Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “oktober, 2012”

Kallelse till ultraljud

Nästa torsdag ska vi till specialistmödravården för ultraljud. Man kan säga att det blir en milstolpe den här graviditeten. Att få se om fostret lever nu när vi har passerat dom mest kritiska veckorna. Det här med KUB/NUPP gör vi för att få en indikation åt vilket håll det bär, även om det inte är någon garanti i sig. Vi kommer troligtvis inte att göra ett fostervattensprov om det visar på dåliga odds p g a den ökade missfallsrisken. Det har varit en lång väg hit, så vi försöker reducera missfallsrisker så gott det går. Dessutom har folk fött friska barn med en sannolikhet på 1:2 att barnet ska få downs, och folk med en sannolikhet på 1:20000 har fött barn med downs. Så egentligen… Nu när man är påläst… Så funderar jag på varför vi ska göra det överhuvudtaget. Nåja, det är ett extra ultraljud om inte annat.

Symptomen har kommit tillbaka lite svagt idag. Lite lätt molande, lite ömma bröst och svullen mage. Matlusten är sisådär men suget efter bananer, mjölk och clementiner/apelsiner håller i sig. Choklad också! Men jag försöker att inte vräka i mig sötsaker. Och tröttheten. Ja, den hänger i. Men det är överkomligt nu när jag är hemma på halvtid. Jag kan ju vila när jag behöver det, något som har gjort mig betydligt mer välmående.

Tolfte veckan

Ja, nu har jag traskat in i tolfte veckan. När den här veckan har gått är jag förbi delmål 1. Förutom den extrema tröttheten och smärtor i rygg och nacke mår jag väldigt bra. Kanske är det så att man är van vid smärtor? Det kanske kan vara en fördel att man alltid har ont. För visst hugger det i ryggen och höfterna när jag går, men jag är van. Det gör mig ingenting. Som jag skrev, så länge humöret får vara med så orkar man med det mesta. Jag kan tänka mig att det blir väldigt svårt att hantera om man aldrig brukar ha smärtor. Det tog ju mig många år innan jag hade förlikat mig med tanken på att det var något jag får leva med. Men då blev det också betydligt lättare. En sorts acceptans.

Den här helgen ställer man om klockan. Jag får sova en timme extra. Det gör ingenting alls! 🙂 Det är också den här helgen vi brukar byta till vinterdäck. Dessvärre lurades vädret lite i år, så igår morse när jag vaknade var det alldeles vitt ute. Vi bor på ett berg, så det ligger alltid kvar lite extra här. Det var bara att traska till jobbet ca 40 minuter. Efter det var ryggen ganska trasig, för det är otroligt obekvämt att gå på asfalt (tacka vet jag skogen), så jag valde att ta bussen hem efter jobbet. Det räckte med att gå en halvmil. EN hel mil på en dag kändes lite väl överambitiöst.


Nästan framme.

Den här helgen blir det mycket vila. Som vanligt.
Det känns som att jag inte har några som helst symptom kvar av en graviditet, förutom tröttheten. Man undrar ju om den lever. Vi får se. Det är ju snart dags för KUB-ultraljud. Jag hoppas att jag får en kallelse snart.

Inskrivning hos mödravårdscentralen

Det gick bra. Alla prover var fina, mitt blodtryck var perfekt, blodvärdet var perfekt.. Ja, allt var hur bra som helst. Vi fick en massa information och så kommer det att skickas lite remisser. Bland annat till specialistmödravården. Vi får ett ultraljud inom två veckor (KUB-ultraljud) och sedan får vi ett ultraljud i december. I februari får vi även ett tillväxtultraljud.

Vissa prover är också skickade på analys. Bland annat blodgrupp. Om man tillhör en speciell blodgrupp (Rh negativ) så blir det förlossning i Uppsala, men det får vi reda på nästa gång vi ska dit.
http://www.1177.se/Dalarna/Fakta-och-rad/Behandlingar/Rh-negativ-blodgrupp-och-graviditet/

Förutom det så var barnmorskan så snäll att hon satte öronakupunktur på mig. Några långa som jag ska plocka ut själv om en stund, och även några långtidsnålar inne i örat. Det ska hjälpa mot nackvärk, huvudvärk och humöret. Grejt!

Som ny!!

Tänk vad lite sömn kan göra!

Nu mår jag och lilla pyret finfint igen, för nu har jag sovit i några timmar och huvudvärken har halverats till en nivå som är överkomlig. Det skär inte lika mycket när jag rör ögonen längre. SÅ skönt!!

Den där halvtidssjukskrivningen är precis vad jag behöver. Jag får stimulansen av jobbet och kollegor samtidigt som jag med gott samvete får vara så hängig som jag är på eftermiddagarna.


Detta är en avbild av vår lilla Tweety i magen. Även om jag är trött och hängig så hoppas jag att lillens humör och känsla är ungefär så glad. 🙂

Skallebank bortom ord

Det blev ganska mycket anspänningar på jobbet idag. Och alldeles för många timmar. Och nu när jag väl är hemma så dundrar det jättemycket ute av grävmaskiner, så det är ingen idé att jag ens försöker vila. Nåja. Nya tag imorgon. Och jag hoppas att lillpysen mår bra fortfarande, trots att jag har blivit otroligt stressad av några jobbsituationer. Jag hoppas att dom är lösta nu i alla fall.

Jag har fått halvtidssjukskrivning från och med igår och hela november ut. Det var inte riktigt klart hur det skulle läggas upp, men jag har träffat min läkare idag som klämde in mig på en tid och hon tyckte att vi börjar med en månad, så får vi se hur det ser ut sedan. Det förlängs om det behövs. SÅ skönt!

Däremot är det nu upp till mig att se till att jag inte försöker klämma in heltidsjobb på halvtid (typiskt mig). Det kommer in en tjej som ska täcka upp för mig, och hon är fantastisk att jobba med, så det ser jag verkligen fram emot.

Halvtids arbetsdag avklarad!

Jag sov dåligt i natt så jag var igång med datorn redan 07 i morse. Jag fick massor gjort den första timmen. Typ 60 mail eller så. Efter det var det skypemöte och sedan hann jag sortera och lägga upp veckans jobb i rätt ordning samt lösa lite akuta saker. Det är tur att jag är strukturerad. Det gör att arbetet flyter på som bara den när jag kommer igång. Jag har fixat till prioritetshögar från 1-4 och startar med hög 1 i morgon. En sak som jag tänkte på är att jag förmodligen hinner lika mycket jobb på halvtid som om jag är på jobbet och blir ”störd” hela tiden. Kanske inte riktigt, men nästan.

Pratade med regionchefen också och känner ett helt otroligt stöd. Han har fixat extrahjälp dit jag kan skicka sånt jag inte hinner med och han var väldigt noga med att jag skulle ta det lugnt. Vad glad man blir när man känner att man behövs och inte är en belastning trots att man inte går på full fart! Dessutom gillade han mitt förslag till praktikant, som eventuellt kan få mitt vikariat sedan. Så jag och en till har fått i uppdrag att ta referenser och köra en intervju. Spännande!

Vad gäller graviditetssymptomen så är det mest min förstoppade mage som gör sig påmind. Och så tröttheten förstås. Annars mår jag väldigt bra. Faktiskt skitbra! Det verkar som att den där första, beryktade trimestern även går mot sitt slut för mig, d v s att symptomen minskar. Kroppen verkar ha hunnit i kapp. Framför allt humöret. Visst känner jag att tålamodet inte är lika stort just nu, men jag känner mig ändå ganska harmonisk mot för några veckor sedan. Det är så skönt. Om man bara får ha med sig humöret så klarar man väldigt mycket fysiska trubbel. Att må bra i själen är viktigast av allt för att hantera allt annat. Och så släppte såklart en stor sten när jag fick löst det här med jobbet. Både att jag ska må bra, men även att saker ska bli gjorda så att vi inte släpar efter för mycket.

Nu längtar jag tills på torsdag när det är dags för inskrivning. Om jag har tur kanske jag får ett ultraljud då också? Om inte annat blir det ett inom en vecka eller två när det är dags för KUB. Men då är det inte vaginalt ultraljud, utan ett sånt där på magen. Det ser jag fram emot. Jag är lite trött på att skreva i den där stolen med dom kalla ”plastgrunkorna som man hänger benen på” efter dom här två åren.

Imorgon ska jag få mitt intyg från min läkare om halvtidssjukskrivning. Jag ska försöka få den här och nästa vecka i alla fall, så får vi väl stämma av om tröttheten hänger i eller inte. Risken är väl att Försäkringskassan bråkar, men då får vi ta den ekonomiska smällen och överklaga. Vi är rörande överens om att jag och pyret är viktigast just nu. Pengarna får lösa sig.

Nu ska jag snart ta en tuppis. Mamma och pappa gjorde mig sällskap en stund och hjälpte till med lite städning. GUD så skönt! Därför kan jag med gott samvete slappa resten av eftermiddagen och kvällen. Och så ska jag snacka lite med lilla pyret också. Jag ska fråga om hon/han kan tänka sig att bo kvar hela vägen tills i maj!

På återhörande!

Jag sover och sover och sover…

Idag är det femte arbetsdagen som jag är hemma på heltid. Imorgon kommer jag att prova att jobba 50%. Jag blir sjukskriven på 50%. Jag har pratat med jobbet, och vi har kommit överens om att jag jobbar mina 4 timmar hemifrån denna vecka. På så sätt gör det inget om jag somnar sittande, utan jag kan sprida ut arbetstimmarna när jag är vaken. Det känns så himla skönt. Först funderade jag på hur jag skulle få till allting, men min sambo lugnade mig och sa att allt ordnar sig. Jag fick fundera en stund, prata med både regionchefen och kontorsansvarig, och efter det känns det bra.

Efter mötet/provtagningen med BM på torsdag får vi se hur lång tid det tar att få remiss till specialistmödravården. De kommer troligtvis att hjälpa mig med smärtproblematiken (diskbråcket och whiplashen och därtill hörande trötthet), som jag inte längre behandlar p g a graviditeten. Att man blir trött av att vara gravid förstår jag och vet jag. Men det finns lite annat bakom som krånglar till det. Som tur är har jag ett bollplank i en tjej som har det precis likadant. Hon ligger en del veckor före mig i graviditeten och har samma bakgrund av skador och samma trötthet (hon är förresten trött fortfarande – det är en del av sjukdomshistorian – skönt att höra att även det är normalt). Även hon råder mig att hamna hos specialistmödravården. Antingen kan dom hjälpa mig medicinskt att orka jobba, eller så sjukskriver dom. Så enkelt är det om man får rätt hjälp. Och om DOM som är kunniga hjälper mig så finns det säkert vägar att gå för att få mig att må såpass bra att jag kan arbeta, åtminstone halvtid, PÅ jobbet.

Nu är i alla fall dom närmaste fem dagarna lösta, och det känns bra för samvetet. Jag får lite gjort, jag får lite stimulans, samtidigt som att det är okej att jag inte orkar vara på topp. Det kan vara bra för en ambitiös tok som mig att lära sig. Graviditeten får mig kanske att mogna på flera plan.

Och jag vill också säga att alla graviditeter är olika. För vissa går det jättebra, för andra går det lite tyngre. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv utan varje steg är värt det, bara vi får ett levande barn. JAG ÄR LYCKLIG ÖVER ATT HA ETT LITET PYRE I MIN MAGE och vi kommer att bli världens bästa föräldrar, och vi har världens bästa nätverk av glada släktingar runt omkring oss! Det känns fantastiskt.

När jag gnäller så är det mer en underliggande frustration över att samhället har förväntningar på att gravida strålar och mår så himla bra, och när några procent av oss inte har det riktigt så blir man såklart frustrerad. Jo visst, jag strålar inuti, men det syns inte så mycket utåt eftersom jag sover hela tiden, och om jag inte får sova blir jag jättedeppig och arg.

Men ju mer jag har fått prata med andra som har det likadant, desto bättre mår jag, för då slipper jag känna att jag är så himla onormal som ”vissa” får det att låta som. ”Vissa” har aldrig hört talas om någon som inte har jobbat full fart till veckan innan födseln. Då blir jag sårad. Samtidigt blir jag arg och har lust att vråla: ”Hur många känner du som har medicinerats med graviditetshormoner i två år, som har gått igenom livskriser p g a IVF:er och sett foster efter foster ”dö” ifrån en samtidigt som skräcken över att åldern rusar iväg har tagit över då man vet att oddsen sjunker rejält, hur många känner du som är äldre förstföderska och samtidigt har gamla krockskador/smärtor som aldrig kommer att försvinna, men som ändå håller fanan uppe, kämpar, jobbar heltid, har startat eget företag, försöker vara en människa som månar om andra och tar sitt ansvar”? Hur många har behövt sätta sig ner och inse faktum att det kan hända att man aldrig får en familj. Att man aldrig får några barn som finns där och bryr sig om när man är gammal. Att aldrig få se sina barn växa upp. Som får sitta ensam på ålderns höst och undra varför det blev som det blev? Hur många har samtidigt som detta fått kämpa sig blå för att hitta vägar att hantera kronisk smärta och därtill hörande kroniskt trötthetssyndrom efter en bilolycka som man själv inte var orsak till? Som mitt i allt detta har hittat vägar som gjort att man har kunnat fortsätta jobba heltid. Kämpa på.

Den livskrisen har jag levt mig igenom samtidigt som jag har varit fullproppad av mediciner. Och vi är fortfarande ett par som har det bra tillsammans. Det är jag stolt över!

Men tror fan att kroppen och själen är helt slut. Jag tycker att det är fullständigt logiskt och normalt. Och nej, det är fortfarande inte synd om det minsta. Jag vill bara vråla ut min egen förklaring till att jag är jävligt trött. Det beror inte bara på graviditetshormoner. Punkt! Jag känner mig ändå stark som står här idag efter dom här åren. Och jag är stolt över att vi inte gav upp utan fortsatte, trots att min kropp för länge sedan har sagt ifrån.

Jag har svårt att se att jag kommer att hoppa omkring och vara pigg även om det såklart vore jättetrevligt. Jag hoppas på det och jag uppskattar att ni är flera som tror att det blir så. Jag hoppas att ni har rätt. Men jag vågar inte lägga locket på och låtsas som att det är sant just nu. Jag ställer in mig på att det KAN bli jävligt tufft fysiskt på grund av historiken (det som Kvinnokliniken och jag pratade igenom redan innan alla IVF:er, då jag var tveksam till om min kropp orkar bli gravid). Alla dagar som blir lite bättre än så blir en bonus. Jag behöver få sanningen kastad i ansiktet så att jag kan hantera det. Om jag slår bort att det kan vara jobbigt så blir det tusen resor värre om jag märker att det blir det. Vi behöver alla hantera saker på olika sätt.

Jag håller mig därför realistiskt medveten om att det inte behöver bli en dans på rosor, och jag väljer att se det istället för att tro att jag ska dansa på rosa moln. För det gör att dom bra dagarna KAN jag dansa på rosa moln. För då vet jag att det är bäst att passa på.

Och nu ser jag fram emot att äntligen få rätt hjälp snart!
Skam den som ger sig!
Och en eloge till min sambo som har dragit i trådar!

Igår när jag hade gått en promenad, och sedan somnade av utmattning i tre timmar, så stoppade min sambo om mig filten då han tyckte att det såg ut som om jag frös. Det var nog en av dom finaste kärlekshandlingar jag har varit med om. Sånt värmer! Tyst förståelse. ❤

Narkolepsi light?

Jag tog en lugn promenad idag för att se hur aktiv jag orkar vara. När jag kom hem somnade jag sittande och sedan sov jag i tre timmar.
Behöver jag säga att jag blir hemma från jobbet några dagar till?

Det blir ju som sagt provtagning på torsdag. Om allt är normalt där så är det specialistmödravården nästa. Jag behöver en deltidssjukskrivning. Det är mest rättvist för både mig och jobbet. Då kan vi ta in en vikarie på 50% (det har vi inte råd med annars) samtidigt som jag orkar med att jobba, för då vet jag att jag kan sova hela eftermiddagen. Jag slipper bryta ihop av tanken på att tvinga mig vara vaken 8 arbetstimmar. Det går nämligen inte.

Tyvärr är det nog så att min ”funktionsnedsättning” har blivit förvärrad av graviditeten. Min kroniska trötthet (som jag har haft i många år) gör sig väl påmind. Lika väl som whiplashen och diskbråcket. Det gör mig ingenting, för det är värt det på alla sätt och vis. Däremot är jag inte 100% arbetsför – och det är en nöt jag måste knäcka så att jag slutar stressa upp mig och kan slappna av.

Jag hoppas att det löser sig inom kort. För allas skull.

Vecka 11 – blivit med barnvagn!

Alla mina appar säger att jag är i vecka 11 idag, så jag går på det.
Enligt statistiken har missfallsrisken gått ner till 1,5% efter att man har fått se ett hjärta slå samt fosterrörelser. Min ålder gör risken 50% högre än så, så statistiskt sett är missfallsrisken då 3%. Jag minns inte vilken sida jag läste studien på, men jag läste det häromdagen. Och jag väljer att tänka positivt och tro på det!

Vi har råkat bli med vagn idag. Alldeles för tidigt. Men vi gillar den. Och den var på väg att säljas. Så nu får förhoppningsvis vårt blivande barn använda samma vagn som sina älskade kusiner, och våra gudbarn.

Kronan Duovagn (kombinerad sitt-/liggvagn)

Vi har även tagit över deras bilbarnstol för nyfödda. Och så har dom lite annat jag ska ta och ta över tänkte jag. En Babybjörn bärsele och en Babysitter. Men vi väntar lite, för dom sakerna finns kvar. Däremot vagnen, den var på väg bort, så vi snodde den snabbt.

Vi har varit och hälsat på dom i några timmar och jag måste erkänna att jag inte är ett dugg pigg utan snarare vråltrött. Jag hoppas att jag får tid hos specialistmödravården snart, för jag behöver diskutera mitt mående lite mer ingående med experter. Det mest rättvisa mot både mig och jobbet vore att jag går ner i arbetstid istället för att jag duttar med att vara hemma på heltid titt som tätt. Då kan vi ta in en vikarie som vi kan lära upp i lugn takt och jag kan kämpa mig igenom dagarna utan att känna att jag behöver vara hemma, för då vet jag att jag kan däcka på eftermiddagarna om jag behöver det.

Enligt KK är det inga problem för mig som har både en gammal whiplash och ett gammalt diskbråck. Graviditet är ingen sjukdom, men däremot kan vi inte hålla mina kroniska smärtor i schack med mediciner just nu, så det säger nog sig självt att min ork har reducerats kraftigt. Jag är ändå stolt över att jag har jobbat heltid i så många år.

Nu ska jag Zzzzzz.

Det var en!

Och vi är glada för det. Det känns lite som en lättnad, trots allt. Och vi fick se en väldigt aktiv, sprattlande filur.

20121018-162721.jpg

Om en vecka är det inskrivning och prover (KUB) mm.

Dagen före VUL nr 2 – en, två eller ingen?

Först och främst vill jag tacka er fina människor för stöttningen jag får. Det betyder mycket! Jättemycket! Tack! Jag ber verkligen om ursäkt om jag är fullständigt nere i skosulorna just nu. Jag hoppas att det går över. Det kan ju inte vara speciellt upplyftande att läsa här. Men rent egoistiskt är det väldigt skönt att skriva av sig. Och det kan vara roligt framöver att kunna gå tillbaka och se hur resan har varit. Både bra och dåligt.

Och jag håller med. Jag tror helt klart att två år av hormonbehandlingar har gett stryk till kropp och själ. Jag har nog inte varit riktigt glad sedan vi började den här resan faktiskt. Men förhoppningsvis lättar det någon gång. Framför allt har jag varit otroligt, hemskt trött hela vägen. Om det här går vägen så kommer jag boka tio tider hos min fantastiska akupunktör som ska få balansera min kropp och stärka upp hela mig, från psyket till kroppen. Jag hoppas att det blir så, till våren. Jag ska också försöka ta ett par behandlingar när jag har passerat dom mest kritiska veckorna nu i höst. Jag skulle vilja ha lite öronnålar som sitter kvar. Dom brukar göra gott för måendet.

En sak som jag tycker är lite klurig är att varje gång jag biter ihop och kämpar på, så att jag blir lite lätt överansträngd och supertrött, så får jag förhöjd temp. Upp mot 38 grader. Så blev det efter jobbet i måndags. Och så blev det efter dopet i lördags. Finns det någon förklaring till det? Det verkar som att kroppen försätter sig i ”feber-läge” för att jag ska lägga mig ner? Nu har jag i alla fall sjukskrivit mig resten av veckan och sover, sover, sover. Jag är inte säker på att det hjälper för nästa vecka, men om det fortsätter så får jag prata med BM när vi har inskrivning nästa torsdag. I så fall får dom sjukskriva mig på 50% tills det värsta är över. För jag kan ju inte sova sittande på jobbet hela dagarna. 🙂

Något spännande är i alla fall att vi ska på nytt VUL imorgon för att se om det finns liv i den andra fostersäcken. Nu är jag orolig för att det inte är något liv alls. För förutom illamående och trötthet så har symptomen klingat av. Pyttelite ömma bröst, inget molande i magen alls. Det känns liksom.. Tomt. Jag försöker intala mig att det är ”spökveckorna” som folk berättar om. Att man kan gå ett par veckor från 9-10 och framåt och få färre fysiska symptom. Jag har ju i alla fall kvar min förstoppning, och det är väl ett tecken i alla fall…

Så.. Ni ser.. Även om jag inte känner någon större glädje i kroppen så vill jag såklart att det ska stanna kvar. Jag rår tyvärr inte för mina negativa känslor och försöker peppa mig själv varje dag. Om det inte går så får jag säkert professionell hjälp av specialistmödravården. Dom är ju experter på oss 10% som känner blues under graviditeten. Jag känner hopp inför det. Att även jag ska få känna mig lycklig.

Och nej. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv. Jag tycker mest att det är tragiskt att kroppen sätter käppar i hjulet för sig själv. Att det inte finns ett superhormon som går in och ”rycker upp mig” och ser till att jag får vara i bomullsfluffet jag också. Existerar verkligen bomullsfluffet à la Starlet, eller är det något som folk uppfinner efter att dom har fött, då man glömt hur det var, eller kanske efter vecka 15-16 då folk ofta verkar må lite bättre? Än så länge har jag inte pratat med någon som tycker att det är rosafluffigt att vara gravid. Så sluta lägg dåligt samvete på ”oss” som har det fullt normalt med hormoner, känslor och fysiska hinder. Det är folk som skuldbelägger som skapar dom största problemen. Om man får veta att det är normalt så försvinner ganska mycket av oron.

Tack för mig!

Sover, sover, sover

Jag hoppas att jag inte behöver sova bort ytterligare 6 månader av mitt liv. Man blir kanske lite fattig då. Jag hoppas att jag inom kort ser tillbaka på det här och tänker ”vad skönt att det bara var en period”. Jag skulle vilja glädjas lite mer och sova lite mindre, men som det är just nu är det sova som gäller, samtidigt som livet runt om förfaller och energin är noll till hushållsarbete och mina stackars hundar. Ett ständigt dåligt samvete.

Och nej, jag är inte ett dugg lycklig just nu. Och jag skiter i om jag borde vara tacksam. Det har varit jobbiga år med hormoner, utan att kunna andas emellan och det fortsätter bara. Jag är sliten. Jättesliten. Det är inte direkt så att en liten simpel älskog har lett oss hit. Det har varit en resa from hell rent fysiskt och mentalt. Och jag har en tendens att blir jättedeppig och ha svårt att vara lycklig när jag är så trött att jag somnar sittande. Vad vet jag, andra kanske kucklar av lycka i det läget… Men det går förhoppningsvis över så att man får några stunder av normalt varande. Själv känner jag mig mest deprimerad, när jag borde vara jätteglad.

Och dessutom är allt overkligt. Hur vet jag att jag är gravid? Hur vet jag att allt kommer att gå bra när det inte har gått bra tidigare? Kommer jag att få någon pigg stund snart så att jag orkar leva livet, inte bara sova? Bara en liten stund.. Snälla!

Jag längtar till BM-tiden om 1.5 vecka!

Först är det VUL på torsdag för att se om en eller två bor i magen. Nu har vi landat i tankarna och pratat igenom en massa tankar kring det. Det ska bli riktigt spännande!

Om lite drygt en vecka är det dags för en massa prover hos MVC samt en remiss till specialistmödravården. Jag ser faktiskt fram emot provtagningen. Det är nästan så att jag önskar att något prov visar något som kan förklara den extrema tröttheten. Vips så kanske någon vitamin trollar bort det! Lite trött gör mig ingenting, men just nu behöver jag sova dygnet runt och det blir lite klurigt att lösa.

Jag måste tyvärr stanna hemma från jobbet i ett par dagar, jag har verkligen försökt kämpa på. Idag höll jag på att nicka till två gånger när jag körde hem. Jag har nickat till sedan 09 i morse trots att jag har sovit jättebra i natt, så jag känner mig nog mer farlig än produktiv. Så nu tänker jag lyssna på kroppen. Det är ett normalt tillstånd, men inte mer produktivt för det. Om folk känner att dom vill sova sig igenom sina arbetsdagar så får det stå för dom. Jag känner att om jag inte gör nytta så är jag inte arbetsför och då ska jag stanna hemma.

Men allt ordnar sig. Och nu tänker jag vara lite ego och ta hand om mig och pyret/pyrena. Jobbet får komma i sista hand just nu. 😀

Förkyld och feber

Idag blir det en kojdag!
Men det är bra att kroppen är lite svag i immunförsvaret, för det kan tyda på att kroppen inte vill/har ork att försöka stöta bort ett foster.

Tänk vad en god natts sömn kan göra

Idag känner jag mig som ett bomullsfluff. Och jackan jag köpte gick att knäppa. Dessutom är det helg. Det kan göra vem som helst glad.

På måndag ska jag till AF och få träffa eventuella vikarieintressenter. Det gäller att vara ute i god tid.

Och så kommer vi till dagens symptom. Det är BRA att ha symptom, för då vet man att man är gravid. SÅ. Förstått?! Däremot är det inte alltid ROLIGT med symptom, även om man är GLAD att dom finns.

Dagens symptomgnäll:
SKALLEbank from hell
Molande bröst
Molande mage
Molande ländrygg
Halsbränna
Nästäppa

Men allt är förlåtet om ni är två där inne. För då förstår jag att ni producerar hormoner som räcker och blir över.

Trevlig helg alla glada!

Pigg som fasen..

Så här går det när jag sover middag sent på eftermiddagen/kvällen. Jag är skitpigg. Helt fel tid. Men igår när jag inte sov middag kunde jag inte sova ordentligt i alla fall på natten. Så det är skit samma (OBS, skrivet med glimt i ögat och ett leende – bäst att jag förtydligar det).

Jag önskar att…  man hade råd och möjligheter att ta tjänstledigt, boa in sig hemma och ta hand om sig och sitt foster, njuta av livet och ta hand om sig och sina symptom. (Dom där tabubelagda symptomen som man inte får skriva att man har, för då är man inte tacksam för att man äntligen har lyckats, trots att det står ”Äntligen gravida” högst upp)…

För om jag fick sova när jag är trött, sitta på toa ifred på morgonen utan att behöva titta på att klockan tickar iväg, gå på en skogspromenad när jag behöver frisk luft och framför allt följa era goda råd ”lyssna på din kropp nu”,  istället för att koncentrera mig på regler, behöva jobba för 2,5 person efter omorganisationen, försöka hålla mig lugn bland stressade människor, siffror som snurrar framför mig, så vore jag världens snällaste och mycket mindre hormonell och jag skulle kunna sitta och stryka mig på magen och prata med min/mina små, som jag faktiskt gör en stund varje dag, men skulle vilja göra lite oftare (den du!). Och dessutom kunde någon annan få möjlighet att skaffa arbetserfarenheter genom att vikariera på mitt jobb (där finns det mycket att lära sig)!

Tänk vad bra det skulle kännas då!

Mitt problem är inte att jag har symptom. Det har nästan alla gravida. Jag har läst många som gnäller om att dom inte orkar någonting HEMMA (som uppenbarligen inte jobbar). Därför är jag berättigad att gnälla. Sådeså.
Mitt problem är att mitt jobb stressar mig och att jag inte hinner ta hand om mig själv.

Uppfattat?

…och så irriterar det mig än mer (älska mina hormoner!) att jag blev jävligt irriterad på dig som skrev. Hornen växte ut. Kollegorna på jobbet som kallar mig solstrålen skulle inte känna igen mig. Se vad som kan framkallas hos en gravid kvinna! Du blev som en plita i rumpan på en cykeltur. Men det har gått över imorgon…

Godnatt. Så småningom. Nu ska jag GLÄDJAS åt min feta mage en stund, för just nu mår jag ganska bra. Jag har ju sovit. Som sagt.

En förklaring till mindre begåvade!

Förra inlägget är skrivet med en massa ironi och humor. Den som inte förstår det ska nog inte läsa här. De flesta följare är mina vänner som känner mig och vet vem jag är. De blir inte upprörda över mina inlägg eftersom dom vet att jag har brutalt ironisk humor.

Glöm inte att bloggens titel nu har ändrats till ÄNTLIGEN GRAVIDA! Det betyder att vi är JÄTTEGLADA! SÅ! Är det klart nu?
Får jag fortsätta att skriva av mig när det är jobbigt?? Så att svärmor, sambon, jag, mina föräldrar, mina vänner kan skratta, komma med goda råd när det är tungt och följa det hela?

När det inte är jobbigt har jag fullt upp med att njuta av livet istället för att sitta här. Men någon av er kanske vill skriva åt mig då?

Men för den skull mår jag fan inte bättre just nu. Och alla säger att det är normalt. Så med andra ord beskriver jag fullt normala känslor här i bloggen. Det betyder inte att jag är en bitterfitta. Eller jo, just nu är jag det. Men jag vet ju att det går över längre fram.
DET är fan inte att vara negativ. Det är att vara ärlig.

Och sura kommentarer från dig du okända raderas omgående. Här är det bara jag som får vara sur. Ingen annan.
Seså! Tillbaka till Familjeliv med dig! Där finns massa surtrådar och det är ett forum. Där är du välkommen. Det är du inte här.

Tjipp

Hormoner, hormoner, hormoner!

När jag har sovit dåligt på natten så drar hormonhumöret igång i 280 på morgonen. Tur att min stackars sambo hinner åka till jobbet innan jag masar mig upp.

I morse fick jag ett bryt. Jag har ingen jacka som går att knäppa över magen längre. Och det är ISKALLT ute på morgonen. Jag ringde min sambo och förklarade upprört denna världskatastrof samtidigt som jag kände hur blodtrycket bara rusade. Hans enkla lösning på problemet var: ”jamen köp en ny då”… Eh, jaha… STACKARS min sambo som orkar vara så tålmodig med mina världsproblem.

Sagt och gjort. På lunchen traskade jag ut och snål som jag är hittade jag en på HM på första försöket. Jag köpte en dyrare, fast ändå till bra pris, på Lager 157, jättefin Bondelid förra hösten och tänker INTE köpa någon mer dyr-jacka). Jag hoppas att jag kan ha den här budgetvarianten i ett par månader i alla fall. Framåt januari-februari har jag ingen aning om vad jag behöver. Ett tält?

Symptom:
Konstant dålig nattsömn
Uruselt humör
Trött
Molvärk i magen på kvällarna
Migränliknande huvudvärk
Tät i näsan
Lätt illamående
Mat-kräsen
Glass-sugen
TJOCK

Frid i stugan!

Hemma hos min flock! Här vill jag vara, för här mår jag bäst.

Nu har jag en uppriktig fråga till er som VET. Många vittnar om att man mår mycket bättre i trimester två Vissa säger att det INTE är så om man väntar tvillingar. Är det någon som vet? Jag törs inte tänka tanken på att inte få några pigga dagar ibland, för jag är så trött så att jag vill gråta efter 13 varje dag och förstår inte i min vildaste fantasi hur jag ska kunna fortsätta jobba heltid om det inte finns ett litet ljus på den här tröttheten. Jag får ingenting gjort och plågar mig bara att försöka hålla ögonen öppna.

Hur har ni gjort (ni som har varit så oerhört trötta att ni känner att det påverkar er negativt)?

Då var man tillbaka på jobbet – och glädjen byttes ut mot ilska

Jag undrar om det är bra för blodtrycket att vara arg så fort man kommer till jobbet?
Det ligger konflikter och pyr mellan vissa personer, och istället för att vara vuxna och reda ut det så kommenteras det och är allmänt kass stämning. Något som påverkar ALLA när vi sitter så få på så liten yta och jobbar tillsammans.

Idag kunde jag inte hålla truten längre så jag bad personen i fråga att antingen reda ut sina problem med den/de det berör eller hålla tyst och sluta förpesta luften för oss andra. Sedan fick jag hjärtklappning och jag har fortfarande inte lugnat ner mig.

JAG VILL BARA JOBBA I LUGN OCH RO!

Dagis är helt okej, för små barn. Men när vuxna människor lägger an en dagisnivå på en arbetsplats. Då blir jag förbannad.
Nu har jag sökt kontakt med Regionchefen och ansökt om att få jobba hemifrån tills det här är löst. Så att man kan få jobba i lugn och ro!

Fan vad förbannad jag är!

Ljudet av ett annat hjärta!

Till vårt eller våra pyret/pyren:

Det tar tid att smälta…

Jag är så tacksam för att jag är hemma från jobbet idag. Jag har verkligen behövt skriva av mig och prata med andra ”IVF-systrar” och smälta saker under eftermiddagen. All oro är som bortblåst och för första gången på väldigt längre är jag SKITGLAD! Ett lugn har infunnit sig. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Vi är tacksamma om vi lyckas få ETT barn, men om vi får två så går det också bra. Då är vi ju klara sedan och behöver inte fundera på huruvida vi var ”dumma” som inte försökte få syskon. Vi hade ju nämligen bestämt oss för att ETT räcker.

Och så dåligt/hormonellt jag har mått psykiskt det sista. Det kan ju förklaras av att det kanske är två? Man blir ju extra hormonell då. Däremot är jag tacksam över att jag än så länge inte kräks. DET klarar jag mig gärna utan.

Nu surrar många tankar:
– Bygga ut?
– Skaffa annan husvagn?
– Vi har inget badkar! Fungerar det med bara dusch?
– Ska man beställa tvillingvagn? Tänk om det bara blir en?
– Hur går det med mina framtidsplaner om skogspromenader med hundarna och en baby i Baby-Björn-sele? Finns det tandem-selar?
– Om vi får upp friggeboden snart så kan vi flytta ut möbler från rummet/stora hallen uppe.. Då kan det bli barnkammare/barnrum första åren i alla fall…

Ja.. Angenäma problem trots allt.
Men chockad. Det är jag!

Kanske enäggstvillingar?

Efter VUL idag är jag/vi i chock!

Min livmoder låg lite knasigt till för VUL så det var svårt att mäta eller få någon tydlig bild av fostret, men det han såg var att allt var jättefint och normalt med fostervatten och hinnsäck mm. Och han visade hur hjärtat slog. Sen kom nästa fråga… Jag visste precis varthän det barkade…

”Hur många ägg fick ni tillbaka”?
Jag svarade ”ett”, varpå han var tyst en stund för att sedan utbrista:
”Det ser ut som att det har delat sig till två, alla tecken tyder på det, för här finns en extra hinnsäck” så det här måste vi följa upp! I så fall är det enäggstvillingar.

Jag ska därför tillbaka om tio dagar för ett nytt VUL för att konstatera om det är en eller två.

Vi har enäggstvillingar både på mammas och pappas sida, och jag höll på att bli tvilling. Så helt osannolikt är det inte. Däremot sa läkaren att det är väldigt ovanligt.

Nu har ni säkert hört talas om människor som har gått igenom provrörsbefruktning och fått tvillingar (och utomlands fler än två barn) men det beror på den naturliga faktorn att man då har fått tillbaka mer än ett ägg. I Sverige sätter man sällan (men ibland) tillbaka två nu för tiden (p g a Socialstyrelsens riktlinjer) men utomlands kan man få en hel del tillbaka. Därför ska detta inte blandas ihop med det fall där man har fått tillbaka två. Då är det tvåäggstvillingar.

SHIT! Tusen tankar började snurra. Vi som bara hade tänkt ha ett barn för att orka med. Vi som bor trångt. Vi måste bygga ut. Ska man verkligen skaffa en dubbelvagn. Tänk OM det bara blir en i alla fall… Ja.. Det snurrade kan jag säga.

Och så lite oro. Det är risker med tvillinggraviditeter, både för barn och mamma.
http://www.tvillingnytt.se/graviditeten

Men. Vi får ta en dag i taget och hoppas på det bästa, oavsett hur det går. Om allt går bra har dom faktiskt varandra. Hela livet förhoppningsvis, med ett band som är starkare än för många andra.

..Men vi behöver helt klart smälta det här…

Chock!

Det kanske är två! Enäggstvillingar. Jag återkommer.

Om två timmar får vi första beskedet…

En sak är säkert. MITT hjärta pickar i alla fall. Hårt som bara den. Jag är nervös, mår illa och känner mig yr. Det är tur att jag är hemma från jobbet idag också. Det här skulle jag inte orka med samtidigt med vissa stressade och forcerade personer på jobbet. Jag har pratat med ansvarig och berättat att jag är tillbaka imorgon. Det är tur att jag får mycket förståelse från kollegorna. Jag har kämpat så hårt på jobbet i många år och jobbat för 2-3 personer, så det enda dom säger är ”nu ska du vara ego och bara tänka på dig själv och det som är viktigast”.

Tänk på oss klockan 11.30! Jag är SKITNERVÖS!

Post Navigation