Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “januari, 2013”

En läsvärd artikel om Pernilla Andersson och Dregen, också IVF:are

http://www.mama.nu/Omslagsmama/Pernilla-Andersson-Jag-gar-inte-ens-till-barnmorskan-utan-Dregen

Artikeln beskriver en del av det som känns, även om hon inte går in på alltför tunga detaljer, vilket är sunt när man är en offentlig person. Jag önskar dom all lycka med sin efterlängtade son! Och jag ler lite inom mig själv när jag läser det där om att hon i sin hormondimma funderade på att göra slut med Dregen… Fråga min sambo om hur många gånger jag har suttit och gråtit i soffan och bett honom lämna mig för en yngre som han kan få barn med. Vilken tur att han inte lyssnade. 😀

Jag nickade också instämmande åt hennes sjukdomskänslor under tiden, och febern. Tänk vad många välmenande råd jag fick när jag ständigt var sjuk. Jag kunde inte gå ut med mina IVF:er för jag mådde inte bra i alla misslyckanden. Nu kan jag äntligen vråla ut att vi har KÄMPAT som små svin och nått ända hit.

Bara fyra veckor kvar tills man räddar 80-90% av prematura barn. Ständigt dessa delmål och en aldrig sinande oro. 🙂
Lillplupp – stanna kvar hos oss är du snäll!

Uppdaterad att handla-lista

Det är så bra att spara den här, för då får jag tips om saker jag har glömt! Och så har jag med mig listan i mobilversionen!

– Säng kommer ordna sig
– Babynest kommer ordna sig
– Babyfilt finns
– Barnvagn finns
– Bilstol finns
– Kläder finns och kommer att finnas
– Badbalja kommer finnas
– Trikåsjal tror jag finns hos brorsan

Vi ska till Ikea och införskaffa
– Ett speciellt skötbord vi har sett ut
– Massor med småhanddukar
– Ev täcke och kuddar (har för mig att det kanske fanns till sängen)
– Påslakan
– Sängskydd
– En liten blöjhylla till badrummet

Vi behöver även köpa
– En till babyfilt
– Snuttefilt
– Amningströjor??
– En amningsbehå (några fler när mjölken runnit till)
– Amningsinlägg
– Tvättlappar
– Mjölkersättning ett pkt utifall om att
– Startkit från Apoteket
– Blöjor
– Skötväska

Amningskursen del 3

Idag fick vi se ytterligare en film om barnets första levnadstimme på sin mammas mage. Vad den gör om man inte är där och pillar och stör utan låter den utforska sin nya värld (och moderns bröst) i sin egen takt. Ajj lavv it!

Vi gick igenom en himla massa amningshjälpmedel som man förhoppningsvis slipper använda sig av. Det jag tog till mig var amningskopp (istället för nappflaska) och en slags tunn silikonmojäng att sätta över bröstvårtan om man får ont eller sår/blåsor. Anledningen att man hellre ska använda kopp än flaska, allra helst i början, är för att inte störa barnets sugteknik. Det kan bli s.k. bröstförvirrat. Hon visade även hur man använder koppen (det var som en liten plastmugg). Hon visade också vilken teknik man kan använda för att handpumpa sina bröst, och att även det bör göras när man är avslappnad. Gärna i duschen i början tills man har fått till tekniken.

Vi fick också se storleken av bebisens magsäck första dygnet. Det var som en liten spelkula, ca 1,5 cm i diameter. Då förstår man ju verkligen att den inte behöver mkt mat i början. Dag fem hade magsäcken vuxit flera storlekar, och det är just då som mjölken brukar börja rinna till mer ordentligt. Himla massa bra saker att få reda på så att man slipper att bli orolig om det inte fungerar på en gång.

Förutom det fick vi prova lite olika bär-saker. Jag föll verkligen för trikåsjalen. Jag fick prova att knyta den på ett sätt och att bära en 4-kg låtsasbebis och det var SÅ bekvämt! En SÅN bara måste jag ha! Barnet kommer så nära och det kändes ergonomiskt och bra för min rygg. Det fanns även en slags tub som man tydligen kan få låna på BB. Ingen hit när barnet blir större, men första dagarna hoppas jag att jag kan få låna en sån när det beger sig.

Förutom det kikade vi lite på amningstoppar och amningsbehåar. Jag har inget sånt så jag kanske borde skaffa några toppar. Amningsbehå sa hon att man kunde skaffa EN i slutet av graviditeten, för brösten förändras så första veckan att det är först när mjölken runnit till som man kan köpa rätt storlek. För behån får ju inte sitta åt.

Jag inser just vad otroligt mycket saker jag behöver. När ska man börja handla? När började NI handla?

– Säng kommer ordna sig
– Babynest kommer ordna sig
– Babyfilt finns
– Barnvagn finns
– Bilstol finns
– Kläder finns och kommer att finnas
– Badbalja kommer finnas
– Trikåsjal tror jag finns hos brorsan

Vi ska till Ikea och införskaffa
– Ett speciellt skötbord vi har sett ut
– Massor med småhanddukar
– Ev täcke och kuddar (har för mig att det kanske fanns till sängen)
– Sängskydd
– En liten blöjhylla till badrummet

Vi behöver även köpa
– En till babyfilt
– Amningströjor
– En amningsbehå
– Amningsinlägg
– Amningskopp
– Mjölkersättning ett pkt utifall om att
– Startkit från Apoteket
– Blöjor

En aktiv Lillplupp (vecka 25)

Jag älskar att han rör sig så mycket varje dag! Nu blir man ju nästan orolig att han aldrig sover istället. 😀

Igår kväll skulle jag försöka mig på att lyssna på hjärtljud när jag gick och lade mig. Varje gång jag närmade mig Lillplupps position så for stetoskopet iväg med en jättefart. Han sparkade BORT det. Flera gånger! Han är underbar! Jag gillar att han har lite humor redan nu, och humör också för den delen. I går kväll kunde också F för första gången få känna på riktiga saltomortaler och sparkar. Min mage hoppade runt som bara den. Annars har Lillplupp slutat röra sig så fort hans hand har lagts på min mage.

Tröttheten då, om den nu kan kallas det. Snarare utmattningen. Jo, den håller i sig. Jag fick inte upp kroppen i morse så jag var tvungen att ta en kompledig dag (bättre det än sjukskrivning). Tur att jag har en massa timmar som jag måste ta ut innan jag går på föräldraledigt. Först vid tio hade hela kroppen börjat vakna till. Hjärnan är liksom vaken, men resten är ”förlamat”. Nu mår jag dock bra i kroppen. Däremot är jag aptrött. Tur att jag ska gå hem från jobbet om bara lite mer än två månader.

Kl 13 idag hade BM på VC bokat in mig på en läkartid. Jag mailade nämligen om min foglossning förra veckan och frågade om man kunde få ha kryckor stående så att jag inte blir totalt liggande endera dagen. Jag vill fortfarande inte möla i mig medicin om jag inte måste. Och om det bara förvärras litegranna närmaste veckorna så kommer jag att få problem. Hon skrev då tillbaka att jag måste träffa läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut och att hon hade bokat en tid idag.

Jag kom dit och läkaren såg helt förvånad ut. Hon kunde nämligen inte hjälpa mig. Jag borde ha fått komma direkt till arbetsterapeuten. Hon skämdes verkligen och bad om ursäkt flera gånger för att jag bara fick komma dit och vända. Imorgon bitti har hon bokat in en arbetsterapeut som ringer till mig. Jag trivs superfint på den där vårdcentralen, men hittills har jag inga bra erfarenheter av barnmorskorna. Det är tur att jag går på specialistmödravården och får svar på mina frågor, för dom är väldigt snurriga.

Ikväll är det träff nr tre på amningskursen. Då ska vi gå igenom olika hjälpmedel samt bärselar och bärsjalar. Vi får se om jag hinner ta ytterligare någon tuppis i eftermiddag. 🙂

Koma-trött

Åter igen ett stort tack för era fina kommentarer och inlägg. Det gör mig jätteglad!

Vi mår fortfarande finfint och Lillplupp härjar varje dag. Idag vandrade vi in i vecka 25. Barnet är nu ca 22 cm mellan hjässa och rumpa och väger ca 800 g. Inte konstigt att det trycker på emellanåt. Jag tycker att han sover väldigt lite och sprattlar mest hela tiden. Det känns som att han blir glad när jag vaknar, för om jag går upp och kissar vid två så börjar han joddla i magen. Och när jag vaknar vid fem rumlar han till igen. Och varje gång jag har ätit gör han kullerbyttor. Tidigt i morse hade han nog hicka, för då var det ett rytmiskt ryckande. Det står att läsa att det brukar vara hicka som känns så. Lillgubben!

Om att leva med kronisk smärtproblematik (en massa tankar och förklaringar – varning för LÅNGT skriva-av-mig-inlägg).
Man blir liksom väldigt nära sig själv och växer som person när man är gravid och får umgås med sig själv. Man börjar inse hur man fungerar och varför. Börjar fundera på hur man ska lösa saker sen. Jag har haft lite otur som råkade ut för den där bilolyckan -89, men jag känner mig fullt normal. En glad, positiv, pigg, snäll, skämtsam, klok person med goda vänner, släktingar, heltidsjobb, hobbyföretag, tre hundar, en fin sambo, ett härligt litet hus, en mysig sommarträdgård… Men ibland känner jag mig som ett UFO…

Tröttheten går tyvärr inte över utan den har eskalerat igen. Som tur är har jag fått bolla lite med en annan gravid vän i en annan stad som har samma ryggproblematik som mig. Kortfattat kan man säga (det finns vetenskap kring detta och jag är utredd på Skönvik) att efter bilolyckan -89 så levde jag med kronisk smärta i så många år att kroppen inte återhämtar sig som den ska. Den har liksom hamnat i ett lite felaktigt ”mode”. Ibland kallas det Fibromyalgi, vilket är godkänt enligt WHO idag, men eftersom det har kallats kärringsjuka förr i tiden och inte ansetts finnas så föredrar jag att säga ”kroniskt smärtsyndrom med tillhörande trötthet p g a långvarig smärta efter whiplash och diskbråck”. Folk förstår bättre då och har inga fördomar (förutom att många är experter även på det och förklarar vilka behandlingar och vilka träningsmoment jag ska göra). 😀 Som om man inte har provat allt i typ tjugo år och vet vad som hjälper = VILA, stressa ner och promenader i skogen!

Hur som helst. För att förenkla det kan man likna det vid ett bredband istället för ett modem i kroppen. Alla fysiska ansträngningar och psykiska intryck går in i bredbandsfart och uppfattas som kraftigare än normalt, vilket också gör att man blir supertrött eller ”sjuk” av minsta förändring mot det man har i sin vardag. Det förvärras tydligen ofta vid graviditet. Jag är så tacksam att ha fått den förklaringen för tröttheten har ju varit värre än vanligt.

Det kan låta märkligt för vissa. Men det kan alltså räcka med (som i helgen) en timmes fika på stan med en vän eller ett kalas i två timmar så är man slut i flera dagar. Ibland veckor. Trots att man har gjort roliga saker. Det kan räcka med ett besök med några extra personer (för många intryck eller att folk pratar högre än normalt), eller dom där dagarna när alla är på jobbet samtidigt och någon är stressad. Då är jag så slut efteråt att jag däckar. Därför blir det alltid ett övervägande om jag orkar tacka ja till olika saker (och hur ofta jag ska stänga min kontorsdörr). Har jag en bra period kan det vara värt det, men har jag en period då jag redan är väldigt trött så tackar jag nej, just för att klara av min vardag. Jag jobbar ju dessutom heltid (förutom nu då jag blivit halvtidssjukskriven under graviditeten). Däremot har jag jobbat 25% hemifrån sedan jag blev anställd. Just för att varva ner och få lugn och ro i jobbet innan dagen är slut. Annars hade jag stupat. Och hur vi löser det när vi har fått barn får vi se. Antingen fixar jag vardagen efter att ha fått vänja mig i 1,5 år, eller så får jag gå ner i arbetstid. Eller så får pappsen hämta på förskolan och göra något kul i en timme… Det finns många sätt att få till vardagen om man är två.

Hur som helst. Jag skriver inte det här för att det på något sätt är synd om mig, utan mer som en förklaring varför jag ibland måste avstå roligheter (senast idag tackade jag nej till en middag på stan i kväll och jag känner mig SÅ dum… däremot förvarnade jag igår att jag måste få bestämma mig idag..). Det är normalt för mig och det gör ingenting. Däremot har jag fortfarande svårt att lära mig att säga nej fullt ut. Ibland ”offrar jag mig” för andras skull för att jag känner mig dum om jag tackar nej, och så får jag betala igen i flera dagar. Jag känner mig dum om jag måste ”svika” i sista sekunden för att jag inte orkar. Men jag övar och jag lär mig säga nej. Det är baskemig inte lätt eftersom inget av det här syns på utsidan. Jag ser ut som en vanlig pigg människa. Det kan också vara så att jag har en väldigt pigg och bra dag när jag tackar ja till något om en vecka (och då glömmer jag totalt hur det kan vara när jag är trött). Och just den dagen veckan efter är jag förlamad när jag vaknar och måste ”svika” och ställa in, för det hjälper inte att släpa sig iväg. Jag blir sämre av det. Det kan vara frustrerande. Men man lär sig. Det värsta jag kan göra är att släpa mig iväg när jag inte orkar. Det kostar. Massor. Lär dig säga nej! Ännu mer nej!

Igår på kalaset fick jag en komplimang ”vad pigg och fräsch du ser ut”. Då var jag så komatrött att jag nästan hade grinat hemma vid tanken att gå på kalas och efter ”ansträngningen” med att gå och handla paket dagen innan. Men… Det syns inte. Man sminkar sig och klär på sig och biter ihop. Och jag MÅSTE ju få träffa mina bästa brorsbarn! Det är ju värt det tusen gånger om. Men jag får betala. Jag vet att jag blir liggande ett tag, och självklart stressar det att man varje gång vet att ”okej, om jag gör det här roliga så händer det här”… och så får jag väga för och emot. Orkar jag ta igen det eller är jag redan för trött? En klantig eller negativ kommentar på det och jag vill börja gråta. Ingen vet att det kan ha varit en otrolig uppoffring. Men jag har gjort det för att jag så gärna VILL, trots allt. Alla bra dagar kan jag nästan ta vilka kommentarer som helst och skaka av mig med ett leende. En sån där dag blir jag så ledsen inuti om någon är klantig och burdus.

Det är nog bara F som vet om det här till punkt och pricka. Kanske inte ens han. Kanske för att jag inte har satt ord på det. Men jag utvecklas hela tiden nu när jag är gravid. Jag lär känna mig själv. Och lär mig vad jag ska jobba på. Det här är en sån sak. Folk får acceptera mig som jag är. Ibland orkar jag vara med. Ibland inte. Punkt!

Det är därför jag planerar min tid. Det är därför jag vill veta vad som händer och vilken tid om vi blir bortbjudna. Det är därför jag inte tycker om spontana ”jag ringer på-besök” eller aktiviteter som man inte riktigt vet när dom startar och slutar, för då kan jag inte välja om jag orkar. Det kan ställa till det om jag har något annat att göra just den dagen eller dagen efter, för då blir DET lidande. T ex den där längre skogspromenaden som jag hade planerat att ta med hundarna på eftermiddagen. Någon dyker upp lite spontant i en timme och POFF så ligger jag… och vovvarna får inte sin skogspromenad. Så illa kan det vara vissa dagar.

Det kan vara så att jag fixar två timmar en dag, men någon timme extra för att någon är försenad gör att jag inte ens tar mig till jobbet dagen efter. Jag måste få chans att välja utifrån dagsform.

Och.. som gravid med kronisk smärtproblematik så blir då saker ännu lite svårare än vanligt fick jag förklarat för mig idag (tack för det)!. Nu har jag haft två aktiviteter (två timmar per dag) denna helg. Handlat på Kupolen och tagit en fika. Varit på kalas i två timmar. Nu ligger jag utslagen. Imorgon eftermiddag är det läkarbesök och imorgon kväll är det amningskurs = på onsdag är det lika bra att dra ner gardinen för jag har inte kommit ikapp i kroppen inför imorgon = nästa helg ligger jag totalt söndermanglad. För det är precis så det känns. Som att man har blivit överkörd av en mangel i kropp och själ. Som att man aldrig har sovit och hela kroppen och själen sover. Man försöker väcka den, men det går inte. Bara en total utmattning som inte ens är i närheten av hur det känns om man har sovit för lite en natt. Inget kan jämföras vid den här tröttheten. Därför tycker jag att det är extra roligt när folk ska ”skrämmas” om hur trött man blir av att inte få sova sen… Jaja.. Dom skulle bara veta vad trött innebär. Det handlar inte om att ha sovit 2 timmar ett par nätter. Då blir man grinig och sömnig. I det här läget blir man…. manglad. Du känner att du är i en kropp men den vill inte röra sig.

I morse var det i alla fall en sådan morgon. Jag vaknade, men bara inuti huvudet. Det tog en timme innan jag överhuvudtaget kunde resa mig upp. Efter fyra timmar på jobbet eskalerade tröttheten igen (tur att det var dags att gå hem). Det svåra är inte ATT det händer. Jag är van och det ingår i min vardag. Det svåra är att nå fram till omgivningen på ett bra sätt. Jag vet inte riktigt hur man ska säga. Jag önskar att det fanns en kod. Att det räckte med att säga ”åh, tyvärr, idag är det en QFX-dag så det går inte”. Och så bara VET alla och förstår. Tänk vad enkelt! 😀

Åter igen. Det här kan jag skratta åt periodvis. Så jag tycker verkligen inte synd om mig själv. Vad ni än tror så går jag och får mina lyckorus och mår bra ändå. Jag skämtar mycket, skrattar mycket och älskar livet. Det är bara vissa dagar som är lite trögare än andra. Men jag har ju ett så fint liv i övrigt att det inte gör något. Och så väntar vi en Lillplupp!!!
😀 😀 😀

Bäst att säga innan något påhopp kommer att det här gäller inte mitt vardagsliv hemma. Det kan vara hur stökigt som helst med hundar som flyger högt och lågt, för det ingår i min vardag. Det är det andra som inte ingår i mitt normala, dagliga vardagsliv som jag pratar om. Det finns liksom inte så mycket plats över.

PS. Jag glömde säga att jag troligtvis inte kommer att ha något kalas när jag fyller år i februari. Jag orkar bara inte ha besök och fixa kalas för dagen efter börjar föräldrautbildningen och jag har massor med besök till höger och vänster i vården just nu. Vi får fira nästa år istället! 😀 Okej??

Ut ur dimman…

Sedan samtalet med Aurora-BM i torsdags är det som att börja vakna ur en mångårig dimma. Jag inser att jag nog har haft en depression i flera år. Kanske inte så konstigt. Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med F vid min sida. Han har orkat med den här resan med alla höjder och djupa dalar. Jag tycker nog själv att det har gått relativt bra ändå, vi har liksom inte varit osams eller så, men jag märker ju själv vilken skillnad det är på mitt mående. Det kommer säkert dippar igen, men bara att få börja vakna till livet igen känns ganska härligt.

Jag tänker inte ta upp allt vi pratade om, men mycket handlade om förlossningen och hur jag skulle vilja ha det i de bästa av världar, så nu står det en massa bra saker i min journal om medmänsklighet, kapa onödig stress, låta mig bli förberedd på vad dom gör (om det inte är akut läge) etc. Dessutom, om jag vill ha bebis på mitt bröst i 1-2 timmar innan dom börjar väga och mäta och klä och greja så får jag det mer än gärna. Jag menar, han lär ju inte växa så mkt på någon timme ändå. Jag vill börja anknytningen i lugn och ro direkt. Jag tackar för dessa underbara råd från Amningskursens BM. Vi kommer heller inte lyssna på några tider när barnet ska äta utan försöka med fri amning. D v s barnet äter när barnet är hungrigt. Om jag inte kan amma så att det kommer mjölk så kommer vi ändå följa dom råden så långt vi orkar och det går. Jag tänker inte väcka ett barn som sover för att någon tycker att man ska mata vid speciella tider. Jag tror på det naturliga. Och just det har vi fått veta är okej på kursen. Om barnet sover på natten så tänker jag passa på att sova istället för att väcka. Naturligt.

Tyvärr tycker ju många att det är fruktansvärt med folk som ammar utanför hemmet. Och det stressar mig. Man måste tydligen vara inlåst hemma för att inte störa. Men i ärlighetens namn skulle jag tycka att det vore superäckligt att sätta mig på en allmän toalett för att amma. Det är ju knappt jag vill gå in och kissa själv, inte tusan skulle jag vilja äta där inne. Däremot har jag sett att det finns amningsrum att utnyttja. Och man måste väl för tusan få gå hemifrån som bebismamma??? Om jag är på stranden och vill ta ett bad, vad ska jag göra då? Eftersom första tiden är på sommaren så finns det förhoppningsvis någon lugn buske där man får vara ifred. Jag har ju ingen som helst lust att flasha mina tuttar bland folk utan vill också ha lugn och ro och skyla mig under en filt, men om någon råkar se så får dom ta det. Mitt barn ska få mat när det är hungrigt och den som har problem med det får stanna hemma själv eller ge fan i min buske! Det som förvånar mig mest är när djurmänniskor tycker att det är så hemskt. Det som är det mest naturliga i världen för alla djur. Självklart vill inte jag heller sitta och dra fram bröstet över en restaurangmiddag utan vill hellre hitta en avskild plats. Men stanna hemma tänker jag inte göra!

Hur som helst så känns det mer och mer verkligt för varje dag. Och Lillplupp är så himla aktiv varje dag att det inte råder några tvivel om att han frodas och mår bra. Vid minsta lilla oro kommer jag att kasta mig iväg till förlossningen eller specialistmödravårdens dagavdelning för undersökning.

Vi längtar efter dig Lillplupp! Men stanna gärna kvar till minst vecka 37  i alla fall så att du får frodas länge i magen!

En liten början

Det kallas nog lyckorus!

20130125-155050.jpg

Mage vecka 24 (23+4)

20130124-152831.jpg

Det är helt fantastiskt. Lillplupp härjar varannan timme, varje dag. Det känns så tryggt och skönt att han är så aktiv. På så sätt blir det lättare för mig att känna eventuella problem och söka hjälp. Det underlättar väldigt. Man kan känna sig mer trygg med att man lär känna hans mönster.

Amningskursen fortsätter att vara fantastiskt bra. Nu för tiden pratar man mycket om fri amning. Att följa barnets rytm istället för att schemalägga amningen. Det låter precis som min grej. Jag gillar det naturliga. Att inte trixa för mycket. Vi fick se en film på en liten som i lugn och ro fick ligga hud mot hud vid mammans bröst efter födseln. I lugn och ro. Ingen påklädning, vägning eller mätning utan bara lugnt och fint i någon timme eller två. Och precis som det ska vara, så sökte sig barnet efter en timme mot bröstet. Helt av sig själv. Om man ens skulle komma i närheten av det så är ju lyckan fullgjord. Och faktum är, att även om jag inte får ut så mycket mjölk efter min bröstförminskning för en massa år sedan, så finns det massor att vinna ändå med hud mot hud. Tröst, närhet, trygghet. Detta förutsätter ju såklart att mamman och barnet är friska och inte behöver andra insatser. Men det är härligt att se ATT det kan fungera så. Annars får man ju ta det som det är. Inget går att veta i förväg.

Vi har även fått se hur ett barn bör ligga för att kunna amma optimalt, med så lite besvär som möjligt för mamman. Vi har också pratat mycket om att ha tålamod och se till att få lugn och ro, att ta hjälp av nära och kära så att man får fokusera på den här viktiga hud mot hud-tiden i början. Be någon annan rasta hundar eller dammsuga. Be om att få mat och vatten. Och försöka hitta en lugn och skön plats i hemmet där man sitter/ligger bekvämt och trivs. Den platsen är ju solklar för mig. På den långa schäslongen på soffan – där jag alltid sitter när jag vill ta det lugnt. 🙂 Min F är ju med på dessa kurser och är väldigt engagerad, så jag VET att jag kommer att få dom bästa förutsättningar för att försöka få det att fungera. Och fungerar det inte så har vi försökt, och så tar vi det från där. Målet är att kunna hobbyamma, allt utöver det är en bonus.

Nästa gång ska vi gå igenom olika amningshjälpmedel och bärsjalar. Det ska bli kul att prova lite, för OM jag tycker om det så känns det väldigt bra att kunna ha lillplupp hud mot hud mycket. Alla är vi olika och inga sätt är rätt eller fel. Om jag gillar det så är det ju bra att veta hur man ska göra på bästa sätt och att ha fått prova olika modeller.

Idag har vi påbörjat Aurorasamtal och jag är så jäkla glad! Nu står det i min journal att jag vill ha så lite personal som möjligt, att jag vill ha lugn och ro i den mån det är möjligt och att personalen tar det så lugnt den kan (vi är förberedda på att det kan bli akuta snitt och andra saker som händer som vi inte kan påverka, det gör oss ingenting bara vi får ett levande barn med oss hem). I den mån det är möjligt så kommer gynekologiska undersökningar göras i lugn takt under dialog med mig. Och utöver det har jag sagt att jag litar fullt på deras kompetens. Om jag bara slipper bli uppstressad av vad personalen gör så kommer min upplevelse att bli så mycket bättre än om det blir onödig stress. Och F får i uppdrag att se på mig hur jag reagerar. För om jag får så ont att jag är på väg att tuppa av, så har jag tidigare inte sagt ett ljud (vid äggplocket t ex då jag nästan förlorade medvetandet och fick blodtrycksfall). Jag bara blundar och försvinner bort. Då kan HAN bli min röst och kan påpeka för personalen att NU har hon jädrar i mig ont, för nu är hon på väg bort. HAN kan fråga om jag vill ha ryggbedövning och vara min röst utåt. Det känns så tryggt.

Utöver det ska jag skriva ett förlossningsbrev. Men jag har redan nu bestämt mig för att börja så naturligt som möjligt, utan att vara dumdristig. Om smärtan blir mig överkomlig så tar vi det då. Men som start blir det varma vetekuddar, TENS och lustgas och om det behövs ryggbedövning. Vi tar det som det kommer.

Jag kommer även att få ligga kvar 2-3 dagar. Det känns ganska skönt faktiskt.

Nästa besök hos AuroraBM är i slutet av februari. Då ska vi få gå och besöka förlossningen och kika hur det ser ut.
När jag är i vecka 31 kommer vi att få ett TUL (Tillväxtultraljud) och en kontroll hos läkare (för att det är IVF och p g a min ålder).
Det kommer även att vara ytterligare någon läkarkontroll när det närmar sig BF.
Förutom det ska jag gå som vanligt på min VC hos barnmorskan, och nästa besök dit är 4 februari. Då ska vi lyssna på hjärtljud och ta lite prover på mig.

Nu har det rullat igång!!!

JIPPI!

Igår var jag en lipsill

Jag hade förstoppning from hell och fick inte ut något. Det gjorde ont i magen, jag kände mig trött, utarbetad och slut och ryggsmärtorna var mig övermäktiga. Jag kände mig arg och bitter på hela världen. På perfekta gravida som inte har ont, på perfekta gravida som ser ut som att dom aldrig har varit fräschare samtidigt som jag ser rent anskrämlig ut, på perfekta gravida som gnäller på andra gravida som gnäller för att dom har ont, bara för att dom levt livet på en räkmacka… Jag kände mig bitter över att det aldrig kan gå som på räls, att det alltid ska kämpas så inihelsicke för allting. Ja, jag var arg på det mesta faktiskt. Det slutade med att jag i ren frustration satt och storlipade, gick och protestdammsög (som om det skulle vara bättre för ryggen) och storlipade igen ända tills F började skratta åt mig när jag förtvivlat tillade ”och inte kan jag ens lyssna på hjärtljudet med stetoskop heller för att dom där jäkla tarmarna är ivägen”.
Då skrattade jag också.

Det är inte lätt när det är svårt.
LaughingCartoon1-Man-782735

Jag vill också tacka för erbjudandet om lånekryckor. Jag har fått svar från vårdcentralen idag, och dom ska koppla in läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Man ska tydligen inte använda kryckor utan att dom går igenom HUR dom ska användas. Det kanske är så att man kan förvärra problemen kanske? Så… Jag avvaktar till tisdagens läkarbesök! Jag hoppas ju på att slippa kryckor, men vi får se vad dom säger.

NU —–> Förberedande Amningskurs!
Tjingeling!

Jag känner mig tapper

Idag har ryggsmärtorna ökat brutalt mycket. Det har känts som sådär som det blir när man precis är på väg att få ett ryggskott. Det är nog både min krånglande rygg samt foglossningssmärtor som gör sig påminda nu när jag blir tjockare. Det gör också att jag blir väldigt trött. För att mota Olle i grind har jag mailat BM och bett om att få låna kryckor att ha liggande. Jag vägrar hamna till sängs! En hel del folk som får problem med foglossningssmärtor får använda kryckor eller rullstol, och jag använder hellre kryckor än att äta piller. Så länge jag kan vara utan vill jag hitta andra vägar. Behöver jag piller längre fram så accepterar jag det, men jag vill prova mig fram på andra sätt. TENS-apparat har jag redan hemma samt tillåtna liniment som inte hjälper ett skit. 😀

Förstå mig rätt bara. Det är värt det SÅ mycket. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är tungt emellanåt. Men jag är glad varje dag. Igår spelade jag låtar för Lillplupp. När jag kom till Kent och Utan dina andetag började jag storböla. F kom ur duschen och undrade vad jag höll på med. Jag brölade: ”jag är så glaaaaaaaaad” medan snoren rann. Så kan det vara…

Här är en mycket fin version av låten:

Idag är det en dålig dag…

Men först vill jag åter igen tacka min fina vän Anna som förutom ett babynest även kan bidra med en spjälsäng, påslakan och täcken! Vi är så otroligt glada och tacksamma för att vi kan köpa lite begagnade, fina saker!

Och så till det dåliga med dagen: Jag känner mig väldigt stressad. Jag blir påverkad av negativ stress på jobbet. Jag har aldrig varit så harmonisk som den här graviditeten, men hur gör man för att stänga av negativa influenser i omgivningen? Jag har ett jobb att sköta, så jag kan inte isolera mig, hur gärna jag än skulle vilja. Och råden: ”skit i personen” fungerar liksom inte i praktiken. Om jag hade skitit i det skulle jag inte behövt skriva av mig. Risken finns att jag snart inte har något tålamod längre utan ställer till en scen. Det är nämligen en person som pratar skit om allt och alla och BARA gnäller om precis allting. Man blir så otroligt påverkad av det, och nu med mina hormoner känner jag att gränsen är nära till ett utbrott från min sida *inte bra*.

Jag har sagt till honom förut, på ett lugnt och fint sätt, att det blir så jobbigt när han ser saker i svart, att man blir så påverkad. Då ryckte han upp sig. Men nu är det värre än någonsin. Jag blir stressad av det. Jag blir ännu mer stressad när jag vet att jag INTE ska stressa.

Hur skulle ni ha gjort? Något konkret måste göras eftersom jag tar med mig hans stress hem och får ont i magen för att gå till jobbet. Han är inte på MIG utan det är en pestsmitta över hela kontoret som påverkar mig för mycket just nu. Och DET beror endast och enbart på att jag har Lillplupp att tänka på och inte VILL stressa upp mig. Det blir en väldigt ond cirkel.

Ibland avskyr jag människor. Jag brukar få beröm för att jag är en person som håller uppe god stämning på jobbet och ser till att alla har det trivsamt. Men när jag behöver någon som håller uppe mig på kontoret så står jag ensam. Det ska bli skönt att gå hem på föräldraledighet och tänka på något helt annat ett tag. Något mycket viktigare.

mban362l

Exakt fyra månader kvar, och att-köpa-lista

Jag insåg just att det är exakt fyra månader kvar. Om inte Lillplupp kommer tidigare vill säga. Jag tycker verkligen att det går fort framåt och jag är tacksam för varje vecka vi passerar utan komplikationer.

Jag har just haft två veckor då jag inte har varit fullt så förlamningstrött, men nu känns det som att tröttheten är tillbaka. Det är jag och Åse som följs åt. Hon har också diskproblem i ryggen och kronisk smärta, så det kan ju vara det som spelar in. Mycket av det jag går igenom har hon gått igenom. Hon ligger dock före och ska föda i början av februari. Det är superskönt att bolla med henne. IVF:are precis som jag, och en jättehärlig person.

Idag har jag gjort en Att-köpa-lista från Ikea. Sånt som jag vill ha klart i tid före förlossningen. Sedan kan man alltid komplettera:

Förutom det så skriver jag upp följande:

– Gravid-startpaket från Apoteket
– Örngott och påslakan till lillplupp
– Blöjor, såklart! Libero storlek 1 eller 2 (svårt att veta nu hur mycket Lillplupp kommer att väga)
– Tvättlappar engångs
– Nappflaska
– Sopkorg med lock att ställa utanför ytterdörren (till blöjor).

Något mer som kan vara bra att ha hemma precis i början, tills chocken har släppt så att pappsen kan åka och handla? 😀

Magen rör på sig! (Vecka 22+6)

Idag är det en stor dag. Idag såg till och med F att magen hoppade till. Jag har som vanligt varit lite orolig. Jag har tyckt att Lillplupp har varit så lugn i två dagar. Det fick jag igen alldeles nyss. Han började tumla runt som bara den och dutta på insidan. Fredrik kände, och så småningom såg han också hur min mage hoppade till. LÄTTNAD!

Jag är i vecka 23 och traskar in i vecka 24 efter helgen. Vågar man tro på att det är sant? Det är så overkligt, men fantastiskt!

Specialistmödravården

Inget är som väntans tider. 🙂

20130117-125739.jpg

Idag fick vi träffa en narkosläkare som noggrant undersökte och intervjuade mig om mina ryggproblem. Jag ska även skicka över resultatet från magnetröntgen som jag gjorde för några år sedan. Det görs sedan en bedömning om jag kan få ryggbedövning eller inte. Hittills såg det bra ut! Jag känner mig så himla omhändertagen och alla är så otroligt gulliga där på specialistmödravården. Det är bara så behagligt och dom verkar verkligen uppriktigt önska en ett stort lycka till när dom ser att det är IVF-graviditet och att man har kämpat. Det värmer verkligen i hjärtat.

När det kommer till förlossningen så är jag öppen för förslag när det väl kommer till kritan. Jag har bestämt mig hur jag vill gå tillväga. Inför förlossningen ska jag skriva upp det. Sedan ska jag skriva hur det blev. Jag kan nämligen tänka mig att det förändras totalt. 😀 Jag väljer dock att inte skriva ut det här förrän senare, för jag vill inte ha förslag eller berättelser från andra. Jag vill skapa min egen historia.

Nu är jag helt slut och trött av den extra aktiviteten förutom jobbet, så det blir soffläge resten av kvällen.
Lillplupp pickar på i min mage. Om tre veckor står det i olika appar och på nätet att man bör känna fosterrörelser varje dag. Det gör jag redan. ❤

Mage vecka 23 (22+4)

20130117-071400.jpg

Amningskurs, tillfälle 1

Det var med lite pirr i kroppen vi stack iväg till Borlänge för att gå Förberedande Amningskurs för blivande föräldrar. En helt underbar ledare tog emot oss. Hon är barnmorska och specialutbildad via Sensus och Amningshjälpen. Det bedrivs ett stort treårigt projekt där man ska utbilda blivande föräldrar i amning, så det är en hel massa ledare som är utbildade nu och sprider kursen i hela landet. Man kan läsa mer här:
http://www.sensus.se/Start/Kurser/Relationer-familj/Amningskurs-for-blivande-foraldrar—kostnadsfritt/

Mitt mål med kursen är att överhuvudtaget kunna amma eftersom jag har gjort en bröstförminskning för en herrans massa år sedan. Jag VILL amma, och den här kursen ger mig alla verktyg jag behöver för att försöka. Jag är nöjd om det går litegranna, och om det går mer än så är det en bonus.

Idag gick vi igenom vikten av att lära babyn att suga rätt från början, hur babyn bör ligga och vinklas för att få bäst teknik etc. Vi gick också igenom vikten av att man som mamma och nyfött barn får lugn och ro i den processen. Det kan vara oerhört svårt för vissa att få igång det, men med tålamod, lugn och ro kan man få det att fungera.

Hon rådde oss att inte ta emot besök förrän man känner att man är lugn, avslappnad och har fått igång amningen så att babyn är nöjd och mår bra. Det är det absolut viktigaste i början. För mig som kan få det lite extra svårt blir såklart rådet att ligga i lugn och ro i flera dagar, kanske veckor, med barnet mycket hud mot hud, för att lära känna varandra och försöka få till det. Man måste inte börja stressa med ersättning första dygnet. Det sista man kanske vill när man ligger där första dagarna och kämpar är att det ska storma in människor. Och jag förstår hur barnmorskan menar. Vilken stress det skulle vara om man preciiis är på väg att få till det när det ringer på dörren och hundarna gormar och liten börjar skrika. Det kommer att vara mycket nytt för oss…

Därför har jag och F sagt att vi kommer att be å allra ödmjukast om tålamod från alla våra släktingar och vänner. Vi kanske inte vill ha besök precis i början, men vi säger till. Och ring gärna och stäm av om det passar. Dyk inte bara upp och plinga på, för även om vi tycker om er hur mycket som helst så behöver vi lite tid för oss själva i allt det nya.. Vi hoppas att det är okej och att ingen tar illa upp. Babyns välmående, vår nya familjs välmående och att få igång matandet är viktigare än att någon ska komma och hälsa på. Babyn är nog gladare och trevligare att mysa med när den har fått igång ätandet och känner sig hemma med sin mamma och pappa. Förutom det har vi även en hundflock som behöver tid att smälta den nya situationen.

Vi hade alla möjliga samtal om hur man kan försöka undvika smärtor och problem. Det var väldigt intressant och en massa nytt som jag inte hade den minsta aning om. Jag är så glad och tacksam över att få ta del av all den här kunskapen. På så sätt har vi alla förutsättningar för att inte göra en massa ”nybörjarfel”. Det är ju inte säkert att det fungerar för det, men då vet vi ju i alla fall att vi har provat allt vi kan.

När vi kom hem från kursen hade vi blivit kallade till föräldrautbildning. Den börjar den 26 februari och är 6 st tisdagkvällar. Som tur är hinner amningskursen bli färdig före det. Föräldrautbildningen på min vårdcentral går igenom förlossning, smärtlindring, andning, amning mm. Det kommer såklart att bli jätteintressant att jämföra informationen på föräldrautbildningen mot den mer specialinriktade utbildningen som vi går nu. 🙂

Fasiken. Det börjar kännas verkligt nu. Och det händer en himla massa hela tiden. Imorgon är det dags för ett läkarbesök på specialistmödravården. Jag har ingen aning om vad jag ska dit och göra. Det bara kom en kallelse för en vecka sedan. Jag ställer in mig på det värsta jag vet, gynundersökning men hoppas på att det är ett vanligt ultraljud.

Nästa torsdag är det sedan dags för Aurorasamtal på specialistmödravården. Det är för att man ska försöka få komma över sin förlossningsrädsla. Jag VILL föda vaginalt, men jag har en himla massa skräckkänslor. Inte för smärtor, utan för doktorer och instrument och om dom sliter och drar och är stressiga. Då kommer jag att gå hem. Det har hänt förut. 😀

4 februari ska jag till min barnmorska på vårdcentralen. Då antar jag att dom kollar lite hjärtljud och kanske mäter magen och tar prover och sånt. Men det vet jag inte heller. Det ordnar sig.

Ja, då vet ni lite vad som händer här hemma. Nu är det dags att vila. Jag är supertrött av all stress på jobbet. Om någon vecka är det värsta över. Phuuuuu.

 

Förberedande Amningskurs

Imorgon ska jag och F iväg och gå en kurs. Det är en barnmorska som håller i kursen (4 ggr och två timmar varje gång). Det ska bli ovärderligt att få komma och lära oss om olika hjälpmedel för att åtminstone försöka deltids-amma. Jag vill verkligen försöka trots min bröstförminskning för en massa år sedan.

Och går det inte, så gör det inte. Då tänker vi inte ha dåligt samvete för det. Men jag ser verkligen fram emot kursen och berättar mer om den senare i veckan!

Nu ska jag sätta mig och klappa min lilla mirakelbaby!
2012-07-06-20-57-44-Test_Tube_Baby-tm

Jag känner mig lite orolig… och arg…

Det känns ibland som att jag springer ett maraton. Jag ser målet i horisonten, och jag springer och springer – men jag kommer aldrig fram. Jag märker att mitt humör har dippat rejält sista dagarna. Jag orkar inte med människor. Jag tycker att människor är oerhört jobbiga och klumpiga. Jag vill helst bara sitta i en liten bubbla för mig själv. Jag vill bara komma förbi några veckor till, så att jag vet att det KAN finnas en chans att rädda vår lille pojke om han skulle få för sig att titta ut för tidigt.

Det är så många som vill skoja och skämta om hur hemskt och jobbigt det kommer att bli sedan. Att man aldrig får sova, att jag ska passa på att se på film nu för DET kan jag inte göra sen. Att man blir en zombie, bla bla bla. Jag VET att folk skojar, men jag mår verkligen dåligt av det. Det är så självklart för vissa att få barn och att skoja om det. Det är inte det för mig/oss. Bara för att vi har lyckats vara gravida i 22 veckor så är det ingenting som säger att vi får ett levande barn. Det finns inga garantier. Jag är 41 år. Det kan vara sista chansen med lite otur. Hur många år av IVF-hormoner ska man orka med? Hur mycket pengar ska man lägga? När ska man ge upp och inse att tåget har gått? Det är en riskgraviditet på grund av min ålder och att det är en IVF, och därför går jag hos specialistmödravården. Jag är också sjukskriven på halvtid för att vila. Jag befinner mig i den absolut mest stressiga perioden på hela året på jobbet, när jag egentligen skulle vilja ligga hemma och bara ruva i ett par veckor så att jag vet att man kanske, kanske kan rädda lillplupp om något skulle gå fel. Jag blir orolig. Det är mänskligt.

Jag är superlycklig och glad och njuter varje sekund för det mirakel som finns inuti mig och puffar i mig varje dag. En riktig kämpe som har överlevt fem andra småsyskon, som har varit nedfryst och upptinad igen och tagit sig hela vägen hit. Men folk kan göra att jag dippar totalt med deras kommentarer även om jag VET att ingen menar något illa. Jag tycker bara att det är så tanklöst. Hur ska mina andra, fina IVF-vänner känna som har MIST barn och t ex läser dessa klumpiga kommentarer från Facebook-vänner. Dom vill inget hellre än att få ett barn som skriker och finns och lever om. Dom vet inte ens om dom FÅR ett levande barn. Och nej, jag tänker inte lägga ner Facebook. Det är där jag har kontakt med mina vänner från västkusten som jag levde nära i femton år. Om någon kliver in i mitt FB-vardagsrum så får man faktiskt lära sig att ha lite vett i tangentbordet.

Ibland kan jag bli riktigt arg inombords också. Hur fan kan folk med och tycka när dom inte ens har provat IVF en endaste gång eller gått i mina/våra skor! Jag säger det igen. Jag har varit gravid av gravidhormoner till och från i två år nu. Jag har ”blivit med barn” sex gånger. Läs på lite om IVF:er och hur folk mår, för ni kommer säkerligen att ha någon i er närhet som går igenom det någon gång. Behovet av hjälp tros öka i takt med att miljögifterna ökar. Det kanske är ERA barn eller barnbarn som är i vår situation i framtiden och inte heller vill höra vilket helvete det blir att få barn? Först ska man FÅ barn. Det räcker inte med ett plus på ett graviditetstest. Det är långa resor även efter det.

Läs på om Lutinus, Gonal-f, Ovitrelle, Cetrotide, Prednisolon, Progynon och alla andra hormonmediciner som används. Läs på om immunologiska problem som kan göra det svårt för ett ägg/embryo att fästa i livmodern. Läs på om endometrios och andra fertilitetsproblem. Prova att sätta sprutor i magen för att producera en årsproduktion av ägg som du inte ens vet om dom kommer att bli något eller om dom är dugliga, prova att bli överstimulerad, prova att nässpraya och nedreglera och hamna i klimakteriet. Jag klarade inte att nedreglera utan ville dö, så vi fick gå andra vägar. Prova att ligga utlämnad för äggplock i smärta, både fysisk och psykisk samtidigt som du har en totalt, fullständigt enorm gynekologskräck och hotar med att gå därifrån av rädsla. Var med om oron i varje steg. Blev det några ägg. Blev dom befruktade med sambons spermier. Klarade dom ett par dagar. Klarade dom att frysas. Vill dom fästa i mig.. Nehej. Om igen då… Inga garantier. Psykiskt illamående av alla mediciner. Depressioner. En fysik som dalar. Viktuppgång. Oro. Läs på om hur det är att ha ett så stort hinder framför sig. Ett stort, livsavgörande hinder. Barn eller barnlös. Resten av livet. Känslor av att vara värdelös. Ensam. Annorlunda. Och säg för guds skull inte att folk ska slappna av!! Det är precis det man har gjort INNAN man hamnade i IVF-svängen!!! Jag var HELT säker på att lyckas på första IVF:en för två år sedan för att allt såg så fint ut. SÅ avslappnad var jag då. Det är jag inte längre. Men nu är jag gravid.

Jag är tacksam om vi får ett barn. Så om han vill skrika och leva rövare sedan så får vi ta det!! Det är väl bland annat det vi får lära oss att hantera på VÅRT sätt när vi är föräldraLEDIGA från jobbet? Eller?! Det är ju knappast så att vi tror att det blir semester! Däremot tror jag att vi kommer att få stunder som är riktigt semester-lika. Stunder ibland då vi ligger på en filt i trädgården och vilar/ammar/äter ihop. Promenader ihop. Stunder av lycka mitt emellan bajs och skrik och utmattning och amningsproblem.

Tror folk att man inte har den minsta förståelse för att livet kommer att förändras totalt. Tror folk att man inte har den minsta förståelse för att man kanske, i värsta fall, inte får sova en hel natt på väldigt länge. Ibland undrar jag varför folk har skaffat sina barn om dom har en sån oemotståndlig vilja att berätta hur hemskt dom har haft det.

Vi tar eventuella problem när den dagen kommer. Steg ett är att föda ett levande barn. Det är inte alla förunnat att få göra det. Kom ihåg det! Och tänk på att den personen, den personen eller den personen i just din närhet kan ha gått igenom vad som helst i en resa som man inte vet något om. Klampa inte på som bulldozers i en sån känslig fråga. Tack.
Och lillplupp instämmer med en BUFF!!

Mage vecka 22

Nu känner jag lillplupp picka och dutta mest hela tiden. Ibland känns det utanpå. Det blir lite mer verkligt. Men ändå totalt overkligt. Och oron. Tyvärr. Den sitter i. Det är alldeles för många som mister sina barn sent. Bara genom IVF-resan har jag lärt känna 3 st. Min ålder talar emot mig, men vi tar en dag i taget. Jag ska ventilera mina tankar med specialistmödravården.

20130111-155311.jpg

20130111-155325.jpg

Vecka 22 (21+3) – en resumé

Nu är jag på benen igen. Eller… Jag har varit på benen sedan i måndags, men jag valde att sitta hemma och jobba i två dagar för att vara riktigt säker på att jag inte smittar längre. Dessutom var det först igår som jag började äta tillagad mat. Jag har fastat i nästan en vecka med Resorb, Té och Fil (efter att ha pratat med BM) och sedan lite vitt bröd med smör. Det är det enda som magen har klarat av. Min första måltid med en kokt potatis med smör var som att gå på lyxrestaurang!

Det var en riktig pärs den här veckan, men lillplupp mår bra. Folk pratar om sparkar ”har han börjat sparka ännu?” och jag inser att folk pratar om hur det känns i slutet. För nu är det ju inte sparkar. Nu är det fjäderlätta fingertoppsduttar på insidan. T o m F har känt det på utsidan av magen, och jag har börjat lära känna ett mönster redan efter en vecka. Lillplupp härjar en stund kring tiosnåret, kring lunch, kring tresnåret och ganska kraftigt kring elvasnåret på kvällen. Sedan känns han oftare än så, men det är då det har varit extra tydligt.

Vad var det som hände egentligen då? Som gjorde att jag blev så sjuk? Känsliga kan sluta läsa NU!

På nyårsaftons morgon var det andra morgonen i rad som jag vaknade av att det var väldigt blött i trosorna. Jag började bli orolig att jag läckte fostervatten, så vi ringde sjukvårdsrådgivningen. Sjukvårdsrådgivningen i sin tur ville rådgöra med gynakuten, vilket skedde. När det var klart fick jag order om att åka upp till Akuten så skulle jag få bli undersökt av gyn. Dom väntade på mig där.

Sagt och gjort. Jag åkte upp. Vilket jag nästan ångrar. Det pågår en ombyggnad… Say no more…

Tidigare fungerade akuten ungefär så här: Man kom in i en sluss. Man gick fram till en lucka och anmälde sig. Dom tog tempen och bedömde om man behövde ett rum eller om man skulle sitta i väntsalen (en stor sal).

Nu fungerade akuten så här:
Man kom in i en lång korridor med människor högt och lågt. Man gick fram till en lucka där en person bara ruskade på huvudet och sade att man fick ta nummerlapp. Det gjordes ingen bedömning huruvida man var smittsam eller inte. Massor med människor trängdes i en korridor samt i ett litet, litet rum med nio sittplatser. Efter 1,5 timme blev jag inskriven. Sedan fick jag vänta några timmar till. Det gör mig ingenting alls. Det som gör mig något är att man väljer att låta väldigt smittsamma människor vistas bland icke smittsamma! Det är faktiskt för jäkligt! Jag HOPPAS att dom tänker om.

Det kom ett par föräldrar med ett kräksjukt barn som valde att parkera i korridoren. Istället för att hålla sig i ena änden av korridoren så placerade dom sig mitt i, där precis varenda en måste passera för att komma till toa, gå ut eller komma in till läkare. Så.. Det måste ha varit dom som smittade mig. För dagen efter blev jag liggande, och så förblev det i nästan en vecka.
Snacka om smittskydd på Falu Lasarett!!!

Som tur är mådde Lillplupp bra. Det var inte fostervatten och han levde och frodades! PHU!

Ja. Det är vad som har hänt sista veckan. Inte mycket med andra ord.

Symptom vecka 22:

Halsbränna from hell!
Lite lätt molvärk i magen och brösten
Kissar ofta
Lite täppt i näsan
Finnar i ansiktet
Foglossningssmärtor
Karpaltunnelsyndrom i båda händerna
Och så dom fantastiska ”fingerduttarna” som känns i magen!

Mage vecka 21

Jag är tyvärr fortfarande sjuk, så jag återkommer. Här kommer i alla fall en magbild.

20130105-133054.jpg

Sjukstugan fortsätter

Jag har inte fått i mig en bit mat på hela veckan. I morse spydde jag igen efter att ha försökt få i mig kräm och mjölk. Jag sover och sover och sover och mår illa. Ungefär så. Min kära sambo har fixat Coca Cola till mig, och nu har jag fått i mig en liter snart (tack och lov) och så har jag intagit en dutt salt. Det blir nog en lugn helg.

Som tur är verkar lillplupp må bra. Jag har gått upp 0,5 kg den här veckan (!) och han buffar vid ett par tillfällen varje dag. Det är fortfarande svaga buffar, inget som känns så tydligt på utsidan, men det ger trygghet att han mår bra. Och enligt allt vad man kan läsa så tar han det han behöver. Det är stackars jag som blir lidande. 😀

Nåväl. Min sambo är faktiskt hemma och tar hand om mig och har så varit i tre dagar. Jag vågar inte röra mig, för då mår jag jätteilla. Nu har jag lagt mig i soffan en stund så får vi se hur länge jag orkar ligga här innan ljud och ljus blir för mycket. Jag fixade två timmar igår. Ska jag månne slå rekord idag? Hoppas!

Sjukstuga

Det var magsjuka. Man kan nog tacka akuten som lät ett femtiotal personer trängas på liten yta. Epidemiskt tänk? Det har inte varit så knasig logistik tidigare så jag hoppas att dom tänker om.

Jag ligger nerbäddad och försöker få behålla lite vätska till mig och lillplupp. Stackars oss!

Vecka 21 – Mår illa

Idag är jag inte kaxig. Jag mår fruktansvärt illa och vet inte om det är magsjuka på gång eller om det är graviditeten. Jag har bara kunnat få i mig mjölk och vaniljfil. Det blir nog en sömnlös natt.

20130101-235900.jpg

Fosterrörelser

Nu är jag tämligen säker på att lillen känns i min mage. Varje dag känner jag ungefär som ett litet pekfinger som pickar på insidan av magen. Oftast känner jag det när jag ska sova på kvällen, men igår kände jag det även när jag satt på akuten. Nu dröjer det kanske inte så många veckor innan även Fredrik kan känna något på utsidan. Än så länge har bebisen mycket plats i magen, så det kan vara svårt att märka rörelser ens för mig som mamma, men inom några veckor som sagt…

Häftigt!

Post Navigation