Så fruktansvärt, oerhört trött

Idag orkar jag ingenting. Kroppen känns förlamad, likaså huvudet. Jag är yr, trött och har ont i huvudet. Det blixtrar när jag gör huvudrörelser och jag har hosta igen.

Det blir vila, vila, vila. Jag har i alla fall suttit ute en stund mitt på dagen. Tyvärr blev hostan värre (som vanligt när jag är utomhus) men jag tänkte att det kanske ändå är bra att vara ute en liten stund. Nu längtar min kropp verkligen efter lite värmande sol. Batteriladdning står högt upp på önskelistan just nu.

Vi har en till ledig dag tillsammans jag och F och imorgon kan vi se fram emot ett besök av svärfar och svärmor som har varit utomlands. På tisdag när vardagen kör igång igen är det dags för mig att spendera en förmiddag med provtagningar igen. Annars tror jag inte att det är så mycket sjukhus på schemat förutom barnmorskebesök på fredag. Jag hoppas att jag hittar lite energi att pyssla med något här hemma.

Näe, det blir inte mycket mer skrivet här idag. Zzzzzzz

Mage vecka 34 (33+0)

Badrumsgolv efter målning

Japp. Då var det orange golvet borta. Tack för det. Inte jordens tjusigaste tapet, men den får hänga i ett tag till. Nu behöver man i alla fall inte spy av golvfärgen varje gång man går in där.

Bäddat och klart!

Det börjar ta form här hemma. Inte barnrummet men resten. Igår satte F ihop spjälsängen så att jag fick provbädda. Vi har ingen madrass ännu men den är på ingång. En riktig lyxmadrass som vi ska få av Anna H. 🙂

Nu har vi faktiskt det mesta klart för Lillplupps ankomst. Vi ska bara måla klart toagolvet idag och få upp lite hyllor där. Om ngn vecka eller två kommer det en rörmokare som ska installera ny kran till det nya handfatet och kommoden. För i runda slängar 2000 kr får vi ett ”nytt” badrum.

Bäddat och klart.

Badrumsgolv före målning.

Under arbete.

Faster Helena är en youtube-talang!

Att vara gravid som en elefant är som julafton titt som tätt. Det hade kommit ett paket med världens finaste saker som hon har gjort alldeles själv! Hon har lärt sig via Youtube! Vi är så grymt imponerade och glada. F fällde några tårar och jag hängde på. Vi är omringade av världens bästa människor och Lillplupp blir en väldigt efterlängtad och älskad familjemedlem.

En virkad filt, en virkad mössa och en virkad vagnmobil. Behöver jag säga att den inköpte vagnmobilen från Babyproffsen rök all världens väg?

Helt otroligt! Tusen miljarder tack!

Vecka 33 (32+2) – Magic Moment

Rörelserna från Lillplupp har förändrats sista tiden. Från första början, i slutet av december, var det små fingerlätta duttar. Så småningom blev duttarna hårdare och hårdare och med tiden blev det ordentliga puffar. Sista tiden har själva fotbollsmatcherna i magen gått över till ett buffande och tänjande. Nu åker magen ut ibland och man ser en kroppsdel.

Igår kväll hade jag ett magic moment. En kroppsdel stack ut som en bula på min mage och jag tog min hand och buffade lite mjukt. Jag fick en buff tillbaka. Jag funderade på om det var en slump så jag provade igen och igen. Och han buffade tillbaka. Kärlek! Efter det kunde jag absolut inte sova. Jag slängde iväg allt vad iphones och surfplattor heter och låg bara och njöt med handen på magen.

Det har varit väldigt tungt här hemma i en vecka på grund av att min egen ork tryter och för att min sambo har varit så dålig av sitt ryggskott och i morse vaknade jag av att en av hundarna kräktes på golvet samtidigt som jag själv mådde väldigt illa av min tomma mage och höll på att kräkas. Jag tänkte att ”ingenting kan bli värre än vad det är just nu, för även om vi får ett sjukt kräksbarn framöver så gissar jag att vi inte har lungproppar och akut ryggskott samtidigt jag och sambon. Möjligen att vi alla kommer att ligga i kräksjuka någon gång, men då får vi ta det då. Förhoppningsvis har det inte föregåtts av flera års misär i alla fall! 🙂

När jag sedan gick ut i trädgården och lät vovvarna ta sin morgonkiss så kände jag att en varm vårsol värmde i mitt ansikte trots att klockan bara var 8. Det är jättekallt i luften, men solen kommer nu! Efter det fick jag ett lyckorus.

Jag fascineras åter igen av hur det är att få tillbaka sig själv efter en lång resa. Jag förstod verkligen inte då hur nere jag har varit. Det är nu jag förstår det. Nu när jag känner igen mig själv igen. Härom veckan tittade jag på gamla kort från år 2009 när vi flyttade in i huset. Jag såg en glad och lycklig tjej som var aktiv, målade, rensade rabatter, renoverade… Sen kom åren av IVF:er. Jag tappade precis all livsgnista och ville ingenting, orkade ingenting. Jag orkade inte ens vara social. Allt var en överansträngning och minsta motgång tippade mig direkt över kanten. Jag kommer därför för alltid att högakta alla er som går igenom det. Och jag hoppas och ber att ni också ser solen ibland.

Ibland får jag höra att jag är stark och positiv. Och ja, det är jag faktiskt. Nu för tiden. Det handlar inte om att jag flyr eller att jag inte vill möta motgångarna. Det handlar om att det här lyckoruset jag får titt som tätt gör mig hel oavsett vad jag går igenom. Visst gråter jag som ett barn vissa dagar (sista dagarna mer än på länge). Skillnaden nu mot då är att det går över. Jag pratar med F och skriver av mig, sedan går det över. Jag ältar inte utan tar motgångarna när dom kommer och försöker gå igenom dom och skyffla iväg dom. Jag känner faktiskt att jag är närmare mig själv än på länge, för jag har umgåtts med mina allra mörkaste stunder och lyckats ta mig igenom dom.

Nu har jag bestämt mig för att ägna en timme om dagen åt aktiviteter som jag VILL göra. Sånt som inte utmattar mig. Det som utmattar mig är tusen ärenden, handla, sjukhuset och sådan stress. Det som inte stressar mig är att småpyssla hemma i min takt. Det ger mig kondition tillbaka. En kondition som jag behöver framöver. Så… Det som väntar närmaste dagarna är:

– Kamma lammullsskinnet (som nu är tvättat) så att det blir mjukt och fluffigt
– Torka av vårt lilla, jättefula, oranga badrumsgolv med speciell tvätt och eftertorka med vatten.
– Måla vårt jättelilla, fula, oranga badrumsgolv i ljus latte-färg
– Göra om målningen två kvällar i rad
– Skruva ihop spjälsängen
– Bädda spjälsängen
– Göra plats för barnkläder

Men det blir bara en stund om dagen. Jag ska inte ta ut mig. Jag lovar!

När F mår bättre ska han installera en kommod med nytt tvättställ i badrummet och så kommer det hit en rörmokare och sätter in nya kranar i badrummet och köket. Så småningom börjar han pyssla med friggeboden igen. Sen är vi på G. Mot framtiden!

Jag lever i ett konstant drama tror jag…

Hade tid på förmiddagen för att lämna urin och ta blodtrycket igen hos BM på vårdcentralen. Jag hade inget protein i urinet (skööönt) men undertrycket låg på 90, så det blir täta uppföljningar *vill inte ha havandeskapsförgiftning*.

När jag kom hem fick jag en blödning. Då bröt jag faktiskt samman för jag ORKAR inte fler bakslag just nu. Jag började storlipa av trötthet och maktlöshetskänslor. En blödning från underlivet oroar ju självklart, och hur ska jag kunna veta om det bara är för att jag intar blodförtunnande eller om det är något annat? Dom har sagt att jag måste ringa vid sådana händelser.

Eftersom jag inte hade hört något från sjukhuset angående ny dos av Fragminsprutor (och sprutorna tar slut ikväll) valde jag att ringa till specialistmödravårdens dagavdelning. Då visade det sig att dom hade bokat in en tid med mig 13.30 (?). En tid som jag inte hade noterat. Det var ju en väldig tur att jag ringde för det måste ha fallit mellan stolarna.

Väl där satte dom in det rejäla artilleriet. Jag förklarade för dom att jag kände mig dum som hörde av mig hela tiden, men läkaren förvissade mig om att det är högst angeläget och befogat i mitt fall. Det var så skönt att höra dom orden. Jag SKA höra av mig. Först fick jag ligga 30 minuter med CTG. Då mäter man fostrets hjärtaktivitet, min puls och om jag har sammandragningar. Efter det gjordes ett ultraljud av lillplupp samt en flödeskontroll av navelsträngen. Och efter det gjorde hon en vaginal undersökning på mig samt ett vaginalt ultraljud för att kontrollera moderkakan och livmoderhalsen. Allt såg jättefint ut och blödningen hade avtagit. Den här blödningen var troligtvis ett resultat av blodkärl som brustit och att jag har ökad blödningsbenägenhet. Men hon sa åter igen att vid minsta lilla färsk blödning måste jag komma in!

Åter igen kunde jag andas ut över att Lillplupp mår bra. Men ni kanske förstår att det är lite stressande. Det har varit så himla mycket sedan kräksjukan i januari då jag blev smittad på akuten, sängliggandet efter det (inte bra som gravid) och så blodpropparna som ett brev på posten. Jag är så tacksam över att dom tar så bra hand om oss.

När vi var klara pratade vi lite om Fragmindoseringen. I en månad har jag gått på högdos, så nu ville dom halvera doseringen och ta nya blodprover om en vecka. Jag jublade inombords, för jättesprutan med 10000 enheter som jag har fått ta morgon och kväll har verkligen varit jobbig. Det har inte varitsticket i sig som känts utan innehållet. Det har känts som att spruta in getingstick i magen *burr*.

Tidigare har jag tagit en sån hemsking på morgonen och en sån hemsking på kvällen samt en liten fjuttis på 2500 enheter på kvällen. Från och med imorgon bitti behöver jag bara ta TVÅ sprutor om dagen! En på 5000 enheter morgon och en på 7500 enheter kväll. Så skönt!!!

Nu är jag totalt utmattad efter vårdbesök i flera timmar (igen) så nu vill jag bara krypa in i min vrå och vila. Och så önskar jag tillfrisknande för min älskade sambo, för jag behöver honom just nu. ❤

PS. Relationer som överlever det vi har överlevt är bra relationer. Flera års barnlöshet. Två års påfrestande IVF-svängar och en dramatisk graviditet. Vi kommer att bli toppenföräldrar! Sådeså!

Barnmorskan imorgon, och jaga Fragminsprutor igen

Hur tusan ska man komma ihåg att spara ett urinprov med morgonurin? Dels går jag ju på toa miljarder gånger och dels är jag som en zombie nattetid/tidig morgon där allt går på rutin. Jag har i alla fall räknat ut att om jag som vanligt vaknar kring 05 så får jag försöka komma ihåg det då. Det är nog enda gången på hela dygnet som inte urinet bara är någon timme gammalt utan kanske hela 4-5 timmar! Nu råkar jag veta att mitt tillstånd klockan 05 inte är det bästa för att komma ihåg att spara på utsöndringarna så nu har jag ställt provröret i en knallgul mugg med förhoppning om att jag ska haja till över det annorlunda och komma ihåg det då. Men det återstår att se… Det enda raka borde vara att limma fast muggen down there, men då kan jag nog inte somna…

Jag ska till BM efter lunch, lämna urinprovet och ta ett blodtryck igen eftersom jag låg på gränsen till för högt undertryck för en vecka sedan. Nu ber vi för fulla muggar för att jag inte ska drämma till med en havandeskapsförgiftning så här i slutet, för nu får det vara bra tycker jag.

Imorgon tar mina sprutor slut också, så jag hoppas att senaste blodproverna som skickades till Uppsala är analyserade och klara. I så fall ringer Specialistmödravården till mig, jag får åka dit och hämta en lapp och sedan gå till avdelning 37 på BB och hämta ut gratis sprutor. Det är alltid en liten stress över att få beskedet innan sprutorna tar slut och att det ska finnas rätt styrka att hämta ut. Det är ju livsviktig medicin för mig och Lillplupp. Hittills har det i alla fall löst sig på ett eller annat sätt.

Hostan fick såklart ett litet bakslag idag. Jag har varit jätteirriterad i lungorna. Nu verkar det däremot ha lugnat ned sig för stunden. Och så har jag hämtat en jättefin, vit spjälsäng och ett lammskinn hos bästa Anna H idag. Lammskinnet är tvättat men sängen ligger kvar i bilen för att jag inte ska göra allt på en gång, men nästa gång jag får en stunds energi över så ska jag montera ihop den. Angenäma uppgifter…

Någon kväll när jag får ork ska jag även måla om badrumsgolvet. Det är bara 2 kvm och en lagom uppgift för mig så här i tristessen hemma av att vila, vila, vila. Lite aktiviteter behöver man för att bli frisk. Lite lagom sådär. Badrumsgolvet är idag knallorange och jättefult till tapeterna. Tapeterna är gamla men ganska retro-coola, så med ett ljust golv (vi målade all furu vitt för några år sedan) kommer det att bli som nytt med enkla medel och inte en alltför stor slant. Ca 400 kr går det på med rengöring, penslar, färg och munskydd. 😀 Eftersom utrymmet är litet räknar jag med att det blir precis lagom för den timme av aktiviteter som jag orkar med när andan faller på.

Hostat en månad efter lungembolin

Det har varit väldigt svårt att hitta information om vad som händer och vad som är normalt efter en lungemboli. Jag hittade en liten, ganska inaktiv tråd på Familjeliv om det, men det var samma där, folk hade sökt och sökt men inte hittat någon information alls. Nu vet jag i alla fall att jag har hostat i en månad efteråt och att jag fortfarande hostar. Totalt har jag hostat i tio veckor (och kissat på mig p g a de mindre fungerande musklerna nedtill som är normalt vid en graviditet).

Sista dygnet har jag däremot hostat mindre. Min kropp blev väl helt chockad av överansträngningen igår. Visst har jag mina bakslag då jag hostar så att F nästan blir orolig och det känns som att jag ska få upp alla inre organ, men det är en ofantlig skillnad.

Igår var det en av dom värre dagarna i mitt liv, förutom när jag åkte in akut själv, men idag känns det ljusare igen. Solen skiner från en knallblå himmel, dom sa på tv att det kommer att bli varmare i solen på dagarna eftersom solen står högre på himlen och jag ska hämta en spjälsäng hos en väninna. Det blir en bra dag. Förutom det ska jag vila, vila, vila!

Nu är vi två sjukskrivna personer här hemma! Och jag längtar efter värme så att jag kan boosta mina batterier ute på altanen.

Nu känns det bättre!

Tänk vad en timmes sömn kan göra. Och ett samtal från kära brorsbarnet. Jag känner mig som en ny människa och har åter igen lyckokänslor någonstans där inne.

Jag vet att jag är stark. Man måste bara tillåta sig att bryta samman en stund ibland, sedan kan man ta nya tag. Jag och sambon ligger i soffan och har just lyssnat på kapitel 6 på CD:n Mindfulness i födandet. Fokus på rätt saker nu och inte elände!

…och plötsligt känns det som att vi har skrämt bort 80% av min hosta idag! Hoppas att det håller i sig.

Jag fick ett bryt…

Det är ganska bra att veta att man är normal. Att man inte orkar hur många motgångar som helst på kort tid.

05.30 i morse var jag tvungen att ringa ambulans. F tog sig inte upp ur sängen p g a ryggskottet. Han hade mediciner kvar från ryggskottet för ett år sedan, så han hankade sig fram i veckan. Men i morse tog det stopp. Det kändes ändå skönt att han hamnade i rätt händer så att han fick smärtlindring.

När ambulansen hade åkt var det dags att ta hand om hundarna. Vår ingång går via en altan och vi har en grind där för att hundarna ska kunna gå ut och in från huset som dom vill på våren/sommaren. Den grinden är alltid stängd och det sitter en liten skylt där det t o m står ”öppna inte grinden”. Jag släppte ut ”flickorna” på altanen för att gå och stänga stora grinden ut mot riksvägen när jag till min stora skräck såg att altangrinden stod vid öppen. Såklart! Ambulanspersonalen tänkte ju inte på att stänga den och F var inte i rätt tillstånd att komma ihåg det. Det tog en millisekund så hade min löpande unghund dragit ut på äventyr…. Precis vid riksvägen… Min äldre tik lyssnar ju på mig, vilket inte den unga gör ännu (bara ibland) så henne fick jag stopp på. Jag minns inte ens om jag hade jacka på mig eller bara t-shirt. För jag fick rusa ut ur trädgården för att försöka få in unghunden. Jag kände paniken komma och såg framför mig hur jag skulle få bevittna hur hon blev påkörd.

Som tur var höll hon sig på gångbanan och sprang bara iväg ca 100 m längre ner. Jag flåsade efter med min icke befintliga kondition och när jag kom fram insåg jag att jag inte hade något koppel. Såklart inte… Hur fan skulle jag ha kunnat tänka på det mitt i all röra liksom…

Vad fick jag göra?! Jo, LYFTA upp och bära henne! Jättebra! Kanon! Med foglossningar och ryggsmärtor och en lungsjukdom som inte är att leka med på isgata. Precis allt som jag INTE ska göra. Jag orkade bara några steg åt gången, sedan fick jag sätta ner henne och försöka få henne att gå med genom att hålla lätt i nackskinnet. Men då blev hon ju galen av bus och skulle leka och hoppa. GAH! Samtidigt kom det givetvis en man som säkert undrade vad jag höll på med. ”Är hon skadad?” (visserligen snällt att han frågade faktiskt) ”NÄ, jag har just släppt iväg gubben i ambulans och då passade hon på att rymma”. Han tittade efter oss en lång stund och undrade säkert vad vi höll på med…

Med en levande hundflock i tryggt förvar hemma insåg jag att jag aldrig skulle kunna somna om, så jag passade på att göra några ärenden i en timme på förmiddagen och skulle sedan lägga mig och vila. Jag är ju ganska klen själv efter propparna, så jag orkar inte aktivera mig långa stunder. Då ringde det och F skulle få komma hem (skönt). Han skulle ta sig ut till vändplanen utanför akuten så skulle jag hämta honom där. Han kom inte… Jag gick in och började leta. Jag ringde honom. Då låg han kvar på rummet och behövde hjälp. Jag irrade mig fram till ortopedakuten och hittade honom sittandes på en brits i ett rum. Han var alldeles grön i ansiktet. Blodtrycksfall! Han hade ju inte ätit på hela dagen och dom hade proppat i honom morfin, säkert 5-6 sprutor under förmiddagen. Det gick ju inte att åka hem.

Jag tog bilen och åkte iväg för att köpa något till honom att äta. Han fick sakta tillbaka färg i ansiktet och jag vallade runt honom lite i rullstol. Sedan åkte vi hem. Väl hemma var det dags att låta hundarna komma ut igen och någonstans där kände jag att jag inte orkade mer.

Jag bröt ihop fullständigt och storlipade. Ni som har haft lungemboli vet säkert hur otroligt slutkörd man är bara genom att finnas till. Det tar flera månader att hämta sig. För den delen är nog många ganska slutkörda bara av en graviditet i sig i slutet. Så idag hade jag verkligen fått sammankalla alla krafter jag hade – och plötsligt tog dom bara slut. Jag kände bara att det hade varit lagen om alltings jävlighet för länge. Om jag bara hade varit frisk så hade jag ORKAT gå upp 04.30 och serva och fixa hela dagen, men krafterna finns inte.

Nu är klockan 14.57 och jag har precis satt mig. Den här dagen önskar jag aldrig någonsin mer tillbaka.

04.30… Hur mycket otur kan vi få?

Vaknade 04.30 av att jag behövde gå på toaletten. Bredvid mig låg min sambo och kunde inte röra sig. Hans ryggskott gör att han inte vet om han kommer upp ur sängen. Samtidigt var hundarna alldeles hysteriska och ville ut. Det där toabesöket blev inte bara ett toabesök, för efter att ha stått i trädgården i en massa minusgrader går det såklart inte att sova igen. Och så bekymrar jag mig för F. Inte för att ryggskott är farligt på något vis, men det gör förbannat ont. Och så blir han frustrerad över att bli sjuk just nu när jag inte är så frisk heller och behöver en massa hjälp med allting. Och jag är frustrerad över att jag inte har orken att ta hand om honom som jag skulle kunna/vilja göra, för gör jag det så stupar jag själv. Jag skulle gissa att det blir som för ett år sedan. Vi får ringa ambulans så att han får ordentlig smärtlindring. Jag har ju själv en problemrygg så han har fått lite piller av mig, men jag tror knappast att dom räcker till vid en akut lumbago.

Nu får vi vänta på att se om Paraflex gör att han kan ställa sig upp om en stund. Annars blir det ambulans.

Så… Två rejält risiga personer samlas nu under samma tak och ska försöka få ihop hem och liv med tre stora jyckar. Det är på så sätt tur att inte en liten har tittat ut ännu, för då hade jag behövt söka hemhjälp.

Själv känner jag att det är svårt att hålla humöret uppe. Jag håller på att bryta ihop faktiskt. Det finns en gräns även för mig hur mycket humor och positivism jag orkar utsöndra. Jag känner mig utbränd i hjärnan av att det inte blir riktigt bra. Konstanta sjukdomar (och inte direkt lindriga sådana) och alldeles för lite sömn. Det tär just nu.

Lite shopping…

Jag fick en kupong för att hämta ut en gratis body på Kappahl, och förutom det var det 25% rabatt på valfri Newbie-vara, jag skulle dessutom till Jysk och hitta påslakan till vagnen/minitäcket och minikudden, två ombyten. Japp, nu är vi snart helt klara. Det är bara att hämta sängen på söndag och bädda den så är det klart! Då har vi allt för ett tag framöver. Efter det ska jag bara slappna av, försöka njuta och vara i nuet. Det känns himla skönt att inte något hänger över mig sedan, för jag lär knappast bli smidigare på slutet.

Gratisbody stl 62:

Byxorna jag köpte till i stl 62:
  

Och så blev det ett sånt där ”jag behöver inte men kan inte låta bli-köp” också. Hur skulle jag ha kunnat motstå?

Jag hittade också en liten solhatt men kära mamma var med och köpte den och en jättesöt snuttefilt. Men det får han när han har kommit ut. 🙂

Shoppingen gick i slow motion och tog inte lång tid alls, men efter en stund kände jag att det var nog. Då började jag bli supertrött och ryggen värkte. Tur att jag bor i en liten stad så att saker går fort att fixa. Dessutom finns det alltid parkering nära.

Det drar ihop sig… Bara max 58 dagar kvar!

Graviditet är ingen sjukdom

Nej, det håller jag verkligen med om! Däremot så har det ju väldigt uppenbart (i mitt fall) visat sig att graviditet kan ge åkommor som är rena rama sjukdomar. T o m livshotande i värsta fall.

Nu på morgonen toppade jag med något som jag har varit oerhört glad över att slippa. Nämligen kräkningar! Jag har inte kräkts en enda gång under graviditeten, förutom att jag hade kräksjuka i början av januari. Men nu så! I morse mådde jag superilla och hann bara ta en smutt på mitt te så fick jag hälsa på den vita keramiksaken i badrummet.

Jag försöker verkligen bita ihop och jag känner mig ändå ganska munter. Men snälla, snälla. Kan det inte lätta lite för jag vet inte hur länge kroppen orkar faktiskt. Vi har fullt upp att läka oss efter blodpropparna här… Så snälla… igen… Inget mer nu va?

För att inte börja morgonen med mörka tankar så ska jag nu fokusera på glädjen av alla buffar i min mage. Sparkarna har gått över i något mer stretande och bökande och jag känner ibland att fötterna är långt uppe och trycker och så pillar/kittlar han med fingrarna långt nere vid urinblåsan. Igår kväll började jag stortjuta av skratt för han kittlades något fruktansvärt. 🙂

Nu är det mindre än två månader kvar!

Mage vecka 32 (31+4)

Nu händer det grejer! Undrar om det är hans huvud man ser i kontur längst upp!

Och så Fragmin-magen framifrån som minne. Nu börjar jag bli blå/grön. Jag som var så stolt över att inte få blåmärken. 😀

Idag är jag lite less… och trött…

Jag önskar så att min vakenhet på nätterna skulle bero på att jag umgås med Lillplupp, men just nu umgås jag bara med en massa krämpor. De flesta dagar går bra, men vissa dagar är jag urless på det. Allra helst dom dagar då jag sitter i mitt lilla ”fängelse”, tittar ut, och inser att våren dröjer länge än. Idag är det en sån dag.

I höstas skojade jag och sambon om att jag säkert kommer att bli stor som en flodhäst i slutet av graviditeten. Då försökte jag hålla positivismen uppe genom att säga att ”jamen då är det vår och då tar man av sig alla jättetjocka kläder så då blir det lite lättare”. JO TACK! Den här vintern är den längsta på evigheter och inte en tillstymmelse till vår utan massor med snö, is och snorkallt och nordanvindar. För ett år sedan hade vi +17 grader. Idag har vi -7. Visst – det blir alltid kyligt och bakslag på våren, men att få några såna där fina dagar skulle vara som en lisa för själen för att ladda lite batterier. Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk så länge det är så här kallt och ruggigt.

Jag sover på soffan på nätterna (inte helt bra) eftersom jag måste ändra ställning tusen gånger. Jag har fått extrema myrkrypningar det sista och nu inte bara i benen utan i hela kroppen. Det ger mig nästan panik. I natt somnade jag till slut liggande med rumpan mot soffans ryggstöd och benen rätt upp mot väggen! Jisses…. Karpaltunnelsyndromet blir värre och värre. Nu har jag smärta dygnet runt, men det som är värst är att jag inte kan knyta händerna. Då låser sig fingrarna och jag får bända upp dom. Bara när jag håller dom i varmt vatten går det någorlunda. Jag använder mina handskydd dygnet runt. Dom hjälper lite men långt ifrån helt. Jag har testat massor med tips, men det hjälper inget vidare.

Hostan hänger i också. Jag hostar och hostar och hostar på nätterna och då gör ligamenten så ont att jag måste hålla i magen. Jag har räknat ut att det har varit så i ca 10 veckor nu. Jag har också svårt att andas för att magen trycker på mina redan irriterade lungor så jag rekommenderar inte Lungemboli i slutet av graviditeten. Det var ju himla dumt att få den graviditetskomplikationen! Tur är väl att jag vet att syresättningen är kanon, så det är inget att oroa sig för. Men det är likväl obehagligt.

Jag kissar en gång i timmen, men det har jag gjort hela graviditeten så det är inget nytt. På natten håller jag mig lite mer, då kanske jag är uppe 3-4 ggr bara. Jag har också börjat få klåda på hela kroppen på kvällarna (men inte på magen). Jag misstänker att det kan ha att göra med att jag bytte insmörjningscreme för den andra tog slut så jag ska byta bara jag kommer till ett Apotek (imorgon). Jag har en annan variant på magen (BabyBees maginsmörjning) så jag får prova den på hela kroppen idag.

Jag mår illa och har ont i huvudet och ryggen. Jag märker att jag har vätska i kroppen även om det inte syns så mycket ännu, för alla muskler krampar och gör ont som i händerna. T o m fötterna nu (dom som jag var så stolt över var det enda som inte gjorde ont)!! haha

Uppepå det här så är jag förkyld och tät i näsan också. Och det skyller jag på den här förbaskade vintern som aldrig tar slut. Nu tror jag att jag har fått med allt…

Det är såklart en otroligt, fantastisk gåva att äntligen ha fått bli gravid och jag har njutit många och långa stunder. Men jag måste också få tycka att det är tungt, för det har inte direkt gått som på räls. Just nu känns det som att jag sitter i ett fängelse och bara vill att han ska komma ut. Samtidigt vill jag inte att han ska komma ut, för det är för tidigt såklart. Men jag önskar att några av smärtorna lättar lite och att vårsolen kan ge lite energi snart. DET är det jag behöver för att orka lite mer. Så snälla! Ge mig vår. Snälla, ge mig lite plusgrader och sol….

Nästan som julafton!

Vilka vänner jag har. Idag kom det ett paket från västkusten. Jag visste att det skulle komma en bröstpump för jag fick frågan om jag ville ha den. Helt perfekt!

Men så hade hon stoppat med lite mer också. Då kom tårarna. Igen…
  
Så himla fint! Tusen miljoner tack. Vi som just häromdagen pratade om att vi kanske måste komplettera med några byxor. Det behöver vi inte nu. ❤

Jag hade även beställt en Mindfulness CD med kurshäfte som handlar om förlossning. Den kom också idag. Rena rama julafton!

Eftersom jag inte har så mycket val mer än att gilla läget om att det blir en förlossning utan bedövning (förutom lustgas) så gör jag allt för att bli förberedd. Jag har ju haft förlossningsskräck men jag kan ju liksom inte mer än försöka göra mig mentalt redo. Han måste ju ut liksom. Det här med propparna i lungan hade jag ju inte riktigt räknat med, men det är bara att göra det bästa av det. Så… Imorgon ska jag börja öva.

På sjukhuset

Det blev en minst sagt lång dag på sjukhuset så jag hann inte säga hej på jobbet på förmiddagen. Klockan 8 var jag på blodcentralen som öppnar 8 och då var redan väntrummet fullt av folk. Tydligen hade de haft byte av journalsystem igår och då haft stängt. Det blev en lång väntan på hårda pinnstolar (ajjj). Men det värsta av allt var en (ursäkta mitt språk) riktig jävla gubbjävel som satt där och surade. Det kom nämligen in en tjej och fick en röd lapp istället för vit (akutlapp) så hon skulle alltså få gå före kön. Hon satte sig ner i väntrummet och då började karln bråka och klaga på henne ”jaha, varför ska du gå före då, det kan väl inte vara så akut för då hade du haft en akutlapp med dig in från början!!”. Hon försökte förklara att hon skulle på cellgiftsbehandling 8.30 och behövde ta proverna innan dess. ”JAAAG har minsann gått här i femton år och JAAAG ska också på behandling imorron, men då tar man proverna DAN INNAN” och tränger sig inte i kön!!” Hon försökte förklara att det var stängt igår så hon kunde inte ta prover igår, men den informationen gick inte in i hans öron utan han fortsatte mala på om sitt, om hur MYCKET han hade att göra istället för att sitta där.

Som tur var fick tjejen gå in sedan så att hon slapp höra honom mer, men han förpestade luften för oss andra i 40 minuter med sitt högljudda gnäll. Om inte en dam hade sagt till honom så hade jag gjort det. Skitgubbe!!

Vid 9 var jag klar med sticket i armen och begav mig till specialistmödravården. De ville lyssna på mina lungor eftersom jag fortfarande hostar. Eftersom dom hade räknat med att jag skulle komma strax efter 8 så fick jag vänta en timme på doktorn. Men tack och lov fick jag låna ett rum med en jätteskön skinnfåtölj (som man kunde luta tillbaka) med en fotpall.

Läkaren kom in och lyssnade på lungor och hjärta och tog blodtryck (som idag var bättre än igår). De frågade hur jag mådde och för en gångs skull sa jag inte glatt ”bara bra” utan berättade att jag mår väldigt illa sedan några dagar, är väldigt trött och har väldigt ont i huvudet. Då ville dom inte släppa hem mig utan några extra koller, så de tog snabbsänka, urinprov och kollade min syresättning till blodet. Allt såg fint ut. Läkaren förklarade att det blir lite extra kontroller när det ligger en allvarlig sjukdom i botten (min lungemboli) eftersom man måste kolla upp allt – och jag förklarade att jag kände lite samma sak; att det är jättesvårt att veta när/om jag ska söka hjälp eller inte. Hon förklarade i alla fall att eftersom dom ”allvarliga” testerna inte visade någonting så är den enklaste förklaringen den att dels ÄR en graviditet jättetung i slutet men framför allt så har min kropp gått igenom/och går igenom något väldigt tungt som kan ta lite tid. Hon tyckte alltså inte att det var konstigt att jag mår som jag mår. Det var i alla fall jätteskönt att veta att det inte är något allvarligt igen. Däremot så är det åter igen så att jag måste vara vaksam på försämringar.

Vi var klara 11.15 och då hade jag 35 minuter kvar tills det var dags för blodcentralen igen. Jag går dit på morgonen utan att ha tagit min morgonspruta och så tar dom blod. Efter det tar jag min morgonspruta. Tre timmar senare ska jag återkomma för nya prover MED spruta i kroppen och sedan skickas detta till Uppsala på analys, och utifrån det får jag nya doseringar med Fragminsprutorna. Så! Det ska bli spännande att se om det har blivit bättre eller sämre. Det vet jag nog på fredag.

Jag hann ner till cafeterian och slänga i mig en smörgås (var döhungrig) och sedan var det dags för blodcentralen. Vid 12.30 var jag äntligen hemma, efter fem timmar på vift.

Nu är jag totalt utmattad och ligger i soffan. Tack och lov är det inga mer läkarbesök den här veckan, förutom att jag måste in och hämta sprutor senare i veckan. Nu ska jag verkligen VILA så att inte blodtrycket går upp mer. Jag kan ju inte påverka dom här graviditetsbiverkningarna men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att inte göra det värre.

Nu ska vi inte gnälla… eller?

I tre dagar har jag mått pyton med illamående, känsla av att bli sjuk och en extrem trötthet. Jag sätter ju allt i samband med att jag är gravid och tänker att det är hormoner. Nu verkar det ju som att det kan höra ihop med högt blodtryck istället, och givetvis känner jag mig sämre ikväll… GAH! Den här resan har jag ju förstått att jag inte är hypokondriker utan att jag ska ta saker på allvar, så nu får jag nog be dom ta blodtrycket även imorgon på specialistmödravården när dom ska göra en koll av lungorna. Det skulle inte förvåna mig om jag snart ligger inlagd igen.

Nu har jag varit munter länge, men nu börjar det kännas en aning jobbigt. Varför måste jag vara den där 1-2 procenten på en massa saker? Det har varit så himla mycket hela graviditeten så det skulle vara skönt att få njuta lite. Men men. Det är bara att bita ihop och kämpa på. Det blir ju bättre framöver. 🙂 Eller?

Provtagning på MVC och barnvagnspyssel

Då var jag inne i rullorna igen på MVC. Det blev ett litet glapp på grund av att jag låg inne men nu är det bokat tid varannan vecka ända fram till förlossningen. Jag gillade verkligen barnmorskan som vi kommer att få träffa löpande nu. Inget ont om den andra damen som var inne tillfälligt, men det kändes väldigt rörigt. Idag var det betydligt mer lugnt och fint och inte så hastigt.

Barnmorskan E mätte min mage som ligger mitt på kurvan och så lyssnade hon på hjärtljud. Lillplupp låg kring 140 slag. Perfekt det också. Vi pratade igenom lite att vi missade föräldrautbildningen p g a min sjukdom, men nu blev vi bokade på nästa kurs istället. Det blir verkligen i sista minuten, för sista träffen är 13 maj och vi har beräknad BF 19 maj, men vi går väl dit så länge det går.

Vi tog också lite prover på mig och tyvärr har jag högt blodtryck så nu måste vi hålla koll så att det inte blir havandeskapsförgiftning. Jag hade inget protein i urinet idag, tur nog, men jag ska tillbaka och lämna morgonurin på måndag samt ta ett nytt blodprov då. Jag fick order om att hålla koll på symptom som: ökad huvudvärk, flimmer för ögonen, smärta i levertrakten (under höger revben) samt illamående. Nu har jag ju alltid huvudvärk och jag har mått illa i flera dagar, men om det blir värre på något sätt ska man ringa förlossningen. ”Men HEJ Helena – är du här nu igen!” 🙂

Det positiva med provtagningarna var att jag som sagt inte hade protein i urinet, mitt sockervärde var jättefint och mitt järnvärde var perfekt, bättre än vid inskrivning. Där följer jag inte normen för att det är normalt att behöva extra järntabletter. Tydligen tar jag upp järn bra ändå. Skönt!

På vägen hem från VC hämtade vi barnvagnen i förrådet vi hyr på stan (vi har inget bra förråd hemma men ska se till att sluta hyra inom kort för mycket av det som står är inget vi behöver). Nu är den installerad och klar och skötväskan är packad.
Vi är redo! Men Lillplupp får gärna stanna i 7 veckor till så att jag är inne i vecka 37. Sen så!

Kronan Duo som vi köpte begagnad av min bror med familj. Den är perfekt för mig. Lättkörd och fungerar bra på olika underlag.

Försäkringskassan på möte

Det var värst vad jag omringas av trevliga människor i mitt liv. Det är så roligt med så mycket positiv energi. Min handläggare på FK var i vår ålder, kanske något yngre, och supertrevlig. För att göra en lång historia kort så måste de rent formellt ha ett möte om man är sjukskriven mer än 180 dagar, så det där brevet med ”möte angående Återgång till arbete” är bara som ett standardbrev som går ut. Dom TAR faktiskt hänsyn till omständigheterna. Vi gick igenom ett formulär och sedan var det inte så mycket mer med det. I formuläret står det nu om min whiplash och mitt diskbråck i ländryggen (det som jag har alltid) och ett tillägg med karpaltunnelsyndrom, foglossningar och lungemboli. Min heltidssjukskrivning fram till BF blir godkänd och jag ska bara höra av mig när jag inte längre är sjukskriven utan går på föräldrapenning istället. Egentligen var jag inte orolig, för jag har läst på socialstyrelsens hemsida att enbart lungemboli i sig är godkänt för 2-6 månaders sjukskrivning. Lungembolin blev jag sjukskriven för den 25 februari.

Jag har ett jättebra jobb som jag ska gå tillbaka till så det är ju inte så att jag inte kan gå tillbaka framöver, och om jag inte hade haft mitt fria jobb med möjligheter till hemmaarbete vid behov skulle jag nog inte kunna jobba heltid med tanke på mina ryggproblem i normala fall. Men jag har ju verkligen hittat MITT jobb som gör att jag fixar heltid. Och det ska vi hålla hårt i!

Det blev ett kort möte och en hel del prat om hundar och IVF:er som hon var mycket intresserad av. Hon hade jobbat inom vården tidigare och kände till flera på IVF-kliniken. Jätteroligt.

Nu ska jag vila mig i soffan. Hostan är lite jobbig. Kring ett ska jag till barnmorskan och ta lite prover.
Det flyter på finfint!

Vecka 32 (31+1) – Saker som har flyttat hem till oss

Igår var vi hos brorsan med familj och fick/köpte/lånade saker. Det kändes stort att stoppa in saker i hyllor och skåp och det kändes extra roligt att veta att mina finaste brorsbarn har haft sakerna i sin ägo. De är såklart mina favoriter och har förgyllt mitt liv i 2 och 4 år. Att bli faster var något av det största och finaste jag har varit med om. Tidigare har jag inte tänkt så mycket på om jag gillar barn eller inte, men efter Elin föddes kände jag verkligen kärlek. Fantastiskt! Två år senare fick jag uppleva det igen när lilla Eric föddes. Jag ser så mycket fram emot att Lillplupp/Hampus ska få komma ut och lära känna sina underbara kusiner. Vad roligt dom ska ha!

P g a sjukdomen har jag inte hälsat på dom på väldigt länge så min mage var nog enormt mycket större än sist. Det första Elin frågade (igen) var: ”Faster, bor det en bebis i din mage?”. Vi pratade lite om det och hon insåg att hon snart har TRE kusiner. Hon började springa runt i huset och skulle ta fram presenter. Bland annat den här helt fantastiska teckningen som vi ska rama in och sätta upp på väggen i hans rum.

Tidigare har vi köpt deras barnvagn (Kronan Duo) och en bilbarnstol för den första tiden. Nu skulle vi komma förbi och köpa lite annat. T ex en bärsjal. Jag fick prova en på amningskursen med en 4 kilos låtsasbebis i och den var så bekväm. Det kommer att vara fantastiskt bra för min onda rygg och nacke. Vi har tidigare fått deras babybjörn-sele också. Perfekt för skog och mark!

Nu hade jag lagt in beställning på lite olika saker och så hade Anna plockat ihop lite annat som vi kunde få. LITE annat är helt fel ord. MASSOR med annat skulle jag vilja säga. Vi satte in en slant extra på barnens konto, för det är ett privilegium att få ärva så fina kläder och leksaker.

Massor med vällingflaskor och kuber där vi kan frysa in hemlagad mat i små portioner.

Erics badbalja

Elins och Erics lära-gå-vagn

En otroligt fin babysitter

Massor med kläder i storlek 56-86

Kläder för första tiden

Kläder för en nyfödd liten

Flera handdukar (vi köpte även en del på Ikea som syns på bild)

En sängmobil som båda barnen har haft

Bebisleksaker! Korgen köpte vi på Ikea

Vi köpte en hel del på Ikea också, men det visar jag upp någon gång i framtiden när barnrummet börjar ta form. Det är en bra bit dit. Tills dess ligger möblerna i tryggt förvar i kartonger.

Nu är det som sagt bara sängen kvar att hämta så har vi allt vi behöver för den första tiden och en bra stund framåt. Det känns superskönt.

Någon dag i veckan ska jag lägga upp en magbild också, men det får vänta lite. Jag har haft en otroligt jobbig dag och mått pyton. Jag har mått illa och hostat och nästan känt det som att jag ska spy samtidigt som jag inte hittar någon bekväm ställning att vila i när magen trycker på lungorna. Idag har jag alltså inte varit så tuff. Samtidigt är min stackars sambo hemma med ryggskott så vi är inte så pigga just nu. Tur att det vänder någon gång.

Jag har haft kontakt med läkaren på specialistmödravården angående min hosta och så länge jag får luft som jag ska behöver jag inte vara orolig. Hon förklarade jättebra hur lungorna fungerar även om jag inte kommer ihåg vad hon sa. Slutsatsen var i alla fall något om irritationer som hänger kvar och retar lungbladen vilket ger hostan. Jag ska fortsätta ta Citodon eftersom det hjälper till så att jag får sova på nätterna. Skönt!

Min vanliga husläkare ringde också för att höra hur det är med mig. Eftersom jag är under övervakning på sjukhuset tiden ut så släpper hon mig för tillfället, men hon sa att jag inte skulle tveka att höra av mig om det var något. Hon är fantastisk!

Imorgon ska jag till Försäkringskassan för att prata om ”återgång till arbete”. 😀 Efter det ska jag till vårdcentralens barnmorska. Det känns lite onödigt att gå där, men dom kollar upp små detaljer som vi inte kollar på sjukhuset just nu. T ex järnvärde, blodtryck och protein i urinet. Det är ju jättebra så att vi inte toppar allt med en havandeskapsförgiftning. Hon ska säkert mäta magen och kolla hjärtljud också och det där med hjärtljuden kan åtminstone inte jag få för mycket av.

På onsdag ska jag till Lab för provtagning igen angående Fragminsprutorna. Jag hoppas att jag inom någon vecka får sänka hästdosen för det är otroligt hög dos och magen blir sönderstucken av tre sprutor om dagen. Låret vill jag inte ta i för det gjorde mycket ondare. Det finns för mycket muskler där som man ska försöka undvika att träffa.

Provtagningen blir som så att jag går direkt till Lab på morgonen (jag har redan hämtat ut remisspapperen när jag hämtade sprutor i fredags) och lämnar blod, direkt efter det tar jag min morgonspruta. Första provet tas alltså innan jag har tagit min morgondos. Sedan ska jag upp till Specialistmödravården för dom ville höra lite på lungorna. Efter det har jag en paus på ca 2 timmar då jag tänkte hälsa på jobbet. Efter det ska jag upp och ta nya blodprover när sprutan har verkat.

Det blir en händelserik vecka med andra ord!

Nu ska jag fortsätta ligga i soffan och vänta på att Lactulosen börjar verka. Jag har förstoppning. Och för att toppa alla krämpor har jag fruktansvärda problem med händerna. Karpaltunnelsyndromet har förvärrats jättemycket sista veckan. Det är bara att gilla läget och försöka tänka på att det finns en ände.

 

Vi boar för fullt

Jag återkommer imorgon med ett längre inlägg för idag är jag så trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Vi har varit hos min bror med familj och hämtat en MASSA babysaker. Jag ska ta lite kort och lägga ut men gör det imorgon. Det var en massa fina saker och kläder och det känns extra roligt att veta att brorsbarnen har använt dom.

Elin 4 år var helt underbar idag (det är hon i och för sig alltid). Hon smekte min mage och frågade massor med saker. Det kändes som att hon verkligen tycker att det ska bli roligt med en till kusin. Hon lovade att komma och hjälpa honom att lära sig gå med lära-gå-vagnen när han har kommit. 🙂

Alla saker till boandet börjar hitta hem förutom en spjälsäng som vi ska hämta så snart som möjligt. Vi kan inte göra i ordning barnrummet förrän friggeboden är klar så att kontoret kan flytta ut, men det gör ju inte så mycket eftersom ett spädbarn knappast behöver eget rum. Men den dag det blir klart (hoppas på i sommar eller till hösten) så kommer det kännas extra roligt. Bara ATT barnrummet finns liksom.

Vi har också funderat på namn fram och tillbaka. För några dagar sedan kom F med ett förslag som vi båda har som klar favorit sedan dess. Det känns också rätt när jag smeker mig på magen. Det namnet är: Hampus.
Vi vet att man kan ändra sig när dom tittar ut, men vi har en reservlista. Just nu heter han Lillplupp och Hampus.

Så! Jag återkommer imorgon och berättar lite mer om dagens fantastiska saker.

Jag blev lite orolig där ett tag…

Jag börjar med att skriva att allt är jättefint med mig och Lillplupp ifall svärmor som är utomlands läser här. Då har vi lugnat engagerade närstående.

Idag har jag inte känt fosterrörelser på hela dagen, något som aldrig händer eftersom han är en aktiv liten krabat. Jag väntade till efter lunch, sedan ringde jag in till förlossningen för rådgivning (som man ska göra vid minskade fosterrörelser). De ville att jag skulle komma in på en kontroll (det är tur att man har nära till sjukhuset).

Väl på plats så möttes jag av min favoritbarnmorska A-L som även jobbar på avdelning 37 där jag låg inne med lungembolin. Känslan av att skämmas för att jag åter igen var på sjukhuset (känner mig som en inventarie där) försvann i samma stund som jag kom in. Jag fick en stor kram och ett ”hej, jag såg att du var på väg hit, vad roligt att se dig”. Vi blev ompysslade som bara den. Det blev CTG i 30 minuter där man kollar barnets hjärta på en kurva och dom kollade mitt blodtryck som var bra. Hon rådgjorde med läkare som ändå ville se om han rörde på sig, för att bara lyssna på hjärtat ger inte en hel bild.

Det visade sig att han hade flyttat på sig och låg på ett sätt så att det kan vara svårt för mig att känna rörelserna. Men han mådde jättebra, andades och övade lungorna och rörde på sig. Jag fick åter igen höra att om jag så är orolig imorgon redan och inte har känt några rörelser så ska jag komma in igen. Man SKA känna rörelser hemma. Bebisen kan må hur bra som helst, men det är bättre att kolla en gång för mycket.

Dom är ju bara så UNDERBARA!
Besöket gick fort idag för dom hade lite att göra och vi kramades om när jag gick. Hon har tydligen jobbat på IVF-kliniken förr så hon vet och förstår mycket väl vad vi har gått igenom och går igenom. HOPPAS att hon jobbar när det är dags för förlossning. Då skulle jag bli så himla lugn och lättad.

Gravid Fragminmage

Så här kan man se ut efter två veckor med högdos Fragmin.

Jag förstår inte varför det är så tungt att ta kvällssprutorna. Visserligen är det två st men den på 2500ie räknas inte för den känns inte. Däremot bamsingarna på 10000ie. Aaaajjj!!!

Krämporna fortskrider. Karpaltunnelsyndrom i båda händerna som domnar och krampar, och så kan jag inte knyta händerna. Vi kan också lägga till ryggsmärtor, konstant hosta efter lungpropparna, tät näsa, muskelsmärtor runt lungorna (hostat sönder mig), hes (hostat sönder mig), konstant kissnödig, halsbränna och extrema myrkrypningar…

Har jag glömt något? Ja. Troligtvis. 🙂