Plusresan

En resa genom IVF:er, graviditet, lungemboli, komplikationer, Pylorusstenos, operation i Uppsala och det oändligt lyckliga slutet.

Archive for the month “mars, 2012”

Jag har fått nya, fina kompisar…

Jag är jätteglad, för när jag loggar in på IVF-forumet så hittar jag olästa mail i min inkorg från tjejer som frågar hur det är och bryr sig om. Det är så himla fint tycker jag.

Jag fick också kontakt med en person som studerar vid en högskola och ska göra ett arbete kring bemötande och information i samband med IVF, så på tisdag eftermiddag ska jag bli intervjuad per telefon. Det känns bra att ställa upp på det och spännande om man får ta del av resultatet längre fram.

Utöver det så har Prednisolonet kommit hem så efter nästa insättning kommer jag självmedicinera om inte jag får den behandlingen av kliniken. Det blir lågdos Pred och barnalbyl. Men just nu väntar jag på remissen till kvinnokliniken. Jag hoppas, hoppas att det går fort så att undersökningen är klar i god tid innan sommarstängningen på kliniken. Jag skulle gärna vilja ruva igen innan dom stänger för sommaren. Men om det inte blir så så är det så… Då hoppas jag på att få ruva i slutet av augusti istället…

Och den här gången vill vi lyckas. Det blir i så fall vår sjätte, jättefina blastocyst.

Intressant om ofrivillig barnlöshet på 1177

Om man har svårt att få barn står det att man gör följande innan en eventuell IVF:

Kvinnan får göra flera tester

Utredningen som kvinnor får gå igenom är till för att få reda på om äggstockarna fungerar som de ska, om man har ägglossningar, om det finns passage genom äggledarna och om livmodern fungerar som den ska. För att få svar på detta görs en utredning som innebär flera tester i följd:

  • Äggstockarna och livmodern undersöks med ultraljud via slidan.
  • För att undersöka att hormonerna fungerar bra kan läkaren ta ett blodprov två till tre dagar efter mensen har börjat. Man kan också få lämna ett blodprov en vecka innan mensen för att läkaren ska kunna bedöma tecken till ägglossning.
  • Funktionen i äggledarna undersöks helst mellan mens och ägglossning. En tunn slang, en kateter, läggs in i livmoderhalsen och läkaren sprutar in en vätska som innehåller ett kontrastmedel och kan då se om äggledarna är öppna. Numera görs en sådan undersökning oftast med hjälp av ultraljud via slidan, men även röntgengenomlysning eller titthålsundersökning används ibland. Vid denna ultraljudsundersökning kan läkaren också se om man har polyper eller muskelknutor i livmodern.

    Källa: http://www.1177.se/Dalarna/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Ofrivillig-barnloshet/

Jag kan säga att Ja, vi har gjort ultraljud. Ja, vi har tagit en massa prover på både mig och sambon men NEJ vi har inte undersökt funktionen av mina äggstockar och INTE heller min livmoder. Det ska vi göra NU. Efter fem misslyckade insättningar.

Jag kan säga att OM det visar sig vara ett fysiskt fel som gör att det inte har lyckats, då får baskemig Landstinget betala en full IVF, för i så fall har vi slängt 28500 kronor i sjön.

Nya planer inför IVF!

Vi har just pratat med trevliga S på IVF-kliniken. Vi tog upp det här med min fibromyalgi, men också det faktum att jag har fått feber efter varje insättning. Runt 38 har jag haft.

Dr tyckte därför att vi ska göra en ordentlig undersökning av livmodern innan vi går vidare med något nytt försök och utifrån hur det går ska vi göra en ny plan. Det är för att se så att det inte finns några fysiska hinder till att äggen inte fäster. Vi har ju som sagt jättefina toppenblastocyster, men det är själva fästandet som inte vill fungera.

Det man gör då är att jag får en remiss till kvinnokliniken. Där får jag komma upp en förmiddag och bli lätt sövd, sedan går man in med en kamera i livmodern och kikar hur det ser ut. Dessutom tar man ett bakterieprov från livmoderhalsen. Utifrån svaren på detta vet vi sedan hur vi ska gå vidare.

Det känns bra att vi försöker med något annorlunda. Då känns det värt det.

Idag är jag munter igen…

Ned som en pannkaka, men upp som en sol. I den ordningen. Det gillar jag.

Det har varit en bra dag på jobbet med muntra toner. Och jag har fått två komplimanger bara sådär liksom. Det blir man glad av. Den ena sa: ”du är en person som utstrålar sånt lugn och sån harmoni”. Och en annan kvinnlig kollega sa ”jag vet inte varför men man vill bara krama dig när man ser dig”. Då blir man glad. Det värmer.

Vi har skrattat åt telefonsamtalet igår och vi har skojat med varandra och skrattat högt och länge. Det behöver vi just nu.  Så idag har humöret vänt raka vägen uppåt igen. Och imorgon kommer min älskade sambo hem.

Såna här dagar ska man spara på! En riktig smurfdag!

Fy vilken dålig dag det blev idag…

Usch. Jag mår faktiskt inte bra. Jag är orolig och har ångest. Det har nog varit lite mycket det sista. Och det är tungt på jobbet. Konstig och jobbig stämning. Och som grädde på moset fick jag en vrål-utskällning av en person som var arg på någon annan, men lät det gå ut över mig. Personen skrek mig i örat i 20 minuter. Jag var nära att bryta ihop för jag känner mig inte stark just nu. Som tur är så fick jag veta att personen i fråga är allmänt känd för att vara otroligt otrevlig, en person som i sin roll som chef på andra ställen inte har dragit sig för att skälla ut sina kunder och medarbetare, så personen i fråga har ju uppenbarligen problem. Och det ligger ju inte på mig, men jag blir så TRÖTT när man tar åt sig och jag blir så trött på att svara i telefonen och urskuldra andra människor och ta skit för saker jag inte har gjort. Det är det sista man behöver när man inte är på topp.

Och så förhandlingar, förhandlingar, förhandlingar om omorganisation och uppsägningar. Stängda dörrar. Märkliga miner. Ledsna medarbetare. Otäck stämning. Jag vill ha KUL på jobbet. Jag har ingen lust att slänga bort mina dagar på negativa energier. Livet är för kort för det. Och så är inte min sambo hemma. Jag känner mig ensam. En hund är halt och den andra behöver motion. Jag vill inte lämna den halte själv när jag har jobbat och varit tråkig hela dagen, vilket innebär att hund nr 2 inte får den motion hon behöver. Jag känner mig ensam och låst och ynklig. Jag orkar inte med allt ansvar själv just nu men jag orkar inte heller träffa någon. Jag vill bara att min sambo ska komma hem.

Och så blir jag så trött på mig själv. Kan jag inte rycka upp mig och vara lite stark liksom. Men nejdå. Jag får släpa mig upp ur sängen på morgonen. Det är nästan så att jag hoppas på att jag ska vara sjuk så att jag kan ringa in och säga att jag inte kommer. Men frisk som en nötkärna är jag. Varje morgon. Inte ens lite ont i halsen.

Men som alltid.. Det går över…
Är det semester snart? Snälla!

EN sak jag är glad över är att mina vita Converse har kommit! Det betyder att det är vår.

En dålig dag blev en mycket bättre dag och nya IVF-planer…

Idag har jag haft stress-symptom. Magkatarr, halsbränna, en klump i magen och huvudvärk. Jag brukar för det mesta vara en glädjespridare på jobbet. Jag är en glad skit. Jag är en humörmänniska helt enkelt. Men mitt i omorganisationen så finns det en himla massa andra känslor. Man blir orolig och nedstämd, och tyvärr påverkas jag jättestarkt av det. Just för att jag ÄR en känslomänniska. Så, det goda hos mig som är jättebra blir också det dåliga hos mig som blir jättedåligt. Men, det går över. Det är mitt mantra nu för tiden. Det går över.

Jag pratade av mig med min chef och efter det kändes det mycket bättre. Min chef som inte blir min chef efter omorganisationen. Det är jag också ledsen för. Jag har kunnat prata med henne.

Hur som helst så har vi nu gjort upp en plan, jag och min sambo.

Måndag den 26 mars har vi telefontid med mottagningen.
Vi väljer att låta min kropp vila en cykel. Annars hade vi kunnat mäta av ägglossningen och få en frysis tillbaka 5 dagar efteråt. Men. Vi väljer att låta det bero en månad. Kroppen kan behöva andas lite.

Så. Om mina cykler är som dom ska så är min nästa beräknade menstruation kring den 9 april. Ja, tänk vad man vet i den här svängen. Ca 10 dagar efter det kommer jag att ha ägglossning. Då ringer jag kliniken och berättar det (man mäter det med en sticka som man kissar på).

Ca 5 dagar efter det sätter man in det frysta embryot som förhoppningsvis har klarat upptiningen för en ringa summa om 10 000 kr. Pengar som vi lyckligtvis har på kontot. Oddsen ser bra ut för oss eftersom vi har två blastocyster i frysen. Risken att båda skulle coola av vid upptining känns liten. Då ska man ha maximal otur. Visserligen är allt möjligt i den här svängen, men  vi måste väl ändå tro på det bästa? Har vi tur så behöver dom bara tina upp en, så att vi har en kvar i reserv.

I så fall börjar jag ruva igen… Låt mig tänka…  Kring den 25 april. Cirka. I så fall skulle det bli ett januaribarn. I min släkt finns det redan decemberbarn och januaribarn, så varför inte tjonga på med en extra så får vi många kalas? Det blir dyrt i januari. Men det tar vi väl så gärna va? 🙂

April känns som en bra månad att ruva. Vårsol och värme och stöket på jobbet kanske har lagt sig lite. Det blir bra. Tills dess ska jag leva livet. Samla kraft och boosta mig själv med må-bra-saker. Försöka i alla fall. Det går nog lättare att göra det om 2-3 veckor när saker har lagt sig lite.

Så får det bli…

Ibland behövs inga ord…

Jag fick ett telefonsamtal när jag kom tillbaka till jobbet efter att ha haft lunch. Det var min älskade svägerska och mina finaste två, små brorsbarn som var på stan och ville kika förbi en stund. Det var ett underbart avbrott från jobbtankarna. Jag tänkte att dom hade varit på stan och ville ha ett litet brejk. Eftersom mitt jobb ligger mitt i stan så är det ju perfekt.

Men ärendet var ett helt annat. Dom hade köpt blommor och ett kort till mig och bästa sambon. Och mitt underbara brorsbarn E hade valt färg på blommorna.  ”Dom är rosa, faster”!

Men hur glad och varm kan man bli på en skala? Vi har pratat lite om den här svängen. Men vi har som ett tyst samförstånd. Där man känner att man får jättemycket kärlek och ”Heja Er” hela tiden. Men där vi också faktiskt bara kan vara tillsammans. Mitt i vardagen. Och tycka om det. Det är himla skönt.


Det förgyllde min dag. Och jag ska titta på dom varje dag. För varje blomma i buketten så ser jag ett hopp. Vi ska kämpa!


Och ett kort med fina ord på baksidan. Men orden är hemliga. För dom är till mig och F. Det sitter på kylskåpet nu. Då kan jag titta på det varje dag. Och grodan är så glad. Lika glad som jag tänker vara.

Just i skrivande stund är jag i full färd med att få lite tips och råd på forumet angående vår fortsättning. Jag har varit lite velig med om vi ska köra ett fullt försök med IVF igen (hela hormonköret med sprutor och äggplock) eller om vi ska prova med en liten eskimå (ett av våra två frysta embryon). Mina tankar har gått som så att jag vill producera ägg medan jag har så fina. Jag är rädd för att dom ska bli dåliga snart när min ålder är som den är. Vi har ju varit bortskämda med superkvalitet på äggen. MEN, nu har jag bollat lite, och det skulle väl vara konstigt om dom bara förändras till usla efter 2-3 månader? Det borde finnas några chanser kvar att få ut fina ägg.

En person hade upplevt att när de körde två fulla IVF:er efter varandra utan vila så blev äggen sämre. Som om äggstockarna vill vila lite emellan. Och att föra in en frysis är väldigt mycket mer lindrigt för kroppen.

Så… Nu har jag nästan bestämt mig. Jag ska bara prata med min bästa sambo först. Det är inte så att jag fattar beslut ovanför hans huvud. Han låter mig ha inflytande på vad vi ska göra med min kropp och han stöttar fullt ut. Så nu ska jag snart presentera mina tankar för honom. Nu ska vi Face-time:a lite.

Ett varmt tack till mina bästa A, E och E (och P) för att ni förgyllde min dag på jobbet! Vi ❤ Er!

Inför insättning nr 6…

Dom ringde från kliniken. Det verkar vara svårt att få ett bokat möte. Men vi fick i alla fall en bokad telefontid om en vecka. Den här gången ska min sambo få prata. Jag ska skriva upp allt jag kommer på, för risken är att jag får tunghäfta. Jag har en förmåga att få det inför läkare.

Nu är det bara att hålla tummarna för att vi kan få en mer effektiv efterbehandling och prova det. Utifrån samtalet kommer vi även besluta om vi kör ett nytt fullt IVF (IVF nr 3) eller om vi kör på med en insättning (FET) av ett fryst embryo.

Livet är inte rättvist för alla…

Jag läser och finns på ett forum som handlar om IVF. Där finns det massor med människor som kämpar. Som skulle bli världens bästa föräldrar. Vi pratar av oss, stöttar och gråter tillsammans. Men vissa saker berör mig extra mycket.

Jag läste om en person som har kämpat med IVF:er för att få barn. Och lyckan när det äntligen lyckades. Jag vet hur jobbigt det är med IVF, så man tycker ju att det där plusset är målet. Men så är det inte. Inte för alla.
Dom var gravida. I nio månader. Efter att ha kämpat så för att lyckas. När det var dags hände något med moderkakan. Man såg det inte förrän för sent. Den lilla flickan fick syrebrist och föräldrarna kämpade och hoppades så. Hon blev inlagd på Neonatal men skadorna var stora. Dagen efter födseln somnade hon in i famnen hos sina föräldrar. Dom som hade kämpat så.

Vad säger man? Livet är så otroligt orättvist. Det finns så många underbara människor som kämpar och kämpar och kämpar och skulle bli världens finaste föräldrar. Varför?

En annan person som jag har följt har förlorat två barn efter födsel. Dom har hållit handen, smekt och älskat. För att få säga farväl stunden efter. Denna person är gravid igen. Och jag önskar så att dom lyckas den här gången. Att det räcker hela vägen.

Det som dom här människorna går igenom är ingenting mot att jag får minus hela tiden. Man kan nog inte ens föreställa sig den sorg det måste innebära att gå igenom IVF efter IVF efter IVF, för att slutligen lyckas. Gå hela vägen och sedan förlora sitt barn. Att veta att man måste börja om, och att oddsen är så svåra som dom är.

Idag sänder jag en tanke, en kram och kärlek till alla er där ute som kämpar. Jag hoppas så att det ska lyckas för er. Ja, jag hoppas för oss också, men jag hoppas extra mycket för er.

Ett stort tack! Nu mår jag bra igen… – i väntan på insättning nr 6

Jag vill ge ett stort tack till alla er som stöttar här, och även ni som stöttar ute i verkliga livet. Det betyder massor. Jag började med den här ”extra” bloggen för att kunna skriva av mig och för att andra bloggar om IVF har hjälpt mig när jag började i den svängen. Man får kontakt med en himla massa goa människor via olika forum och det känns bra att följa varandra och att få skriva själv och få stöttning i en svår situation.

Det är nog väldigt svårt att förklara hur slitsamt det är med IVF för någon som inte har varit med om det. Men det kan leda till kraschade förhållanden och djupa depressioner. Jag är faktiskt stolt som orkar med det här!

Än så länge är jag lyckligt lottad som har en bra relation och ett jättefint liv. Men mitt mående kan svaja från dag till dag. Allra helst om det inte är tryggt överallt runt omkring. Just nu är det inte harmoniskt överallt, för det är lite jobbigt på arbetet. Jag trivs jättebra, men jag vill bara ha lugn och ro och göra mitt. Det gör ju inte saken bättre när man lever med kroniska smärtor. Just därför är det så otroligt viktigt för mig att jag trivs i livet. Så… Det här med jobbet är inte bra för mig just nu…. Det är det största molnet som jag vill sudda ut innan jag laddar om för nya planer i livet.

När man inte vet om man ska fortsätta göra sitt på jobbet så minskar motivationen brutalt mycket. Men jag hoppas att den kommer tillbaka inom kort. OM jag får ett dåligt besked (att jag måste sluta p g a uppsägningar och omorganisation) så väljer jag att försöka se det positivt. Det brukar ordna sig. Det finns tillfällen i livet som jag har lyckats kräla mig upp från. De djupaste gropar man kan tänka sig. Det har lärt mig att ALLT ordnar sig faktiskt även om det kan vara tungt en bit på vägen. Och man HAR rätt att falla ihop och vara svag och ledsen. Men jag väljer ofta att bara göra så en liten stund. Sen vill jag ruska på mig och gå vidare. Min sambo brukar säga att han tycker att jag är stark. Det gör mig glad. Inte för att man måste vara stark, för det måste man inte. Men jag blir glad att han ser det. Att han ser att jag kämpar mig tillbaka vad som än händer.

Den här helgen har jag valt att bara vila och samla kraft. Jag har gått skogspromenader och inhandlat bra kost i form av massor med grönsaker som jag ska woka med kyckling. Idag har vi ätit en gryta med köttfärs och bönor. Jag ska fortsätta i den här riktningen. Mer promenader och bättre kost (mindre kolhydrater). Då kanske jag kan komma tillbaka till den vikt jag hade innan den här IVF-resan började för 14 månader sedan. Jag behöver gå ner 5-8 kg. Det bådar gott, för jag är ganska pigg för första gången på väldigt länge. Det ska jag ta tillvara på.

Och imorgon hoppas jag att kliniken ringer och bokar en tid med oss! Jag väntar en cykel, men sedan vill jag köra en ny omgång. Om det blir FET eller ett fullt IVF vet jag inte ännu. Det måste vi fundera på. Det är det här med pengarna också… Att hosta upp närmare 30 000 per gång är inte det lättaste… Men det ordnar sig det också.


Våren är här!

Lördagen den 17 mars

Den officiella testdagen. Jag har en blödning som ett Niagarafall och magen gör ont, ont. Två Alvedon fick bli dagens medicin istället för massor av hormoner.

Jag har skrivit ett mail till kliniken och bett om ett konsultationsmöte. Vi vill inte gå vidare och lägga pengar utan att vi får prata ut ordentligt om nästa försök. Vi vill ha det tunga artilleriet. Tiden rinner iväg. Jag är inte ung. Nu har vi misslyckats med fem insättningar med toppenblastocyster. Nu vill vi inte förlora ett till av dom små embryona, i alla fall inte utan att ha provat allt.

Men tills dess ska vi leva livet.

Det blir en liten IVF-paus ett par dagar…

Solen skiner, jag är kompledig och livet känns ganska bra. Jag tog med mig hunden ut på en liten turné och tänkte att jag har ett himla bra liv. Jag såg den blåa himlen och tänkte på att våren är här, att sommaren kommer och att det finns mycket att vara glad åt. Jag peppade mig själv full med positiva tankar. Och det känns riktigt bra.

Jag gjorde ett slutgiltigt test i morse med Clearblue Digital och det är så mycket minus som det kan bli. Och jag vet det. För jag känner det i kroppen. Alla symptom försvann den dagen då jag såg det andra svaga plusset på morgonen. Jag visste redan när jag satt med jobbet den dagen att något var fel. Jag tror att det var yrseln och att brösten slutade ömma. Då förstod jag. Man säger att stress inte påverkar om man blir gravid eller inte. Men jag tror knappast att det är jättebra heller att inte mamman må bra. Allra helst inte om man har svårt att bli med barn.

Men nu är det en ny dag. En fredag. Rödvin till kvällen. Leva som vanligt. På måndag ringer jag kliniken och ber om en konsultationstid för mig och sambon. Och så väntar vi in Prednisolonet som vi har beställt från våra kära släktingar som är utomlands. Jag har slutat med hormonerna idag och låter min kropp vila en cykel. Nu ska jag vänta och se vad som händer med mitt jobb innan vi tar nya tag.

Men livet är faktiskt inte slut. Livet är här och nu och livet är härligt.

Just idag är jag stark!

Jag har jobbat hemma idag. Sedan 06 i morse. Nu gör jag inget mer. Jag borde kanske ha sjukskrivit mig i två dagar för att slicka såren, men jag anser att om jag kan göra lite så är det bättre än inget. Som tur är så har vi inte högsäsong på jobbet utan det jag inte gör idag kan jag göra imorgon. Inget är superakut. Skönt.

För att förklara lite närmare så är det så att när man gör en IVF så är det svårt att inte tjuvtesta några dagar före testdag. Man vet liksom när ägget ska ha fäst och när hCG ska börja stiga. Det går inte att hålla sig. Normalt sett skulle man inte veta av dom här tidiga missfallen. Men det är såna dom här resorna är. Hur mycket folk än ska tycka och tänka så ÄR det så många gör och känner. Man vill veta.

Visst kanske det finns en promilles chans att det helt plötsligt är ett plus på lördag. Men chanserna är så minimala att jag aldrig har hört talas om dom ens. Det är en sak att ha minus hela tiden fram till testdag eller efter. DÅ kan det bli plus. Men om man har testat svagt positivt i ett par dagar och det sedan försvinner så är det tyvärr ett tecken på att det var på gång, men något hände efter vägen. Ett plus blir inte ett minus för att sedan bli plus. Så enkel är den bistra sanningen.

Men vi klarar det. Ni behöver inte vara oroliga för oss. Det är bara finansieringen vi måste lösa framöver. Vi ger inte upp ännu.

Däremot ska vi ringa kliniken på måndag och begära ett läkarbesök inför nästa omgång. För vi tänker inte nöja oss med att bara göra samma sak gång på gång. Jag vill ha Fragmin och Prednisolon. Och helst med hjälp av läkare. Annars får jag försöka själv. Jag är helt säker på att mitt immunförsvar gör att jag stöter bort alltihop. Många med fibromyalgi har just dom problemen, så nu får svenska läkare ta mig på allvar. Det här kostar pengar och det är liv inblandat!

Så.. Som ni märker har jag gråtit klart. Jag har grubblat och ältat. Och nu är jag förbannad och beslutsam.
Jag är stark!

Tankar inför IVF nr 3 framöver

Just nu är det tungt. Det är mycket som är tungt. Jag har brutit ihop på morgonen, men nu känns det bättre igen. Jag skulle bara behöva traska ner till VC så skulle jag nog ha ett par dagars sjukskrivning i min hand, men jag försöker kämpa på och jobba och har så gjort hela vägen. Men idag orkar jag inte träffa någon, så jag jobbar hemma och försöker så gott jag kan. Det är lite tungt med både den här emotionella resan och omorganisationen på jobbet där man inte ens vet om man har ett jobb om två veckor. Det är så mycket som är ovisst så psyket tar lite stryk. Stämningen är liksom så tung att man inte får någon energi när man är på jobbet. Man blir sänkt. Jag orkar inte det just nu.

Men jag är stark. Jättestark inuti. Jag kommer igen. Jag behöver bara få gräva ner mig en dag eller två så är jag snart glad och på topp igen. Jag behöver gråta, fundera och älta i huvudet. Sedan blir jag arg och förbannad och sedan beslutsam. Det är så jag fungerar.

Och jag och min bästa sambo har det bra. Det är den trygghet som finns som är okrossbar. Vi är starka tillsammans. Han är en klippa. Och vi har en ny plan. Men först ska vi vänta in och se vad som händer med mitt jobb.

IVF 2, ruvardag 11 – minus

Och så var det minus igen på stickan. Inga tecken alls. Tillbaka på ruta noll. Igen.

IVF 2, ruvardag 9 – fortsättning

Det här händer på ruvardag 7-9 efter insättning av blastocyst.

Seven Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Eight Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Nine Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy

Källa:http://www.nyufertilitycenter.org/ivf/embryo_transfer

Då är det så här, kära vänner. Att jag har börjat tjuvtesta idag.

Jag tjuvtestar för att förbereda mig mentalt på att det KAN bli det femte nederlaget. Inte kan jag hålla mig inte. Och inte kan jag hålla tyst med allt det här inte. Jag måste skriva av mig. Bara måste!

Döm om min förvåning när ett jäääääättesvagt plus syntes på stickan. Jag fick mörka bilden oerhört mycket för att det ens skulle synas. Men det är faktiskt ett svagt plus. Men stopp i backarna! Det kan fortfarande vända och försvinna igen. Tidiga missfall är fortfarande väldigt vanliga och det kan vända innan testdag på lördag.

Men OM vi har tur så fortsätter det där yttepytte svaga strecket att öka i intensitet, och i så fall kan vi ropa ut vår lycka till helgen. Om inte så vet vi åtminstone att vi KAN bli gravida. Och då är det faktiskt värt ytterligare försök för att nå ända i mål. Eftersom detta är det första plus jag någonsin har sett så ger det hopp. En himla massa hopp.

Så.. Här kommer den grumliga morgonbilden. Håll tillgodo. Och håll tummarna!

IVF2, ruvardag 9

Jag börjar gå in för nedräkning nu. Till helgen är det dags att få veta. Ja eller nej? Bli glad eller ta nya tag?
Ruvardag 9 med en blastocyst är den dag då Hcg börjar stiga såpass att man inom kort eventuellt kommer att få ett plus. Jag kommer att tjuvtesta innan lördag, men jag tänker inte tala om hur det går förrän på lördag.
Det blir nog ett tjuvtest varje morgon från och med imorgon.

Dagsstatus:
– Rejält illamående
– Huvudvärk
– RLS
– Ömma bröst
– Ljusbruna små flytningar
– Ont i ryggen
– Lätt molvärk i magen
– Halsbränna

Det kan fortfarande vara biverkningar av progesteronet. Det enda jag inte känner igen från dom andra ruvningarna är restless legs och halsbränna. Dom är nya. Kanske för att jag har ett annat progesteron den här gången: Lutinus? Vem vet? Ingen vet. Det är så härligt med så många ”jag vet inte” just nu. Både privat och i arbetslivet. Jag som gillar att veta så att jag kan förhålla mig till det.

Tillägg: Och Restless Legs också! Såklart!

Andra kvällen jag har RLS, jag håller på att bli tokig. Jag får slänga av mig byxorna, sitter och skakar på benen, går omkring, slår på benen, försöker massera. Snart hämtar jag en ispåse. Och TENS ska man vara försiktig med när man ruvar. Och den punkt som är bra ska man inte använda sig av när man ruvar…. GAH! Ge mig mer symptom, tack! För jag har ju inga konstigheter som händer alls!

IVF 2, ruvardag 8 – dagsstatus: feber och allmänt urk

Om fem dagar är det dags att testa…

Jag har inte sovit bra i natt. Jag kunde inte somna och sedan har jag vaknat miljoner gånger. Jag är så trött. Jag önskar att man kunde sätta paus på livet och bara gå in i sin bubbla tills man har vaknat. Jag vill sova, sova, sova!

Jag har fått massor med bruna flytningar nu så det känns tämligen kört även denna gång. Jag ringde kliniken och dom tyckte inte att jag skulle kasta in handduken riktigt ännu. Jag får väl lyssna på dom då…

Dagsstatus:
– 37.8 i temp
– Sömnproblem
– Halsbränna
– Huvudvärk
– Illamående
– Spända bröst
– Nästäppa (sambon har fått influensa hemma)
– Mens på g? (brunt sedan igår)
– Deprimerad

Sitter i solen

P g a min fibromyalgi har jag stadigt låga serotoninhalter i kroppen. Nu känns det som att det har förvärrats. Kanske inte så konstigt egentligen. Både pressen av IVF och en gnagande ovisshet kring jobbet där jag inte har en aning om vad som händer. Min högsta önskan just nu är lugn, ro och harmoni.

Jag har i alla fall mailat min läkare om lite tankar. Och så försöker jag boosta mig med sol och grillat. Alltid något

20120311-151518.jpg

IVF 2, femte ruvningen, ruvardag 7

Dagsstatus:
– Mensvärk
– Huvudvärk
– Illamående
– Deppig
– Trött
– Brun flytning (BIM imorgon)

Det börjar tära på mig nu faktiskt. Jag skulle vilja åka iväg, långt bort, på semester.

Hur mycket kan en människa sova egentligen?

Jag sov till tio i morse och på eftermiddagen tog jag en tupplur i en timme. Hur kan en människa vara så trött? Jag är rena rama Kronblom just nu. Men nu ska jag hålla mig vaken, för ikväll ska jag rösta fram Loreen som vinnare i Melodifestivalen.

IVF 2, ruvardag 6 – here we go!

Vad har jag lärt mig idag?
Jo, man ska inte gå upp överhuvudtaget. 😮

– Illamåendet kommer krypande
– Huvudvärken eskalerar
– Kläderna stramar och jag är jättefet
(också en biverkning av IVF = viktökning)

Det var lika bra att ställa in en fest jag ska på ikväll. Jättetråkigt! Jag har köpt maskeradkläder till både mig och bästa sambon. Men att gå omkring och känna sig helsänkt och sjuk på en fest, nykter bland andra partajande, glada människor, känns inte alls roligt. Att vara nykter gör mig ingenting. Jag har t o m köpt alkoholfri öl till kvällen. Men att känna sig sjuk och tvinga sig iväg och inte orka med ljud eller att vara social eller att svara på frågor ”vad gör du nu för tiden”, DET känns inte roligt alls. Men det känns också trist, för jag hade sett fram emot det från början. Om jag bara hade varit som vanligt.

Ska man verkligen känna sig konstant sjuk under en IVF-behandling, eller är det jag som är överkänslig? Mår alla andra jättebra hela tiden, utan biverkningar? Å andra sidan, ja, min kropp är väldigt känslig så det är väl bara så att den inte tycker om att vara bombarderad med gifter. Jag kanske inte måste vara som alla andra. Eller så är det precis det jag är.

Även den här gången säger mig intuitionen att jag inte är gravid. Jag har inga bröstkänningar och ingen molvärk i magen just nu. Det känns tämligen dött förutom illamåendet och huvudet. Varje gång förut har jag känt på mig att det inte är något. Det är bara som en aning, en liten viskning i kroppen. Inte det där att man går och ältar och ältar. Utan… en förnimmelse… Den har stämt varje gång.

Visst. Man ska inte ge upp och så vidare, men när man känner hur man känner inuti så är det kanske lika bra att inse faktum. Att vi troligtvis får belåna huset och försöka igen och igen och igen. Sedan får vi väl besluta vart och när i processen man ska ge upp. Hur som helst, framåt fredag-lördag vet jag och tills dess ska jag försöka banka bort tankarna på plan B. Eller är vi inne på plan C, D E nu kanske? Det har ju varit några vändor i den här processen.

Jag har inget emot att försöka igen och igen och igen. Men, det som talar emot det är just det här. Hur man mår. Att man inte lever fullt ut. Att man känner sig sjuk. Det är jobbigt. Men det brukar gå bra att ladda om sig och ta nya tag. Men just idag känns det tungt faktiskt. Det är tur att jag har den här bloggen där jag kan skriva av mig. För, tro det eller ej, jag är en väldigt glad och positiv person som sprider mycket glädje både till mig själv och andra. Men det kanske jag kan just för att jag skriver av mig här. Tack för det.

Som det känns just nu: Om jag inte kan få barn så vill jag skaffa en till hund, och så vill jag vara mammaledig med valpen och träna den och uppfostra den. Kan man göra så istället? Va? Någon? Nähä… Inte?

IVF 2, ruvardag 6 – en vecka till testdag

Jag känner mig inte det minsta gravid kan jag säga. Men jag får fortfarande hiskeliga biverkningar av medicinerna. Just nu känns det ganska bra däremot, för jag har nyss vaknat efter att ha sovit ända till TIO. Det förklarar ju varför jag är så förbaskat trött i veckorna. Jag behöver massor med sömn. Jag sov till och med middag igår eftermiddag men kunde ändå sova så många timmar på natten. Helt galet.

Det är så SKÖNT med helg och just nu önskar jag att det var flera helger i rad, på en gång liksom. Jag vill bara gå här i min hemma-bubbla och sova när jag vill, må illa när jag vill, prata när jag vill, vara social när jag vill och vara helt ego. Men livet ser ju inte riktigt ut så. Men jag ska passa på att vara i bubblan i ett par timmar idag i alla fall. Och så hoppas jag på att jag slipper illamåendet och skallebanket under dagen. För nu är jag ju PIGG för en gångs skull.

IVF 2, ruvardag 5

Jag har sovit som en kratta i natt med svettningar och konstiga drömmar. Jag har vaknat ungefär varannan timme så jag var helt slut i morse när jag skulle försöka gå upp. Allt är säkerligen biverkningar, biverkningskänslig som jag är. Min kropp gillar inte alla dessa syntetiska mediciner. Men jag kämpar på och är vid gott mod. Däremot blir det lite kompledigt på eftermiddagen, för nu har jag verkligen kämpat mig igenom en hel arbetsvecka trots att jag inte har mått så bra.

Huggen i magen är något bättre. Men det brukar eskalera på eftermiddagen/kvällen, så vi får se hur det blir idag.

Dagsstatus:

– Illamående
– Mensvärk (beräknad menstruation om 3 dagar, kanske är det kört nu?)
– Huvudvärk
– Molvärk i ryggen
– Ständigt kissnödig

Post Navigation