kämpat sedan morgonen med att försöka få min livmodertapp att mogna och jag hade stöd i världens underbaraste barnmorska. Jag låg fortfarande och trodde att vi skulle köra vidare under natten, eller att dom skulle avbryta och planera ett snitt till torsdagen (det var ju 1 maj/röd dag dagen efter). Vid den här tidpunkten började jag förbereda mig mentalt på ett kejsarsnitt i narkos. Det var det som jag hade fått veta var alternativet.
130430_03  130430_04
Dator, Iphone, Försvarets hudsalva, vatten och nässpray. Allt man behöver. CTG-kurva som börjar se tråkig ut. Översta raden är Lillplupps aktivitet i magen. Kurvan saknade de toppar man vill se. Kurvan längst ned visar mina sammandragningar/värkar som kom var tredje minut utan att ge effekt.

Vid 22 kom så beskedet som blev lite av en chock, men ändå lättnad för mig: ”Vi kommer att förbereda ett snitt nu ikväll. Barnmorskan kommer att gå med er upp till förlossningen så får dom göra dig i ordning, och så får du träffa narkosläkaren”.

Vi promenerade upp en våning och fick ett rum. Ganska snart kom narkosläkaren in och berättade om hur det skulle gå till med spinalbedövningen. Spinalbedövningen? Jag blev livrädd och trodde att dom hade läst fel och att dom inte visste att jag inte kan få ryggbedövning men läkaren förklarade att de medvetet hade struntat i att ge mig kvällsdosen Fragmin eftersom de förstod varthän det var på väg, och att det också var därför jag bara fick ta halv dos på morgonen. Både jag och F var fortfarande lite fundersamma men tänkte att vi måste lita på att de vet vad de gör.

130430_05  130430_06
Ska snart förberedas för snitt. Jag hade fortfarande hemska värkar så F kom med våta handdukar enligt instruktion från svärmor. 🙂

Sedan var det dags för urinkateter. Min stora skräck. Jag kan inte säga att jag tyckte att det var behagligt direkt, men det gick faktiskt ganska bra. Jag hann också stressa upp mig över ryggbedövningen. Det största problemet vi stötte på i förberedelserna var mitt tånagellack. En stackars sköterska kämpade febrilt med att få bort det från tårna, men det satt som berget. Tur att vi fick skratta lite mitt i allt. Fredrik fick klä på sig vackra, gröna kläder och sedan var vi klara. Vi åkte iväg till operation och mötte där operationsstaben. De hade varnat mig för att det skulle vara väldigt mycket folk, men det gjorde mig ingenting. Alla var jättegoa och trevliga och det var mycket humor i rummet. Det passade mig utmärkt.

Kring 22.20 skulle spinalbedövningen sättas. Jag fick ligga på sidan, krypa ihop och bukta ut ryggen. Det enda som kändes lite var själva bedövningen. Spinalbedövningen kändes inget alls. Det var en otrolig lättnad och därför var det heller inga problem att ligga så där, trots att det kändes som att jag skulle klämma sönder både mage och lungor.

Det som hände sedan har påverkat mig mycket.  Jag var inte alls beredd på det här med att vara vaken under ett kejsarsnitt. Jag hade inte pratat med någon om det eftersom det aldrig hade varit aktuellt under vår resa. Jag skulle ju inte få vara vaken om det blev KS. Jag tyckte att det var väldigt obehagligt under tiden och efteråt har jag gråtit och jag har drömt mardrömmar. Den värsta mardrömmen var när jag var mitt barn. Jag låg i magen i värmen och plötsligt öppnades taket, det kom ett ljus och folk slet i mig. Jag blev jätterädd. När jag hade drömt det mådde jag jättedåligt. Mitt hjärta brast nästan av tanken på att han kanske inte alls ville komma ut än. Själv kände jag mig inte ett dugg förberedd. Det blev ”en vecka för tidigt” eftersom vi skulle försöka gå veckan ut innan vi skulle sätta igång och så det här med snittet.

Att känna när dom skar i magen även om det inte gjorde ont. Att känna hur de slet, drog och tryckte med hela sin kraft. Det var bara några minuter men kändes som en evighet. De började snittet 23.30 och 23.34 var Lillplupp ute. Jag fick höra hans skrik. Men något hände tydligen med moderkakan. Den satt fast. Så de fortsatte och fortsatte och jag tyckte att det knakade och drog och slet i mig och jag minns att jag var jätterädd. Kring midnatt hade de sytt klart mig och då kom nästa otäcka händelse. Mitt blodtryck föll till 105/50 och jag började skaka som ett asplöv. Jag kände hur jag bara försvann. De gav mig något i infarten och satte på syrgas. Jag hade inte fått hålla mitt barn ännu. Jag hade bara känt hans hand. De slängde på mig ett gäng uppvärmda filtar och skjutsade iväg mig till återhämtningsrummet. Sedan har jag diffusa minnen av någon som pressar på min mage och säger att ”vi måste se att det drar ihop sig”. Det gjorde så ont att jag höll på att tuppa av. Men sen, sen kom Lillplupp på mitt bröst, och så kom brickan. Brickan med bubbel, smörgåsar och flagga. Det var över. Eller snarare. Det hade äntligen börjat. Livet.

130430_08
Jag ville så gärna hålla mitt barn, men satt fast i slangar och apparater. Jag gjorde ett tappert försök att få stryka lite med mitt finger på hans kind.

I efterhand är jag ändå otroligt tacksam och glad för att jag fick vara vaken, för jag slipper en massa funderingar på vad som hände. Jag fick höra mitt barn skrika när han kom ut. Jag kunde se på när F klippte navelsträngen och allt som hände där i kring.

130430_07
Pappa klipper navelsträngen

*************************

Det är alltså en vecka sedan vi fick vårt älskade, efterlängtade barn och lyckan är fullständigt total. Vi njuter varje dag. Vi är båda nykära i denna skapelse och har svårt att förstå att det är sant. Vi säger det flera gånger om dagen. Vi gråter också. Varje dag. Men det är av lycka och glädje. Vi blir rörda för precis allting och flera gånger om dagen tittar vi på honom och konstaterar att det är rent av otroligt. Hur kunde ett nedfryst embryo bli till ett så fulländat barn med tio fingrar och tio tår. Han är ett mirakel. Vår älskade Lillplupp. Vår Hampus.

130506_04

Faderskärlek

20130505-204258.jpg

Det är magiskt… händelser och minnen från förlossningen…

Jag har nog aldrig varit lyckligare samtidigt som det känns som ett vakuum, totalt overkligt. Man går i en bubbla och bara är i nuet. Samtidigt är vi båda väldigt trötta. Jag har inte sovit ordentligt på väldigt länge och har fortfarande svårt att komma till ro i att ta små lurar. Jag måste få landa lite hemma först. På kvällarna och nätterna har jag så ont i kejsarsnittet att jag har svårt att ta mig i och ur sängen, så trots att jag är vaken mycket så måste ändå F göra det mesta nattetid. Det var så jag inte ville ha det eftersom jag har lättare för att ta nattpass. Men, det är bara en kort period det blir så här, för ärret läker ju, sakta men säkert.

I timmar kan jag ha Hampus i famnen och bara njuta, mysa, finnas. Det är obeskrivligt.

Milstolpar och häftiga känslor:

När han ligger på min mage känner jag igen varje rörelse från när han låg där innanför. Varje kroppsdel har jag känt fast på andra sidan, och rörelsemönstret är det samma. Jag blir alldeles varm varje gång. För det var de stunderna under graviditeten som jag mådde som bäst mitt i allt det jobbiga. Då när han rörde sig och jag visste att han levde. Att han mådde bra.

Tidigt igår morse klarade han för första gången av att suga på mitt bröst, 5 sugningar.

Jag börjar få några droppar mjölk när jag använder bröstpumpen.

Idag sög han ca 15 tag på mitt bröst.

Jag vet att vi ska ha tålamod här. Min intuition säger mig att mycket kommer att släppa kring den 19 maj, då han egentligen skulle bli född. Både han och jag behöver tid, för vi var inte beredda på det här. Våra kroppar var inte redo. Så vi tar det varsamt och lugnt. Vi har båda ett extremt behov av varandra just nu. Jag märker det i vårt samspel. Den här nära kontakten där han ”nästan” ligger inne i min mage fast utanpå. Det är då vi mår som bäst. Så jag tar varje tillfälle i akt att skapa dom stunderna.

Tro nu inte att F är bortglömd i det här. Nej, nej. Han är helt fantastisk och tar sina tillfällen i akt till att skapa kontakt och närhet. Han har också lärt sig Hampus signaler (för vi vill båda ha igång amning) så ser han minsta tecken på att Lillplupp vill ha bröst så hojtar han och så hjälps vi åt att försöka få till en ställning där vi kan öva lite.

Idag gick jag igenom bilderna från förlossningen. Jag grät hejdlöst. Det finns stunder som jag inte har bearbetat. Jag drömde också mardrömmar i natt. Det där beskedet om kejsarsnittet och att vara vaken kom så plötsligt efter att ha legat i fjorton timmar med pinvärkar. Jag hann inte riktigt med. Och vissa skeenden var väldigt otäcka. Det kom tillbaka till mig när jag såg bilderna. Det kräver ett eget skriva-av-mig-inlägg längre fram när jag känner mig mogen för det.

Tårarna är också tacksamhetstårar över att allt gick så bra. Att dom har lagt in alla sina resurser på att vi ska få ett levande barn. Jag fick höra det igen på utskrivningssamtalet. Det finns inte en läkare som inte känner till mitt fall och alla var överens om att absolut inte ta en enda risk eftersom det här kunde vara vår enda chans att få bli föräldrar. Tårarna rann och läkaren fick en varm kram.

Jag har mycket att bearbeta och känna just nu. Men jag tar det i omgångar. För mesta delen av tiden är jag bara lycklig med lyckotårar och njuter. Njuter. Njuter. Jag har det bästa liv man kan tänka sig just nu. Och jag är så tacksam.

Små, små steg

Små, små steg i rätt riktning. Klockan 04.55 i morse kunde han suga fyra tag i mitt bröst. Om det är någon som kommer att kunna hjälpa till att eventuellt få igång amning så är det Lillplupp. Han har dock inte vuxit färdigt i munnen ännu så han kan inte gapa stort nog. Men jag tror att det kommer. Jag tänker inte ge upp ännu. Han är ju egentligen inte ens född ännu.

Tillmatningen går jättefint. På bara ett par dagar har vi gått från 10 ml var tredje timme (cirka) till 40 ml. Det har bara rullat på sedan vi fick bestämma själva när han är hungrig och ska äta. På hans tider och inte deras schemans tider. I natt har jag också varit ensam för första gången och jag är så stolt över mig själv. Allt har gått superfint, både med blöjor och matning och tröst. Han börjar få mer energi nu och hade en riktig gråtsvacka tidigt i morse, och jag blev sådär fånigt stolt när jag lyckades få honom att slappna av.

Nu sover han så sött och ligger och gurglar och ler och själv ska jag ta en egostund framför datorn och sedan ska jag försöka vila lite och vänta in pappa F som ska få ta hand om Hampus lite under dagen så att jag får en paus för eventuell sömn. Men i natt har jag i alla fall sovit tre timmar! Det tar sig. Man är alldeles för bombad med hormoner, så det går inte att sova. Men det är normalt.

Den starkaste kärlek jag har känt…

Någon dag ska jag lägga ut en sångtext jag fick av min fina granne. Men jag orkar inte nu, för när jag läser den storgråter jag. Den stämmer så fint in på det jag känner just nu.

Jag och F gråter mest till och från hela dagarna. Av lycka. Vi blev båda kära i vårt lilla barn så snart han såg dagens ljus. En kärlek starkare än vad det går att förklara. Hjärtat svämmar över. Hela tiden.

Jag har mina slängar av babyblues också där jag nästan blir deprimerad, gråter och får ångest. Men i de lägena handlar det om att jag blir överkänslig mot saker som sägs eller när något känns fel. Som när dom skulle tvångsmata bebisen och jag visste att det var en dum tid, eftersom hans dygnsrytm är mig så välbekant vid det här laget. Då kändes det som att jag satt i ett fängelse. Mitt barn ropade efter mat helt andra tider, och jag skulle vänta till ett speciellt klockslag. Som tur är sade vi ifrån. Efter det bestämmer VI när han ska äta. Han måste ju tillmatas den lille rackaren och jag har inte fått igång mjölk i brösten. Vi kämpar på. Men hans mun är inte riktigt fysiologiskt färdig för att börja suga än heller. Så stimulansen blir svår på mina bröst. Men han får snutta så gott han kan. Förhoppningsvis blir det lättare när vi närmar oss BF och han har fått växa lite.

Om jag fick välja just nu skulle jag bara sitta i en grotta och hålla min bebis i famnen tillsammans med F. Och det är också därför vi är kvar på BB. Vi landar lite i allt som hänt och behöver inte åka hem förrän vi är redo för världen. Det är så skönt. I alla fall när nattpersonalen är trevlig. Tyvärr har många varit väldigt otrevliga och burdusa. Men i natt är det bra människor här. Det känns så skönt. För i natt är också F hemma och sover utan oss. Men han kommer imorgon igen. Hela dagen.

Tack till våra föräldrar och syskonfamiljer för att ni finns.
Tack till fasters lilla gullElin för den vackraste teckningen jag har sett.
Tack till alla mina vänner som har stöttat mig under en väldigt jobbig resa
Tack till mitt jobb som har haft förståelse för mina upp- och nedgångar de senaste åren
Tack till alla nätvänner jag har lärt känna genom IVF-forum, där jag har kunnat få dela med mig av allt jag har känt
Tack till alla er som läser och kommenterar här. Ni har berikat min blogg som från början bara var en skriva-av-mig-blogg
Jag har fått vänner för livet – och det är nu livet börjar. För oss.

IMG_2696
Medtagen efter kejsarsnittet och får äntligen känna min bebis mot mitt bröst…

IMG_2694
Moderskärlek. Hur sjuk och medtagen man än är kan inget ändra på det man känner inifrån…

IMG_2695
Lillplupp. Lillsmurf. Hampus. Du är det vackraste vi någonsin har sett och känt.

Nu kan jag inte skriva mer, för då bryter jag ihop. 🙂
Man får ta små steg…

Godmorgon

Hjärtat svämmar över

20130502-060937.jpg

Välkommen till världen. Vårt mirakel. Vår Hampus. Förlossningsberättelse vecka 38 (37+1).

Måndag 29 april
Det här inlägget skrivs måndag den 29 april och framåt men kommer inte att publiceras förrän lite senare i veckan. Anledningen är att vi inte vill gå ut med det som komma skall förrän det är klart.

Måndag 10.30 : CTG och blodtryckskoll. Jag började få lågt blodtryck. Lillplupps kurva var fin.
Måndag 11.30: Tillväxtultraljud och navelflödeskontroll. Flödet var jättefint. Lillplupps tillväxtkurva har planat ut ännu mer och ligger nu på -30%. Kontroll av min livmodertapp. Inte mogen.

Läkaren gick iväg och kom tillbaka och sa: ”Bebisen är fullgången, han växer inte mer, du har haft mycket problem med hälsan länge. Vi ser ingen anledning att dra ut på det mer. Vi skulle vilja sätta igång dig. Vi skulle kunna göra det redan nu om du vill”.

Jag fick en smärre chock eftersom jag hade siktat in mig på efter nästa helg, så jag frågade om det fanns möjlighet att göra det imorgon (Valborg) så att man hinner smälta sina tankar lite. Det gick bra. Vi frågade också vidare hur det var tänkt att gå till.

Vi blir inskrivna kring 08.00 på Valborgsmässoafton. De ger mig någon form av hormon (prostaglandin) som eventuellt gör att livmodertappen mognar under morgondagen. OM det går vägen fortsätter man med en igångsättning, troligtvis med ballong. Om inte livmodertappen svarar enligt önskemål ser dom ingen anledning till att prova vidare. I det läget blir det planerat KS, troligtvis på onsdag den 1 maj.

Jag är i chock över den snabba vändningen. Både glad och livrädd på samma gång. När jag postar det här inlägget är förhoppningsvis Lillplupp redan född – men jag ville skriva det för att minnas själv vad som hände. Från och med imorgon får Fredrik göra anteckningar åt mig vad som händer, så ska jag uppdatera igen om min förlossningsberättelse.

Tur att våra förlossningsväskor är packade sedan länge p g a alla mina sjukhusvistelser. Vi är redo. Tror jag.

Natten till 30 april:
En sömnlös natt med många tankar och grubblerier. Rädslor över det stora som komma skall blandat med hopp och förtvivlan. Fullt normala tankar inför det stora och livsomvälvande. Fick tyvärr inte ens en minuts sömn.

Tisdag 30 april:
Tog halv dos Fragmin enligt instruktion – 2500ie (dom hade överlagt med en koagulationsexpert på Karolinska) samt 1 piller Trandate.
Infann oss på BB, avdelning 37 oförlösta, rum 3 ca klockan 08.00. Väl på plats fick jag äta lite frukost och så satte dom CTG-kurva på Lillplupp i ca en timme. Han var lite svårväckt som vanligt på förmiddagar. Man tog även ett blodtryck 115/70. Perfekt. Ca 10.00 fick jag min första dos med hormoner som ska mjuka upp livmodertappen. Fick sammandragningar, molvärk och ryggvärk ca var tionde minut som även syntes på CTG:n.

12.30 – Ny CTG-kurva för att kolla Lillplupp. Överläkaren AR kom in och berättade att hon hade pratat lite extra med koagulationsexperten på Karolinska angående att jag har haft det lite trassligt med lungorna även efter embolin, med andningssvårigheter och hosta. Hon fick förklarat för sig (och oss) att just där mina proppar satt (i ytterkant) kan det gärna ske lite vävnadsdöd (som inte är farligt), men innan kroppen har hunnit ta hand om det så kan man få fortsatta symptom. Det var SÅ skönt att få höra det. Att få en förklaring. Jag läker fortfarande helt enkelt! Hon fick också okej på att köra kejsarsnitt med denna lågdos som vi kör under de här dagarna, d v s blödningar framtill har man god kontroll på vid ett eventuellt kejsarsnitt. Det är ryggbedövningen man inte chansar på p g a att blödningsrisk vid ryggraden inte är så lämpligt även om det bara skulle bli en liten blödning.

13.30 – Koll av livmodertappen. Den börjar mjukna. BM fick in ett finger. Hon rådgjorde med AR (överläkaren) om vi skulle sätta ballong eller avvakta och köra lite mer hormoner för tappen. Vi kör en omgång hormoner till för tappen eftersom den har svarat så fint och i lagom takt. Ny dos och avvaktan till ca 15.30-16.00.

15.00 – Överläkare AR kom in igen. De har beslutat att vi kör det här lugna fina tempot med stimulering av livmodertappen i hopp om att det kommer igång av sig självt eller att de kan ta hål på hinnorna. Om inget har hänt efter ett dygn, alltså imorgon förmiddag, så blir det planerat kejsarsnitt. De vill gå långsamt fram p g a att Lillplupp är liten så de vet ju inte om han är skör och känslig. Därför tar man det i lugnare takt än annars. Jag tycker att takten är alldeles perfekt jag. Fredrik har fått boa in sig i den andra sängen här på vårt rum. Det känns skönt att han också kan ligga lite avslappnat och kika på tv och surfa istället för att sitta på en pinnstol.

20.00 – Har kört CTG i massor hela eftermiddagen/kvällen och ett par AJ-iga undersökningar av min livmodertapp. Min barnmorska A är underbar! Lillplupp ligger fortfarande alldeles för högt upp. Samtidigt har jag sammandragningar/värkar var tredje minut men har bara öppnat mig drygt ngn centimeter så vi har tagit en medicinpaus i ett par timmar. Man kan inte veta hur en förlossning blir, utan allt handlar om vad nästa undersökning säger. Man kan nästan kalla det vid tiominutersbesked. Lillplupp härjar på i magen med fina hjärtljud, men det finns fortfarande anledning att ha kejsarsnitt i bakhuvudet för de saknar de toppiga ökningarna som man vill se på kurvan. Nu är jag frikopplad från apparater i 40 minuter, sedan blir det ny koll av livmodertappen och ny CTG-kurva. Jag börjar känna mig trött och få väldigt ont i huvudet. Jag sov ju inget i natt och har tagit några korta tuppisar.

22.00 – Efter 14 timmar med pinvärkar då jag bara hade öppnat mig en centimeter togs beslut om kejsarsnitt. De hade medvetet inte låtit mig ta Fragmin under dagen – så jag fick spinalbedövning. Allt gick väldigt snabbt. Vi satte in urinkateter och infarter och så kom narkosläkare och lade spinalbedövning. Klockan 23.34 den 30 april kom så vårt mirakel till världen. 2405 gram och 45 centimeter lång. En liten kille men välproportionerlig och innerligt söt.

Och vi fick lite räkmacka trots allt. Apgarvärdena: 10-10-10, han kom igång med andningen själv direkt och inga åtgärder behövdes. Och pappa F fick klippa navelsträngen. Inget blev som jag trodde eller fasade. En storm av kärlek blåste över oss och den kärleken kan ingen någonsin ta ifrån oss.

Vackra, vackra barn. Vi älskar dig. Välkommen.
Hampus

Post Navigation