Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “december, 2012”

Babynest fixat!

Finaste Anna H ska sy ett. Vilken nyårspresent! Ett varmt tack!
Och Gott Nytt År!

Om att boa!

Jag kan nog hålla med om att jag håller på att boa i mitt huvud. Kroppen orkar inte så mycket, men hjärnan köper saker, rensar och bygger om, skaffar hyllor och tyger. Ja, det är nog i allra högsta grad att boa.

Vi behöver börja i en ände för att kunna göra klart i nästa ände. Det handlar om ett barnrum i stora hallen uppe. Vi behöver bli klar med friggeboden så att kontoret kan flytta ut dit, tillsammans med massagebänk och lite annat. När det är klart har vi ett stort rum i form av möblerbar hall intill vårt sovrum. Där tänkte vi att lillplupp kan bo första åren. Det finns inga dörrar att stänga, men behovet av det är nog inte så stort i början, och så har vi nära varandra (såklart sover han hos oss om han vill).

När lillplupp sedan vill så får han ett eget rum nere. Det som nu är vårt TV-rum får bli barn/ungdomsrum. Då kör vi upp en soffa (hur vi nu fixar det) och tv på övervåningen i det lilla allrummet/hallen. Vi behöver inte ett gigantiskt vardagsrum för vi sitter ändå bara i soffan när vi är där. Om vi vill spela TV-spel eller liknande så får vi väl samlas i lillens rum. På så sätt känner vi i alla fall i dagsläget att vi struntar i att bygga ut även om vi bor trångt. Vem har bestämt att man måste bo jättestort? Jag har hellre pengar över till annat, och vi har det ganska mysigt i vårt lilla hus. Om vi känner framöver att det är för litet så får vi väl bygga ut då. Det känns bara dumt att ta ut det i förskott.

Idag letade jag ihjäl mig efter mitt stetoskop för jag tänkte se om det gick att höra hjärtljud. Jag letade som en galning och involverade sambon i det hela också. När jag till slut hittade det och provade att lyssna på magen så hörde jag bara mina tarmar. Så kan det gå!

Lillplupp! Du får gärna börja sparka mig ordentligt. Dom där diffusa buffarna känns för lite.

Jag vill också tacka för era synpunkter på babynest. Vi har så mycket begagnade saker och jag avskyr att sy, så jag vill nog gärna köpa det dyra nestet som finns på exempelvis babyproffsen. EN sak med fullpris kan vi unna oss. Jag vill även ha ett diskret tyg eftersom jag vill kunna välja färger på filtar och andra tyger. Men era tips kan ju hjälpa andra som går och funderar. Själv har jag redan bestämt mig för något liknande som jag lade upp, och så kan jag köpa till saker med färger på andra sätt. 🙂 Dessutom kan det hända att våra släktingar vill köpa en present, och då är det bra att jag lägger upp vad vi gillar här – så att vi slipper få saker i allsköns mönster och färger. Åtminstone jag uppskattar om folk talar om vad dom vill ha, så slipper jag slösa pengar i onödan när jag köper presenter. Därmed inte sagt att någon ska köpa det här, för det kan vi göra själva. Men bloggen blir en liten samlingsplats och önskelista. Och önskelistan lär fortsätta i några månader/år till. 😀

Symptom halvvägs

Lite lätt illamående
Känslig mot tillagad mat
Äter helst råa grönsaker och frukt, bröd, ost och mjölk
Ömma bröst
Växande mage
Tröga tarmar, men bättre än tidigare
Kissnödig hela tiden
Täppt i näsan
Huvudvärk
Oerhört trött varje eftermiddag
Dålig sömn
Karpaltunnelsyndrom i båda händerna (sover med handledsskydd)
En liten minifettknöl som gör ont och verkar inflammerad
Jätteont i ryggen
Lite molvärk i magen
Halsbränna ibland, men inte så ofta längre
Humörsvängningar – när jag är trött kan jag få utbrott och bli arg eller storgrina för ingenting, annars är jag på JÄTTEbra humör och känner mig skojfrisk. Ja, det varierar sannerligen. Jag känner trots allt ett stort LUGN inombords. Det har jag aldrig känt förut. Jag är totalt ostressbar.

På det stora hela är det tröttheten, ryggsmärtan och smärtan/stelheten i händerna som stör mig mest. Ibland kan jag tappa humöret på grund av det och bli ledsen eller arg. Jag blir trött på att fråga om hjälp hela tiden. Jag blir trött på att tappa saker och att vara fumlig. Men såklart är det värt det. Men det är också mänskligt att känna att det är jobbigt. Att vara gravid är inte jobbigt. Symptomen är jobbiga.

Jag väntar fortfarande på riktigt tydliga fosterrörelser, men jag är ganska säker på att han pickar lite med fötterna på kvällarna och nätterna. Jag har aldrig känt något liknande förut, så jag förutsätter att det är lillplupp. Ja, han har fått ett arbetsnamn nu. Lillplupp.

Jag har börjat med min egen förlossningsterapi och läser roliga förlossningsberättelser. Dom tråkiga har man blivit matad med hela livet, så just nu läser jag jätteroliga berättelser om lustgas och händelser som gör att jag skrattar så att hela sängen gungar på kvällarna.  Det är otroligt kul och jättebra terapi. 24 januari är det dags för aurorasamtal.

Jag har också haft kontakt med barnmorskan och mina järnvärden var så bra när jag skrev in mig, samt att jag hade jättefina järndepåer, vilket gör att jag inte behöver kolla ferritin just nu. Däremot sa hon att jag kan få tillåtelse att prova en Niferex varannan dag för att se om jag blir lite piggare.

Jag har bestämt att jag vill att vi har ett babynest till lillplupp även om det är lite dyrt. Mest för att han ska kunna sova lite varstans. Det minskar också risken för att babyn ska kunna vända och vrida på sig för mycket, för självklart kommer jag att vara orolig för PSD (plötslig spädbarnsdöd) första månaderna. Det känns tryggt att veta att han kan få sova i ett litet ”bo” oavsett om vi är hemma eller borta. Det lilla boet kan man lägga i spjälsängen, i soffan, i vagnen eller var som helst de första 6 månaderna. Jag tänker även på midsommar då lillplupp ska få följa med till stugan, åtminstone en sväng (beroende på hur vi mår). Då kan han sova tryggt oavsett vart vi är, och det ska tydligen påminna om tryggheten i mammas trånga mage.

Babynest-blagra_1329

http://www.babykoncept.se/babynest-p-469-c-496.aspx?gclid=CPH7rL69v7QCFaSXcAodFSMARQ

Fredagshumor…

534223_456113674452204_128329388_n

Shopping för gravida

Jag vet massor av sidor på nätet där det finns mammakläder, snygga toppar och tunikor som är anpassade för mage så att man slipper köpa ett tält. Idag åkte vi till ett köpcentrum. Tror ni att någon av klädkedjorna hade mammakläder? NEJ, precis. INTE! Ganska förvånande måste jag säga eftersom jag inte kan vara ensam om att kanske behöva några nya tröjor, byxor eller liknande eftersom man växer ganska mycket. Visserligen kan man hoppa i sambons kläder, men jag är tyvärr fåfäng och har ingen lust att gå omkring som en lodis på jobbet bara för att jag väntar barn. Det är en sak att hoppa i hans joggingbyxor hemma. Jag är 1.58 och han närmare 1.80, så bara där har vi ett problem…

Däremot babykläder!!!  OH vad mycket fint det finns. Lindex har blivit min favoritaffär. Helt klart. Jag skulle kunnat handla sönder mig, men lyckades stå emot.

Jag vill däremot säga, redan nu, till nära och kära som eventuellt vill köpa lite till sin nya släkting: Inte för att vara otacksam… men OM ni ändå vill handla något klädesplagg så är jag jätteglad om jag slipper skrikiga färger och mönster.. Jag tycker om diskreta kläder som inte går i brunt och grönt och orange och en massa hemska mönster. Dessutom går plysch och liknande material BORT när man har hundar. Vi vill inte ha ett barn som är konstant lurvigt av hundhår. Jag vill heller inte ha gubbsaker på en liten. Slipsar, västar, gubbpullovers och hattar går bort. Dom ska vara barn. Gubbar hinner dom vara hela livet efter 40. 🙂

Här kommer lite exempel på sådant jag tycker är jättefint:

Och här kommer sådant jag kanske inte gillar lika mycket, för att försöka säga det ödmjukt. Det jag egentligen menar är att jag inte skulle vilja sätta på en liten baby liknande kläder för att jag tycker att det är ganska anskrämligt. Tur att smaken är olika och att det finns något för alla.

Mage vecka 20

20121227-113755.jpg

Den har ju krympt? Nåja. Jag kände nog lite pickande i magen i natt igen så det verkar gå bra. Det är fortfarande diffust. Men inom någon månad är det nog igång.

Vi fick en fin Babybjörn-sele i julklapp. Då började jag gråta igen. Det är fortfarande för overkligt. Jag fick också låna en gravid-bola som brorsan gav sin A när hon var gravid. Den pinglar på min mage en stund varje dag. Det låter lite som ett vindspel fast mkt lägre såklart. Jag kanske får hänga ett sånt på altanen sedan.

God fortsättning på er.

Första minnessaken

20121223-144835.jpg

Vi väntar en pojke…. och första klädshoppingen!

Snacka om lättnad! Kaostänket har försvunnit och allt känns lugnt och fint i själen igen. I morse strax efter åtta fick vi se vår lilla pojke. Hjärtat pickade på och han mådde fint. Låg i fosterställning och höll för öronen. Han tyckte kanske att det var lite väl tidigt för stök. Vi fick se armar, händer, ben, fötter, huvud, ryggrad, snopp, hjärta, och läkaren kontrollerade alla inre organ. Det är otroligt vad dom kan. Det var samma läkare som gjorde KUB/NUPP, så det kändes tryggt. Vi blev flyttade 3 dagar, så sista dag för planerad BF är 19 maj 2013.

2012-12-21-11.04.37

Efter rutinultraljudet åkte vi ner en sväng på stan. Jag hade sagt att om bebisen lever det här datumet så ska jag köpa första klädesplaggen. Så fick det bli. Den finaste julklapp man kan tänka sig…

2012-12-21-11.09.01

Nu behöver jag lite tid att smälta det här. Och idag ska jag verkligen sitta och klappa mig på magen. Jag måste förlika mig med att kunna säga ”vår son” utan att börja gråta. Och jag måste förlika mig med att vi kan kallas föräldrar nu. Vi väntar barn. Jisses….

😀

Sömnlös

04.03 och sömnlös. Jag vaknade av kaostankar och tänker inte tvinga kroppen att sova. Istället blir det lite mobilsurf, och om jag somnar så gör jag. Och om inte så får det bli en tuppis i eftermiddag. Man får ta det som det kommer och se det positivt.

Jag har i alla fall två fungerande tummar… 🙂

Så skönt med handledsskydd!

20121220-141330.jpg

Jag kan inte knyta högerhanden utan att det smärtar och skär i underarmen och fingrarna, så efter att ha frågat efter vad folk tycker om handledsskydd från Apoteket på ett forum som jag ideligen besöker så bestämde jag mig för att inhandla ett! Och OJ vad skönt det har varit att ha idag. Då slipper jag överanstränga mig hela tiden. För jag glömmer såklart bort mig och gör fel rörelser miljarder gånger. Men inte längre!

Men vet ni vad som nästan var skönast? Jo, förstår ni…. Om jag hade ställt frågan på Facebook så hade jag fått en triljon svar om allt och ingenting som inte ens har med handledsskyddet att göra och allt mellan himmel och jord jag borde göra istället (så att andra blir irriterade för att mitt inlägg ligger som topphändelse med en hel drös svar), samt diagnoser på vad det kan vara.. Det var i sista sekund som jag raderade min fråga där och istället gick in på forumet till mina mindre hysteriska IVF-vänner. På forumet fick jag korta och koncisa svar om att folk har tyckt att handledsskydden är bra om man får rätt storlek. Det finns ingen på det forumet som lägger sig olika tankar och beslut och det är så förbaskat skönt. En systerlig förståelse, oavsett om man har fått fyra barn, ett barn, änglabarn eller fortfarande kämpar sig blodig för att få barn.

Det är troligtvis karpaltunnelsyndrom jag har fått. Oerhört vanligt vid graviditet. Fredrik skrattar som vanligt åt mig och biverkningar…. Jag provade min TENS igår, men det var oerhört obehagligt på undersidan av armen – så förhoppningsvis räcker det med handledsskyddet. Annars får jag kontakta läkare framöver.

Förutom det inhandlade jag en mjukgörande salva mot bristningar som jag ska smörja mage och bröst med. Allt för att hålla mig ung länge. Nu måste man ju hänga i ett bra tag till… 😀

Imorgon är det dags…

Mage vecka 19 (18+4)

20121219-185945.jpg

Vecka 19 (18+4) Bara två dagar kvar….

Bara två dagar kvar till RUL. Jag vill gärna ha det gjort. När det känns så här tomt och inga livstecken i magen så känner jag att jag vill veta om det finns liv eller inte. Sedan blir det lättare att slappna av i ett par veckor till. Och framöver, när sparkarna börjar kännas så vet man ju. Den här perioden tycker jag har varit lite jobbig faktiskt. Ovissheten. Men det vore väl själva den om min mage växer och jag har en massa märkliga symptom om jag inte är gravid fortfarande. 🙂

Sista tiden har nya krämpor dykt upp. Mina fingerleder är så smärtsamma på morgonen att det tar någon timme innan jag kan använda dom fullt ut. Om jag knyter näven så skär det ända upp på insidan av handleden och jag kan tappa saker. Ändå tycker jag inte att jag har fått särskilt mycket vätska i kroppen. Jag har nämligen läst att vätska i kroppen kan göra så att man får ont i olika leder. Men jag ser ingen svullnad. Det är mest magen och höfterna som har lagt på sig. Det går inte över helt efter en timme, men då fungerar händerna som dom ska – även om dom fortfarande är stela.

Vi får se om jag kommer ihåg att fråga om det på fredag. Det är inte alls säkert eftersom det nog är omvälvande känslor med ultraljudet.

Magbild kommer någon dag. Jag har bara inte haft inspiration eller ork att springa upp till spegeln och ta kort.

Det här med namn också.. Det har vi börjat klura på. Det är mycket lättare att hitta tjejnamn än killnamn, och så har vi det här med att alla faktiskt är upptagna… Vi får väl se vad det blir.
Unique-baby-Names

Det här med att ge råd…

Jag vill förtydliga att det såklart är jättebra att folk vill ge råd när man frågar om något oavsett vart man gör det. I verkliga livet, på jobbet, på Facebook, på bloggen.

Det jag sätter mig emot är när man ger råd som ingen har frågat efter. Eller, ännu värre, när man har ett behov av att ständigt skrämmas. Även om det är ”på skoj” så borde ju alla som har varit gravida veta att man troligtvis inte uppskattar det. Varför gör man det då? Borde man inte vara en bättre förebild än så?

Som förlossningsrädd vill jag inte höra om folks skräckhistorier vid en förlossning, hur mycket dom har spruckit eller hur lång tid det tog innan dom kunde gå eller att det känns som en tågolycka i dom nedre trakterna. Jag tänkte ta det i lugn och ro med aurorabarnmorskan istället. Det är nämligen så illa att jag har rest mig upp vid ett flertal tillfällen från simpla gynekologiska undersökningar och gått hem. Då kanske ni kan förstå att det har varit lite trixigt att klara av IVF:er och smärtsamma äggplock? Nästa steg är att jag ska förlika mig med förlossning. Om inte, då blir det kejsarsnitt. So what? Och jag är fortfarande inte ett dugg rädd för smärta som kommer av sig själv. Jag är rädd för vad vitklädda folk ska göra med mig. Dom har handgripligen gjort illa mig en gång för mycket i dom nedre regionerna. Därav mina rädslor.

En annan sak är det här med att man verkar förminska papporna totalt. Som att mammorna är dom enda levande varelserna som kommer att ha något alls med det hela att göra. I vårt fall råkar jag veta att pappan kommer att ta ett enormt ansvar. Jag ser det som självklart att vi är två. Är en trött så tar den andra över en stund. Dessutom – fördelen med att vara lite äldre mamma är att morföräldrarna och farföräldrarna har gått i pension. Jag kan tänka mig att dom gärna hälsar på en stund ibland om jag ber dom…

Jag tänker älta det här tills det har gått över. För jag har fått höra alldeles för mycket skit som jag vill häva ur mig.
Men för den skull innebär inte det att jag inte mår bra OCKSÅ. Det är ju det här som är skönt att skriva av sig. Det andra /lyckoruset behåller jag för mig själv. Rent egoistiskt.

🙂

Jag har en fantastisk sambo!

Om jag är trött, låter han mig sova.
Om jag mår illa, gör han något att äta som jag kan få i mig.
Om jag är deppig, tar han det utan att göra en stor affär av det.
Om jag är rädd, lugnar han ner mig.
Om mitt tålamod tryter, tar han över.
Om jag är arg, ger han mig en kram.

Jag vet att om vi en dag blir föräldrar kommer han att göra allt i sin makt för att jag inte ska ge upp och bryta samman. Om jag inte har fått sova kommer han att vara den förste som ber mig lägga mig med öronproppar när han kommer hem. Han kommer att laga mat med en bebis på höften, han kommer att rasta hundar och dammsuga och slänga i en maskin tvätt. Om jag inte orkar amma kommer han att mata med flaska. Han kommer att ta hand om hela sin familj utan att gnälla och se till att vi mår bra.

Jag är inte det minsta rädd…

Nu har humöret tagit fart…

Humöret har varit svajigt i ett par dagar och jag har konstaterat varför jag föredrar att umgås med fyrbenta vänner. Tvåbenta kan vara så otroligt jobbiga.

Jag är så fruktansvärt trött på att allt jag gör och säger ska kopplas till min graviditet. Och jag är så fruktansvärt trött på alla välmenande råd som jag inte har frågat efter. Och jag är så fruktansvärt trött på att få höra om hur livet uppenbarligen tar slut när man får barn. Tack, då vet jag! Men det RÄCKER nu! Varenda dag i en vecka har jag  tagit bort statusuppdateringar om saker i största allmänhet, som av någon märklig anledning lyckas vridas till något som har med min graviditet att göra. Och ofta är det saker som gör mig rädd eller saker som ifrågasätts utan att jag har bett om åsikter. Bara ett litet oskyldigt foto på ”helgen är räddad” och lite receptfria vitaminer tog hus i helvete. För då skulle jag prova DET istället för DET och blablablabla….

Och på jobbet törs jag knappt svara på frågor längre om någon vill veta något, för mitt svar kan ge jordens utläggning från självutnämnda experter som tydligen vet både hur jag mår och hur jag tänker och hur jag ska ha det – hur VI ska ha det. En fråga dom ställde för någon vecka sedan var ”vad gör specialistmödravården för dig”? Och jag svarade att jag ska få gå på Aurorasamtal samt att dom ska undersöka om mitt diskbråck sitter dumt till vid en eventuell epidural och att jag får lite tätare koller när det är en riskgraviditet. Och genast var dom  igång: ”Men ska du verkligen HAA epidural, det hade inte jaaag”? Nehej? Nej, jag vet inte vad jag ska ha och inte. Hur fan ska jag veta det? Det får ordna sig!

Och sedan har det bara fortsatt. Positiva inlägg om att jag gillar helg och sovmorgon och att det verkligen är livskvalitet vrids till att jag ska passa på att sova för sen minsann……. Då får jag inte sova på 18 år!

Sovmorgon för mig kanske är att jag inte måste kasta mig in i duschen, klä på mig, äta och stressa iväg, utan att jag kan sitta och nicka i pyjamasen i soffan halva förmiddagen utan tider att passa. Kan man inte göra det på arton år sedan menar man? Då ska jag säga att det tror jag inte ett SKIT på.

Men okej, jag förstår att livet tydligen tar slut i maj och att jag aldrig mer kommer att få sova, och att hela livet för min del tar slut – och att jag är dum i huvudet om jag väljer bedövning eller om jag inte kan amma p g a operationen 2003 (nej, jag har inte förstorat tuttarna). JAG VET allt det där nu. Så jag säger stopp, det räcker!

Hur kommer det sig att min graviditet måste ältas och att vad jag än gör ska någon lägga sig i? Stöd –> ja tack! Men stöd betyder uppmuntran och stöttning, lite skratt och lite medkänsla. Stöd betyder INTE att jag ska bli mer skrämd än vad jag redan är. Jag har redan krigat med tankar om att jag inte borde skaffa barn från början vid min ålder och med mina ryggproblem och med min förlossningsrädsla och eventuellt problem med amning… Men det finns en pappa också. Jag vet inte varför dom helt glöms bort i det här? Och putta mig inte över kanten igen när jag väl har förlikat mig med att jag kanske har massor att ge även om jag inte är perfekt.

Och om någon undrar så ska jag självklart föda analt under narkos och med allt knark och lugnande man kan få, och jag kommer att mata barnet med hamburgare, pommesfrites och vitlöksdipp toppat med Red Bull som dricka!  Är det klart nu? För i så fall behöver vi inte prata om det mer.

Nu är det bara 5 dagar kvar till RUL. Måtte den lille leva. Jag vill bara se att det rör på sig där inne och att kroppsdelarna verkar sitta där dom ska. Då kan jag segla in i min kokong igen och stänga av öronen. Bara 5 dagar kvar… ❤

Plus 6 kg

Jag har gått upp ca 6 kg tror jag. Kanske lite mindre för det var påklädd och nyäten-vikt så vi får se imorgon.

Nu är i alla fall helgen räddad!

20121214-171648.jpg

Det händer inte så mycket just nu…

Jag känner att jag har idétorka vad jag ska skriva här. Allt är bra med oss. Just nu vill jag bara ha den 21:a december överstökad så att jag får se om han/hon lever i magen. Det är så tyst och stilla. Men magen växer och jag blöder ju inte, så det borde vara som det ska (hoppas jag). Och jag har kvar mina symptom. Jag har problem med ryggen, nacken och huvudvärk. Jag har förstoppning och kissar miljarder gånger. När jag rör mig för snabbt eller gapskrattar spänner det i ligamenten i magen. Jag mår illa ibland och har ganska dålig matlust. Jag har svårt för att äta kött och vill helst bara äta frukt, tomater, avokado, ägg, smörgås, mjölk och flingor. Jag somnar varje eftermiddag och jag har nattsvettningar. Ryggen har försämrats lite sista dagarna. Nu strålar det ner i vänster ben. Igår flög benet upp flera gånger när jag satt i soffan. Av nervspasmer. Men jag håller mig till 2 alvedon om dagen när det är som värst. Det lär ju inte bli lättare, så jag håller nere konsumtionen inför framtiden. 🙂

Livet går med andra ord mest ut på att jobba och sova. Därav bloggtorkan.

Så… Nästa avstamp i den här resan är fredagen den 21 december klockan 08.00. Då är det ultraljud där vi för det första får se om den lille mår bra. Sedan mäter dom olika saker för att fastställa födelsedatumet (som då kan flyttas hit eller dit), dom kan även se om det finns missbildningar och lite annat. Förhoppningsvis kan dom även se om det är pojke eller flicka. Det vill vi gärna veta. OM allt är som det ska så ska vi fira genom att åka ner på stan och köpa lite nyfödd-plagg. Vi har varit väldigt försiktiga, men nu är jag snart halvvägs. Någon gång måste man ju börja våga.. Eller?

Och utöver det så börjar det helt klart bli svårt att dölja vad som händer just nu. Och varför ska jag dölja? Är det inte min fulla rätt att få vara glad och att få vara mig själv och vråla ut till hela världen att vi ÄNTLIGEN lyckades. Att dom här två åren av hormonell graviditet äntligen kanske ger utdelning? Det är vi IVF-are och elefanterna som är dräktiga i flera år. Och vi är i vår fulla rätt att få vara totalt egoistiska i det här. Just nu kan vi få vara i centrum av världen….

Mage vecka 18 (17+2)

20121210-171550.jpg

Jag är fortfarande onormalt trött så jag har ingen inspiration att skriva så mycket. Men vi mår bra tror jag.

Fortsatt sjukskriven och julstämning

Jag blir sjukskriven på 50% tiden ut. Jag träffade min läkare i måndags. Hon tyckte att jag var STOR. Ja, jag är nog ganska stor för att inte ha kommit längre. Några har frågat om jag väntar tvillingar. Men det sa dom ju att jag INTE gör. Men man kan ju undra. 😀

Om två veckor är det äntligen RUL (Rutinultraljud). Jag behöver det känner jag. Jag behöver ett livstecken. Symptomen däremot håller i sig. Magen växer (som ni kanske såg), jag går på toa femtiofemtusenelva gånger per dag, jag har halsbränna, är fortfarande så trött att jag somnar varje eftermiddag eller behöver sova 10-11 timmar på nätterna, har förstoppning, har molvärk i livmoder och ont i ryggen, ömma bröst, kan knappt äta mat för att allt smakar illa. Och TÄPPT näsa! Till slut kunde jag inte hålla mig från nässpray längre. Så nu är jag beroende. Jag har problem med trånga näsgångar från början och har använt Nasonex tidigare. Det vågade jag inte använda när jag blev gravid. Till min stora glädje sa min läkare att jag visst får använda den, så nu fasar jag in den så vet jag att näsan mår bättre om ca tre veckor.

Och jag säger som jag har sagt till andra. Jag skiter i slemhinnorna just nu. Jag måste kunna sova. Jag mår skit när näsan är täppt. Inte ens förstoppning är värre. Förhoppningsvis kan jag sluta med den vanliga nässprayen inom dom här tre veckorna när Nasonex hjälper mig.

Förutom det så fryser jag mest hela tiden på dagarna. Och på nätterna väller svetten fram. Jag har fått något mer humörutbrott som snabbt gick över. Annars tycker jag att jag är ganska trevlig, snäll och rar faktiskt. Glad och försöker skoja och ha roligt. Så jag tror att jag börjar bli ganska dräglig att leva med.

Min sambo skrattar mest åt mig och tycker att det är roligt. Han kallar mig för biverkningarnas drottning så han väntar mest på att det ska hända saker som händer en promille av alla gravida. Något kul symptom eller så. Varför? Jo, för vi brukar skratta åt att jag får allt som står väldigt långt ner på bipacksedlarna, så varför inte ta lite knasiga symptom även när jag är gravid?

Ja, vi får väl se.
Jag har i alla fall fått tag på en ”tjockis-jacka” eftersom den jag köpte i höstas är för kylig. Det var -23 grader i går morse och jag hackade tänder. Då kände jag att jag var alldeles för snål, så jag gick ner på stan på lunchen och köpte mig en jacka. Det slank med ett par tofflor från KappAhl också. Dom gråa. Dom är SÅ sköna!!! Alldeles lurviga hela vägen inuti.

Jag börjar få julstämning nu. Klapparna till syskonbarnen är nästan klara. Det är massor med snö ute och har varit minusgrader i en hel vecka. Idag har det dock varit en mer dräglig temperatur. Bara -10 grader. Rena sommaren jämfört med igår morse! 🙂
Skärmklipp

Mage vecka 17 (16+2)

20121203-192712.jpg

Post Navigation