Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “april, 2013”

Mage vecka 38 (37+1)

20130429-201418.jpg

Dagens undersökningar – check

Vår hälsa är under kontroll fortfarande. Visserligen börjar mitt blodtryck bli lågt istället (110/70) men ingen fara å färde. Lillplupps tillväxtkurva planar ut så vi får se hur länge vi drar på det. Än så länge mår vi båda helt okej (han mår nog bättre än sin mamma) men han får fint med näring och CTG:n såg finfin ut.

Det är bara att vänta och se vad som händer närmaste dagarna. Vi går på kontroller varannan dag.

Nu är jag aptrött efter att ha varit vaken halva natten så det blir soffhäng resten av eftermiddagen och kvällen. Jag känner mig som hundra år i kroppen. Men nu är det faktiskt inte långt kvar.

536235_532343666804725_1794830080_n

BF om exakt tre veckor och bättre sömn i natt!

I natt har jag bara vaknat varannan timme. Vilken skillnad! Det kan jag helt klart stå ut med utan problem. Jag kom även ihåg att ta mina vitaminer igår. Bland annat extra Magnesium så även om jag vaknade ofta slapp jag ligga med kramper och myrkrypningar i hela kroppen. Det är verkligen något som kan ge panik när man vill sova. Jag har haft lite myrkrypningar i benen förr (framförallt om jag har haft ont i ryggen ett tag och inte rört mig som jag brukar) men det har inte varit någonting mot det som har känts sista månaderna. Därför var det så skönt att känna att det bara låg och lurade lite i bakgrunden. Annars brukar jag få ligga och sprattla och sparka och hålla på i timmar.

Idag om exakt tre veckor är min beräknade BF. 21 dagar… Nu vet jag ju att det inte kommer att bli min BF, men när man ser dagarna ticka nedåt känns det ändå lite bättre. Samtidigt är man såklart livrädd för det som komma skall. Irrationella tankar som ”tänk om man ångrar sig” dyker upp. Eller ”tänk om man inte känner den där enorma kärleken på en gång”. Det samlas en massa hjärnspöken. Men jag gissar att det är fullt normalt inför den största livsomställningen man kan tänka sig.

Jag försöker att leva i nuet och så försöker jag drömma lyckliga saker om framtiden. Jag ser framför mig hur jag är frisk och orkar med samma saker som min hjärna vill. För min hjärna har en vilja av stål och en energi som inte är av denna värld. Det är bara kroppen som har satt stopp för den hela våren. Men snart. Snart hoppas jag att min kropp har läkt efter en sjuhelsickes resa så att jag får komma tillbaka till den glöd och livskraft som finns där inuti. Jag räknar såklart inte med att studsa upp ur sjukhussängen i tron att jag är fullt frisk så snart han är ute, men då vet jag i alla fall att vi går mot det målet. Det tillsammans med en sommar kan inte bli bättre. Det hade varit betydligt tyngre att komma tillbaka i snö och rusk, för även om det skulle vara så att mina lungor inte vill hänga med ett bra tag till så kan jag åtminstone bara sätta på mig ett par flip-flops och gå runt och känna gräset mot tårna. Bara det gör ju en halv dag åtminstone.

Ibland funderar jag på om känslorna ska komma efter. Folk omkring mig förklarar ju att jag kunde ha dött. Att det var otroligt allvarligt. Men konstigt nog känner jag inte så mycket inför det mer än att ”ja, men nu gick det bra”. Jag har heller ingen dödsskräck inför en förlossning på blodförtunnande mediciner, inte heller över ett kejsarsnitt i narkos. På något sätt känner jag mig fullt trygg i situationen och litar på att jag är i goda händer. Varenda överläkare vet vem jag är vid det här laget efter alla svängar där uppe och ingen läkare tar ett enda beslut utan att överlägga med ”överheten”. Men jag undrar om det kommer efter? Vi lär ju märka det. Och jag har bett F att se varningstecken om jag hamnar i en depression när allt är klart. Det är såklart normalt att vara lite nedstämd precis i början (alla är olika) men om jag skulle fastna i något så får han dra i lite trådar så att vi fångar upp det med en gång. Det är så SKÖNT att han ska vara hemma i två månader.

Och om det blir så att jag är lycklig på en gång så är det ju bara bra. Då har kanske min hjärna bearbetat det hela ändå genom att älta här i bloggen. Få ur sig saker man tänker och känner.

Och en sak ska ni veta. Det här barnet kommer att vara älskat upp över öronen. Vårt mirakel. Vårt nedfrysta embryo som låg och väntade på oss hela förra sommaren medan vi drack vin och levde loppan på semestern.

Jag minns äggplocket Lillplupp kom ifrån förra våren. Jag minns det som igår. Det var otroligt smärtsamt. En äggstock gömde sig. Jag fick blodtrycksfall av smärtan och svimmade av och dom pumpade in bedövning i slidan och morfin i infarten. De kunde bara tömma en äggstock för den andra gömde sig hur de än slet och drog och tryckte på min mage. Besvikelsen. Bara fem ägg utplockade. Jag visste att det inte skulle bli långtidsodling då. För av 5 ägg kanske bara hälften skulle bli befruktade med F:s simmare över natten och det behövdes minst 5 befruktade embryon för att dom skulle långtidsodla. Samtalet dagen efter. ”Vi förstår ingenting, vi har nästan aldrig sett något liknande. Alla fem är befruktade så det BLIR långtidsodling”. Det blev så. Av de fem klarade sig tre. Vi fick tillbaka ett och två frystes ned. En av dom var Lillplupp. På det färskförsöket fick jag ett svagt plus som sedan försvann.Sedan kom sommarpausen och hysteroskopin och efterföljande infektion.

Jag hade börjat ge upp och se ett liv utan barn. Vi skulle nog mest ”sätta in dom där frysta” sen fick det nästan vara bra, om vi inte skulle prova EN gång till på CFC i Danmark istället.Jag läste inlägget om när vi skulle sätta in Lillplupp i min naturliga cykel (6 dagar efter ägglossning). De hade tinat embryot och till deras stora förvåning var kvaliteten ännu bättre än när han frystes ned. En sån kämpe. Jag levde som vanligt den där ruvperioden. Jag struntade i alla hälsotips om vad man ska och inte ska göra. Det hade ju ändå inte hjälpt innan. De hade gjort Assisted Hatching på ägget och jag hade beställt 5 mg Prednisolon från svärmor som fick handla på ett apotek utomlands. Jag var ganska säker vid det laget på att min kropp inte ville ha en främmande kropp i sig. Jag bara visste det och kände det intuitivt och det fysiska tecknet var att jag hade fått 38 i feber efter varje insättning. Dessutom har jag Fibromyalgi, något som utomlands alltid gör att man får lågdos kortison vid IVF:er för att öka chanserna. Och appropå det har jag nyligen läst en studie som visar att dom har hittat eventuella orsaker till Fibromyalgi. Det kan jämföras med reumatisk sjukdom, men det handlar om inflammationer i nervbanor i hjärnan och ger immunologiska problem. Det skulle vara skönt att skriva folk på näsan. Den s.k. kärringsjukan kanske får ett svar och mer effektiv behandling framöver!

Efter mindre än två veckor efter insättning fick vi plus. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Och här är vi nu. En sjujävla resa både att komma till en graviditet och en sjujävla resa för att ta sig igenom graviditeten med livhanken i behåll. Det här blir en historia att berätta för både barn och barnbarn framöver. Som indianer runt en lägereld. Hur Lillplupp, vårt mirakel kom till och allt han genomlevde både före och efter graviditeten.

Mage vecka 37 (36+5)

20130428-115352.jpg

Sömnlösa nätter och gravidåkommor resumé

Mitt liv har präglats av sömnlösa nätter i flera månader nu. Oftast går det jättebra, för om jag lyckas ta en liten tupplur mitt på dagen så mår jag bra igen, men när dagar blir som igår och jag är på sjukhuset hela dagen så faller ju det konceptet tyvärr. Jag hoppas verkligen att jag inte är sömnlös när vi får barn för då kommer jag att behöva sova några timmar när han sover. Jag har inga problem alls med att sova i etapper på nätterna men jag behöver då få ta en liten tupplur på dagen.

I går kväll gick jag och lade mig kring 22 och somnade efter 04. Jag räknade antal ggr jag var på toa innan jag somnade till. 13 ggr! Det blir lite av tortyr för det är när jag precis är på väg att somna som jag måste upp. Då vaknar jag till och så får jag börja om från början igen. Jag sov kanske 3-4 timmar i sträck utan att gå upp och nu är jag uppe/vaken för det är morgon. Som sagt. Att ha det så fungerar om jag bara får lite powernaps så jag hoppas att jag kan få till det under dagen.

Jag tror att mycket av dom här sömnproblemen har med hormoner att göra, för jag minns att jag hade lika mycket sömnbesvär under IVF-resorna. Antingen sömnlös eller så otroligt trött att jag behövde och kunde sova 12 timmar per natt. Det har växlat. Jag tror också att det har att göra med mitt inaktiva liv som gravid. Att jag har varit sjuk och orörlig. Om man kommer igång att röra sig och gå promenader (och förlorar vikt) så tror jag också att jag kommer att få mer kvalitet på sömnen när jag väl sover.

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev upp vilka gravidbiverkningar/sjukdomar jag har och har haft under graviditeten, så jag tänkte skriva upp det igen som ett minne. För om några veckor kommer jag nog inte att komma ihåg något av det. Då är livet upptaget av andra, viktigare saker. Men om jag någonsin sitter och ältar att jag aldrig mer kommer att bli gravid och att jag saknar min bebismage så ska jag gå in här och läsa. Då kommer allt att kännas bättre igen. 😀

– Illamående, kräkningar
– Förstoppning
– Halsbränna
– Extrema urinträngningar (ja, jag kallar det extremt att kissa två ggr i timmen dygnet runt)
– Foglossningssmärtor
– Ryggsmärtor
– Karpaltunnelsyndrom
– Liknande känsla som karpaltunnelsyndrom i fötter och fotleder
– Högt blodtryck med hög vilopuls (111)
– Maginfluensa
– Myrkrypningar och Restless legs
– Hudklåda och utslag
– Extrema sömnproblem
– Nästäppa

– Inlagd tre gånger. Första gången med lungemboli. Andra gången ny utredning lungemboli. Tredje gången utredning högt blodtryck (150/95).
– Lungemboli inklusive 4-5 månaders hosta och andnöd (som värst 40 andetag per minut). Behandling högdos Fragmin 1 månad 10000ie morgon, 12500ie kväll, sedan ny dos 5000ie +7500ie, sedan 5000ie + 5000ie per dag resten av graviditeten. Fortsatt behandling i ett par månader efter graviditeten med blodförtunnande. Får ej ta ryggbedövning. Vaginal igångsättning eller KS under narkos ska beslutas av överläkare.
– Sjukskrivning 50% från november och 100% från februari till BF i maj. Strikt vila.

PS. Det enda jag kommer att sakna är Lillplupps buffar och sparkar. Men jag tror att jag har ännu mer glädje av honom på utsidan av magen.

Blev lite orolig där ett tag…

Klockan 10 var det dags för kontroller igen. Vi går ju ca varannan dag för att hålla koll på både mig och Lillplupp. Lågdosen Trandate har gjort underverk med mitt stegrande blodtryck, så nu har jag liknande som jag brukar ha innan jag blev gravid (110/75). Jag hade däremot +1 i protein men vi ska kolla upp det igen på måndag då jag tar med morgonurin.

Jag fick min favoritläkare E som gjorde flödeskontrollen av navelsträngen och det var ett skolboksexemplar idag. Dels låg navelsträngen så fint till att det gick väldigt snabbt, och dels var värdet väldigt fint. Det låg på 0,8. Lillplupp låg och sov och sög på tummen. ❤
Just det där med att vara i vila och suga på tummen är mindre bra när det är dags för CTG. De vill gärna se lite stegringar av hjärtfrekvensen. När jag hade legat i 1,5 timme och han bara hade gjort några enstaka försök till att vakna förstod jag att det här kunde ta tid. Jag såg framför mig hur jag skulle bli inlagd igen.

Vi tog en liten paus, jag åkte hem och åt och skulle komma tillbaka kring 13. Efter någon timme fick vi äntligen till lite stegringar som dom var nöjda med. Dom lämnar verkligen inget åt slumpen. Trots att jag tycker att E är en av dom mest kompetenta läkarna jag har träffat där uppe så stämde hon av med överläkare innan jag fick gå hem. Nu är jag därför ”fri” ända till måndag förmiddag. Då är det åter igen dags för dessa kontroller, men det blir också ett sjätte TUL (Tillväxtultraljud). Vi har kört varannan vecka hela våren. Det ska bli intressant att se om hans kurva fortfarande planar ut eller om han hänger i med sin lilla tillväxt.

E berättade för mig att dom helst ser att jag går hela nästa vecka ut (så länge vi mår okej såklart) och därefter börjar det nog bli dags. Hon frågade mig åter igen hur jag känner inför både igångsättning vaginalt och kejsarsnitt under narkos, och jag sa som det var – att OM det går vill jag gärna prova vaginalt, men jag kommer inte att gråta om det blir kejsarsnitt heller. Jag frågade lite mer om igångsättningsmetoder och det vanligaste är att dom börjar med ballong. Men det kräver att livmodertappen är mogen. Det finns sätt att göra den mogen (medicinskt) men hon var tveksam till att dom vill börja greja med en igångsättning på mig om inte min livmodertapp är mogen (varför glömde jag att fråga, men det kanske är extra påfrestande i min situation och med de premisser vi står inför) – så det kan fortfarande bli ett planerat kejsarsnitt i narkos. Allt beror på hur det ser ut kommande vecka.

Vi får alltså fortfarande ha is i magen och ta dagen som den kommer. Men oavsett vad är det oerhört hoppfullt att vi har kommit så här långt och att han faktiskt får komma ut när han är fullgången. Oddsen känns så mycket bättre. För det är självklart att man har känt (och känner) en stor oro för hur han ska må efter allt som hänt. Det vi vet är i alla fall att vi har en bebis med alla kroppsdelar intakt i min mage. En pigg liten kille som är lyckligt ovetandes om all dramatik.

Idag har min sambo gått på semester i hela två månader, så nu kan jag slappna av. Nu finns han här och jag märker att han också är glad. Bara det gör att jag gärna står ut en vecka till! 🙂

Men jag fattar fortfarande inte. Vi ska bli föräldrar. Vi ÄR föräldrar, men vi ska få träffa honom på riktigt snart. Det känns otroligt overkligt och läskigt. Det känns som att jag lever i en overklighetsbubbla varje dag.

Imorgon är det dags för kontroller igen

Klockan 10 imorgon blir det CTG och blodtryckskontroll och efter det blir det kontroll av flödet i navelsträngen. Hoppas att det fortfarande ser fint ut. Lycka är att F går på semester imorgon så vi är lediga två månader tillsammans. Det är välbehövligt! Han behöver samla krafter och jag behöver sällskap av honom. Det kommer att kännas tryggt att bara veta att han är i närheten, även om han är ute och grejar med ved eller nåt.

Jag har börjat få mer och mer förvärkar, så det märks att min kropp börjar ställa in sig på det som komma skall. Bra! Jag kan nog inte förstå hur nära vi är nu och det kommer nog att ta tid att smälta det även när det är klart. Då när vårt mångåriga maraton går över i något helt annat. Jag är både glad och livrädd. Ibland läser jag tillbaka här i bloggen och tänker ”vilken jävla resa”. Det var inte helt lätt att ta sig hit måste jag säga. Men man glömmer det nog framöver. Eller nej, det tror jag faktiskt inte. Det kommer alltid att ha färgat vårt liv framöver. Den fruktansvärda resan som gav något fantastiskt till slut. Den här bloggen finns också alltid kvar om jag vill gå tillbaka och minnas detaljer, och jag hoppas att den kan ha hjälpt någon annan i liknande situation så som andras bloggar har hjälpt mig.

Jag tänker inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men jag hoppas och tror att jag inom några veckor kommer att kunna länka vidare till en helt ny blogg. En blogg om det nya livet. Livet med Lillplupp!

Standardfrasen till alla gravida?

Inlägget gäller inte någon av de jag känner väl som följer den här bloggen. Ni kanske har sagt något liknande någon gång, men det är förlåtet. Däremot tjatet – det betackar jag mig för. 🙂

Det verkar finnas en standardfras som alla skriver eller säger till gravida, och det lustiga är att det ofta kommer från folk som inte har haft småbarn på väldigt många år. Jag är lite fånge i min kropp sedan en tid tillbaka, av förståeliga skäl, och ibland kan jag känna en enorm frustration när huvudet vill göra saker men kroppen protesterar. När den där morgonduschen gör att man har tömt energi för ett par timmar och är tvungen att lägga sig i soffan igen och flåsa och hämta andan. Jag tror att vem som helst skulle kunna känna en liten frustration emellanåt när man är tvingad till saker man inte vill vecka efter vecka, månad efter månad.

Standardfrasen som verkar vara mycket populär är: ”Ta det lugnt medan du kan”!

Jag har tagit upp det där med nyblivna föräldrar i min närhet och dom bara skrattar åt det. Människorna som skriver det måste ha fått barn för länge sedan eller så måste dom ha varit väldigt dåliga på att fånga vilan i flykten när den går (tuppisar), för tid till återhämtning finns det om man bara släpper på andra krav. Det blir lite vad man gör det till. Det är nog en av dom fånigaste kommentarerna jag vet faktiskt, för det låter verkligen som att direkt när man har fött så har man en treårig bokhylleklättrare som är vaken dygnet runt fram till artonårsdagen, och man är helt ensam om att sköta om det också. Därför ska man passa på att sova nu, för nästa gång man får ligga i soffan och vila eller sova torde vara kring år… hmm… låt mig tänka…. 2031 sisådär. Jamen dåså! Då känns det genast bättre att vara fången i vila! 😀

Att folk inte begriper bättre…

Min husläkare ringde nyss och var förtvivlad över krånglet med sjukskrivning, men hon blev väldigt glad när hon hörde att det hade löst sig. Annars skulle hon ha hjälpt mig. Hon sa nästan ordagrant: ”Är det någon som ska ha en sjukskrivning så är det du. Du har kroniska problem sedan tidigare, du har haft lungemboli och legat inne för högt blodtryck. Det vore skandal om du ska ta av föräldradagarna. Man kan förstå att vissa sätter i system att försöka få sjukskrivningar för att spara sina dagar, men i det här fallet är det mer än befogat”!

Gud så rart! Jag blir jätteglad faktiskt. Men nu är det löst. Tjohej.

Dygnsrytm vecka 37 (36+4)

Nu är det bara lite drygt tre veckor kvar (max). Det står överallt (på nätet och i appar) att mamman kan ha svårt att sova på nätterna vid den här tidpunkten. Vid den här tidpunkten? Jag tycker att den här mamman har haft svårt att sova på nätterna sedan i höstas. Men okej då. 🙂

Dygnsrytmen är som så att vi är vakna till någonstans mellan 24-02. Sedan somnar vi. Vi vaknar kring 05-06 och ibland har vi tur så att vi somnar om igen fram till 09-10 ca. Efter det är vi vakna några timmar för att sedan ta en eftermiddagstuppis. Det fungerar finfint med den här dygnsrytmen för mig. Allra helst när jag lyckas få någon extra timme där på morgonen, för då vaknar jag och är på bra humör. Det är nog bra det här, att öva för fullt på att prioritera rätt saker. Sömn före städning t ex och förmågan att inte behöva studsa upp och göra något för att man vaknar. Att vagga in sig själv i lite mindfulness igen.

I natt var Lillplupp alldeles vild och galen. Det var som värsta discot i magen. Magen hoppade och böljade runt som en tsunami. Han spjärnade med både händer och fötter. Händerna drog han runt min urinblåsa så att jag fick gå på toa en gång i halvtimmen och fötterna tryckte han uppåt och åt sidorna. Det där med att räkna ihop till tio fosterrörelser på två timmar gick på några sekunder. Jag märker att han har förflyttat sig nedåt (han ligger ju med huvudet neråt sedan ett par veckor tillbaka). Han är inte fixerad (det kollade dom igår) men jag har ett enormt tryck nedåt när jag ska gå. Tyvärr känner jag ingen skillnad i lungorna och andningen så antingen får jag leva med att det är jobbigt att andas ett bra tag till, eller så lättar det när han fixerar sig. Det vore hur som helst skönt att känna att man kan ta ett riktigt andetag för första gången på… hmmm…. fem månader eller så. Jag minns inte exakt när hostan började faktiskt. Ska jag vara petig så hostade jag på jobbet som bara den redan i höstas för vi pratade om det då, jag och en kollega. Så lungorna har inte mått bra på väldigt länge.

Idag ska jag bara ta det lugnt tillsammans med vovvarna. Solen strålar ute så förhoppningsvis blir det en dag utan iskalla vindar, för i så fall ska jag sätta mig på trappan en stund när dom är ute på sin lunchstund. Om hostan kan hålla sig borta vill säga. Det återstår att se.

Nya kontroller idag – allt såg fint ut

Mitt blodtryck är under kontroll med lågdos Trandate. Idag låg det på 110/80 och jag hade fint urinprov. Jag fick ligga med CTG i lite drygt 40 minuter. Förmiddagarna är ju inte Lillplupps mest aktiva tid på dygnet, så det brukar ta en stund innan man får igång honom när han ligger och sussar så gott. Men till slut så fick dom se lite aktiviteter. När det sedan var dags för flödeskontrollen av navelsträngen efteråt så var han såklart vaken och sprattlade för fullt så att det var svårt att få till en mätning. Men det lyckades till slut och det ligger på samma fina värde som tidigare. Runt 0,8 (ska vara under 2,0). Det såg också fint ut med fostervatten. Nästa kontroll blir på fredag och nästa vecka blir det även ett nytt TUL. Jag vet inte om det är 6:e eller 7:e i ordningen, men det ska bli intressant att se om hans tillväxtkurva fortfarande planar eller om han har hämtat upp sig lite. Det är utifrån det som vi sedan börjar fatta beslut om hur vi ska göra. Såklart är det allra bäst för både honom och mig ju längre han kan stanna i magen och samtidigt måste vi ta hänsyn till min hälsa.

På måndag är han i alla fall fullgången. Om jag ska vara riktigt ärlig trodde jag inte att vi skulle komma så här långt. Jag vågade nog inte ens tro på att det skulle bli ett barn av det här. Det känns betydligt tryggare nu när vi är så nära mål och när jag vet att alla resurser är insatta samtidigt som han är så tydlig och livlig i magen. Vid minsta oro eller bara ”känsla” att något är fel så står dom med öppna armar. Det är bara att komma in. Dom lämnar verkligen ingenting åt slumpen.

Jag har fortsatt diskutera fördelar och nackdelar om vår kommande förlossning med läkare idag. Jag har inte bestämt mig ännu, men det lutar åt att jag vill försöka vaginalt trots allt. Utvägen med kejsarsnitt finns ju där om jag inte skulle orka. Jag har bara lite fler frågor kvar. T ex hur vanligt det är att man måste avsluta med sugklocka (min skräck). Jag har förstått att igångsättning tillsammans med EDA (epidural) gör att många måste avsluta med sugklocka på grund av att krystningsförloppet kan bli långdraget, men jag vet inget om hur det är med igångsättning utan att få EDA (som är aktuellt för oss). Jag vill också veta mer om igångsättningsmetoderna. Som jag har förstått det använder dom gärna en form av tampong med hormoner på som man stoppar in för att göra livmodertappen mogen. Man kan även använda ballong. Då för man in en ballong i livmodern som man sakta fyller med koksaltlösning för att få igång det hela. Det låter ju ganska naturligt ändå mitt i det onaturliga. Allt beror säkert på hur mogen min kropp är för en förlossning när vi väl sätter igång. Ju mognare både jag och bebisen är, desto bättre. Samtidigt ska jag ärligt säga att jag inte orkar gå ända till 19 maj. Det har varit alldeles för ansträngande, och i slutet blir det ju inte lättare, så jag känner att min kropp redan från början är för sliten för att orka gå hela vägen.

Om en vecka kanske vi vet lite mer. Om inte det sätter igång av sig självt innan det. Men det tror jag inte. Positivt är i alla fall att jag har börjat få förvärkar, ett tecken på att kroppen förbereder sig (jag frågade om det idag). Nu är det inte bara sammandragningar längre utan jag får även ett tryck nedåt, mensvärk och värk i ländryggen. Det moler på så en stund, tar en paus och moler på igen. Oftast på kvällarna och nätterna.

Och sjukskrivningen är löst. Dom hade inte förstått att jag redan hade fått sjukskrivning godkänt av FK tiden ut så dom gjorde som dom brukar. Dom blev paffa när jag sa att det var klart redan, för normalt sett brukar det tydligen vara svårt att få godkänt en sjukskrivning efter vecka 37. Bara det gör mig förvånad. Varför ska man ta av föräldradagar om man inte är arbetsför? En sjukskrivning ska ju beskriva om man är arbetsför eller inte. Vissa väljer faktiskt att jobba ända till förlossningen. Läkaren sa klart och tydligt idag att ”du är absolut inte arbetsför och får inte under några omständigheter jobba enligt vår bedömning, du ska vila, men FK brukar inte godkänna det”. Helt sjukt! Visserligen kan jag känna att jag ska få lite räkmacka efter den här hemska tiden men det gör mig ont att vissa blir så orättvist behandlade och ska behöva ligga riktigt sjuka och ta ut föräldradagar utan barn. Graviditet är ingen sjukdom, men uppenbarligen kan man drabbas av livshotande tillstånd. Det är jag ett levande (tack och lov) exempel på.

En annan sak jag har tänkt på är mammor som genomgår kejsarsnitt. De får inte sjukskrivning efteråt. Hur många icke-gravida skulle bli hemskickade efter en omfattande bukoperation utan sjukskrivning i åtminstone 1-2 veckor? Är du gravid ska du tydligen kunna vara hur sjuk som helst, men föräldrapenning ska du ta trots att du är sjuk. Jag trodde att föräldrapenningen var till för att vårda sitt barn och vara just föräldrar? Visst. Pappan har sina tio föräldradagar att ta ut direkt efter barnet är fött, men det har ju även pappor med partners som är friska efteråt där båda kan hjälpas åt. Jag tycker att det är snedvridet. Jag tycker att föräldradagar är dagar man tar ut för att tillsammans umgås och vårda sitt nyfödda barn, inte för att ligga sjuk. Punkt.

Hålla blodtrycket nere…

När jag blev utskriven efter lungembolin i mars sa överläkaren att jag skulle räkna med att åtminstone vara sjukskriven fram till BF, alltså senast 19 maj. Det meddelade jag min handläggare på FK och vi hade ett möte där vi kom överens om att jag skulle säga till när barnet är ute så att vi avbryter sjukskrivningen då. Lugnt, tryggt och skönt. Jag kontaktade även jobbet och berättade att jag troligtvis inte tar ut föräldradagar förrän längre fram mot sommaren.

Igår när jag åter igen skrevs ut fick jag med mig ett intyg t o m söndag den 28/4 (!) med orden ”efter det får du ta föräldradagar”. Jag tänkte inte så mycket mer på det, för när det är rond är det mer envägskommunikation och går väldigt fort allting. Väl hemma igen började jag fundera på vad de hade sagt. Föräldradagar? Varför ska jag ligga sjuk hemma med strikt vila efter ett livshotande tillstånd och ta av mina föräldradagar? I så fall innebär det att jag är 100% arbetsför och kan jobba fram till BF, för det är det som sjukskrivningen handlar om. Hur arbetsför man är. Och i detta fallet är det ju t o m godkänt av min handläggare på FK. Dom bara förväntar sig intyg fram tills det är dags och att jag ringer och avbryter sjukskrivningen när bebisen är ute.

Föräldradagar är för mig något som man tar ut i slutet för att njuta lite av livet, komma ner i varv efter jobbet och boa innan bebisen kommer. Jag läser om andra som går på stan, tar en fika, shoppar lite. Jag ligger nerbäddad. Det känns otroligt orättvist att jag ska behöva ta föräldradagar för att vara sjuk. Om jag åtminstone hade haft bebisen hos mig så hade det känts betydligt bättre. F kommer ju att få vara vårdare ett bra tag till även efter BF innan jag är frisk, men då tar jag gärna av mina föräldradagar eftersom jag då är just förälder.

Jag har kontaktat specialistmödravården med min fråga, och jag har även skrivit till min husläkare och hört om hon kan hjälpa mig om dom inte rättar till felet på sjukhuset. De kan ju inte säga en sak och sedan ändra sig, för läget har ju inte direkt förbättrats. Jag åker ju in och ut på sjukhuset så jag är knappast arbetsför eller i form för att göra så mycket annat än ligga i vila.

Idag har jag väldigt mycket mensvärk och ryggvärk. Det blev så efter barnmorskan höll på och skulle rucka på bebisen huvud igår för att få igång honom på CTG:n. Jag försökte förklara att han skulle börja busa efter 10, men ändå var dom där och ruskade på hans huvud flera gånger. Efter det har det känts som att jag ska få mens när som helst. Hon sa att det är foglossningen som känns när dom gör så. Jo tack, jag känner det. Jag gissar att det är ungefär en tusendel av födelsesmärta, men det kan jag ta i så fall den dagen det beger sig. Men jag tycker inte om när ANDRA ska tillfoga mig smärtor. Låt bli mitt underliv! 😀

Utskriven…. igen!

Jag var uppe på sjukhuset tidigt i morse för dagens kontroller. Idag var blodtrycket nere på 110/75 med lågdosen blodtrycksmedicin. Pulsen var också nere på 85 och jag hade inget protein i urinet. Så jäkla skönt! Jag har ju känt att jag har mått så mycket bättre med den här lågdosen. Hela kroppen har gått ner flera varv. Tidigare har det pulserat och dunkat i hjärta och puls dygnet runt ända sedan i januari.

Läkaren kom in och bestämde att jag skulle få åka hem och skrivas ut, men dom ville se en fin CTG-kurva på Lillplupp först. Dessvärre är ju morgonen hans absolut mest lugna stund på hela dagen så dom körde och körde och körde och kurvan såg väldigt tråkig ut. Hans hjärta pickade på finfint, men dom vill gärna se ett par aktiviteter med ökad hjärtfrekvens innan dom är nöjda. Jag förklarade att om dom ville se det fick vi nog vänta till efter 10, för det är då han brukar vakna till. Sagt och gjort, vi körde en till kurva lite senare och 10,15 hade dom fått se det dom behövde. 😀 En mamma känner sin bebis bäst!

Planen framöver är nu att komma in på onsdag för nytt flödesultraljud samt koll av mitt blodtryck. Om en vecka blir det vårt sjätte TUL. Utifrån det gör vi sedan någon form av mer bestämd plan. Allt beror ju på om han växer eller om kurvan fortsätter plana ut. Det är väldigt bra om jag fortsätter må så här bra, för han mår ju allra bäst i min mage ett tag till och nästa vecka är han fullgången. Men allt beror som sagt på både navelsträngens flöde, min hälsa och hans tillväxt.

När det sedan är dags att bestämma förlossningsdatum så får jag välja helt fritt och själv hur jag vill ha det. Så jag ska klura lite till på det. Jag tog upp min oro över att igångsättning kan ge mer smärtor som kan ge högre blodtryck som då helst ”botas” med EDA som jag inte kan få och det dom svarade var att jag får bestämma HELT själv om jag vill föda vaginalt eller via KS. Jag frågade också om det är mer farligt för mig att det blir ett akut KS om jag inte orkar vaginalt med igångsättningen (jag har ju trots allt inte haft hälsan i behåll på fyra månader så jag tvivlar på att mina krafter är så stora som om jag inte hade haft alla dessa sjukdomar). Hon sa att dom kommer att ha precis samma beredskap, så inget KS är farliga för mig än det andra, varken planerat eller om det blir i samband med igångsättningen. Dessutom finns det olika sätt att sätta igång en förlossning, och man kan alltid prova de mer naturliga varianterna först. Jag hade inte tvekat om min kropp hade satt igång själv, men jag är inte alls förtjust i det syntetiska i igångsättningar eftersom jag vet att jag är extremt känslig för hormoner och har alltid varit. Däremot är jag inte lika rädd för smärtor som kommer av sig självt. Vi har många gånger märkt att jag är väldigt smärttålig. Jag vet att jag inte kan sätta mig in i hur det känns att föda, men vi kan i alla all konstatera att jag är smärttålig. Sedan hur långt det räcker kan man aldrig veta.

Nu ska jag klura på det här ett litet tag. Men med den faktan i näven så känner jag nog ändå att jag vill prova vaginalt. Jag har ju alltid KS-utvägen. Drömmen är ju att få Lillplupp på magen så det vore fint att åtminstone prova innan jag ger upp. Men.. Jag ska fundera en vecka till och prata med F.

Kort besök i min sjukhussäng

Vi var uppe på sjukhuset igen kring 09 för dagens kontroller av blodtryck, urin samt CTG på Lillplupp. Hans kurva är fortfarande finfin. Mitt blodtryck hade gått ner sedan igår och låg på 130/85. Däremot hade jag +1 på urinprovet (protein). Ingen fara å färde ännu men det måste följas upp så att det inte blir en havandeskapsförgiftning. Jag fick i alla fall ny permis över dagen och natten och ska inställa mig igen kring 07.30 imorgon bitti. Jag hoppas på att få någon form av besked åt vilket håll det barkar så att man kan börja förbereda sig mentalt.

Mamma och pappa har hämtat husvagnen från vintervilan idag, så dom kan inställa sig när som helst för hundpassning. Dom har det såklart mycket mysigare att få boa i sitt än att bo inne hos oss i huset. Då får dom en liten minisemester samtidigt som vi får hjälp med vovvarna. Själv ser jag som sagt fram emot att snart få veta något. Den här ovissheten är fruktansvärd. Normalt sett så skulle vi ha haft 19 maj som målgång och nöjt oss med den informationen, men som det har varit det sista och 3,5 månader tillbaka så är man inte så sugen på fler överraskningar. Det skulle kännas tryggt att åtminstone få en hint om hur dom tänker och ett ungefärligt tidsspann. Jag förstår ju om dom inte kan säga något när min hälsa svajar som den gör, men dom kanske kan ana något i alla fall.

Inför morgondagen hoppas jag att läkarna har pratat ihop sig lite innan ronden och bestämt sig för att jag får åka hem i någon vecka (men komma in för provtagningar) och att vi sedan kör igång nästa vecka. Då är jag nämligen inne i vecka 37+1 och Lillplupp är fullgången samtidigt som hans mamma och pappa hinner ställa in sig på det mentalt. Det har varit så många svängar fram och tillbaka med min hälsa att vi nog behöver åtminstone några dagars förberedelser. Det skulle vara oändligt skönt om han fick komma ut utan att behöva läggas in på neonatal med slangar och grejer. Vi känner oss ganska nöjda med drama nu. 🙂

Men bara om min älskade väntar…

Till Lillplupp…

Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå…
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå…
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Högt blodtryck under graviditeten

På den här sidan står det massor om vad vi går igenom just nu:
http://se.babycenter.com/a557422/ultraljudsunders%C3%B6kningar-under-tredje-trimestern

Och angående blodtrycket så är det alltså så att ett högt blodtryck kan påverka flödet i navelsträngen så att barnet inte får den näring det behöver. Det är därför vi går på dessa dagliga kontroller.

Om man har högt blodtryck kan man också vilja sätta igång en förlossning tidigare. Oftast föredrar man vaginal födsel tillsammans med EDA (ryggbedövning) eftersom EDA sänker blodtrycket. I mitt fall får jag inte EDA (på grund av blodförtunnande sprutorna) så åter igen är vi i en återvändsgränd. En vaginal födsel med igångsättning ökar blodtrycket hos mamman. I mitt fall kan jag bara gissa att det inte är önskvärt, så just nu gissar jag friskt med att säga att jag är tämligen övertygad om att dom kommer att planera ett snitt i narkos och ta upp det med oss veckan som kommer. För på så sätt kan dom ha koll på mig och troligtvis är det det bästa för min kropp, även om det i sig inte är det bästa normalt sett.

Vi VET ingenting, men är inställda på det mesta vad gäller förlossningen. Det enda vi önskar är att han kommer ut levande och fortsätter att ha hälsan. I så fall får inte jag träffa min lille plutt förrän efter ca fem timmar, men han har en pappa som får köra kängurumetoden hud mot hud hela tiden (om inte Lillplupp behöver extra stöd på neonatal).

Jag vill också säga att det här inte är något jag kan påverka mer än försöka vila så att blodtrycket inte stegrar iväg, men det är inte ens säkert att jag kan häva ett sånt scenario genom vila. I så fall skulle inte havandeskapsförgiftning finnas överhuvudtaget. Jag har alltid, i hela mitt liv, haft väldigt lågt blodtryck. Det här är en graviditetskomplikation som jag inte kan styra över mer än att försöka att ta det lugnt. Så snälla, lägg det inte på mig. Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Jag fick t o m veta att hela mödravården bildades på grund av att barn och mammor dog i havandeskapsförgiftning förr. Idag tar man högt blodtryck på allra högsta allvar för att det inte ska skena iväg.

Ibland kan jag sitta och tänka på vilken jäkla resa vi har fått genomgå, både för att komma till en graviditet och sedan allt som har hänt under graviditeten. Det är ett under att vi fortfarande orkar och är så starka som vi är. Vi får väl se om vi får bakslag framöver eller om vi faktiskt har lyckats hålla det på en bra nivå tack vare att vi pratar med varandra och att jag har den här bloggen där jag har fått skriva av mig allting.

Nu återstår bara resten. Det sista på resan. Eftersom vi inte vet exakt när han kommer eller hur lång han blir så väntar vi med att köpa mindre kläder. Jag kommer ändå vara inlagd i säkert en vecka efter födseln, så det finns tid för både F och släktingar att rycka ut på stan.

Jag känner mig i alla fall oerhört tacksam för den fantastiska personal jag har fått lära känna på specialistmödravården, BB (avd 37) och förlossningen. Jag har nog snart träffat alla, så den dagen det beger sig kunde jag inte ha fått be om större trygghet än så. Jag är så otroligt tacksam för att dom aldrig någonsin har negligerat det som har hänt, utan tagit allt på största allvar samtidigt som dom har bemött mig på bästa sätt så att jag känner mig trygg och förstått våra känslor och det kämpande vi har gått igenom.

Idag är det i mitt tycke den allra första vårdagen ute med strålande sol och värmande sol. Jag har tyvärr inte varit ute, för jag har legat och vilat enligt strikta ordinationer. Blodtrycksmedicinen jag fick i morse gjorde mig oerhört trött. Det var som om dom hade gett mig lugnande. Jag somnade i två timmar och har inte känt någon hjärtklappning på hela dagen. Jag minns inte senast jag inte hade hjärtklappning och ökande puls över dagen, så det känns oerhört skönt. Men när jag ser ut på våren som kommer så känner jag ett ljus i tunneln om att saker och ting kommer att bli bättre. Både inomhus och utomhus, inuti och utanpå.

Dagens besök i min säng på sjukhuset…

Dagens besök i min säng på sjukhuset blev kortvarigt, för jag fick helgpermis igen tills imorgon klockan 09.00. Tyvärr hade trycket gått upp igen och låg på 150/95 så det svajar väldigt vilket bekymrar dom. De benämner det ”havandeskapsförgiftning” inom citationstecken, för rent medicinskt ska man ha protein i urinet också vilket jag inte har, men det är därför dom håller koll på mig och barnet varje dag.

Jag fick köra en CTG-kurva igen och kurvan var jättefin och Lillplupp härjade på som han brukar TROTS att det var på morgonen. Därefter kom doktorn och tog med mig upp på Specialistmödravården en trappa upp och körde en kontroll av flödet i navelsträngen. Det är fortfarande jättefint flöde så Lillplupp får näring som han ska. Dom tar sig givetvis en kik på hur barnet verkar må också, och han busade på där inne.

Strax efter tio var vi klara för helgpermis. Jag fick med mig en blodtrycksmedicin som heter Trandate som jag ska ta morgon och kväll för att försöka stabilisera blodtrycket. Det är säkert bra om det är under kontroll inför en förlossning oavsett om den är vaginal eller via kejsarsnitt. Nu är jag ordinerad strikt vila, så det blir sängläge/soffläge hela dagen.

Fortsatt inskriven men får sovpermis hemma

Efter en natt på en stenhård säng känns det bra att jag troligen kommer att få åka hem och sova på nätterna. Vi bor nära sjukhuset så jag kan vara fortsatt inskriven och komma in på dagliga kontroller och undersökningar. Från och med nu ska vi följas upp varje dag. Delvis på grund av att Lillplupps tillväxtkurva börjar stanna av (ska se till att han mår bra i magen) samt att min hälsa inte är som den ska. Jag kommer inte att kunna friskna till förrän efter en förlossning, och även där efter kommer det nog ta tid.

Som det är just nu har mitt blodtryck börjat svaja. Ena stunden kan det vara bra. Andra stunden kan undertrycket ha rusat upp i 95. Samtidigt som detta har jag titt som tätt normal puls och titt som tätt väldigt hög vilopuls. Det har pendlat mellan 88-111. Rent allmänt känner jag mig sjuk och har så gjort hela våren. Det har inte varit någon som helst förbättring förutom det mest akuta som Fragminet har rått bot på. Lungorna är fortfarande irriterade och jag hostar väldigt ofta. När jag hostar kommer andnöden och pulsen rusar ännu högre än 110. Det blir slitsamt för kroppen såklart.

Vi får se när vi ska föda. Det enda vi vet är att vi inte ska vänta till vecka 40. Sedan beror allt på hur det utvecklas med min och Lillplupps hälsa. Det är också många diskussioner kring HUR vi ska förlösas. Det är nackdelar med precis alla sätt på grund av min sjukdomsbild. Fragminet är fortfarande i för hög dos för att dom ska vilja köra motmedicin och man får heller inte sätta ryggbedövning. Detta har bedömts av överläkaren för narkosen. Igångsättning kan också vara klurigt eftersom det ger kraftigare och mer smärtsamma värkar på många, vilket ofta leder till att de behöver ryggbedövning och ÄNDÅ leder det ofta till akuta kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt är det sämsta man kan välja. Alternativet är då att förlösas i ett planerat snitt under narkos. Även det är riskfyllt med blödningsrisk och propprisk. De har bollat tankarna med mig, och mitt enda svar är: ”Det enda jag vill är att vi får ut ett levande barn, hur eller på vilket sätt får bli som det blir”. Jag måste lägga det här i deras händer nu. Helst vill jag ju att jag klarar mig utan proppar och överdrivna blödningar såklart. Men jag har sett att IVA ligger vägg i vägg med förlossningen, och jag gissar att i mitt fall kommer högsta beredskap vara insatt.

Vi lever alltså i ovisshet. Men det gör ju alla blivande föräldrar. Få vet ju när det är dags. Det enda som är lite annorlunda för oss är att det har varit en otroligt stressande vår och vi befinner oss fortfarande i stress. Men så snart Lillplupp är ute och vi kan förvissa oss om att jag och han mår så bra vi bara kan så kanske vi kan börja andas igen och så smått börja njuta av livet. Men som sagt, jag gissar att det kommer att ta tid. Både för mig och F. Att komma ikapp alla känslor som vi har fått skotta undan för att överleva dagen och smärtan och stressen. Och det kommer att vara krävande ett bra tag innan jag är tillbaka i min normala kondition igen. Men vi fixar det. Tillsammans gör vi det. Och med stöd från våra nära och kära.

Lillplupp

Hej! Jag heter Lillplupp.

20130418-170240.jpg

Inlagd igen

Blodtrycket ökar så nu befinner jag mig för tredje gången på en sal på BB. Drama drama. Lillplupp mår bra men hans tillväxtkurva börjar plana ut så det behöver man ju också hålla koll på.

Nu har vi gjort tillväxtultraljud och han väger ca 2 kg. Flödeskontrollen av navelsträngen var fin. Jag har fått lämna en massa blod för att kolla lever, njurar, Hb mm och så har vi kört CTG (hans hjärtljud) i ca 1.5 timme. Idag hade jag flera mätbara sammandragningar så livmodern jobbar för fullt.

Mitt blodtryck var igår 150/90 och idag 150/95. Nyss när dom mätte var det 130/82. Kroppen lever verkligen sitt eget liv. Jag ska nog ligga här.

20130418-161222.jpg

De är fortfarande hemlighetsfulla om igångsättningsdatum men vi tyckte oss kunna skönja att det inte verkar som att jag ska gå tiden ut pga min hälsa. Vi får se vad som händer framöver. Vi kan nog bli föräldrar allt ifrån nu fram till maj.

Mage vecka 36 (35+3)

20130418-114536.jpg

20130418-114547.jpg

Snart dags för veckans besök på specialistmödravården.

Rutinkontroll hos barnmorskan

Idag har jag fått lite stimulans, då känns det genast lite lättare… om nu stimulans kan räknas till att åka på undersökningar. Men så är det. Mamma och pappa var här en sväng och dammsög och grejade med hundarna och så drack vi kaffe. Sedan körde pappa mig till VC. Svärmor ringde också. Det känns så skönt att få stöd och omtanke från våra föräldrar. Det betyder mycket.

Hos BM fick en läkare kika på utslagen och vi diskuterade lite. De kunde inte säga vad det berodde på mer än att jag är allmänt nedsatt. Det tyder som jag skrev inte på Hepatos eftersom jag inte har generell klåda, utan det är lokalt på dessa små punkter. För min del var det svaret jag ville höra. Jag står ut, bara jag vet att inte Lillplupp tar någon skada av det. Blir det värre kollar vi givetvis på det igen. Hon ville också att jag skulle nämna det när jag ska till specialistmödravården imorgon.

Sen kommer vi till alla andra värden. Tyvärr har mitt HB ökat sedan sist och ligger på 147. Mitt blodtryck ligger också på gränsen till för högt 150/90. Det är lite varningsklockor mot havandeskapsförgiftning. Det som friar mig är att jag inte har protein i urinet. Däremot ville hon bolla med specialistmödravården innan jag fick åka hem, så hon ringde dit *såg framför mig en säng på 37:an igen*. Jag blev frikänd den här gången men ska kollas upp en gång i veckan istället för varannan vecka. Om det inte stabiliserar sig kan det bli så att jag får komma in varannan dag och kolla blodtrycket och blodvärden. Jag är och nosar på gränsen till att läggas in men klarade mig den här gången. Hon spände också ögonen i mig och sa att jag MÅSTE höra av mig vid minsta försämring. Om jag får flimmer för ögonen eller ont i galltrakten. Vi är lite besvärliga vi patienter som lever med kroniska smärtor, för man tänker hela tiden att ”jamen så där ska det säkert vara”. Man är så van vid krämpor att man inte reagerar förrän man nästan är döende. Ironiskt men sant.

Vi bollade lite tankar fram och tillbaka och så lyssnade hon på Lillplupps hjärtljud och kände efter hur han låg, och så mätte hon min mage. Min mage är lite större än kurvan jag har följt. Hela 1 cm! Han har nog tjockat på sig lite det sista. Hoppas det. Det får vi i så fall svar på imorgon. Jag frågade hur det känns när barnet fixerar sig, för jag har känt ett ganska stort tryck nedåt sista dagarna. Ibland har jag behövt gå på toa med två minuters mellanrum och jag har haft svårt för att gå. Det hon kunde känna var att barnet var fixerat nu. Hon kunde inte säga tvärsäkert, men att jag får ju svar på det i morgon. Han ligger i alla fall med huvudet ner fortfarande. Och hjärtljudet var normalt. Jag har ju lärt känna hans hjärtljud nu och vet att han ligger någonstans kring 130-140 när han är lugn och 150-160 när han är vild. När vi var där vilade han, och mycket riktigt låg hjärtfrekvensen på 138.

När vi närmar oss förlossningen ska jag komma och få lite öronakupunktur av henne. Både för sinnesstämningen och för att mjuka upp livmoder och lite annat. Jag bad henne ta reda på alla öronpunkter som finns för att hjälpa till att starta förlossningen eftersom jag absolut INTE vill bli igångsatt när jag inte får ta EDA. Igångsättning ger onaturliga och kraftiga värkar. Jag vill ha mina egna värkar. Hon lugnade mig med att man kan be läkarna att inte dra igång igångsättningen så brutalt utan att man ökar lite långsamt. Det ska jag bära med mig, för det hade jag ingen aning om.

Nu ska jag vila.

Tömning, tankar och ledsenheter

Igår kväll hade jag en riktig tömning och bara grät tills det inte fanns något kvar att gråta ut. Jag har nog inte lipat så mycket på hundra år. Jag kände mig ensam och värdelös. Utmattad och trött. Trött på att inte kunna göra det jag vill. Trött på att vara beroende av andra och trött på att vara sjuk. Förutom att köra slut på mig själv känns det som att jag kör slut på F också. När han kommer hem är han helt slut. Då blir det så att jag inte vill belasta honom med extra saker, så jag gör det lilla extra som jag egentligen inte orkar. Då slutar det med andnöd, hosta och så spyr jag. Då mår han dåligt för att han känner att han inte räcker till och jag mår dåligt för att jag är en belastning.

Jag har nog aldrig haft en så tung period i mitt liv som de här sista månaderna, både fysiskt och mentalt. Finns det någon som skulle älska sig själv efter att ha suttit instängd, isolerad och ensam 90% av tiden i flera månader? Den enda jag pratar med på dagarna är min dator, och så lite med våra föräldrar. Mina vänner finns i Göteborg, för det är där jag har bott hela mitt vuxna liv och det finns en jag saknar så att hjärtat blöder. En person som verkligen hade fått mig på fötter igen bara genom att vara. Även om jag inte hade haft kraft och ork att umgås så mycket så hade bara närvaron gjort mig starkare.

Det är otroligt otäckt att vara så långt ifrån den glada, positiva person som jag har varit tidigare och det enda jag gör är att längta tills F kommer hem från jobbet så att jag äntligen får sällskap. Men den här veckan är F inbokad på saker efter jobbet. Då bryter jag ihop för det. För att jag längtar så efter sällskapet men vet att när kvällen kommer är jag fortfarande ensam och stirrar i väggarna. Jag behöver honom. Och det sitter så långt inne att erkänna det, att den här självständiga personen inte klarar sig själv. Men just nu är det så.

Han föreslog att jag kunde följa med på föreläsningen på torsdag kväll, men efter både läkarbesök och föräldrautbildning den dagen så kommer jag att stupa av utmattning, så hur gärna jag än vill så slår det tillbaka mot mig själv i slutänden. Och det är just det jag menade med inlägget igår. Det finns ingen tid över för kvalitet, att göra något roligt utöver sjukhusbesök och sånt man måste göra, som att äta, duscha och göra det lilla i hemmet (tvätta och skura toan). Jag läser om andra gravida som ska föda denna vecka. Som går på stan. Fikar. Shoppar… Det finns ju också dom som har det som jag, men kanske sista 2-3 veckorna. Inte i flera månader.

Det är som ett maraton att resa sig upp ur soffan (redan där måste jag vänta en stund och få tillbaka andningen och försöka mota hostan som gör att jag kissar på mig), gå till ett skåp, öppna skåpet, ta fram rengöringssprayen, gå till toan, böja sig framåt, spruta i toan, torka med papper, hämta andan, gå tillbaka med sprayen, gå tillbaka till soffan, sätta sig, ta pauser för att hämta andan, försöka hitta en ställning som fungerar, vänta lite till, få tillbaka andningen, äntligen hitta en någorlunda ställning, börja hosta av ”ansträngningen”, kissa på sig, försöka resa sig igen för att gå till toaletten. Jag skrattar inte ens längre åt det som jag gjorde för ett tag sedan. Jag är för trött. Det känns inte människovärdigt. Bara att göra dom där basala sakerna som att gå på toaletten gör mig slut. Och när jag är slut tappar jag matlusten. Det enda jag har möjlighet att äta är saker som inte tar kraft att göra i ordning. Så jag lever på fil, tomater, bananer, smörgås och mjölk. Och oron. Oron över att jag ska prägla mitt barn på fel sätt. Längtan efter MIG, mitt glada jag. Jag som hade tänkt sjunga för full hals hela graviditeten och skicka massor med glädje till min mage. Jag hade sett fram emot att dansa framför favoritmusiken och sjunga alla mina favoritsånger. Istället präglar jag magen med hosta, hosta, hosta, tårar och ett försök att ”rycka upp mig” emellanåt.

Jag vill inte känna mig ensam i det här. Jag ÄR såklart inte ensam, men jag känner mig jättejätteensam för att jag ÄR ensam hela dagarna. Vi ses en stund på kvällen, sedan behöver han sova (såklart). Han kan ju inte hjälpa mina långa, trista, ensamma dagar. Men jag mår inte bättre för det. En fågel i bur. En fågel som en gång flög runt och kvittrade och socialiserade är nu instängd i en sån där liten bur som hänger i ett hörn och som inte vill störa.

Och så kommer vi till allting som har hänt som kommer över mig. Vi har ju egentligen inte pratat igenom allt som har hänt. Allt det här som kommer efter. En liten känslomässig kris. Mitt i den fysiska krisen behövde man vara stark, men nu blossar tankarna upp. Vad hade hänt om ingen hade tagit ”astman” som inte var astma på allvar? Vad hade hänt om jag hade väntat en vecka till. Jag skriver av mig allting här (jag pratar med datorn), men F behöver ju också tid att få smälta saker och ting. Igår kväll var det nog första gången som embolin kom upp. Han sa att jag faktiskt hade kunnat dö. Det är sånt man slår ifrån sig när man måste över ett högt hinder. Dom upptäckte inte propparna förrän efter flera dagar inlagd då jag fick inhalationer mot eventuell astma, för dom kunde inte hitta något fel.

Allting ändrades den dagen jag var på väg att skrivas ut. Då andnöden (som tur är?) kom under ronden och läkaren förskräckt sa att ”dig kan vi ju inte skicka hem i det där skicket”. Det var dagen då jag plötsligt hämtades i rullstol för att träffa hjärtläkare och lungläkare och karusellen drog igång. Anledningen att jag blev bättre dom där 2-3 dagarna efter akut-besöket och inläggningen var troligtvis att dom sprutade i mig Heparin (blodförtunnande) på akuten eftersom allting tydde på proppar, men efter ett par dagar hade effekten avtagit. Och läkaren som undersökte plåtarna hittade inga proppar trots att blodgasproven var helkassa och min andningsfrekvens var över 40 andetag per minut i vila (normalt är 15-20). Men efter min andningsattack på utskrivningsronden fick jag sedan veta att dom hittade flera proppar i vänster lunga. Tre läkare granskade plåtarna och dom mådde väldigt dåligt över att ha missat det, men det berodde på att propparna låg perifert, i ytterkant. Men utöver det har jag inte fått veta något. Kanske för att jag går via mödravården och inte medicin, just för att jag är gravid. Jag kanske får veta mer framöver, men jag har en massa frågetecken.

Och vårdcentralen. Där jag var och sökte akut hjälp två dagar innan jag hamnade på akuten. Jag minns så väl att jag låg på en brits efter astmaundersökningen och inte kunde röra mig. Andningen kändes som att den var uppe i max och hela rummet snurrade. Jag kunde inte sitta upp. Ändå var det ingen som undrade hur det var ställt och som fällde minsta misstanke om att jag borde åka till akuten. Hur kom det sig att dom skrev ut mer astmamediciner när ingenting tydde på astma mer än att jag var lite rosslig? Spirometrin visade inga tecken på astma. Lite recept och hemskickad. Vad hade hänt om jag hade envisats med att inte åka in till sjukhuset på söndagen (”jag orkar inte åka in, dom hittar ändå ingenting”) trots att F tyckte att vi borde åka efter att jag hade ramlat ihop och hyperventilerat på altanen? Jo, vi hade kunnat dö. Både jag och liten. Det kommer efter.

Tur nog mitt i det här så har vi föräldrar som bryr sig om, och jag har några vänner som hör av sig och undrar hur det går. Annars känns det som att locket är på. Det är ingenting man pratar om. Det är flera som jag hade förväntat mig skulle höra av sig och höra hur jag mår, men det är knäpptyst. Och jobbet har inte hört av sig, inte för att dom inte bryr sig, utan för att det var någon som sa ”dom vill inte störa”. I andra änden sitter jag och bara önskar att dom skulle höra av sig för att fråga något, för att få känna att jag fortfarande finns och är viktig. Då känner jag mig också ensam. Jag skulle ha jobbat fram tills nu. I fredags skulle jag ha gått på ledighet från jobbet lite extra tidigt med komp och semester. Om jag hade varit frisk skulle det ha varit alldeles lagom att komma hem och städa i ordning det sista, fixa lite i trädgården och sedan föda barn. Jag hade inte hamnat i ett ekorrhjul av tristess och deppighet. Men nu är det som det är. Jag kan inte göra något åt det. Men jag mår inte bättre för det. Jag kommer att gaska upp mig, så småningom. Men just nu behöver jag den här mentalt jobbiga resan för att bearbeta.

Jag behöver verkligen F just nu, men han kan ju inte låta bli att jobba. Att jag säger att jag behöver någon är nog unikt för att vara mig, för jag har aldrig behövt någon på det sättet. Jag har alltid kämpat på. Tänk alla ensamma år i Göteborg. Hur jag låg och kröp och bytte däck på bilen, trixade med bilbatterier och fixade och lagade medan granngubbarna kom rusande och inte tyckte att den där lilla jäntan skulle göra så tunga saker själv. Men det var sån jag var. Jag skruvade och meckade hemma, installerade datorer och drog kopplingar. Jag målade om och sprang i skogen med hundar, Hade häst och körde iväg med hästtransport på kurser. Jag klarade allting själv. Nu är det första gången i mitt långa liv som jag verkligen, verkligen behöver någon. Jag önskar att vi kunde åka ut och sätta oss på en stubbe och bara prata igenom allting. Få i oss lite närande skogsluft och samla kraft.

Jag hade hoppats att jag skulle vakna munter och glad idag. Jag hade några arga dagar som följdes av en tömning igår. Då brukar det kännas bättre sedan. Men jag känner fortfarande en klump. Det är bara att konstatera att jag tydligen behöver några dagar till innan jag kan ”rycka upp mig” som man så fint brukar säga i Dalarna. Ryck upp DÄ nu!

Barnmorsketid imorgon – böld/utslagskoll mm

Barnmorskan ringde. Jag hade en tid på fredag men hon hade fixat fram en tid imorgon istället så får vi ta en kik på utslagen/kliande bölderna som poppar upp lite här och där. Då kan hon och jag köra dom vanliga kollerna med hjärtljud, magmätning, blodtryck och urinprov så kommer en läkare in och tar sig en titt. Troligtvis är det inte graviditetshepatos, för då har man ofta klåda i handflator och under fotsulor. Hepatos KAN påverka fostret (om man har för hög halt av gallsyror i blodet). Det är väl därför dom ska slå en kik imorgon. Vi får se om dom kollar med ett blodprov också. Än det ena än det andra. Typ…

På torsdag ska vi till specialistmödravården och kolla upp Lillplupp igen, och på eftermiddagen börjar föräldrautbildningen. Skönt att det händer något utöver tvätt och dammsugning den här veckan. Något är fel när man nästan blir så glad så att man grinar för att man har ett besök på VC imorgon. Tragiskt.

Sjukt less – livet efter lungemboli

Det här är ett sjukt jäkla gnällinlägg. Det här är min terapi. Om ni inte klarar av att läsa tjurigheter, stäng ner redan nu. För jag måste få ur mig skiten. Och säg inte att det inte är långt kvar nu, för just idag känns ett sånt råd som en käftsmäll.

Jag är sjukt less. Inte på att vara gravid, utan på allting runt omkring. Jag har haft svårt att andas hela dagen och hittar inte en enda ställning som inte ger mig andnöd. Vi har en sjukt jäkla obekväm soffa där jag hamnar som en fällkniv hur jag än gör med kuddar och saker under dynorna och diverse försök till att åtminstone få SITTA bekvämt. Men nejdå! Det är unken luft i vardagsrummet men det går inte att öppna för då överröstar eftermiddagstrafiken hela min hjärna.

Jag har försökt att sitta ute lite i vårsolen men fick hosta och ångest över hur skitigt det är överallt och att det är mil kvar tills man kan njuta i trädgården. Visst hade vi väderbakslag förra året också, men det hade i alla fall föregåtts av fantastiskt väder och trädgårdsmys. Jag brukar verkligen inte vara så här negativ, men jag orkar inte mer. Det har varit för mycket. Jag är så otroligt understimulerad och missnöjd och har aldrig känt så här förut. Jag vill bara skrika. Hur mycket jag än försöker kämpa och hålla humöret uppe så känns det som att nästa grej kommer som slår ner mig. Nu senast är det bölder och kliande utslag. Hur kul är det att vakna av att man kliar sönder sig, samtidigt som man vet att det inte är bra att börja blöda eftersom jag sprutar blodförtunnande i magen två gånger om dagen. Kan det inte vara så att det räcker nu? Jag behöver inga fler biverkningar. Och varför får jag alla? Är det för att kroppen var så nedsatt redan innan graviditeten av alla hormoner eller är det bara så att jag har haft ”otur”?

Det här är första och sista gången jag är gravid (jag skulle inte våga bli gravid igen) och jag känner mig faktiskt ledsen över att jag inte har fått njuta mer än stundtals när magen rör på sig. Jag tycker att vi vore värda det. Alla tre. Jag vet att jag inte är en negativ person, snarare tvärtom. Men ibland funderar jag på vem som vill knäcka mig. Ibland undrar jag vem som vill mig så illa att man varje gång jag försöker klättra uppåt slänger man på mig något mer som gör att jag faller några steg igen. ”Var inte så glad din jäkel, här får du!”

Jag är less på att vara sjuk. Att inte ha någon kondition alls. Jag är less på att sitta instängd och stirra i väggarna när varje försök till aktivitet ger mig andnöd. Jag är sjukt less på att inte hitta en ställning där jag kan andas utan att känna paniken stiga. Det finns inga sköna sittställningar, inga sköna liggställningar och står jag upp får jag andnöd av att jag blir trött. Den positiva jag börjar ge upp.

Alla gravida får påverkan på lungorna när magen växer och trycker. När den sedan sjunker ner blir det lättare. Jag tycker synd om mig själv, för förutom det normala så sliter jag med mina (ursäkta uttrycket) förbannade jävla lungor. Och nu har jag börjat tycka synd om mig själv också. Eller så är det bara idag jag gör det. Det har tagit oss förbannad lång tid att komma hit med blod, svett och tårar. Vore det för mycket begärt att få lite räkmacka. Att få njuta lite av ”det lediga livet” innan förlossningen. Det är massor jag vill pyssla med, men jag orkar inte. Om inte andningen fungerar så kommer man inte så långt. Jag försökte böja mig ner förut och ta upp en rutten blomma i ett land (den vägde nog säkert tio gram) och efter den otroligt påfrestande manövern stod jag och lutade mig mot väggen och flåsade. Tack!

Och alla som vill väl: ”snart är du framme” och ”det är inte långt kvar nu”. Det går inte att ta emot orden utan att känna sig lite bitter och ironisk. Det är 4,5 vecka kvar och när varje sekund känns som en vecka så… är det jävligt lång tid kvar. Jag tror t o m att folk i fängelse har mer stimulans än vad jag har. Dom kan prata med varandra och kan säkert röra sig på en rastgård förutom tv och internet och spel. På sjukhus är det mer stimulans än här hemma. Där hörde jag röster prata och konversera med varandra. Där fanns det steg utanför dörren. Det är nästan så att jag har lust att ställa mig där uppe och vädja: ”snälla, lägg in mig resten av tiden så att jag får lite stimulans av att se människor”! Jag vill inte sitta här hemma längre. Jag vill UT, UT, UT. Jag vill gå på stan och ta mig en glass. Men det går inte. Jag och F skulle försöka gå hundra meter efter besöket på socialkontoret förra veckan. Efter tjugo meter fick jag vända och säga att det inte gick. Dels känns det som att livmodern ska ramla ut nedtill, dels behöver jag kissa var femte minut. Och så lungorna. Andningen.

För att toppa min särdeles positiva dag: Jag är sjukt jävla trött på vädret. Jag brukar verkligen inte gnälla på vädret för jag GILLAR årstiderna och jag brukar tycka att ANDRA är gnälliga som inte kan ta årstiderna som dom är. Men just den här våren när jag som mest behöver lite värme och vår så känns det som att den dröjer ända in i sommaren, bara för att jäklas lite extra *haha du, glöm det*. Det skulle vara så skönt om vi fick fixa i ordning lite utomhus innan det är dags att föda. Det är inte så mycket som ska göras. Lite krattning och några blommor i rabatten och en liten lätt skurning av altanen för att få bort all lort efter hundarnas tassar och vinterns framfart. Jag har en hel armé som gärna ställer upp och hjälper till. Men NÄ då! Här kör vi snö och is fram till midsommar verkar det som, och varje steg utomhus klaffsar av vatten och gegga. Det skvätter upp lortvatten över byxorna och vovvarna blir överskitiga. Och så vips så drar vi in det inomhus till kära mig som inte orkar städa längre stunder *tack*. Det händer liksom inga roliga saker längre. Allt är bara en kamp. Alla krafter går åt till TRISTA saker som att sanera lort på golven, tvätta och diska för att kunna vistas inomhus utan att det är en sanitär olägenhet. Det där kreativa som gör att man lever… Ja.. Det vet jag inte vart man skulle kunna klämma in.

Jag dör inuti. Och när F kommer hem är jag sällskapssjuk. Men då är han trött och vill sitta och greja med sitt. Jag är så förbannat understimulerad. Jag vill bara BORT härifrån.

”Sitt ute och boosta lite sol” har jag fått som ordination. Jag kan inte sitta ute för jag blir deprimerad av att se pölarna över trädgården och att se vovvarna hoppa och leka medan leran skvätter ger mig städångest istället för den glädje jag brukar känna när dom röjer runt med varandra. Och så kommer hostan. Och så har vi inget insynsskydd innan syrenerna blommar. Vi har pratat om ett plank ut mot vägen sedan vi flyttade hit. Men det har inte blivit av. Så utevistelse kantas av tung trafik och miljarder stavgångare, och en och annan hund som gör att mina flickor vill vakta och jag har inte konditionen att hinna parera det i tid, så deras olater bara eskalerar. M a o blir det bara mer stress och sämre andning. Så. Sitta inne. Gnälla. Sura.. Må dåligt… Bli galen av tankar… That’s my life.

Jag är jäkligt trött på det här faktiskt. Jättetrött. Själen dör sakta men säkert. Vissa dagar är lättare, andra är tyngre. Idag är det en tung dag. Jag är trött men kan inte vila för då får jag inte luft. När jag är trött blir jag deppig. Om jag får sova blir jag glad. Men det går inte. Ofta hjälper det att jag skriver av mig här. Jag hoppas att det är så nu också.

Ge mig en rullstol och tiotusen spänn så drar jag iväg och shoppar ihjäl mig!
Och så är mjölken snart slut också. ORKA!

Utslagen vandrar

I morse vaknade jag med en stor böld på ryggen som kliar. Vi får se om min barnmorska hör av sig. Jag mailade igår. För egen del bryr jag mig inte så länge det inte eskalerar. Men för Lillplupps skull vill jag att dom tar sig en kik.

20130416-094537.jpg

Post Navigation