Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “november, 2012”

Att jobba på halvfart…

Det är en ordentligt utmaning för mig att jobba på halvfart, men ack så nyttigt. Om man är lagd åt det lite överambitiösa hållet så är det inte alldeles lätt att släppa ifrån sig jobb. Det blir nästan så att man försöker hinna heltidsjobbet på halvtid. Men tack vare lilla pyret så har jag tänkt om. Eftersom kroppen säger ifrån så måste jag lyssna för en gångs skull. Jag har fått timhjälp av en kanontjej och har nu övat i en hel månad på att lämna ifrån mig jobb. Det är inte lätt när man är van vid att ha koll på allt, men det är ju bra. Med lite tur ska jag vara mammaledig till våren, och då måste jag ha släppt ifrån mig hela mitt jobb.

I helgen går jag in i vecka 17. Otroligt vad veckorna går fort nu. För varje vecka som jag inte blöder eller har menssmärtor blir jag lite lugnare. Nästa gång jag förhoppningsvis får stilla min nyfikenhet lite mer är den 21 december då det är dags för rutinultraljud.

Jag har inte känt något mer fladder i magen. Men jag väntar varje dag på att få känna ett livstecken så att det blir lite mer verkligt. Inom några veckor borde det köra igång. Det spelar tydligen roll vart moderkakan befinner sig (framkant eller bakkant) hur tidigt man känner rörelser. Och förstföderskor brukar tydligen känna rörelser senare än andra.

Jag har väldigt, väldigt ont i ryggen och höfterna men foglossningsbältet hjälper mig såpass på jobbet att jag än så länge bara behöver ta Alvedon ibland. Specialistmödravården kommer att ordinera Citodon längre fram, men jag vill vänta så länge det bara går utan mediciner. Turligt nog jobbar jag ju bara halvtid, vilket gör att jag klarar av smärtan när jag får vila på eftermiddagen. Däremot så är det ytterligare något som är svårt för mig. Att släppa kraven på hundarna, på allt som borde göras hemma, städning… ja… allt. Jag har t o m problem att bära en matkasse från mataffären p g a ryggen. Så jag måste helt enkelt förlika mig med att vara en lat-kossa. Men jag tror att även det är nyttigt. Det måste inte vara perfekt. Jag tror faktiskt att jag blir en bättre mamma om jag går den här stressa-ner-kursen som pyret ger mig alldeles gratis. 😀

Humöret är för det mesta på topp. Det känns som att man är i den där perioden när allt bara känns jättebra psykiskt. Det fysiska är dock värre. Nattsvettningarna och myrkrypningarna på nätterna är hemska, likadant mina tröga tarmar. När det blir ”fullt” i magen skär det som knivar och jag får vika mig dubbelt. Men vad gör man inte….

😀

Mage v 16 (15+1)

20121124-174743.jpg

Vecka 16

I söndags kväll kände jag ett fladder i magen. Som en liten fisk eller fjäril som levde loppan. Sedan har jag inte känt något. Och det känns som en evighet till ultraljudet den 21 december. Men inom ett par veckor borde jag börja känna livstecken. Det ser jag fram emot.

Symptomen just nu är ett evigt toalettspring och sömnlöshet. Jag är trött som tusan men har svårt att somna om när jag vaknar. I morse hade jag halsbränna. Tillagad mat smakar inget vidare men jag tvingar mig att äta. Just nu längtar jag efter pannkakor. Men jag borde nog sova istället. 🙂

Utöver det så har jag ont i ryggen och huvudet. Det drar i ligamenten och humöret svajar. Men jag skulle just tillägga att jag mår riktigt bra. Ändå. Hur nu det går ihop.

Nu ska jag snart sova. Om det går. Han snarkar så förbaskat och min irritation växer. En hink med vatten kanske?

Sjukpenning 50% beviljad

Vilken lättnad!! Jag kände att en sten föll från mina axlar. Och så är det en praktikant på gång till jobbet som ska ta mitt vikariat framöver. Det känns skönt om alla pusselbitar faller på plats. Jag är inte sjukskriven för graviditeten, utan för min whiplash och mitt diskbråck (ökad smärtproblematik) som gör att jag blir väldigt trött och slut. När jag växer kommer det att bli värre och samtidigt äter jag ju ingen smärtlindring förutom någon enstaka Alvedon. Jag är därför så tacksam för att det är okej så att jag inte behöver bita ihop och gå emot allt vad kroppen säger. Jag vill ju gärna känna mig någorlunda harmonisk när vi äntligen väntar tillökning. Det kan ju som sagt vara sista chansen.

Jag är fortfarande ap-trött, men nu har det gått till att jag inte kan somna om när jag vaknar på nätterna. Och eftersom jag går på toa ett antal gånger så blir det många vakna timmar. För en vecka sedan somnade jag ju om direkt. Med andra ord så gäspar jag fortfarande dygnet runt, med skillnaden att det nu t o m är svårt att göra koncentrationsarbetet på jobbet på halvtid. Men det går. Det går inte lika snabbt som vanligt bara. Än så länge kan jag i alla fall sova middag fortfarande. Det är tur det. Annars hade jag varit som en zombie hela dagen. Nu är jag bara zombie på förmiddagarna.

Och idag har jag inte fått EN enda dum kommentar. Kanske för att jag har suttit i möten mest hela tiden.

Jag vill också tacka för era inlägg och tankar kring mitt inlägg om det här med IVF:er och ”goda råd” och alla myter som cirkulerar. Jag skrattade nästan på mig av dumheten i den kommentar som Linda skrev. Där mannen är steriliserad. Eller hur. Slappna aaaaav så går det bra. Och kommentaren om hur det känns att använda sig av spermadonation!!?? Jag säger som du Linda. Det är MIN SAMBOS spermier! Hur svårt är det att förstå.

Att man inte vet gör inget. Men varför frågar man inte t ex ”är det din mans spermier eller hur fungerar det” – istället för att gå vidare och förutsätta att det är någon annans. Som jag skrev igår. Fråga gärna, och lyssna. Men förutsätt inte en massa saker. Det är inte så att man köper ett ägg och en spermie från någon. Man stoppar heller inte ner det hela i ett provrör och mixtrar.

I vårt fall är det MINA ägg. Enda skillnaden är att medicinerna har mognat fram fler ägg än ett av MINA ägg. Man använder en slags nål och suger ur äggblåsorna och får ut MINA ägg. Samtidigt lämnar MIN sambo SINA spermier. MINA ägg och HANS spermier läggs i en ”skål” i ett värmeskåp som till värme och fuktighetsgrad mm ska likna en livmoder så mycket som möjligt. Våra ägg och spermier fick sedan befrukta sig helt på egen hand (om dom ville). Dom ville lyckligtvis det på ett jättebra sätt, bättre än förväntat p g a min ålder. Dom fick t o m fortsätta sin resa i 5-6 dagar och bli riktigt fina blastocyster innan man valde ut det finaste och gav mig. Resten som klarade sig igenom dom 5-6 dagarna frystes ned.

Denna process har vi gjort om två gånger, och förutom det har vi satt in en del frysta som då har tinats upp och satts in 5-6 dagar efter min naturliga ägglossning (eftersom vi har fått minus en massa gånger – inget har satt sig och fäst). 5-6 dagar beror på att det befruktade ägget då har legat och delat sig i 5-6 dagar och är således 5-6 dagar gammalt innan det frystes ned. På så sätt sätts det in exakt då det skulle ha varit i samma ålder om det vore mitt ägglossade ägg som hade blivit befruktat. I samband med detta har jag fått en hel del hormoner. Alla hormoner är gravidhormoner (progesteron och östrogen) som har en massa biverkningar. Kroppen tror att man är gravid helt enkelt. Och man blir jäkligt sur.

Hur som helst. IVF är en otroligt fascinerande men också en otroligt tung process för alla inblandade. Jag högaktar alla er par som orkar gå igenom detta år efter år. Ni är många som har varit betydligt starkare än mig och jag önskar så att ni alla får ett plus och ett levande barn inom en snar framtid.

En fråga om smärtlindring

Kära kloka människor, som har fött barn.
Jag skulle vilja att ni berättar lite om den smärtlindring ni valde, om ni inte valde någon behövs inget svar för det är inte valet i sig jag är nyfiken på, utan just smärtlindringsmetoderna. Hur ni upplevde dom. Bra smärtlindring/dålig smärtlindring? Värt det/inte värt det?

Vidare behöver ingen berätta vad jag ska välja (inte för att jag tror att ni gör det, men jag är lite färgad av åsikterna på jobbet som kastas på mig), för som sagt – allas graviditeter och förlossningar är egna upplevelser och jag kan omöjligt veta vad jag känner den dagen det sker. Jag kanske inte vill ha något. Jag kanske ligger och vrålar ”GE MIG ALLT NI HAR OCH LIITE TILL”. Så…. helst inga värderingar eller propsande på vad jag ska välja utan hur NI upplevde nedanstående bedövningar/smärtlindringar vid förlossning.

TENS
Akupunktur
Kvaddlar – Hur dom känns att ta vet jag (har fått mot diskbråck) så jag behöver inga skräckhistorier om det, för SÅ ont tyckte inte jag att det gjorde. Däremot hur bra det smärtlindrar vid förlossning får ni gärna berätta, för det har jag ingen aning om 🙂
Lustgas (verkar skitkul)
Ryggmärgsbedövning (livrädd för nåljäkel i ryggraden)

Slappna aaaav så blir du gravid!

Nu måste jag ta upp en myt som kan kännas som en fet käftsmäll för IVF:are. Slappna aaaav så blir ni gravida!

Säg det till personer som har fysiska hinder som gör att t ex spermier simmar för långsamt, eller personer som har ihopväxta äggledare!

Hur många har inte hört ”adoptera eller ställ er i adoptionskö så blir ni gravida naturligt”.. Jaha? Det är en väldigt liten procent som blir gravida på naturlig väg efter adoption. Bara för att man har hört talas om NÅN det har lyckats för så innebär inte det att det är en sanning. Inte heller påverkar stress huruvida man blir gravid eller inte via IVF!! Det hjälper inte heller att köpa hus eller slå femton frivolter i trädgården.

Det är en himla massa tur och biologi som ligger bakom det hela. Rätt ålder på modern, fina ägg, miljön i livmodern, spermiernas kvalitet. Och faktum är att idag pratar man mycket om att alla miljögifter vi utsätts för i vår tid kan göra att fertiliteten sjunker hos människor. I alla åldrar. Vilket innebär att man tror att IVF-behandlingar kommer att öka i framtiden.

Här kan ni läsa en studie som bekräftar det vi alla IVF:are vet, men som folk gärna slänger i ansiktet på oss:
http://www.bmj.com/content/342/bmj.d223

Utöver det så har nog i stort sett ALLA som till SLUT hamnar i IVF-svängen jufsat hemma i sänghalmen och slappnat av i flera år utan skydd. I mitt fall tänkte jag ”skit samma, vi skyddar oss inte även om jag inte vet om jag vill ha barn – det löser sig när den dagen kommer”. ÄNDÅ blev vi inte gravida! På flera år.
När däremot IVF-svängen drar igång så är det få som INTE känner sig stressade. Men det är inte så konstigt. Jag önskar att folk som yttrar sig läste på lite, eller höll tyst, om dom inte vet vad en IVF innebär fysiskt och psykiskt. Men det påverkar alltså INTE förmågan att bli gravid. Kan folk släppa det? Kan folk sluta spela duktiga och informera om saker som är rena fel? Om ni bara visste hur många som bara klampar på och trampar på ömma tår.

Det finns inga slappna-av-orsaker till att jag denna gång blev gravid. Antingen berodde det på att den sjätte blastocysten råkade vara det embryo som var livsdugligt att orka bli ett foster, eller så hjälpte AHA (Assisted Hatching) eller kortisonet till på resan, eller en kombination. Vi ägglossar massor, men få ägg är dugliga för att bli foster. Många får missfall utan att veta om det innan dom blir gravida. I IVF-svängen vet man varendaste eviga gång om det tar sig eller inte. DET är stressigt. Väntan är stressig. Allt tär på relationer. Många går isär. Vi är så starka och bra som har fixat det här tillsammans, jag och F!

Och en sak till. Om man envisas med att vilja skriva IVF:are på näsan och ge information, så se till att vara påläst. För är det något som många är så är det pålästa. IVF:are vet väldigt mycket om kost, vitaminer, chanser, risker, adoptioner, äggdonationer, utomlandsbehandlingar kontra sverigebehandlingar, försvårande faktorer (immunologi), missfall, hur en befruktning går till, vilken dag embryot fäster, när hjärtat börjar slå, när fostret börjar få näring från moderkakan, riskfyllda perioder hos fostret… bla bla bla… IVF:are har proppat i sig ”jag-är-gravid-hormoner” i månad ut och månad in, gått upp i vikt och fått mage. IVF:are har ofta varit gravida hur länge som helst. Vissa har fött levande barn som har dött i famnen, andra har gått igenom missfall, andra ändå har aldrig fått ett plus men har varit skengravida i åratal. Snälla – TÄNK på det och var lite ödmjuka. Klampa inte på som ångvältar.

Ett gott råd jag har: Fråga gärna, och lyssna!

What is already known on this topic

  • The threat of a childless future can produce depressive symptoms (for example, sadness or feelings of loss), and undergoing fertility treatment and its many unfamiliar procedures can cause anxiety (such as worry, tension, and nervousness). Hotet av en barnlös framtid kan ge depressiva symptom (t ex ledsamhet, känslor av förlust) och att gå igenom IVF och alla procedurer kan orsaka ångest (t ex oro, spänningar, nervositet).

  • Many infertile women believe that emotional distress is a contributing factor to their lack of natural fertility and lack of success with assisted reproductive technologies, but doctors generally do not hold this belief.

  • Existing human studies on this topic are inconclusive because of significant heterogeneity in study designs

What this study adds

  • This meta-analysis of 14 prospective studies confirms that pretreatment emotional distress is unlikely to affect chances of pregnancy after a single cycle of treatment with assisted reproductive technologies

  • This finding provides doctors with the evidence to reassure women that emotional distress experienced as a result of fertility problems, their treatment, or other co-occurring life events is unlikely to further reduce chances of pregnancy

Inskrivning specialistmödravården

Det gick fint! Jag är för trött för att göra en lång uppdatering men i korta drag så är det en riskgraviditet vilket gör att dom kopplar in ett större artilleri med fler undersökningar. Jag kommer också att få gå på aurorasamtal. Det känns så tryggt och skönt. Jag kommer att få extra ultraljud och jag kommer inte att gå över tiden en enda dag, då sätts jag igång. Jag kommer även att remitteras för att kolla upp huruvida mitt diskbråck kan göra ryggbedövning till en risk OM det är så att jag vill ha det. Dom ser alltså till att kolla upp allting i förväg så att förlossningen ska bli så bra som möjligt.

Jag litar fullt och helt på att dom vet vad dom gör och jag känner mig ordentligt ompysslad. Jag är så tacksam för att man får hjälp. Nu ska vi fortsätta kämpa för ett levande barn!

PS. Tror ni inte att jag hann få en kommentar på jobbet idag igen. Jag blev ifrågasatt varför dom ska kolla upp mitt diskbråck. ”VARFÖR DÅÅ, ska du verkligen HAAA ryggbedövning, det behöver du ju inte”!

Jag höll på att gå igång igen men fick svälja och andas djupt. Jag svarade ”vi får se”.
Kan människan SLUTA lägga sig i!!

Annars mår jag jättebra…

Ja, det är sant. Men det är fruktansvärt skönt att skriva av sig skiten som landar på ens axlar. När jag är hemma sover jag i och för sig mest hela tiden, men jag njuter verkligen och känner mig lycklig trots att jag har skitont i ryggen. Så här skulle jag ändå kunna ha det länge faktiskt. Det enda som jag saknar är snö, för det är alldeles för mörkt och tråkigt ute. Får jag bara lite snö och fem minusgrader så kan det nästan inte bli bättre.

Imorgon är det dags för specialistmödravården!

Galet irriterad igen :)

Jag mår jättebra, men det finns en person som kan reta gallfeber på mig på jobbet. En person som jag tycker klampar i klaveret och är okänslig och klumpig mest hela tiden. Så det spelar ingen roll hur glad man är, så lyckas det dippa.

Jag satt på mitt rum. Precis utanför mitt rum paketerades det saker inför en kurs. Sakerna stank kemikalier så till den milda grad att jag utan överdrift fick sprängande huvudvärk, ögonen började rinna och näsan täpptes igen. En annan person på jobbet som är ansvarig för lokalerna kom förbi och reagerade också på den extremt starka doften och ifrågasatte om det verkligen var bra att ha sakerna inne i våra kontorslokaler. Jag passade då på att fråga om det verkligen var bra för mig att sitta och andas in det där när jag är gravid, i och med att jag fick så starka reaktioner själv. Svaret jag fick, från en person som borde veta bättre då personen arbetar med vissa frågor:

”Du ska veta att din oro är farligare för barnet än kemikalierna”.

Gissa om jag gick igång..
”Jaha, och hur vet du det???? VET du att det där är ofarligt att andas in??”. ”Tycker du att det är konstigt att jag är lite försiktig efter alla år av misslyckade IVF:er när det här kan vara min sista chans att föda ett barn???? Dessutom har min BM sagt till mig att t ex undvika att renovera och måla och andas in ångor. För vissa har barnalstrandet inte gått som på räls som för andra!!!!”

Jag blev så förbannad. Jag får helt enkelt sluta prata med henne eftersom hon gör mig arg 4 dagar av 5 på jobbet.

Utöver det har jag haft en jättebra helg där jag har fått prata med vettiga människor (mamma och svärmor) om graviditet, förlossning och amning. Och deras inställning är till skillnad från vissa andra hysteriska människors att ”det blir som det blir, kan du amma så kan du, om inte kan du flaskmata”… ”Föder du naturligt så gör du, annars blir det kejsarsnitt”..

Ja, tänk så enkelt det är att prata med vettiga människor som inte dömer. Där man kan ta saker som dom kommer och där de besvarar mina funderingar på ett icke hysteriskt sätt. På ett sätt där man inte dömer ut rätt och fel. TACK för det. Resten av världen verkar ha ballat ur fullständigt.

Och glöm inte årets myt: Slappna av så blir du gravid!!

Ajjj!

Jag försöker städa och det går sådär. Ryggen bråkar på en gång. Jag vet inte om jag är förpassad till ett liv i vila, men jag gör så gott jag kan. Och jag gillar fortfarande att vara gravid.

Kanske är det så att min vana av smärtor gör att det inte blir lika jobbigt psykiskt som för någon som inte brukar ha smärta. I mitt fall tar jag det med ro även om det såklart kan vara frustrerande. Likadant med sömnen. Någon frågade om jag sover hela nätterna och jag svarade ja. Åter igen kom kommentaren om att jag ska passa på för sedan kommer jag behöva gå på toa flera gånger. Ehh ja? Det gör jag. Flera gånger per natt. Men det räknar inte jag som att man inte sover hela natten. Jag somnar ju om….

Där ser man vad olika uppfattning man kan ha. Urinvägarna har jag haft trubbel med hela livet. Jag var med på olika studier på Sahlgrenska i Gbg. Så att nattkissa skrämmer mig inte det minsta. Jag är van.

Och åter igen undrar jag om någon gravid uppskattar såna kommentarer. ”Passa på för sen måste du kissa flera gånger”. Kan inte dom som är gravida få upptäcka saker själva? Och. Det mesta om vad man kan förvänta sig står på ypperligt bra och informativa sidor på nätet. Jag tror att det är få idag som inte håller sig ganska pålästa.

Nåväl. Det var dagens soff-funderingar.

I natt drömde jag att vi fick missfall och att åldersstressen gjorde så att vi var tvungna att börja med sprutor igen för ett fullt ivf-försök. Vi valde att vänta med vårt frysta embryo. Tur att det inte var en sanndröm. Hoppas jag.

Vecka 15 (14+0)

Idag blir det en magbild:

20121116-163758.jpg

Jag hade turen att få låna ett foglossningsbälte av brorsan och Anna och shit vad bra det var att ha på jobbet! När jag tog av det för att gå på toa kändes det som att ländrygg och höfter bara svajade omkring. Det kommer att bli välanvänt!

20121116-164214.jpg

Foglossning – jaaa!

Nej, jag är faktiskt inte ironisk. För varje symptom jag har desto mer vågar jag tro på att jag fortfarande är gravid. Även om jag har varit sur på goda råd som jag inte har efterfrågat så är det bara en liten nål i en höstack, något jag behövde skriva av mig just då. Idag däremot har jag FRÅGAT personer på jobbet om råd, och då är det skönt att kunna bolla lite. Jag har konstaterat att det inte bara är mitt diskbråck som bråkar, jag har foglossning. För idag skar det som knivar framtill, strax ovanför pubisbenet och mot ljumskarna. AJJ.

I morse stod jag och skrattade åt ”eländet” i trädgården med en av mina jyckar. Jag insåg att jag inte kunde gå en promenad ens runt kvarteret när jag stapplande tog mig genom halva trädgården. Jag undrar hur det såg ut. Jag stod mitt i trädgården som en staty med en hund i långlina. Jag kan tänka mig hur många rykten det skulle kunna gå om misskötsel av hundar och om den där lata människan som inte ens orkar gå utanför grinden utan bara står där som ett miffo… Som tur är går min kära sambo promenad tidigt på morgonen vid 5-6, så den där extra rundan är bara en kortare luftning innan jag försvinner i fyra timmar. Och som tur är kan ”flickorna” leka och rusa av sig många gånger per dag, även om jag inte är så mobil. Och så får dom hjärngympa flera gånger per dag. Det är bara fantasin som sätter gränser, och faktum är att när dom kan springa lösa och röja så får dom nog bra mycket mer stimulans och motion än om jag skulle släpa runt dom i 1 km/h i ett koppel. 😀

Nåväl. Jag har haft riktigt bra dagar på jobbet och känner massor med förståelse på många plan (även om jag blir irriterad på vissa råd). Jag har trots mina irritationer väldigt trevliga arbetskamrater, och att jag är extra känslig just nu kanske inte är så konstigt. Gravidhormoner, någon? Samtidigt ÄR jag otroligt orolig för förlossning och annat, vilket gör att jag vill prata med proffs, jag vill inte höra om folks skräckhistorier för det hjälper inte det minsta. Jag är inte ett dugg rädd för smärta. Det jag är rädd för är instrument och personal som ska dra och slita i mig. Jag VET att det kommer att vara en smärta bortom denna värld och jag kan inte sätta mig in i hur det känns. Men det är inte det som skrämmer mig. Det är sugklockor, sprutor, människor som kanske gör saker som jag inte förstår. Och så är jag rädd för att skada min onda rygg ännu mer så att jag får problem efteråt. DET är jag rädd för. Inte själva förlossningssmärtan, för den går ju över och ger något positivt (förhoppningsvis).

Nästa vecka ska jag på första besöket till specialistmödravården. Då ska jag ta upp mina tankar. Skönt!

Mina graviditetssymptom vecka 14
– Hård i magen
– Trött, sover ca 7 timmar per natt och 1-2 timmar varje eftermiddag, och ibland en extra tupplur på kvällen
– Ömma bröst
– Svullna bröst och mage som börjar synas
– Myrkrypningar i benen när jag har slarvat med min grapejuice
– Kraftiga ryggsmärtor
– Smärtor framtill, i ligament när jag skrattar eller vänder mig för fort
– Periodvisa foglossningssmärtor i rygg och framtill, mer skärande och ilande

Nu är det snart dags för eftermiddagssömnen. Håll tummarna för att FK är snälla mot mig så att jag slipper knarka för att klara av att jobba heltid. Det är helt perfekt med halvtid. Jag kan ge järnet på jobbet för att sedan ta hand om en kropp som vrålar.

Må gott!

Saker jag har lärt mig!

  • Tröttheten går över efter dom första veckorna. (Nej, inte för alla).
  • Passa på att sova, sedan blir det inte mycket av den varan.
  • Så här tidigt kan inte magen synas. (Min började synas ganska tidigt – och det är individuellt).
  • Det är väldigt sällsynt att man behöver vara sjukskriven vid graviditet. (Jag känner massor, redan).
  • Det räcker att du går på mammaledighet någon vecka innan födseln. (Min barnmorska rekommenderade att jag inte ska jobba längre än till en månad innan BF).
  • Dom flesta som har gjort en bröstreduktion kan amma ändå. (Enligt opererande läkare är chansen 66% att man KAN, sedan är det inte säkert att man vill/klarar det p g a smärtorna som hänger i p g a nerver som inte läkt som dom ska i bröstvårtorna. I mitt fall kan man inte peta på bröstvårtorna utan att jag får smärtor så i mitt fall gissar jag att jag får pumpa ur. So what?).
  • Man ska inte använda nässpray. (Jo, det får man, både enligt min läkare och enligt Janusinfo, däremot är det dumt om det bara är mot gravidtäppa då man kan förvärra det hela och få känsligare slemhinnor, men om jag är förkyld så är det helt legitimt).
  • Man ska använda det och det och det som bedövning vid förlossningen. För det är bäst (Lika många åsikter som människor – och jag har inte bett om förlossningsråd, det får folk gärna behålla för sig själva eftersom jag har förlossningsrädslor).
  • Man ska inte använda något alls vid förlossningen p g a bla bla bla bla bla.
  • Barn som inte ammas knyter inte an till sin mor. (Tack för den, jag som troligtvis måste pumpa ur brösten, om jag ens får ut något alls efter bröstreduktionen 2004).Det kommer säkert mera! 😀

Alla goda råd…

Jag är tacksam för att jag har både en mamma och en svärmor som inte ger en massa råd hela tiden, utan som bara är mån om att jag tar hand om mig. För så mycket ”goda råd” som folk vill ösa över en trots att man inte ställer en rak fråga har jag aldrig varit med om. Nu syftar jag inte specifikt på någon av mina närmsta vänner som läser här, men droppen som fick bägaren att rinna över (på grund av tidigare råd som svämmar in) var när jag fick en hel radda inlägg om att jag intog Nasin i ett par dagar p g a en fruktansvärd förkylning. Jag fick massor med råd om nästäppa vid graviditet (det är en förkylning jag har just nu, jag har inte fått gravidnästäppa ännu) om vad som är jättefarligt och inte och vad man får inta och inte och jag blir GALEN. Rent ut sagt. Ett oskyldigt litet inlägg om ”jag är så däppt i däääsan” blev så omfattande att jag raderade det hela.

För att inte tala om alla som fortfarande envisas med att påpeka att det är bäst att jag sover nu för sedan får jag inte sova mer.

Tror folk att jag är helt tappad bakom en vagn? Tror folk att man inte har den minsta aning om vad som ska komma att hända? Tror dom inte att man har levt med släktingar och vänner som har sovit 1-2 timmar per natt och gått omkring med kolikbarn, för att sedan vara tvungna att gå ut och skrika av sig i ren frustration, medan en väninna har passat barnet en stund? Tror folk att jag inte förstår att det KAN vara väldigt jobbigt? Jag behöver inte få det skrivet på näsan varenda förbaskade dag. Jag tror att jag klarar det. Faktiskt! Då ska jag inte jobba! Då ska jag vara just MAMMA. Då ingår det. Det ingår även för hundägare i viss mån. Vissa nätter får man vara vaken och torka spyor och bajs högt och lågt även som fyrbent ägare. Jag tror och hoppas dock att barnet är värt den uppoffringen. Annars vore det ju märkligt att folk fortsätter att skaffa fler än ett barn, om det nu är så jävligt så att man ska ”passa på att sova” för sen tar livet slut?

Ja, jag blir galet hormonirriterad. Jag vet att man säkert menar väl. Men det står mig upp i halsen att alla ska ge mig en massa expertråd när jag inte efterfrågar råd. Jag hänger med en massa kunnigt folk på ett forum. Jag har fått en länk till janusinfo där man kan slå upp om mediciner kontra graviditet. En sida som mina läkare rekommenderat som bra mycket bättre och mer omfattande än FASS. Givetvis petar jag inte i mig varken Alvedon eller Nasin om det är farligt. Jag är väl inte dum i huvudet. Efter flera år av IVF-försök varav vi har bekostat sista året själva vore det väl själva fan om jag riskerar bebisen på grund av nässpray!

Min högsta önskan just nu är att jag får ha min graviditet ifred och uppleva den på mitt sätt och göra som JAG vill. Att vi får fatta egna beslut och känna våra egna känslor så lovar jag att vi frågar om vi behöver tips och råd. Vi är inte tappade bakom en vagn. Vi är relativt pålästa om vad som är farligt och inte, för i den skolan invaggades vi redan för två år sedan för att optimera våra IVF-försök. Dessutom förändras råden och rönen hela tiden, så det som var rätt för fem-tio år sedan behöver inte vara det nu.

Utöver det så är jag fortfarande trött, trots att jag är i fjärde månaden. Så även där hade ”alla” fel. Det går över! Nej, i mitt fall gör det kanske inte det, för vi är alla olika. Och det gör ingenting. Men även det visar att goda råd inte alltid är av godo. Tänk om jag hade ställt in mig tvåhundra procent på att det GÅR ÖVER efter vecka 12, och så gjorde det inte det? Istället ställde jag in mig på att inte lyssna för mycket på vad andra säger, och så tar jag det som det kommer. Och det fungerar finfint.

Ni som bara menar väl: TACK för att ni försöker. Jag är lite känslig just nu och blir lite översvämmad bara. Ta inte illa upp. Ni som bara vill tjata: Sluta! 😀

Och förlåt om jag låter sur. Men det har varit VÄLDIGT många människor på fritiden och jobbet som har så mycket att säga hela tiden. Om MIN graviditet. Låt mig vara! Låt mig vara glad ifred! Sluta skräm mig med era hysteriska berättelser om hur jobbigt det är! Det räcker nu! Jag fixar det här!!

…. konstpaus….

Men annars så går bilen bra. Och jag mår prima. Förutom ryggen och tröttheten. Men jag menar att jag mår prima mentalt. Förutom att jag fick skriva av mig mina aggressioner som har bubblat inuti mig i ett par dagar. Utöver det skrattar vi och har det finfint mest hela tiden. Trots att vi inte har sovit många timmar i natt 😉

Ryggsmärta from hell!

Det gör förbaskat ont. Jag är vid gott mod ändå, och lycklig, men smärtan är inte rolig. Det moler och värker och strålar nervsmärtor ner i vänstra benet. Jag körde TENS som bara den igår, men jag är ändå värre idag. Jag har kört Ormsalva (liniment). Jag har försökt massera. Ingenting hjälper. 😦

Det blir att proppa i sig två Alvedon. Även om doktorn säger att det är okej så bär det emot. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte ligga i ryggläge fram till maj liksom.

12+6 (vecka 13)

Nu vill jag att det ska bli slutet av december. Då är det dags för ultraljud igen. Jag skulle nog egentligen vilja ha ett ultraljud som jag kunde sitta med dygnet runt. Jag längtar också efter att få börja känna fosterrörelser. Det känns så… tomt nu… Fast jag märker ju att magen växer.

Något som är bra är att jag fortfarande mest är sugen på nyttigheter. Frukt är det som ligger högst på listan, förutom tomater och mjölk som jag kan längta efter. Idag blev jag lite godissugen, men efter tio bitar så var jag nöjd. Det är INTE likt mig. Men det känns som att det är bra. Jag gick trots allt upp 8-10 kg under IVF-resan (av alla hormoner) och behöver verkligen inte lägga på mig onödiga kilon nu. Det räcker med baby-kilon. När/om den här resan äntligen tar slut en dag och vi får ett levande barn så ska jag verkligen lägga ner ett kol på att ta hand om mig och min kropp. Det blir akupunktur och promenader för hela slanten. Det är kroppen värd efter dom här åren.

Nu ska jag snart somna i soffan tror jag.
Trevlig helg på er!

Vår lilla säl

Här tog lillskiten sats med benen och for sedan ur bild. Som vi skrattade.

20121108-193621.jpg

Lycka!!!

Angående Downs

Vi hade redan beslutat oss för att behålla barnet oavsett Downs eller inte. Jag hade börjat läsa på för att vara förberedd. Jag har även tittat på otroligt vackra bilder och läst bloggar av föräldrar till barn med Downs syndrom. På jobbet har vi ett fantastiskt projekt för funktionsnedsatta som kommer och spelar och musicerar och gör låtar och när man möter dessa fantastiskt glada människor så får livet en annan innebörd.

Nu var det inte så. Men vi var beredda. Däremot hade vi nog varit tveksamma till svårare handikapp eller sådant som skulle göra livet svårt att leva för en liten.

Jag har sovit i några timmar och försökt få bort huvudvärken, utan resultat. Men allt som gör ont är värt det, för jag är lugn i själen. Det är lång väg kvar, men nu ska jag andas ut ett litet tag.

Anspänningar släpper… uppdaterat 16:05

Det var många spänningar som släppte idag på förmiddagen. Bara att få se det lilla livet, fullt sprattlandes, var otroligt häftigt. Då började jag gråta första gången. Det är så märkligt och så svårt att förstå och jag tror att IVF-årens anspänningar släppte en efter en.

Barnmorskan mätte och mätte och mätte och visade oss armar, fingrar, ben, tår, hjärnan, tarmar, urinblåsa, hjärtat. Allt såg fint och normalt ut för åldern och den lille mätte ca 7 cm. Vid ett tillfälle tog han/hon i med benen och sköt ifrån i ett jättesprång så att han/hon försvann ur bild. Då skrattade vi!

Efter ca 30 minuter var BM nöjd med det hon hade fått fram. Hon matade in allt i ett datorsystem och dagens mått kombinerat med min ålder och blodproven vi lämnade för två veckor sedan skulle räkna ut sannolikheten för kromosomavvikelser. Hon poängterade att sannolikheten ökar automatiskt på grund av min ålder.

När hon sedan sa orden: ”Det är låg risk för downs. Det är det bästa resultat man kan få. 1:20 000” så började jag storgråta igen.

Allt sämre än 1:300 ger en ökad risk och då kan det vara bra att göra fostervattensprov.  Det var lika bra resultat på de andra, mer ovanliga trisomi. 1:20 000. Och åter igen känner jag att vi går emot alla odds som är ”på grund av min ålder”. Jag har fått kanonfina ägg vid äggplocken. Jag har fått långtidsodla dom p g a kvaliteten trots att klinikerna har en åldersgräns på 39 år för långtidsodling. Nu har jag även gått emot statistiken med den här undersökningen. Det ger hopp. Det kanske inte bara är åldern som spelar roll.

Fredrik sprang och fotograferade skärmen så att jag inte såg något, men vi fick även med oss en bild hem. Vår lilla mini-säl.

20121108-104944.jpg

Vi har nu tassat in i fjärde månaden och det lilla pyret ska vi få hälsa på igen kring vecka 18-20. Då är det dags för rutinultraljud. Då kan vi även få veta om det är en pojke eller flicka, och man kan även fastställa födelsedatum i maj. Man kan bli flyttad några dagar hit och dit beroende på utvecklingen. För även om man vet exakt när ägget sattes in i mig så vet man inte exakt vilken dag det fäste. Måtten idag visade att jag var på vecka 12+4 och jag har skrivit 12+5. Så vi får se nästa gång!  Det är i alla fall trettonde veckan och den största faran är över!

PHUU!

Snart kör vi!

20121108-094055.jpg

Imorgon.. Ultraljud… Äntligen!

Jag vill bara se lilla pyret nu! Imorgon smäller det.

Utöver det har jag fått remiss till specialistmödravården. Mitt första besök är bokat den 21 november. Det känns jättebra. Då kan jag få stöd från proffs i alla mina funderingar (och ryggsmärtor mm) samt medicinskt kunnig personal om det blir värre med smärtorna. Faktum är att Kvinnokliniken lovade mig det redan för flera år sedan när vi började prata om det här med att skaffa barn. Jag har nämligen varit tveksam i alla år just på grund av att jag har en trasig rygg. Då lovade dom mig att dom skulle finnas och stötta med sina experter om det blir så. Jag är tacksam för att det inte bara var prat.

När folk frågar hur jag mår brukar jag svara att jag mår förvånansvärt bra. Det är mest för att jag mår bra i själen, även om jag har mina dippar av oro. Fysiskt mår jag sämre, men som jag har skrivit tidigare kan jag stå ut med det mesta, bara jag får må någorlunda bra i själen. Igår började min ländrygg att göra riktigt ont, och det håller i sig idag. Och som skrivet tidigare så vet jag inte om det är foglossning eller diskbråcket, men jag vågar inte ta smärtlindring innan specialistmödravården är inkopplad. Så jag får stå ut i tre veckor till. Det är fortfarande TUR att jag är halvtidssjukskriven. 🙂

Jag har inte fått något besked från FK ännu. Det ska bli intressant att se om dom sätter sig på tvären (doktorn trodde inte det). OM dom gör det så blir det något att ta tag i då. Med överklagan. Tur att jag i så fall har svärmor att bolla med som har jobbat inom rättsväsendet. Tills jag vet så hoppas jag på det bästa, att det flyter på utan större problem. Nu ska jag försöka zooma bort den här dagen så att det blir imorgon väldigt snart. Jag vill se om pyret lever.

Vecka 13 (12+3)

På torsdag är det dags för KUB/NUPP-ultraljud. Tiden släpar sig fram. Jag vill bara se om det är något som lever i min mage nu när vi har passerat dom mest kritiska veckorna.

Jag håller på att trappa ut kortisonet nu och hoppas på att min kropp inte stöter bort fostret bara för det. Jag har inte lyckats läsa mig till någon som har berättat hur länge dom har fått inta kortison vid IVF, bara ATT dom har intagit det, och om det blev ett levande barn av det hela. Jag skulle nog helst ta lågdos Pred hela vägen om jag fick välja själv, men nu är dom slut. Jag vet inte om jag skulle orka med ett missfall nu när jag verkligen sjunger på sista versen för att kunna bli mamma. Och jag vet inte om jag skulle orka med en sån här resa igen. Då pratar jag inte om tre månader gravid. Jag pratar om IVF i största allmänhet. Det tär på relationer, jobb, psyke, fysik.. Allt…

Och så hoppas jag att jag någon dag kan sudda ut IVF-oron ur kroppen, men den är tyvärr min verklighet och eventuellt min räddning. Och jag är tacksam att det finns IVF-systrar som läser här, för ni förstår verkligen vad som händer i både kroppen och huvudet. Man slipper känna sig som ett miffo. Tack för era peppande ord. Jag önskar att ni alla får barn, annars är livet väldigt orättvist.

Förutom att jag troligtvis kan tacka Prednisolonet för min graviditet så kan jag också tacka för mina ständiga förkylningar och min ständiga sjukdomskänsla eftersom immunförsvaret är nedsatt. Hela huvudet känns som om det är fullproppat av snor. Det är tur att jag bara jobbar halvtid, även om jag på den korta stunden lyckas snurra till det för att huvudet är tjockt.

Nu har jag snart gnällt klart för idag. Nu ska jag ta mitt snoriga huvud och lägga mig och sova. Och nej, jag är inte det minsta pigg. Däremot strålar jag säger folk. Det tackar jag för. Men det här med trött verkar bestå, och det är också normalt. Bara så att ni vet det! Och om det inte går över så gör det ingenting. Bara jag får sova ifred utan att någon tjatar på mig. Och ja, jag vet att man får sova mindre när man får barn, ni menar säkert väl genom att skoja och säga att jag ska passa på att sova nu. Men jag behöver inte skrämmas upp mer än vad jag redan är när jag funderar på hur jag ska klara av allt och orka allt. Ni ska bara veta hur många gånger jag har funderat på om det här verkligen är rätt. Om jag verkligen blir en bra mamma. Det har tagit så lång tid att komma hit att jag har haft alldeles för mycket tid att tänka.

Så även om många kommentarer säkert är skrivna med glimten i ögat så blir jag orolig. Det ingår i mitt tillstånd just nu. Jag kallar det fortfarande för IVF-tillståndet. Jag är inte psykiskt på topp ännu. Jag behöver få se att vi får ett levande barn först.

Fredrik tröstar mig med att vi faktiskt är två personer som ska bli föräldrar här hemma. Och när/om jag ska amma ska jag inte jobba samtidigt. Om alla mammor i världen har klarat av det här i tusentals år så kommer nog jag också att klara det, oavsett fysisk diagnos och trötthet. Och om jag måste sova en timme om dagen för att orka med det, så har vi ett ton med släktingar som säkert mer än gärna kommer förbi en timme och flaskmatar. Sådeså!

Godnatt!

🙂

Vecka 13, trimester 2

Jag längtar tills på torsdag då vi ska göra ett ultraljud. Vi har nu tassat in andra trimestern och om jag får se ett levande foster på torsdag så kommer jag att känna mig mycket lugnare. Allra helst nu när symptomen har minskat drastiskt.

Humöret är jättebra och har så varit sedan jag fick 50% sjukskrivning. Jag ger järnet på förmiddagarna och kan vila på eftermiddagarna utan dåligt samvete. Igår sov jag middag två gånger. En timme vid 13 och en timme vid 16. Sedan somnade jag vid 23 och sov till halv tio i morse. Så sömn behöver jag just nu. Massor. Smärtor i rygg och nacke gör ju sitt till såklart, men jag står ut med vad som helst just nu. Allra helst när pressen av att arbeta heltid inte tar upp mitt liv längre. Det var så frustrerande att känna sig tvingad till något som man verkligen inte orkade, samtidigt som folk sa ”lyssna på din kropp”.. Ehh. Ja, men hur? Det var skönt att jag fick tag på min läkare som hade tid att lyssna. Annars brukar det vara en månads väntetid på ett läkarbesök. Hon klämde in mig efter bara några dagar för ett kort besök för att hjälpa mig.

De symptom jag har kvar är då såklart tröttheten. Jag har värk i rygg och höfter och det är ju omöjligt för mig att veta om det är diskbråcket eller foglossning. Och det är ju skit samma egentligen. Men om det är ett graviditetssymptom eller inte låter jag därför vara osagt. Jag går på toa flera gånger i timmen och är fortfarande känslig för lukter. Jag är extremt mat-kräsen och kan inte göra matlåda dagen före för att äta dagen efter, för det är inte säkert att jag får i mig det då. Därför blir det mycket köpsallader just nu och en och annan thai-lunch. Jag har svullnat rejält runt magen och har ganska mycket myrkrypningar i benen. Jag googlade därför på tips och råd och det fanns massor. Bananer, grape, mjölk och stödstrumpor. Allt det har införskaffats och det har blivit något bättre. Vilket av det som hjälper vet jag dock inte eftersom jag kör all in. Två bananer varje dag. Ca 5 dl mjölk, ett glas grapefruktjuice till kvällen och stödstrumpor varje dag.

Eftersom jag avskyr nylonstrumpor köpte jag ”riktiga” strumpor här:
http://www.strumpis.se/sortiment/stodstrumpor

Dom här har blivit mina favoriter:

Störtblödning… från näsan…

Det var ingen trevlig morgon. Jag vaknade tidigt av att det rann i näsan. Jag trodde att det var en förkylning på gång, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag masade mig upp för att gå på toa och snyta mig och möttes där av mitt ansikte som var knallrött. Nog för att man har hört talas om ”Alla helgons blodiga natt” så här i allahelgonatider men… Jag hade alltså störtblödit så att jag vaknade av det. Det hade forsat ner för mina armar och in i öronen och i hela ansiktet. Två kuddar, mitt täcke, lakanet och madrassen var också alldeles blodiga. Fräscht!

Nåja. Jag är glad att det inte var från dom nedre regionerna blödningen kom. Min sambo vaknade och trodde att jag hade fått missfall så han blev nästan stel av oro. Men förhoppningsvis får man inte missfall genom näsan.

Folk säger att det är normalt vid graviditet. Men nu har jag ringt vårdcentralen som inte tycker att det är normalt. Dom ska ringa tillbaka så får vi se vad dom säger…

Post Navigation